Att ta konsekvensen av konsekvenserna

Just nu går drevet i svensk press avseende FOI:s påstådda inblandning i uppbyggnad av en vapenfabrik i Saudiarabien. Frågan om det är sant eller inte tänkte jag glatt lämna över till journalisterna att gräva i. I stället så tänkte jag påminna om varför FOI agerar som de agerar. Vad är det som bidragit till händelseutvecklingen och vilken skuld har egentligen de svenska politikerna?

Orsaken till att FOI numera inte bara sysslar med forskning relaterat till svenska Försvarsmaktens verksamhet grundar sig i att Regeringen strypt på anslagen och tvingat fram en mer affärsorienterad finansieringsmodell.

Under många år fick FOA, som sedan blev FOI, sina pengar via anslag. Det ändrades på 1990-talet till uppdragsfinansiering. Kundernas behov skulle styra forskningen och FOI:s struktur. Under de senaste åren har det diskuterats om det inte blev för mycket av uppdragsforskning. En forskningsorganisation behöver en ekonomisk garanterad platta att stå på. I stället för att ge myndigheten denna platta togs alla anslag bort.

– Nu har regeringen gjort tvärtom genom att flytta över anslagen till Försvarsmakten och därmed förvandlas de till uppdrag, men med stark reducering. Man har nu huggit ned tanken med uppdragsfinansieringen genom att säga till kunden att den inte har så stort behov av forskning som den tror. Dessutom verkar det bli flera som bestämmer vad FOI ska forska om, och vilka som ska forska ska bestämmas av andra än försvaret om man får tro ryktena på Jakobsgatan.

2005 när det aktuella samarbetet påbörjades så närmade sig FOI ett stålbad. Som konsekvens av ändringar i försvarsbudgeten 2006 rekommenderade utredaren Peter Lagerblad att försvarsforskningen skulle minska med ca 500 miljoner. Den dåvarande generaldirektören för FOI Madelene Sandström oroade sig för konsekvenserna av dessa neddragningar och valde då att i stället för att skära ner på forskningen söka andra finansieringssätt för sin verksamhet. Detta var inte helt nya tankar utan satsningen mot att bredda FOI:s verksamhet utanför den statliga militära sektorn började redan när hon tillträdde 2003.

Madelene Sandström vet att det inte handlar om att försvaret blir av med en resurs. Det handlar om att stärka FOI:s kompetens och skapa ett väl integrerat nätverk av samarbetspartners.

- Det handlar om att försvaret ska få bättre utveckling och forskning och att resten av samhället ska få mer nytta av FOI. Vad det betyder i operativa termer är svårt att precisera redan nu. Det är som att plocka svamp. Jag vet inte raka vägen till svampstället. Jag vet den ungefärliga riktningen, men vägen är inte spikrak och det kommer att ta tid. Vi får hoppas att det inte är myrmark emellan. När jag slutar på FOI om sex år hoppas jag att den civila delen av FOI:s uppdrag utanför försvarsfamiljen ska vara 30 procent av hela verksamheten. I dag är den tre procent.

- FOI ska inte byta ut militär forskning mot civil utan det är en komplettering. Vi ska skaffa nya kontakter och ge försvaret nya kontakter. Även för försvaret har det lätt blivit så att familjegemenskapen inom försvaret, även de internationella kontakterna inkluderade, också stängt ute möjligheten till nya samarbetsstrukturer.

Problemet i sammanhanget är att FOI:s kompetens trots allt ligger inom områden relaterade till militär teknik och söker man andra finansiärer så kan det i vissa fall även bli tveksamma sådana.

I min värld så är det helt vansinnigt att en svensk myndighet ska bege sig ut och konkurrera med privata bolag. En statlig verksamhet är trots allt helt eller delvis finansierat av skattepengar. Man riskerar därför två saker:

- Olovliga statliga stöd som ger snedvriden konkurrens. EU brukar med jämna mellanrum kritisera bolag som får statliga stöd, men statliga myndigheter brukar kunna gömma sig bakom floskler som "rikets säkerhet" som tillåter avsteg mot EU:s regelverk. Men även här stramas regelverket år. Försvarsmakten har t.ex. tidigare tvingats att avbryta sin verksamhet inom flygburen sjöräddning då man konkurrerade med civila bolag. Att det sedan visade sig vara mycket dyrt att hyra in civil kompetens kom som en överraskning för alla inblandade.

- Verksamhet som ej helt och hållet är förenlig med svensk officiell politisk ståndpunkt. Helt klart så ska det finnas sekretess kring exakt VAD man gör, men ATT man gör något måste tåla offentlighetens skarpa lyktor.

Våra politiker måste dessutom komma ihåg att det inom statlig verksamhet finns ett uttalat skydd för anställda att läcka information om oegentligheter. Det går helt enkelt inte att gömma verksamhet bakom försvars- eller utrikessekretess.

Men i stället för att göra en klassisk pudel så tävlar alla nu om att vara så oskyldiga eller okunniga som möjligt. Svenska ministrar med Tolgfors i spetsen hävdar att de inte hade en aning, trots att åtminstone deras närmaste medarbetare fått tillgång till allt material rörande samarbetet. Men detta agerande är mer regel än undantag. Precis som när Tolgfors frånsade sig allt ansvar när Försvarsmakten visar dåligt föredöme när det gäller hanteringen av sin personal så hävdar Tolgfors nu att han inte kan styra i detalj vad FOI gör. När man vet hur detaljerade regleringsbreven är till statliga myndigheter så framstår detta som en mycket dålig ursäkt. Det är snarare ett exempel på mycket dåligt ledarskap då man vägrar att ta konsekvenserna av sina tidigare beslut. Jag skulle därför inte bli helt förvånad om man lyckas gräva upp någon stackars tidigare FOI anställd som får bära hundhuvudet i stället för att själva ta ansvaret.

Våra folkvalda politiker borde redan 2006 ha insett att när man tvingar statliga företag med militär teknik som huvudkompetens att tjäna egna pengar så kan det ge oönskade resultat. Statliga förtag och myndigheter går helt enkelt inte att driva enligt en vanlig affärsmodell, där man balanserar inkomster mot utgifter, då stora delar av inkomsterna trots allt utgörs av statliga bidrag.

Jämför med Försvarsmakten. En oförändrad försvarsbudget i kombination med skenande materiel och lönekostnader tvingar ÖB som "generaldirektör" att ändra sin verksamhet. Resultatet är ett försvar som är helt beroende av NATO, något som svenska politiker aldrig skulle vilja erkänna. Tolgfors envisas dessutom att år efter år hävda att Försvarsmakten går med vinst. Helt fel. Försvarsmakten kan aldrig gå med vinst. Möjligtvis så kan den kosta mindre än beräknat. Men detta är inte alltid bra. Frågan är vad man egentligen fått för pengarna? I stället för att väga inkomster mot utgifter så ska man väga bidrag mot effekt. Synd bara att PRIO inte kan utvärdera detta.

Konsekvenserna av avtalet 2005 var att samarbetspartnern blev Saudiarabien. Konsekvensen av det ominriktade arbetssättet på FOI 2006 blev att metoderna blev något "kommersialiserade". Nu gäller det bara för svenska politiker att ta konsekvensen av konsekvenserna av sina egna beslut.

Kanske Bart Simpson har en del att lära ut till svenska politiker om hur man försvarar sin oskuld?



SvD1, SvD2, DN1, DN2, DN3