Den senaste tidens händelser i Afghanistan har varit mycket betydelsefulla för den framtida utvecklingen. Tyvärr så pekar de åt rakt motsatta håll.
Å ena sidan så har vi den svenska sanningen. Idag lämnar Försvarsmakten över ansvaret för insatsen i Afghanistan till en civil ledning. Man har redan beslutat om att lämna över Camp Monitor till de afghanska säkerhetsstyrkorna. Allt låter med andra ord positivt och medger en snar avveckling av den svenska militära närvaron. Carl Bildt var givetvis närvarande och beskriver utvecklingen i positiva ord på sin blogg.
Högtidligt överlämnades fanan på Camp Northern Light till Henrik Landerholm som nu i egenskap av Senior Civilian Representantive blir övergripande ansvarig för våra samlade insatser i norra Afghanistan.
Närvarande vid ceremonin var också tre av guvernörerna från de fyra provinser där säkerhetsansvaret nu successivt övergår till de afghanska styrkorna.
Och jag hade möjlighet att resonera inte minst med guvernör Atta i Balkh-provinsen om situationen och de olika utmaningar landet står inför.
Sedan jag var i Mazar-e-Sharif för lite mindre än ett år sedan har säkerhetssituationen i dessa områden i allt väsentligt varit lugn. Och det gäller också i den situation som varit de senaste veckorna i andra delar av landet med anledning av vad som inträffade på den amerikanska basen vid Bagram.
Å andra sidan har vi den amerikanska utvecklingen. Koranbränning, amerikanska soldater som urinerar på stupade talibaner samt en galen sergeant som går lös på afghanska civila. Talibanerna lovar givetvis att hämnas.
- Koranbränningen kan skyllas på administrativa misstag, men borde man inte vara medveten om faran med liknande händelser och införa ett kraftigt skyddsnät som förhindrar att de uppstår? Hearts & Minds innebär trots allt att vinna befolkningen över på sin sida och det gör man inte om man inte inser den kulturella påverkan en liknande händelse har. Carl Bildt hävdade i en intervju i dagens radio att i Afghanistan så har man mer förståelse för att civila dödas än att Koranen inte respekteras.
- Den amerikanske sergeantens agerande kan skyllas på stridspsykos. Men vad beror denna psykos på? Är det upprepade missioner i ett insatsområde där man börjar ge upp hoppet om att lyckas? Själv så är jag en smula orolig över våra nyanställda soldater. Nu när det inte längre är frivilligt om man ska åka på insats eller inte så finns det risk att folk skickas för ofta eller ännu värre mot sin vilja vilket kan skapa psykoser liknande den amerikanske sergeanten eller Nidal Malik Hasan som låg bakom massakern i Fort Hood. Där försökte man skylla på religiösa motsättningar, men det finns flera fakta som pekar på att psykologen var på väg att skickas till Irak mot sin vilja, vilket hade brutit ned honom som person. Vad skiljer egentligen den amerikanske sergeanten som sköt civila afghaner från den amerikanske majoren som sköt militära amerikaner?
Vad beror skillnaderna på? Är den svenska regionen så pass mycket säkrare än de övriga? Fokuserar amerikanska journalister på de negativa aspekterna av kriget? Är den amerikanska armén mer fylld av rötägg, något vi i Sverige saknar? Har det svenska förbandet agerat på ett mer framgångsrikt sätt? Eller är det så att vi övertolkar signalerna i vår iver att lämna landet enligt tidsplanen 2013-2014 oavsett tillståndet i landet?
Hur utvecklas säkerheten i Afghanistan? Tyvärr så beror det nog på hur man vrider och vänder på siffrorna. Liksom i Vietnam så används ibland "bodycount" som något slags mått på utvecklingen. I motsats till Vietnam så är färre döda (egna soldater, civila och t.o.m. talibaner) bra. Men vad säger det egentligen? Talibanerna vet att ISAF är på väg hem och behöver därför inte ta strid lika ofta. De har i praktiken redan vunnit. ISAF minskar på närvaron av soldater och därmed risken för att fler dör. Trots detta sker incidenter som i förra veckan då sex brittiska soldater omkom i ett IED-attentat. Det man bör dessutom tänka på är att det är inte bara utländska soldater som gör insatser i Afghanistan. Bland de civila s.k. kontraktsanställda så dör fler och fler i attentat och antalet döda per år överstiger antalet dödade utländska soldater. Sedan är det civila afghaner samt afghanska soldater och poliser som får ta de hårdaste smällarna. Senast veckan dödades nio afghanska poliser i ett enskilt attentat.
En i sammanhanget intressant läsning kan vara den amerikanske överstelöjtnanten Daniel Davis rapport "Dereliction of duty II". Det är enbart den öppna versionen som går att få tag på. Den hemligstämplade har nog ännu fler sanningar som inte får komma ut. Tyvärr så har svenska reportrar inte uppmärksammat rapporten. I varje fall så har jag sett mycket få kommentarer om innehållet. Om man börjar med sammanfattningen så indikerar den hur det kan komma sig att amerikanska politiker är så positiva om utvecklingen samtidigt som många soldater ser mörkt på framtiden.
Senior ranking US military leaders have so distorted the truth when communicating with the US Congress and American people in regards to conditions on the ground in Afghanistan that the truth has become unrecognizable. This deception has damaged America’s credibility among both our allies and enemies, severely limiting our ability to reach a political solution to the war in Afghanistan.
It has likely cost American taxpayers hundreds of billions of dollars Congress might not otherwise have appropriated had it known the truth, and our senior leaders’ behavior has almost certainly extended the duration of this war. The single greatest penalty our Nation has suffered, however, has been that we have lost the blood, limbs and lives of tens of thousands of American Service Members with little to no gain to our country as a consequence of this deception.
Ord och inga visor!
Läs mer i New York Times, denna Rolling Stones artikel samt artikeln "Truth, lies and Afghanistan" i Armed Forces Journal.
“Since June 2010, the unclassified reporting the U.S. does provide has steadily shrunk in content, effectively ‘spinning’ the road to victory by eliminating content that illustrates the full scale of the challenges ahead,” Cordesman wrote. “They also, however, were driven by political decisions to ignore or understate Taliban and insurgent gains from 2002 to 2009, to ignore the problems caused by weak and corrupt Afghan governance, to understate the risks posed by sanctuaries in Pakistan, and to ‘spin’ the value of tactical ISAF victories while ignoring the steady growth of Taliban influence and control.
How many more men must die in support of a mission that is not succeeding and behind an array of more than seven years of optimistic statements by U.S. senior leaders in Afghanistan? No one expects our leaders to always have a successful plan. But we do expect — and the men who do the living, fighting and dying deserve — to have our leaders tell us the truth about what’s going on.
Daniel Davis skickade sin öppna rapport till amerikanska senaten efter det att den hemliga negligerats i den militära hierarkin i Pentagon. För detta kallas han en "Whistle Blower" i USA och kan nog glömma fortsatt militär karriär. För några år sedan hade förfarandet inneburit krigsrätt och fängelse, men efter Wikileaks så börjar t.o.m. amerikanska militärer inse värdet av sanning.
Det är möjligt att Daniel Davis är en pessimist. Det är också möjligt att säkerhetsläget förbättrats markant sedan början av 2011 då han senast var på plats i Afghanistan. Men det han noterade var en markant skillnad mellan den officiella och den inofficiella sanningen. Har denna skillnad verkligen försvunnit?
Man brukar säga att "det första offret för ett krig är sanningen". Tyvärr så är detta sant inte bara i krig. Den senaste tidens händelseutveckling kring FOI:s samarbete med Saudiarabien pekar på att svenska politiker kan under manteln av försvars- och utrikessekretess vrida och bända på sanningen lite grand som det passar dem själva. Det som gör mig orolig är att det kan finnas andra liknande sanningar som inte kommer fram i dagsljuset. T.ex. hamnar utfallet av den svenska omställningen till ett insatsförsvar under begreppet försvarssekretess. Om det skulle visa sig att det är en misslyckad satsning så är det säkerligen en väl förborgad hemlighet med många röda stämplar på utredningsrapporten. Kan det vara orsaken till att Tolgfors likt en föregångare i Bagdad står och trumperar ut framgångsbudskapet? Eller är det likt den amerikanska rapporten om utvecklingen i Afghanistan helt enkelt så att sanningen fastnar någonstans på vägen så att budskapet till våra svenska politiker är tvättat och fritt från alla negativa aspekter? När kan man från t.ex. Tolgfors sida någonsin räkna med "sanningen, hela sanningen och inget annat än sanningen"?
DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6, SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, SvD5, Defence Watch, NY Times, Battleland
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar