COIN 101 del 3 - Nordirland 1967 - 2007 (uppdaterad)

Nu har turen kommit till en konflikt som kanske av många inte direkt identifieras som Counter Insurgency, nämligen den brittiska militärens och polisens insatser mot "provisoriska" IRA i Nordirland 1967-2007. Denna konflikt är just nu mycket aktuell då en brittisk utredning snart kommer att presentera en rapport om vad som egentligen hände under "Bloody Sunday" den 30 januari 1972 (mer information kommer så fort jag tagit del av denna rapport). Dessutom så går det att dra paralleller mellan denna incident och Israels misslyckade bordning av Mavi Marmara. Givetvis så kommer jag även att dra paralleller med ISAF insats i Afghanistan.

Klockan var strax efter fyra på eftermiddagen när fallskärmsjägarna körde in bland demonstranterna. Tretton människor sköts ihjäl, en fjortonde dog senare av sina skador. Inga vapen hittades vid de döda kropparna.

Två och en halv månad senare lämnade lord Chief Justice Widgery, en hög brittisk domare, sin rapport om händelsen. Han fastslog att soldaterna upplevt sig angripna, och därmed skjutit i självförsvar. Han tillade också att även om de döda var obeväpnade då de sköts, kunde man »mycket väl misstänka« att de tidigare under dagen kastat bomber eller på annat sätt provocerat soldaterna.

Känns retoriken igen från Mavi Marmara?

Se även mina tidigare inlägg om COIN i Vietnam och Malaysia. Precis som i de tidigare inläggen så har jag använt boken "Counterinsurgency in Modern Warfare" av redaktörerna Daniel Marston och Carter Malkasian som utgångspunkt för analysen. I detta fall kapitel 9 "Britain´s Longest War, Northern Ireland 1967 - 2007" av överste Richard Iron.

Bakgrund
Medborgarrättsrörelsen som startade i USA kom under 60-talet över till Irland och fann grogrund bland den katolska befolkningen. De kände sig diskrimerade och ansåg att de lokala valen riggats så att det fanns en protestantisk majoritet även i katolska områden som Derry. 1969 så eskalerade dessa demonstrationer då protestantiska extremister blandade sig i bråken. För att förhindra upploppen så kallades den brittiska armen in i augusti 1969 för att hjälpa den nordirländska ledningen. Eftersom den nordirländska ledningen var protestantisk blev fokus för de brittiska instserna därmed automatiskt de katolska grupperingarna.

"The local police force, the Royal Ulster Constabulary, and its reserve forces, the B specials, were largely from the Protestant community; they were widely seen as supporting the protestant cause and being anti-Catholic."

Detta är även ett av de stora problemen i Afghanistan där både ANA och ANP består av mycket små andelar Pashtuner som i stället utgör majoriteten av talibanerna. ANA och ANP blir därmed automatiskt motståndare snarare än beskyddare.

IRA som bildats under den irländska frihetsrörelsen 1919-20 och det irländska inbördeskriget 1920-21 sågs som för marxistiska och inte beredda att ta till det som krävdes för att skydda de katolska intressena. I stället bildades PIRA - Provisoriska IRA av medlemmar ur IRA som var beredda att ta till våld för att vinna. Snabbt så raserades möjligheterna för den lokala polisen att patrullera genom bl.a. användning av IED - Improvised Explosive Devices. Denna metod är aktuell än idag i både Irak och Afghanistan.

Britterna insåg till slut att dom stöttade en illa omtyckt regim och 1972 upplöstes därför den lokala styrningen och Nordirland övergick till att styras centralt från London. Men då var det redan för sent!

Fängelsestrejker
I mars 1971 pbörjade britterna en strategi att fängsla alla ledare av PIRA. Denna taktik har fått stor kritik av omvärlden, men faktum var att den i realiteten lyckades med att kraftigt påverka PIRA:s ledningsstruktur. (Frågan är hur USA:s Guantanamo och Abu Graib påverkat utvecklingen i Afghanistan och Irak?)

Som ett svar på denna taktik så ändrade PIRA fokus. I stället för att militärt slå ut de brittiska trupperna fokuserade man på att bryta viljan hos de brittiska medborgarna. Man byggde upp en struktur baserad på självständiga celler för att motverka de brittiska försöken att infiltrera.

1981 så inleddes hungerstrejker där 10 PIRA och INLA medlemmar svälte sig själva till döds. Detta ledde till internationell publicitet och fördömande av britterna. (Jämför med det internationella fördömandet idag av Israel). Dessa aktioner ledde till utecklingen av den politiska grenen inom PIRA, Sinn Fein. Britterna insåg dessutom att dom hade att göra med politiskt mycket motiverade motståndare och började förhandla. 1985 skrevs den s.k. "Anglo-Irish Agreement" där Irland gavs möjligheter att påverka utecklingen i Nordirland.

När tog kriget officiellt slut? Genom insatser av bl.a. president Clinton så skrevs 1998 den s.k. "Good Friday Agreement". Striderna togs då över av "The Real IRA". (Jämför utvecklingen med Hamas, Fatah m.m. i palestina). 1996 så meddelade PIRA eld-upphör och 2007 så medgav Sinn Fein den nordirländska polisen möjligheter att agera inom de egna områdena.

"Militära" insatser
Parallellt med de politiska insatserna så planerade PIRA stora militära kampanjer. Dessa blev stoppade i sista sekunden när britterna 1987 lade beslag på MV Eksund, ett fartyg (tidigare svenskt med namnet Ölandssund II) som kom från Libyen lastat med 150 ton vapen och sprängmedel. Detta var en stor seger för den brittiska underrättelsetjänsten. Utan denna insats hade konflikten med stor sannolikhet fått en mer militär prägel.

PIRA genomförde ett antal bombdåd i England, t.ex. 1982 i London och 1989 i Deal. Dessa visade sig vara kontraproduktiva då opinionen ändrades mot PIRA. (Jämför med de palestinska raketbeskjutningarna av Israel). Ett antal bombdåd riktades därefter mot ekonomiska instutioner. Bl.a. 1983 då Harrods bombades, 1990 i centrala London, och 1993 då en bomb åstakom skador för en miljard pund.

"These attacks against the UK's economy almost certainly had greater impact on the British government's negotiation than the killings of soldiers, policemen and civilians in Northern Ireland during the same period."

Hmm... jag undrar om Al Qaida insåg den ekonomiska betydelsen som 9-11 fick på USA. De direkta kostnaderna var inte de största, men insatserna i Irak och Afghanistan kan vara en stor orsak till det ekonomiska kaos världen befinner sig i just nu (givetvis i kombination med usel ekonomisk politik av alla inblandade länder).

PIRA:s övergång till små, men vältränade enheter innebar också att man inte vågade utsätta sig för risken för egna förluster. Här har ISAF ett kraftigt underläge i Afghanistan med en motståndare som är fullt villig att bli martyr. Samma problem har Israel i konflikten med palestinierna. Men å andra sidan så ger samma tänk oss möjlighet till ändrad strategi. "With a long war strategy, there was little sense in taking a risk today when the same effect could be achieved with lower risk tomorrow". Kanske detta är läxan som ISAF måste lära sig? Har vi bråttom så tar vi onödiga risker. Satsar vi på en långvarig kampanj kan vi drastiskt förändra våra metoder. Mindre exponering av egna trupper. Mindre risk för att vi skadar civila.

Britterna fokuserade på att förhindra PIRA att fly efter ett eventuellt attentat. Detta ledde till att fem av sex planerade attentat ställdes in. Mot en självmordsbombare fyller dessa metoder dock ingen effekt! I stället ger utspridda säkerhetsstyrkor fler mål för krypskyttar, IED och självmordsbomber.

De säkerhetskontroller som genomfördes hittade sällan vapen, men de tvingade PIRA att ändra sina metoder. Oftast blev metoderna mer komplexa, vilket ökade chansen att upptäcka någon som var inblandad. Detta är något som framför allt journalister och politiker har svårt att förstå. Vi måste lära oss att utbilda våra beslutsfattare så att dom förstår vikten av operationer som inte syns.

Likheter med Gaza och Afghanistan
Britterna kunde använda helikoptrar för att undvika IED. Detta är betydligt svårare i Afghanistan där den stora ytan gör det mer eller mindre omöjligt att stoppa talibanernas rörelser. Gränsen mellan Irland och Nordirland är ca 400 km lång. Detta att jämföra med gränsen till Gaza som är ca 50 km lång och gränsen mellan Afghanistan och Pakistan som är 2640 km lång. Det fanns 20 godkända och 137 icke godkända gränspassager mellan Irland och Nordirland. Detta att jämföra med Gazas tre och ett oändligt antal i bergsregionerna mellan Afghanistan och Pakistan. Britterna gav därför upp alla försök att bygga en fysisk gräns utan fokuserade på patruller och befästa posteringar. Gaza och Afghanistan är varandras motsatser och man kan därför förstå Israelernas försök med en mur. Kanske det hade varit bättre med en längre gräns som inte lett IDF in i denna "frestelse"?

