COIN 101, del 2 - Vietnam 1945-54

Många pratar om Afghanistan som "The Graveyard of Empires" baserat på Englands och Rysslands tidigare misslyckanden i regionen. Afghanistan är enkelt att invadera, men oerhört svårt att härska över. Som tur väl är så är ISAF:s syfte inte att härska, bara att stabilisera tillräckligt mycket för att kunna dra sig tillbaka och låta Afghanistan styras av afghaner.

En annan parallell som ofta dras är likheterna med Vietnamkriget. Jag vill dock inte hålla med i denna analys. Nordvietnams kamp mot USA var inte enbart en gerillakamp som många av de som demonstrerade för FNL på 60- och 70-talet verkar tro. Nordvietnam och NVA hade stöd från Ryssland och Kina. Dom hade tillgång till världens modernaste luftvärn och jaktflyg. Talibanerna har inget av detta.

Jag ser dock vissa likheter med Vietnamkriget och då menar jag inte USA:s krig för att stoppa den kommunistiska framväxten i Asien, utan det som som avslutades strax innan, d.v.s. Frankrikes kolonialkrig för att hindra Vietnams frigörelse. Då kallades det inte heller Vietnamkriget utan första kriget i Indochina. Fransmännen hade egentligen samma förutsättningar som engelsmännen i Malaysia, men valde helt fel metoder och misslyckades därför.

Det här är en fortsatt analys av COIN - Counter Insurgency tekniker baserat på samma upplägg som i mitt förra inlägg om Malaysia. Syftet är att dra erfarenheter för att i ett senare inlägg bygga upp en strategi för hur vi kan gå vidare i Afghanistan eller i länder med en liknande problembild som Somalia, Jemen m.m.

Precis som i förra inlägget så har jag använt boken "Counterinsurgency in Modern Warfare" av redaktörerna Daniel Marston och Carter Malkasian som utgångspunkt för analysen. I detta fall kapitel 5 "French Imperial Warfare 1945-62" av Prof. Douglas Porch.

Bakgrund
Precis som i Malaysia så började frigörelsprocessen i Vietnam med de allierades förluster mot Japan under andra världskriget. Vietnameserna såg att Frankrike gick att besegra och fransmännen kunde under ett par år inte påverka händelseutvecklingen i landet.

Vietnam kolonialiserades mellan 1858-87 och blev en del av det franska Indochina. Fram tills utbrottet av VK2 började sakta men säkert en vietnamesisk nationalism att byggas upp, men inga revolutionära tendenser visade sig på ytan.

I september 1940 invaderade Japan Indochina. Man följde Tysklands exempel i Frankrike och behöll den franska statsapparaten som en del av Vichyregimen i Frankrike, dock under Japanskt överstyre.

1941 bildades Viet Minh i Kina som en rörelse för att ta över Vietnam från fransmännen. Den japanska ockupationen av Vietnam ledde till massvält där bedömt 2 miljoner vietnameser dog. I norra Vietnam stod Viet Minh för en stor del av hjälpen till civilbefolkningen, vilket innebar att dom fick ett stort stöd hos allmänheten.

I augusti 1945 när Japan hade kapitulerat i Vietnam så lät man Viet Minh ta över alla officiella byggnader och funktioner i landet. För att underlätta det vietnamesiska övertagandet så släpptes de franska fångarna inte fria förrän en månad senare.

Den 2 september 1945 så förklarade Ho Chi Minh Vietnam som självständigt. Han gjorde det dessutom med en viss ironisk koppling till den amerikanska självständighetsdeklarationen. "We hold the truth that all men are created equal, that they are endowed by their Creator with certain unalienable rights, among them life, liberty and the pursuit of happiness."

Eldupphör mellan Japan och USA tecknades den 20 augusti och mellan Japan och Frankrike den 2 september 1945. Alltså hann Ho Chi Minh före fransmännen med att frigöra Vietnam från Japanerna. Frankrike hade därmed förlorat det politiska PR kriget redan innan det militära kriget startade.

Första fasen 1946-50
Den 5 oktober 1945 landsteg general Leclerc de Hauteclocque i Saigon i spetsen för en division franska soldater. Brittiska trupper hade under tiden lyckats få kontroll på södra Vietnam, det s.k. Cochichina. Kinesiska "fredsbevarande" trupper plundrade dock Tonkin i norra Vietnam.

I februari 1946 hade Leclerc fått kontroll över Kambodja samt Vietnam söder om den 16:e breddgraden. I detta läge föreslår Ho Chi Minh att få ersätta de 150.000 kineser som plundrar Tonkin med 15.000 fransmän. Villkoret som Ho Chi Minh ställer är att Frankrike ska erkänna Vietnam som en fristående stat inom en fransk union samt att de franska trupperna ska gradvis dras tillbaka under fem år.

Den franske överbefälhavaren i regionen amiral Thierry d'Argenlieu lyssnar inte på detta förslag utan eskalerade i stället kriget genom att attackera Haiophong utanför Hanoi. Den 21 december 1946 var Frankrike och Vietnam därmed formellt i krig med varandra.

Fransmännen saknade efter andra världskriget både utrustning och personnal för att slåss i Vietnam. Framför allt saknades det mekaniker och logistiker. Frankrikes soldater var beväpnade med mängder av olika typer av vapen som dom anskaffat under kriget, vilket ställde stora logistiska krav. Mot sig hade man Vo Nguyen Giap som hade tagit Maos lära om revolutionär krigföring till sin specialitet och var expert på logistik och att manövrera sina förband.

Hemma i Frankrike hade man det tufft på den politiska fronten. Det franska kommunistpartiet stödde öppet Ho Chi Minh. Man vågade dessutom inte skicka mer trupp utomlands då man var rädd för inrikesproblem, vilket resulterade i att man under hela kriget skulle vara underbemannade i Vietnam.

1949 segrade kommunisterna med Mao i ledningen i Kina, vilket innebar att Ho Chi Minh fick en stark allierad.

Andra fasen 1950-53
Mellan 1950-54 så ökade Frankrikes truppnärvaro från 145.000 man till 235.000 (att jämföra med USA:s 100.000 och NATO 60.000 man i Afghanistan som är betydligt större än Vietnam). Dessutom tillkom 261.000 lokala trupper från Vietnam, Laos och Kambodja (afghanska armen är i dagsläget ca 100.000 man och polisen 75.000 man).

Stora delar av dessa trupper var dock låsta i defensiva posteringar. 1951 var 82.000 man utposterade på 920 posteringar för att försvara mot 37.000 Viet Minh.

Frankrike lyckades under perioden behålla kontrollen över städer och infrastruktur. Man försökte också 1948 införa den avsatte kejsaren Bao Dai som en fransk lakej för att få en politisk acceptans för den franska närvaron. Men man saknade tillräcklig numerär för att vara stark överallt. När man samlade styrkor i en region innebar det blottor i en annan som Viet Minh kunde utnyttja.

I oktober 1950 så försökte Frankrike evakuera staden Cao Bang. I ett massivt bakhåll längs Route Coloniale 4 (RC4) så stupade 4.800 franska soldater.

1950 så startade Koreakriget. Det innebar att Frankrike kunde få USA att hjälpa till i Vietnam, då USA såg problemen i landet som en del av kommunismens framfart i Asien.

Den franske generalen Jean de Lattre de Tassigny tog över ledningen av de franska styrkorna. Han skapade en rad av fortifierade fästen "De Lattre linjen", som Giap var ovis nog att anfalla med stora styrkor. Det resulterade inte helt oväntat i stora förluster för Viet Minh.

När De Lattre dog 1952 tog Raol Salan över ledningen. Han införde tre nya begrepp:

- Vietnamization. Man skapade vietnamesiska bataljoner ledda av franska officerare och underofficerare. Problemet var att rekryteringen inte fungerade bra. De bästa och mest fanatiska nationalisterna hade redan rekryterats av Viet Minh. Därmed gav trupperna låg stridseffekt. Detta koncept skulle senare användas även av USA i form av rådgivare som försökte utbilda sydvietnam att själva föra striden. Det fungerade inte heller för USA.

- Base Aéroterrestre. Det här var en utveckling på konceptet med De Lattre linjen, men med mer utspridda befästningar likt de amerikanska Fire Support Bases som användes under nästa Vietnamkrig, eller varför inte den medeltida borgen. Syftet var att dominera ett område och att locka Viet Minh att anfalla i större koncentrationer av styrkor som då lättare kunde besegras. Befästningarna skulle försörjas med materiel via flygtransport. Man antog att Viet Minh saknade resurser och logistik för att föra fram tunga vapen och ammunition som skulle klara en längre belägring. 1952 i Na San så förlorade Giap stora mängder soldater i ett försök att erövra basen, vilket verkade bevisa fransmännens antagande.

