Just nu så kritiserar pressen och allmänheten det svenska stödet till Saudiarabien. Har de rätt, eller är det bara känslor som svallar? Ja, den saudiska regimen är inte demokratisk. Ja, den trycker ner folket. Ja, den stödjer en militant form av Islam kallad Wahhabissm. Ja, den låg tillsammans med Pakistanska säkerhetstjänsten ISI bakom koranskolorna i Pakistan där talibanerna växte fram. Men vad är alternativet? Ett Saudiarabien utan det saudiska kungahuset är helt enkelt inget land längre.
Försvar och säkerhet har skrivit ett bra inlägg om läget i Libyen efter omvärldens militära insats. Den militära insatsen var lyckad. Den civila insatsen mindre så. Khadaffi är visserligen död, men han ersätts avs minst sex grupperingar som vill åt makten. I en ideal värld så skulle de hålla öppna val och låta folket bestämma. Men världen är inte ideal. Tvärt om så passar de nu på att göra upp gamla tvister.
Det här är inte det enda exemplet.
I Irak så slog USA 2003 ut Saddam Hussein. Resultatet blev ett land i kaos där det fortfarande sprängs bomber då och då. Folket led under Saddam, men frågan är om de inte lider mer utan honom. I en intervju innan kriget så sade Saddam att Irak kräver en ledare som honom. Det värsta är att han kanske har rätt. Alla dessa konfliktstater är arv från kolonialismen. Det finns ingen naturlig statsgräns och heller inte en gemensam historia som håller ihop landet. Oftast så är det ett sammelsurium av religioner, stammar språk m.m. Gränserna går rakt igenom stamområdena och leder till konflikter som drar in hela länder. Se bara på Durandlinjen mellan Pakistan och Afghanistan som delar upp Pashtunerna i två delar. Se bara på Rwanda, Somalia m.m. Kanske krävs det en hänsynslös ledare för att hålla ihop ett liknande lapptäcke till stat? Alternativet är kanske en modern motsvarighet till Europas 1600-tal där nya stabila stater bildas genom utnötningskrig. Frågan är om vi i västvärlden har mage att stå och titta på? FN:s R2P doktrin är trots allt moraliskt korrekt. Kanske bara inte praktiskt genomförbar i alla lägen.
Även när vi försöker att bygga upp ett land som redan havererat så går det inte alltid så bra. I Afganistan har västvärlden försökt under mer än 10 år att bekämpa talibanerna, skydda lokalbefolkningen och bygga upp en ny stat. Vad är resultatet? Det har blivit bättre. Kvinnor lever säkrare (i varje fall i de större städerna), barnen får utbildning, det har genomförts val m.m. Men det sitter en korrupt ledare vid makten. Det sitter allt för välbeväpnade f.d. krigsherrar vid makten som guvernörer i de olika regionerna. Den afghanska armen och polisen har byggts upp. Men frågan är vad som händer den dag då ISAF lämnar landet? Inbördeskrig, eller bara en hård förhandling med talibanerna som leder till religiösa lagar och kvinnornas återgång till tvångsäktenskap?
Det finns konfliktområden där det gått bättre. I forna Jugoslavien så börjar normallivet att återvända i de flesta regioner. Men det var nog inte bara NATO:s bombningar som satte stopp på dödandet. Fortfarande finns misstron mellan befolkningsgrupperna. Snarare är det EU:s löften om medlemskap som väger tungt. Liknande morötter saknas i Afghanistan och Libyen. Humanitär hjälp i all ära, men det är bara plåster på såren. I Afghanistan saknas bra ekonomiska alternativ till opium. I Libyen finns dock oljan. Många anser att oljan är fördärvlig och leder till krig, men den kan också leda till fred om alla inblandade förlorar pengar på fortsatta strider.
Jag var för den militära insatsen i Libyen. Jag var för ett svenskt deltagande med stridsflyg. Men det räcker inte bara med militära medel.
Kanske tog NATO sig vatten över huvudet i Libyen. Likt USA:s misstag att 2003 anfalla Irak innan man gjort klart insatsen i Afghanistan ledde till att man misslyckades på bägge platserna så borde kanske ISAF ha fokuserat på en insats. D.v.s. först Afghanistan och sedan nästa insats.
Vi måste börja lära oss att det går inte att börja ett krig om man inte har en strategi för hur man skall återuppbygga landet igen. Bush Sr gav Saddam Hussein möjlighet att dra sig tillbaka till Irak och slicka såren efter Gulfkriget 1991. USA:s resonemang då var hellre en diktator vid makten som höll koll på landet och folket som man visste var man hade än ett splittrat land. Glöm inte att det är i s.k. sönderfallna stater som det finns bäst grogrund för internationell terrorism som t.ex. Al Qaida. Men i och med det så lämnade man shiiter i syd och kurder i norr åt Saddams vrede. De hade försökt att starta ett uppror, men utan omvärldens hjälp så stog de sig slätt.
Problemet att få ett ärligt svar är också att Försvarsmakten byggt upp stora delar av sitt existensberättigande på de internationella insatserna. Politiker och press hävdar att det inte finns något hot mot Sverige som kräver ett invasionsförsvar. Därav en av anledningarna till de internationella insatserna. Sverige försvaras bäst utomlands som många politiker brukar säga. Kanske ljuger vi därför för oss själva och utvärderar insatserna till vår egen fördel? I Afghanistan går allt bra och vi kan lämna ett stabilt land redan 2013. I Libyen så gick insatsen utmärkt. Eller? För att kunna utvärdera en militär insats så kan man inte bara se på de militära målen utan också de civila målen bortanför den militära segern. Helt enligt krigsteoretikerna så är krig inte till för sin egen skull utan för att nå ett politiskt mål.
Vem ska vi egentligen stödja i t.ex. Syrien? Att störta regimen är kanske det enkla svaret, men vad leder det till? Civilbefolkningen lider idag. Men civilbefolkningen kommer att lida av ett krig och civilbefolkningen kommer att lida av att leva i en stat utan ledning.
Diktatorer eller rebeller? Pest eller kolera? Valet är inte alltid självklart.
SvD
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar