Inspark

En stridsflygdivision är en grupp mycket väl sammansvetsade människor. De har genomgått en av Sveriges tuffaste utbildningar och mängderna av övningar, utbildningar m.m. som man gör tillsammans resulterar att även om man privat kanske inte umgås så litar man på varandra till 100% (med viss undantag givetvis).

För att hålla gruppkänslan på en bra nivå så tar man alla möjligheter till gemensamma aktiviteter och fester. Där intas en och annan snaps, sjungs traditionella sånger (även fast ingen i Flygvapnet i dagsläget kommer ihåg mer än en vers av Flygarevisan) samt givetvis berättas en och annan skröna. De äldre kaptenerna drar historier om hur mycket tuffare allt var förr när män var män och flygmaskiner flygmaskiner i stället för dagens TV-spel. Kapten H brukade sjunga kommunistiska kampsånger, kapten M berätta om likheten mellan att uppfostra hundar och krokodiler och löjtnant R gillade att brottas och nypa sina kollegor i bröstvårtorna. Kort sagt precis det sällskap man behövde för en lyckad kväll på mässen och just de kollegor man var villig att riskera livshanken tillsammans med 10 meter från deras vingspets.

Som färsk kadett så var det första nålsögat man behövde ta sig igenom insparksfesten.

Men innan festen kunde starta så skulle vi kadetter genomföra vårt första spaningsuppdrag i divisionens regi. Utrustningen blev LTAC - Lätt Terrängående Attack Cykel, handkamera 101 (en bjässe till kamera som i brist på annat kan användas som närstridsvapen), karta över flygflottiljen samt givetvis ett antal mål att fotografera. Målen gav olika hög poäng baserad på svårighetsgrad. Sedan kunde man få stilpoäng baserat på hur bra fotot blev.

Jag kommer inte ihåg alla målen, men här är i varje fall ett urval:

Mål nr 1 - Flygingenjören kapten N:s kala huvud. Givetvis var detta ett uppdrag som kom från den elake löjtnant Å på divisionen som själv var rejält tunnhårig. Då kapten N är en mycket avslappnad person så var detta uppdrag lätt avklarat. Han böjde till och med på nacken så att vi fick en bra närbild på flinten.

Mål nr 2 - Flottiljmeteorologen spående väder i kaffesump. Även detta mål klarades av med flaggan i topp. Kaffe är ingen bristvara i Flygvapnet och meteorologer erkänner villigt att det är lika mycket konst som vetenskap bakom arbetet med att ta fram dagens TAF. Då flottiljens meteorolog gick under beteckningen "amended" Johansson efter en händelse där han under en och samma förmiddag fick ge ut sex stycken ändringar TAF amended så var han van att få en och annan gliring.

Mål nr 3 - Flottiljläkaren med flottiljsköterska i knät. Detta mål var nästan för enkelt. Flottiljläkaren nöjde sig inte med bara en sköterska i knäet utan samtlig personal på sjukan blev inkallad till ett gruppfoto där läkaren stadigt höll fast en sköterska i vardera armen.

Dessa lätta obevakade mål fick oss kadetter att känna oss varma i kläderna. Men högmod går före fall heter det. Nästa mål var försett med kvalificerat luftvärn.

Mål nr 4 - Närbild på tekniska enhetens skumsläckningsanläggning. Tekniska enheten hade bara några månader innan lyckats fylla hela sin hangar med skum och dränkt ett par stycken Viggen som sedan fick saneras. Detta till omgivningens stora förtjusning. Vi lyckades dock smyga oss in och var i full färd med att fotografera när en barsk röst ropade "vad f*n gör ni här?". Det var verkstadschefen en f.d. intendent som blivit tvångsbefordrad till kapten i samband med NBO. Han var allmänt känd för att ogilla piloter som bara hade sönder hans flygplan. Vi försökte förklara vårt uppdrag, men han lyssnade med dövörat och ville kalla på polis då vi fotograferat på område med fotoförbud. Vi försökte då förklara att vi var spaningspiloter och därmed hade rätt att fota allt. Det gjorde honom inte särskilt mycket mer förtjust över vår närvaro. Till slut så fick vi kalla på förstärkning i form av ett par mycket roade divisionskollegor som hade förutspått haveriet. Senare under min karriär när jag som blivande flygingenjör var inne på sommaren och flög så satt jag och en flygingenjörskollega i bastun när nämnda kapten kom in. Han visste givetvis inte vilka vi var, så vi lyckades manövrera in samtalet på flygingenjörskårens vara eller icke vara. Till vår förtjusning så uttryckte han den bestämda åsikten att flygingenjörer inte var vatten värt. De kunde vare sig flyga eller meka flygplan. Ja, vad säger man. Allt var inte bättre förr.

Mål nr 5 - Detta var det svåraste målet och värt sisådär 1000 poäng. Flottiljchefen överste E hade dålig hörsel och bar därmed hörapparat. Målet var en närbild av denna apparat i överstens öra. Då översten inte ville erkänna att han hade hörapparat så bar han den mycket sällan. Jag hade redan vid ett tidigare tillfälle gjort bort mig då jag skulle hålla en genomgång av spaningskameror för översten och givetvis ställt mig på den döva sidan. han hörde inte ett ord av vad jag sade, men nickade och höll med om allt jag sade. Efteråt så kom glada divisionskamrater fram och dunkade mig i ryggen för en bejublad uppvisning i dödsförakt. Men i varje fall så insåg vi elever att detta mål var för välbevakat. Det fanns ingen bra strategi för att få hörapparaten i siktet på handkamera 101.

Efter avklarat spaningsuppdrag så for vi ner till underrättelseplutonen för framkallning av filmer. På mässen fick vi stort beröm för de knivskarpa bilderna och att uppdragen genomförts med låga förluster.

Det här kan av vissa ses som ren lek, men det fanns faktiskt ett visst mått av allvar i det hela. Vi fick chansen att träffa alla nyckelpersoner på flottiljen under avslappnade förhållanden och våra divisionskamrater fick koll på vilka vi var och hur initiativrika vi var som personer. Bra kunskaper att ha med sig under den fortsatta utbildningen.

Idag glöms det allt för ofta bort vikten av att vara ett fungerande team. Oftast så går man inte till jobbet enbart för lönen eller de intressanta arbetsuppgifterna. Det som håller folk kvar på en arbetsplats är oftast hur bra man trivs med sina arbetskamrater.

Dagens uttagningsprocess tar fram mycket likriktade individer för att bli officerare och piloter. Det finns kanske inte lika mycket utrymme för individer som förr. Som tur väl är så präglar de äldre piloterna på en division av sig på de yngre och på så sätt förs kårandan vidare. Här finns en fara i Försvarsmaktens vilja att få bort de äldre officerarna från aktiva tjänster. Hur ska kunskapen spridas till nästa generation om det inte finns några kvar från den förra? Tyvärr så har det historiskt sett oftast slutat med katastrof då de äldre piloterna slutar i förtid då det inte finns några kvar som påminner om misstag som redan begåtts och inte behöver begås igen.

P.S: För övrigt användes LTAC under VK2 för att träna piloter i formationsflygning då det var brist på flygbränsle.