Vi har det bra här bak

I mitt senaste inlägg om haverier med 32 Lansen och B17 så inser man att det inte bara är piloter som omkommit i Flygvapnet genom åren. Efter Lansenepoken så ersatte man navigatörerna med datorer ombord. Dessa hade tyvärr inte riktigt samma personlighet som vissa navigatörer som jag har stött på genom åren.

Att vara navigatör är ingen för de med dålig tillit till sin ibland något omdömeslösa pilot som sitter där fram. Många flygplan i Flygvapnets historia med plats för navigatör har inte ens haft en spak därbak, så om något hände med piloten (t.ex. avsvimmad efter en kraftig fågelkollission) så fanns det inte mycket annat att göra än att lämna flygplanet. För 32 så var det ytterligare ett stort problem i och med att stolens utskjutningsprestanda på låg höjd inte var tillräcklig. Maxfarten för uthopp var lägre än maxfarten för flygplanet. Sköt navigatören (som satt en bit längre bak) ut sig i för hög fart så träffade hans stol fenan på vägen ut.

Jag minns när min far hade tjänstgjort på mässen på F15 på tisdagskvällar och berättade om skräckslagna navigatörer som kom in efter mörkerflygning med Lansen i fyrgrupp. Avancerad flygning i mörker samt bombfällning på låg höjd med enbart lysbomber som lyste upp målområdet var inget för de med dåliga nerver. En navigatör brukade när han kom till mässen efter flygtjänstens slut beställa in en 12:a Whisky som han snabbt slukade. Därefter en 12:a till som han sakta drack ur innan han på vingliga ben tog cykeln hem till sin bostad.

Själv så hade jag nöjet att göra min första GFSU på Lätta Attacken i Uppsala. Där fick vi bevis för kvaliteten på Flygvapnets navigatörer. Jag minns bl.a. en gång när vi i fyrgrupp flög mot F4 och det var 50 meters molnbas i snöbyar över fältet. 37:orna kunde inte landa utan fick avbryta sina instrumentlandningar med TILS och gå till alternativ landningsbas. Inga problem för oss. Vi kom in på låg höjd under molnen. Våra navigatörer sade till när det var dags att reducera farten, fälla ut landningsställen och landningsklaff och den sista svängen in mot banan. Och där låg den!

Vi flög även med en del navigatörer från gamla målflygdivisionen på Malmslätt. En navigatör hade en gång en dålig dag när han flög med mig. Vi piloter använde 500.000-dels skala på våra navigeringskartor. Navigatörerna använde vanligtvis 250.000-del och bytte till 50.000-del när de kom nära målet. Min navigatör satt likt en kartläsare i rally och beskrev brytpunkterna som kom framför mig. ”liten sjö, liten sjö, liten sjö”. Vi närmade oss målet och byte till 50.000 del. Helt plötsligt så lät det ”Stor sjö, stor sjö…”. Stor humor :-)

På Lätta Attacken så fick vi skjuta allt som fanns i de gamla mobiliseringsförråden. Det fanns gott om ammunition till våra 30 mm Adenkanoner och likaså 13,5 cm raketer. AKAN (Automatkanon) var intressant då den egentligen var anpassad för 37 Viggen. På SK60 var dessa kanoner gigantiska. När man sköt så tappade flygplanet rent av fart i luften. Det värsta som kunde inträffa var eldavbrott på en kanon, då man snabbt fick avbryta avfyrningen då flygplanet vred sig. Skedde anfallet i fyrgrupp så fanns det risk att man kunde träffa flygplanet som låg strax framför och bredvid en själv. Jag minns ett spektakulärt anfall på Rossholmens skjutfält i skymningen när hela skjutfältet stod i lågor från den samlade effekten av 4*2*120 stycken 30 mm granater. (Ja, kanske inte 120 stycken då man oftast inte fick iväg alla kulor i magasinet i ett anfall).

