Tora Bora tur och retur

I inledningen av kriget i Afghanistan gjorde USA allting rätt. Man utnyttjade en existerande upprorsrörelse som gjorde grovjobbet, man fick över allmänheten på sin sida och man tvingade ut talibaner och Al Qaida till regelrätta strider som dom givetvis förlorade.

Men sedan gick allt fel, vilket vi nio år senare fortfarande lider av. Men var började USA:s misstag? Läs denna utmärkta sammanställing av striderna vid Tora Bora som visar hur Usama bin Laden tilläts slinka ur nätet och därmed gavs möjligheterna att bygga upp Al Qaida igen. Talibanerna hade inte klarat av att fortsätta striden utan det ekonomiska stöd som Al Qaida och anhängare i Pakistan ger.

Det jag förvånas av när jag läser artikeln är hur välplanerad reträtten till Tora Bora var. Det var inte ett Al Qaida som med svansen mellan benen flydde.

USA tog dock upp striden, fast med en minimal närvaro av amerikanska sodlater i Afghanistan.

At the end of November, the team of eight decided to split into two groups of four, one of which would head farther into the mountains with ten Afghan fighters as guides. The team’s members included an Air Force combat controller who specialized in calling in airstrikes, and they took with them a laser capable of “painting” targets with a signal that U.S. bombers could then lock onto. The expedition was delayed when a poorly packed RPG carried on a mule blew up, killing two of the Afghan guides. Finally, the group reached a mountaintop from which it could see several hundred of bin Laden’s men arrayed below. For the following 56 hours straight, the team called in airstrikes from all of the bombers available in theater.

"Grottorna" i Tora Bora var mycket välkonstruerade. Usama bin Ladens familj var ingenjörer och mycket kunniga i väg och byggnadskonstruktion. Trots massiva amerikanska bombningar så slogs Al Qaida inte ut. (Detta visar också på att de svenska bergsrummen skulle fungera mycket väl även i ett krig mot en motståndare med precisionsvapen. Det finns inga vapen i världen som slår igenom 30 meter berg.) Men bombningarna fyllde ändå en funktion då kommunikationen med omvärlden bröts och alla som försökte ta sig in eller ut ur grottorna riskerade livet.

För att blockera Al Qaidas reträttvägar över gränsen mot Pakistan så begärde CIA 800 soldater från den amerikanska militärledningen (Att jämföra med de 100.000 amerikanska soldater som är i Afghanistan idag). Men inga förstärkningar skickades dit.

In the end, there were more journalists--about 100, according to Nic Robertson of CNN and Susan Glasser of The Washington Post, who both covered the battle--in and around Tora Bora than there were Western soldiers.

Under Fury’s command during the battle were 40 Delta operators from the “black” Special Forces, 14 Green Berets from the less secretive “white” Special Forces, six CIA operatives, a few Air Force specialists, including signals operators, and a dozen British commandos from the elite Special Boat Service.

Den amerikanska ledningen tvekade helt enkelt för länge. Tyvärr hade erfarenheterna från Kosovokriget 1999 där inga marktrupper användes fått dom att tro att även det här kriget skulle gå att vinna från luften. Dessutom hade man redan börjat fokusera på ett krig i Irak. Detta var en tanke som aldrig dött hos framför allt Dick Cheney och Wolfowitz. 9-11 gav dom nya möjligheter att fokusera på Irak i stället för Afghanistan som hade varit det riktiga, vilket Obama nu erkänner.

Två gamla militära sanningar visar sig i erfarenheterna från Tora Bora. Behovet av fokusering, d.v.s. att ena alla tillgängliga styrkor åt ett håll (inte som USA splittra dom på Irak och Afghanistan). Samt att ett fåtal soldater vid rätt tillfälle kan vara avgörande. För att dra liknelser med VK2 så var Afghanistan och Irak "en bro för mycket" medan 800 extra amerikanska soldater vid Tora Bora 2001 hade kunnats genomföra det som över 100.000 man idag har problem med. I efterhand hade de kunnat liknats med de engelska piloterna under slaget om England.

Hade Tora Bora sköts på rätt sätt hade vi sluppit den långa närvaron i Afghanistan. En talare av Churchills kvalitéer hade kunnat säga något i stil med: "Never in the field of human conflict was so much owed by so many to so few." Let us therefore brace ourselves to our duties, and so bear ourselves, that if the British Empire and its Commonwealth last for a thousand years, men will still say, "This was their finest hour."