- Groupes Mobiles. Om Base Aéroterrestre var en defensiv strategi så var GM - Groupes Mobiles en offensiv. Det här var mekaniserade bataljoner som skulle kontrollera vägnätet i Vietnam och vid behov undsätta belägrade baser. Tyvärr så saknades i många områden i Vietnam ett utbyggt nätverk, vilket innebar att dessa styrkor inte nådde överallt. Dom var också mycket känsliga för bakhåll från Viet Minh. Likt de tyska stormtrupperna under VK1 så tärde dessa förband på de övriga franska förbanden då den bästa personalen och utrustningen tillföll GM.

Slutfasen 1954
1953 hade fransmännen tröttnat på kriget. Ho Chi Minh erbjöd Frankrike fredsförhandlingar, vilket dom accepterade. Men för att komma in i fredsförhandlingarna med ett bra förhandlingsläge så behövde Frankrike en större framgång i kriget. Lösningen blev Den Bien Phu. Man trodde sig kunna återupprepa framgången vid Na San.



Fransmännen underskattade helt Giaps logistiska förmåga. Dessutom var Viet Minh lika sugen på ett bra förhandlingsläge som fransmännen inför fredsförhandlingarna. Frankrike hade också helt underskattat svårigheterna med att själva försörja basen, som låg 300 kilometer från Hanoi, helt och hållet från luften. Viet Minh anföll med 60.000 man och ett mycket starkt artilleri. Artilleriet hindrade flygplan från att landa på basen och materiel som fälldes från höjd hamnade ofta fel. Den 7 maj kapitulerade de franska styrkorna vid Dien Bien Phu och över 11.000 man togs tillfånga (10.000 enligt videon, men då har man troligtvis inte räknat med en del av de lokala trupperna).

Spiken i kistan för den franska moralen kom den 24 juni 1954 då GM 100 hamnade i ett bakhåll vid An Khé där 1200 franska soldater stupade.

Den 17 juni delades Vietnam vid den 17.e breddgraden vid fredsförhandlingara i Geneve och den 20 juli så var det formellt eld upphör i striderna mellan Frankrike och Vietnam. USA tog därefter över med rådgivare till den sydvietnamesiska armén och därmed skapades förutsättningarna för det andra Vietnamkriget.

Slutsatser
Precis som senare i Algeriet så förlorade Frankrike kriget i Indochina på grund av att man i stort sett bara använde militära medel och metoder. I stället för att möta Viet Minh halvvägs och skapa ett band mellan Indochina och Frankrike så försökte man att bibehålla det gamla systemet och givetvis misslyckades. Man skapade heller inga diplomatiska band med lokala makthavare utan försökte införa en egen marionett i form av Bao Dai. Hade man varit villig att släppa över landet till en vietnamesisk ledning tidigar hade man kanske kunnat få en mer välvillig ledare än Ho Chi Minh. De hårdhänta militära metoderna ledde också till att lokalbefolkningen stödde Viet Minh. Jämför med engelsmännen i Malaysia som parallellt med de militära insatserna förde en massiv (och hårdhänt) kampanj för att få över lokalbefolkningen på sin sida.

Precis som för USA i det senare Vietnamkriget så vann Frankrike många taktiska segrar, men förlorade kriget på strategisk nivå. Dien Bien Phu hade fransmännen kunnat hämta sig från rent militärt, men inte politiskt.

Viet Minh lyckades få med sig omvärlden i det politiska maktspelet och den franska allmänheten och politiker på center- och vänsterflanken tröttnade till slut på ett krig långt borta i ett land utan värde.

Som så många andra borde fransmännen läst lite mer Clausewitz i stället för Jomini. Krig är enbart till för att nå ett politiskt mål. Om sättet att föra kriget på är kontraproduktivt för att nå det politiska målet så kanske man vinner kriget, men aldrig freden. USA gjorde initialt liknande fel i Irak där man bombade civil infrastruktur och upplöste poliskåren. Bra för att vinna kriget, men som resultat blev befolkningen lidande och aggressiv och poliskåren samt f.d. militärer blev utmärkta gerillakrigare, vilket man fortfarande har problem med.

Jämförelse med Afghanistan
Talibanerna saknar den politiska förankring och moraliska övertag som Viet Minh lyckades få av omvärlden. Den politiska delen av motståndet har varit en vinnande faktor för andra motståndsrörelser som PLO och IRA. Dock så har dom ett religiöst övertag som innebär att dom får stöd från fundamentala islamistiska kretsar. Det här är något som borde användas som en kritisk svaghet att utnyttja av ISAF i PsyOps. Kan vi få ett tillräckligt stöd i den muslimska världen att offentligt fördöma de avarter av Islam som talibanerna står för och sedan få ut det budskapet till befolkningen i Afghanistan så har vi halva jobbet gjort. Det första som måste göras är att både de religiösa ledningarna för Shia- och Sunnimuslimska sekter måste tydligt ta avstånd från Usama bin Ladens Fatwor. I Spanien så gick de muslimska ledarna ut med en Fatwa mot Al Qaida efter attentatet i Madrid.

Viet Minh lyckades genom sina humanintära kampanjer under japanernas ockupation få allmänhetens uppskattning. Talibanerna var också välkomna när dom 1996 tog över ledningen i Afghanistan efter åratal av strider. Talibanerna har fortfarande två styrkor som gör dom respekterade i afghanernas ögon:

- Talibanerna har med sina Shariadomstolar lyckats få ut en viss typ av säkerhet hos allmänheten i Afghanistan. Efter kriget mot Sovjetunionen med det inbördeskrig som följde, så var den talibanska koleran trots allt bättre än den tidigare pesten. Kan ISAF ge allmänheten bättre säkerhet samt få ut en fungerande polis och domstolar på regional nivå, inte nationell nivå så kommer Shariadomstolarna att tappa sin attraktion. Integrationen av de civila hjälpinsatserna (moroten) och de militära skyddsmöjligheterna (piskan) måste förbättras.

- I afghanernas ögon så vinner talibanerna alla småstrider trots ISAf överlägsenhet både i numerär och utrustning. ISAF behöver en ordentlig seger där man kan visa upp talibanerna som besegrade. Detta var USA mycket nära att lyckas med 2001, men segern rann dom ur händerna då Bush-regimen valde att satsa på Irak i stället. Nu kommer det att krävas betydligt större truppnärvaro än vad som hade behövts 2001. Se den här "CBS 60 minutes" intervjun med CIA:s Usama bin Laden expert Michael Sheuer.

Sedan som en joker i leken så "stödjer" talibanerna den lokala ekonomin genom att tvinga bönder till att odla Vallmo. Tyvärr så är Opium lite för accepterat i Afghanistan för att det ska vara lätt att utrota den seden.

Den franska armén var hela tiden underbemannad i Vietnam. Dom hade därför samma problem som USA och ISAF att deras motståndare kunde välja var och när dom attackerade. Detta innebar att gerillan, trots att den länge var numerärt underlägsen hela tiden kunde ha ett lokalt numerärt överläge. ISAF och USA kan därför aldrig militärt besegra talibanerna. trots de amerikanska förstärkningarna på 30.000 man och NATO:s utlovade 10.000 man i "Tha Afghan Surge" så räcker detta inte till att vinna. Dock så kan det vara tillräckligt för att få den afghanska befolkningen att förstå att talibanerna går att besegra.

Liksom fransmännen hade problem att få bra underrättelser om Viet Minhs operationer då dom inte använde radio, så är underrättelser USA:s och ISAF:s stora problem i Afghanistan. Samarbetet med Jordanien som jag har skrivit om tidigare är ett försök att få insikt i den lokala kulturen i Afghanistan, vilket CIA får kritik för att dom har svårt att få grepp om.

I Afghanistan försöker vi likt fransmännen få afghanerna att ta över säkerheten. Detta gör vi genom att skicka in OMLT instruktörer för att utbilda afghanska armén. Jag är personligen mycket för detta koncept då ISAF inte kan stanna för evigt, men hur är det med motivationen bland de afghanska rekryterna? OMLT är misstänkt likt den roll som amerikanske rådgivare hade i nästa Vietnamkrig. En framgång i "The Afghan Surge" krävs för att de afghanska soldaterna ska känna att dom har en möjlighet att ta över efter USA och ISAF.

Frankrike försökte fokusera på att slå ut ledarskapet i Viet Minh (jämför med USA:s användning av UAV för att bomba Al Qaida ledare i Pakistan, Somalia och Jemen), men misslyckades. Den 7 oktober 1947 genomfördes operation Lea där Frankrike släppte ner fallskärmsjägare mitt i Viet Minhs ledningscentral. Frankrike kom över stora mängder utrustning, men alla i Viet Minhs ledarskickt lyckades fly.

Viet Minh undvek med vissa undantag inledningsvis att attackera fransmännen i stor skala utan nöjde sig med små räder. Mycket likt det talibanerna gör i Afghanistan. Dock så saknar talibanerna helt resurser att göra de massiva överfall som resulterade i de franska nederlagen vid RC4 och Dien Bien Phu. Fire Support Base konceptet skulle därför kunna fungera i Afganistan. Problemet är att vi då tappar kontakten med lokalbefolkningen och det blir en rent militär lösning. Alltså inte särskilt effektivt i en COIN strategi. Efter det att den afghanska armén och polisen tagit över säkerheten i Afghanistan skulle ISAF dock kunna dra sig tillbaka till liknande baser och endast understödja de afghanska styrkorna vid behov med underrättelseinhämtning och eldunderstöd med UAV och flyg.

Likt fransmännen har USA och ISAF problem med trupprörelser på marken. Avstånden är långa och vägarna i många fall dåliga. Längs vägarna är fordonen mycket utsatta för attacker med IED. Lösningen blir bepansrade fordon eller transport med helikoptrar. Tyvärr är detta inte heller en bra lösning då helikoptrar saknas i tillräcklig omfattning och både bepansrade fordon och helikoptrar kräver stora mängder bränsle. Detta bränsle måste föras fram med tankbilar längs de dåliga vägarna och blir då givetvis också exponerade för IED. De dåliga vägarna gör att fordonen slits snabbt och kräver mycket underhåll vilket ställer stora krav på en fungerande logistikkedja. Här är ytterligare ett argument för varför AMV är mer logiskt än SEP. Genom att försöka minska på mängden av olika fordonstyper i Afghanistan kan en gemensam underhålls och logistikresurs användas. AMV används redan idag av bl.a. Polen i Afghanistan.

Då Frankrike var ute efter att bibehålla Vietnam som en koloni fanns det ingen morot för vietnameserna på frankrikes sida att slåss för. Engelsmännen var betydligt mer tydliga på att tillåta skapandet av en demokratisk regim i Malaysia och därefter ge dom självstyre. Det är därför mycket viktigt att ISAF får bort stämpeln av ockupationsmakt från sig och att afghanerna förstår att förr eller senare ska dom styra över sitt eget land utan påverkan utifrån. Att Obama tydligt har sagt det är bra, men budskapet måste ut på landsbygden i Afghanistan. Det är också mycket viktigt att få bort korruptionen i Karzais regim samt stämpeln att han går i USA:s ledband. En rejäl konflikt mellan Karzai och USA där man tillåter Karzai att gå ut med segern vore ett lyckat PR knep.

Långsiktigt så är det de kommersiella marknadskrafterna som har demokratiserat Vietnam. Coca Cola har nog varit det amerikanska vapen som haft störst effekt. Vietnam är idag fortfarande ett fattigt land, men även Afghanistan skulle må bra av att hamna i samma läge. Frågan är hur vi ska få Afghanistan att få en fungerande ekonomi? Vilka produkter mer än Vallmo har dom som går att exportera? Mattor? Saffran? Frukt? Nu när apelsinskörden i världen har frusit kanske det finns ett läge för afghanska apelsiner som enligt många experter ska vara de bästa i världen.

Jag skulle vilja avsluta med president Obamas ord om Afghanistan. "This is not a war of choice, this is a war of necessity". Om Obamas nya globala COIN strategi ska lyckas måste han ha framgångsrika exempel att visa upp. Regimerna i Nigeria och Jemen har han lyckats skrämma upp tillräckligt genom att peka på invasionerna av Afghanistan och Irak. USA:s hot är inte bara retorik utan dom är beredda att gå till stora ansträngningar för att verkställa hoten om inga bättringar görs. Nu måste man med ett par lyckade exempel på stabilisering i Irak och Afghanistan visa på att man kan vinna över en gerilla. Annars så kommer Al Qaida att vinna i det långa loppet då lokalbefolkningen i de aktuella länderna inte kommer att stödja USA. Varför hålla på en sida som ändå i det långa loppet kommer att förlora?