En av de stora orsakerna till att britterna lyckades i Nordirland var att man hade goda underrättelser tack vare infiltratörer i PIRA. Detta är nog också en av anledningarna till omvärldens stöd till Israel, då Mossad är en av de få underrättelsetjänster i västvärlden som har goda konskaper om islamistiska terrorgrupper. Men att nå de nivåer som man hade i Nordirland även i Afghanistan är nog en ren fantasi. Engelsmännen lade även stor vikt vid att alla soldater skulle lära känna igen ansiktet på några lokala kända motståndsmän. Jämför med USA:s "Most Wanted"-kortlekar under kriget i Irak 2003. Man byggde upp databaser över hur PIRA rörde sig, vilka bilar som användes m.m. för att känna igen mönster i deras operationer. I Afghanistan vimlar det av underrättelsedata från alla UAV:er som flyger omkring. Problemet är att analysera denna mängd av data. När det kommer till kritan är det kontakten med lokalbefolkningen som är den viktigaste källan till bra underrättelser. Då måste vi få dom att lita på att vi kan beskydda dom. Annars kommer dom aldrig att frivilligt ge oss information som riskerar att talibanerna i framtiden dödar dom själva tillsammans med deras familjer. Ett moment 22 med andra ord. Säkerhet kräver underrättelser som i sin tur kräver säkerhet...

Slutsatser
Under striderna mellan britterna och PIRA dog 293 PIRA medlemmar, 655 brittiska soldater, 275 poliser, 621-644 civila dödade av PIRA och 188 civila dödade av britterna. Här ser man ett intressant förhållande som jag kommenterade i Israels taktik mot palestinierna i Gaza. I konflikten Storbritanien vs PIRA så dog det betydligt fler på den brittiska sidan, trots att dom hade möjligheter att ta till kraftigt våld på samma sätt som IDF. Men man insåg från politiskt håll att det var kontraproduktivt. Detta är en slutsats som IDF ännu inte dragit!

En intressant slutsats som författaren drar är att allt som tiden gick så försvann de ursprungliga orsakerna till konflikten och tiden gav också den brittiska styrkorna möjlighet att analysera och förstå sin motståndare. Problemet som ISAF har i Afghanistan är att det är stora kultur och språkskillnader som gör det mycket svårt att förstå och infiltrera talibanerna. i Gazakriget ser Hamas och de konservativa krafterna i Israel till att göra allt för att hela tiden påminna sig själva om varför man hatar varandra. Så länge dessa mekanismer finns kvar ges det inte samma möjligheter att lyckas som i Nordirland.

Britterna gjorde ett stort misstag som stödde den lokala regimen i Nordirland. Därmed sågs dom av lokalbefolkningen som en del av problemet och inte lösningen. Därmed kom PIRA att fokusera sina angrepp mot britterna i stället för regimen i Nordirland. Samma problem har ISAF i Afghanistan där den sittande presidenten Karzai är mycket korrupt. Problemet är att han är vald av folket i någorlunda demokratiska val. Vem ska ersätta honom? Om ISAF avsätter honom så underkänner vi också de afghaner som deltog i valet. Dessutom är det ett faktum att talibanerna med sina Shariadomstolar och koranskolor faktiskt ger befolkningen en viss säkerhet där ISAF misslyckas. USA:s stora problem i Irak berodde på att man störtade Saddam Hussein och upplöste militär och polis samt alla Bath-relaterade statsfunktioner. Men man hade initialt inget att ersätta det med. Vi måste ta lärdom av hur vi hanterade Tyskland och Japan efter VK2. Där fick stora delar av statsapparaturen (polis, rättsväsende m.m.) sitta kvar, trots att det i många fall gick att misstänka att dom varit inblandade i krigsförbrytelser. Det är bättre att i dessa fall se mellan fingrarna för att få någon som kan hantera landet så att vi slipper agera ockupationsmakt och göra jobbet själva.

Britterna besegrade aldrig IRA, utan övertalade dom att starta upp fredsprocessen. För att kunna få till en fred krävs det en fungerande ledning på motståndarsidan som man kan förhandla med. Därför så var det från att fredsdialogen påbörjades mycket viktigt för britterna att skydda IRA:s ledningsstruktur i stället för att bekämpa den. Detta är kanske något för IDF att tänka på. Hamas må vara en regim som föraktar Israel som stat, men vad är alternativet? Detta bör också vara vägen till framgång även i Afghanistan. Det gäller bara att hitta rätt häst att satsa på.

"In the end, the Northern Ireland conflict was ended not by the insurgents who were killed, but by those who lived".

Ett iranskt fartyg är nu på väg mot Gaza. Tidigare rykten om att det skulle finnas iranska soldater ombord avfärdas dock av den iranska regimen. Israel pressas därmed mer och mer att hitta en lösning på problemet med Gaza. Att svara med mer våld är inte rätt väg framåt.

Det som borde vara intressant för Israels del är att konflikten i Nordirland faktiskt fick ett fredligt slut. David Trimble, en av de internationella observatörer som Israel nu låter vara med i utredningen av Mavi Marmera, har god inblick i den konflikten och hur den löstes. Nu när han finns närvarande kanske han kan ge en del goda råd om hur man agerade i Nordirland?

Självklart så är U2:s "Sunday Bloody Sunday" ett passande avslut på detta inlägg!



P.S: För att inte skapa samma snedvridna debatt som i mitt förra inlägg om "att vända kinden till" så vill jag trycka på att jag inte tar ställning för någon sida i konflikten, utan försöker bara att beskriva händelseutvecklingen och belysa det ur en COIN-aspekt. I ett inbördeskrig så är det, som Teaterdirektören helt riktigt tidigare påpekade, vinnaren som skriver historien...

Uppdaterad 10-06-15, 19:50
Världen väntar på att se vad som står i Lord Savilles rapport.

Det har hunnit gå tolv år sedan domaren Lord Saville började sin utredning om det som kallas Bloody Sunday i nordirländska Derry 1972. Flera gånger har den slutgiltiga utredningen skjutits upp.

Men nu släpps den gigantiska rapporten som kostat nästan nästan 2,2 miljarder kronor att sammanställa. Över två tusen personer har hörts som vittnen, bland dem dåvarande premiärminister Ted Heath.

Jag kommer nog inte att läsa den 5000 sidor långa rapporten, men jag kommer helt klart att läsa den 60-sidiga sammanfattningen. Bägge två finns att hämta på nätet. BBC och Guardian har som vanligt en bra helhetsbild på händelserna omkring Bloody Sunday och vad som hänt under dagen.

Den brittiska regeringen ber nu om ursäkt för arméns agerande i Derry 1972.

I know some people wonder whether, nearly 40 years on from an event, a prime minister needs to issue an apology.

For someone of my generation, this is a period we feel we have learned about rather than lived through. But what happened should never, ever have happened. The families of those who died should not have had to live with the pain and hurt of that day – and a lifetime of loss.

Some members of our armed forces acted wrongly. The government is ultimately responsible for the conduct of the armed forces. And for that, on behalf of the government – and indeed our country – I am deeply sorry.



Kanske är detta den sista akten i dramat om Nordirland? Kanske kan Israel dröja mindre än 38 år innan dom presenterar utredningen om Mavi Marmara? Frågan är dock om de på samma sätt som David Cameron kommer att be om ursäkt?

Uppdaterad 10-07-12, 16:20
Liksom i Israel och det Palestinska självstyret så finns det i Nordirland gott om falanger som försöker provocera fram nytt våld.

De extrema protestantiska grupperna har en tradition av att hålla marcher varje år. Varje år slutar det med våldsamma demonstrationer. Detta är även fallet i år. På samma sätt som extremhögern i Sverige marcherar i Salem varje år så är det ett sätt att dels enas inom de egna leden och dels att provocera motståndaren, i detta fall katolikerna. Liksom anti-fascisterna i Sverige varje år nappar på betet så ställer katolska grupperingar upp i motdemonstrationer och ökar på våldsspiralen.

Min personliga åsikt är att enda sättet att gå vidare är antingen att negligera demonstrationerna, eller låta polisen förbjuda dom och sedan slå ner hårt. I Nordirlands fall är det sista alternativet inget vidare, då det kan leda till en tillbakagång då de olika grupperna tappar förtroende för staten och polisen ses som folkets fiende.