Han vet dock Sveriges historik inom FN och glömmer inte Försvarsmaktens deltagande i internationella insatser.
– Vi har många personer som gjort stora insatser, inte bara de stora kända som Jarring och Palme, Blix och Wallström, utan också fredsbevarande styrkor. Många svenskar har tjänstgjort utomlands, säger Jan Eliasson.
- Det är en markering av Sveriges ställning på det här området.
Men, vilken är egentligen Sveriges ställning inom FN? Vilka konsekvenser kan Sveriges nya ställning inom FN få? Vilken roll kommer FN att ha framöver?
FN:s första fredsbevarande operation var medlingen i Palestinakonflikten 1948. Här fick Sverige en stor roll i form av Folke Bernadotte som sedan mördades av israeliska terroristorganisationen Lehi eller Sternligan som de blev kända som i Sverige. Sverige bidrog även med militära observatörer i UNTSO.
I Boken "Generalsekreteraren" av Gunnar Möllerstedt så beskrivs det oroliga 1956. FN hade fått stå och titta på när Sovjetunionen ingrep i Ungern. Hammarskjöld hade dock planer på att lösa krisen i Suez mellan Egypten och Israel. Den 29 oktober 1956 så angrep Israel som hade förhandlat med Storbritannien och Frankrike bakom ryggen på Hammarskjöld. USA ville lägga fram en resolution som förberetts av USA stoppades av brittiskt och franska veton. Även en sovjetisk resolution stoppades av Storbritannien och Frankrike. FN-observatörerna som fanns på plats kring Suez skickades bort från den militariserade zonen.
Hammarskjöld lyckades dock runda säkerhetsrådet genom att använda en resolution från 1950 som tillät generalförsamlingen att besluta om insats om inte säkerhetsrådet kunde ensas. Sverige stöttade givetvis Hammarskjöld och Riksdagen beslöt om att ställa upp med svensk trupp redan två dagar innan FN antog resolutionen. Tänk om dagens svenska politiker kunde vara lika beslutsamma!
Efter Koreakriget så upprättades NNSC 1953 av de neutrala nationer Sverige, Schweiz, Polen och Tjeckoslovakien. Tjeckien och Polen tvingades dock lämna NNSC 1993 resp 1995 då de inte längre ansågs som neutrala av Nordkorea (de hade lämnat östblocket!).
Det är Sveriges alliansfrihet och neutralitet som gjort det möjligt med insatser liknande den i NNSC. Men Sverige är inte längre alliansfri. Den gamla devisen "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig" är sedan länge slopad i vår utrikesdeklaration. Orsaken är samarbetet med EU och därmed indirekt det militära samarbetet med NATO. Här har alltså Sverige offrat en den av sin nytta för FN då man dragit ned på försvarsresurserna och tvingats in i närmare samarbete med NATO.
De svenska FN-insatserna har historiskt sett bemannats av frivilliga soldater som fått sin grundutbildning inom den svenska värnplikten. Därmed så har de en bredare bakgrund med civil utbildning som snickare, elektriker m.m. vilket de har haft nytta av under insatsen. Dessutom har medelåldern varit en smula högre och många har haft familj vilket också är gynnsamt då det minskar risken för att ta till våld i onödan. Jag skulle vilja hävda att Sverige har blivit bättre på fredsframtvingande insatser med trupp liknande den i Afghanistan, men sämre på fredsbevarande insatser liknande den i Cypern. Återigen har neddragningarna på Försvarsmakten inneburit att vi är mindre lämpade att ställa upp.
Har Sverige blivit snabbare på att ställa upp med trupp? I Suez var Sverige på plats efter ca två veckor (21 november 1956). Kan Sverige ställa upp med mer trupp? Antalet insatta förband i förhållande till Försvarsmaktens storlek har blivit större på senare år, men i absoluta tal så har vi färre soldater utomlands idag än t.ex. under åren på Cypern och i Libanon eller insatserna i Bosnien och Kosovo.
I slutändan så är det alltid ekonomin som styr möjligheterna till insats och här har dagens Försvarsmakt stora problem. Det kommer aldrig att finnas utrymme för att samtliga förband ska ha insatsstatus hur mycket än Tolgfors propaganderar för detta på sin blogg. Det kommer heller aldrig att finnas utrymme för samtidiga utdragna insatser. Se bara på den svenska tveksamheten inför insatsen i Libyen. Se bara på EU:s tveksamhet att använda sina Battlegroups.
Det nya insatta insatsförsvaret är med andra ord inte bättre lämpat än det gamla invasionsförsvaret när det gäller att bemanna fredsbevarande insatser.