Även raketer var intressant. Ett anfall höll på sluta illa för min del. Det var vinter och skjutfältet var fruset. Jag sköt med ganska så låg dykvinkel och svängde ifrån målet. Till min förvåning så fick jag träffresultatet från skjutledaren på fältet. ”Rätt i avstånd, men 400 meter ÖVER målet”. Det visade sig att min raket inte hade löst ut i den låga dykvinkeln, utan i stället studsat på den frusna marken och exploderat rakt ovanför målet. Tidigare hade Lätta Attacken en anfallsprofil där man efter avfyrning tog upp och flög rakt över målet, rollade runt och sedan sjönk ner efter målet. Ett par år innan jag började flyga hade en incident liknande min slutat illa. Raketen hade studsat på samma sätt och SK60 hade då befunnit sig rakt ovanför målet vid explosionen med resultat att föraren träffades och blodet från ett sår i huvudet gjorde att han hade svårt att flyga flygplanet. Det var navigatören som fick landa flygplanet. Då de flesta navigatörer var piloter som av en eller annan anledning bytt karriär var detta inget problem och vi piloter brukade låta navigatörerna träna landning då och då för att de vid en incident skulle kunna hjälpa till.

Men våra navigatörer fick också sin beskärda del av de faror som vi utsatte dem för. Ett pass när jag och en kollega tränade för att leda fyrgrupp uppdelad i två rotar i attackanfall med 13,5 cm raketer så var det mycket nära att Flygvapnets minneshall fick två namn extra på väggen. En SK60 kunde bära 12 stycken 13,5 cm raketer. De hängde i dubbelpar med två i varje lavett och avfyrades en och en i serie. Under den första övningen så skulle vi bara flyga med endast två stycken raketer. En hängde på den s.k. första impulsen och en på den sista för att vi skulle lära oss hur länge man behövde hålla in avfyrningsknappen för att en hel last skulle skickas iväg. Övningen skedde på Rossholmens skjutfält i närheten av Tierp. Min kollega (inga namn nämnda) låg först i spåret och tanken var att han tog upp ett antal sekunder före mig, så när jag låg i skjutläge så skulle han vara på väg från målet.

Hur som helst så gick navigeringen ut till målet bra. Vi hade bara en navigatör i min kollegas flygplan. Normalt när vi flög i fyrgrupp så hade vi en navigatör i ettan och en i trean. Jag såg när min kollega tog upp mot målet framför mig och jag väntade ett par sekunder innan jag själv tog upp. Döm om min förvåning när jag rollat runt och börjat dyka mot målet när jag såg att min etta fortfarande låg kvar i dykning framför mig. Till slut så svängde han och jag kunde avfyra mina två raketer.

Vi samlade ihop och gick tillbaka till F16 för landning. När jag hoppade ur mitt flygplan hade min kollega redan gått in till flygbaracken. Han hade gett ”tummen upp” till teknikerna som indikation på att allt var OK. Hans navigatör stod dock kvar framför flygplanet med hjälmen under armen och inspekterade höger vinge. Han vinkade åt mig och jag gick fram för att kontrollera vad som hänt.

Det visade sig att min kollega hade hållit in i avtryckaren för kort stund och bara fått iväg första raketen. Han hade efter en stund kommit på sitt misstag och tryckt på avfyrningen igen för att få iväg den andra. Detta skedde på för tok för kort skjutavstånd och i svängen från målet så hade han träffats av splitter från raketen. Splittret hade gått in i höger vinge och skapat ett knytnäves stort hål i framkanten av vingen mellan skrovet och stallfenan. För de som kan SK60 så är roderlinorna till skevrodren halvvägs dragna med en stång och halvvägs med linor. Mellan ingångs- och utgångshålet kunde man se roderlinorna! Hur dessa hade undvikit att kapas av splittret är en ren gåta. Hade skevrodret kapats i en 6G undanmanöver hade flygplanet med stor sannolikhet gjort en mycket kraftig roll på låg höjd med risk för katastrofalt resultat. Men ibland så är de små marginalerna på ens egen sida…

Med 39D så är vi kanske på väg tillbaka att få en besättning i våra stridsflygplan. Tyvärr så har vi tappat stora delar av kompetenserna när vi lade ner 37E utan att ha definierat en roll för störoperatörerna ombord på Gripen. Jag ser fram emot att återigen få ha en systemoperatör i stället för en PRATOR (Gripens varningssystem) att diskutera med under flygningen. Dagens navigeringssystem må vara bättre än förr, men det finns alltid utrymme för en extra hjärna ombord! Med tanke på de långa flygpass som lufttankningen kommer ge möjlighet till så är det bra med en extra person ombord som säkerställer att man som pilot håller sig vaken och som kan hålla i styrspaken när man behöver ta en matbit eller pinka (om nu ff-blöjan inte blir godkänd)...



P.S: Jämför gärna bilden ovan med den på en SF37 i ett tidigare inlägg. Navigatören i SF37 var ersatt med CK37 (CentralKalkylator).