I debatten i Sverige så förekommer ibland att Sverige borde deltaga i fler FN-ledda insatser. Tyvärr så framförs detta av personer som t.ex Thage G. Peterson som borde veta bättre. Det är inte ledningen av insatsen som är det väsentliga utan insatsens medel, metoder och mål. Alla insatser som Sverige deltar i har och ska ha mandat från FN eller OSSE. Vem som sedan leder insatsen beror mest på vem som har resurser. I dagsläget blir det därför oftast USA eller NATO. Även i de fall ledningen legat på EU eller NATO så har man nyttjat resurser från NATO.
Många militärer framför ofta åsikten om att FN är handlingsförlamat, vilket bevisats i bl.a. forna Jugoslavien och Rwanda. Därför föredrar de rent militärt ledda operationer som t.ex. i Afghanistan. Här måste man dock skilja på orsak och konsekvens. De fredsbevarande insatserna måste ledas av en civil representant då slutmålet är civilt, de militära insatserna är bara en del på vägen dit. Annars riskerar man likt USA i Irak 2003 vinna de militära striderna, men förlora lokalbefolkningens stöd och därmed det långsiktiga politiska målet. Tyvärr så innebär det ibland att man som militär måste stå tillbaka.
Syftet med den militära närvaron under internationella insatser är inte strid, utan att skydda lokalbefolkningen och sära på de stridande genom att skapa en buffertzon. I t.ex. Afghanistan har ISAF tyvärr tvingats in i striden med talibanerna, vilket lokalbefolkningen indirekt fått lida för.
De militära förbanden måste också vara beredda att ta större risker då det långsiktiga målet är att skapa fred inte skydda sig själva. Visst förstår jag debatten om behovet av att skicka stridsfordon 90 till Afghanistan för att få ett bättre skydd för trupp, men "Hearts & Minds" skapas inte på det sättet. När jag gick CIMIC-utbildning i Holland så fick vi lära oss att man ibland måste lämna gevär, hjälm och skyddsväst i bilen för att kunna tala med lokalbefolkningen och visa att man litar på dem.
Eliassons första test kan bli Syrien, där läget ser allt värre ut. Än så länge så har omvärlden inte lyckats gripa in på samma sätt som i Libyen. Om FN lyckas få igenom en insats i Syrien så kommer Sverige att tvingas ställa upp för att visa att man backar upp Eliasson på samma sätt som man backade upp Hammarskjöld.
Men frågan är om insatser liknande den i Libyen verkligen är rätt väg framåt för FN? Personligen så är jag oerhört tveksam till fredsframtvingande insatser. I Kongo så gav det ett tillfälligt stopp på oroligheterna, men historien har visat på att konflikten inte stoppades. Tyvärr så tror jag att konflikter måste tillåtas gå så pass långt att befolkningen tröttnar på konsekvenserna av krigen. Att "skydda civilbefolkningen" är inte ett hållbart argument när det dör lika många under och efter en insats som innan.
Hur ser då FN:s framtida roll ut? Personligen tror jag på teorin om ett kanske tillfälligt säkerhetspolitiskt vakuum som medgett insatserna i bl.a. forna Jugoslavien. Slutet på Kalla Kriget innebar att USA och Sovjetunionen inte längre hade samma intressen och därmed inte nyttjade sin vetorätt. Detta innebar att säkerhetsrådet lättare och oftare kunde lägga fram resolutioner om insatser. Nu börjar Ryssland att bygga upp sin försvarsmakt igen och öka sin intressesfär. I Afrika så expanderar Kina och Indien. Detta samtidigt som både Kina och Indien satsar stort på sina försvarsmakter.
Eliasson bör som ledande princip i sitt fortsatta ämbete komma ihåg Hammarskjölds förmanande tal till säkerhetsrådet (framför allt Storbritannien och Frankrike) i samband med Suezkrisen.
"The principles of the Charter are, by far, greater than the Organization in which they are embodied, and the aims which they are to safeguard are holier than the policies of any single nation or people. As a servant of the Organization, the Secretary-General has the duty to maintain his usefulness by avoiding public stands on conflicts between Member Nations unless and until such an action might help to resolve the conflict. However, the discretion and impartiality required of the Secretary-General may not degenerate into a policy of expedience. He must also be a servant of the principles of the Charter, and its aims must ultimately determine what for him is right and wrong. For that he must stand. A Secretary-General cannot serve on any other assumption than that within the necessary limits of human frailty and honest differences of opinion - all Member nations honour their pledge to observe all Articles of the Charter.... Were the Members to consider that another view of the duties of the Secretary-General than the one here stated would better serve the interests of the Organization, it is their obvious right to act accordingly".
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar