Avslut och en ny början

Idag så skulle jag för första gången i mitt liv befunnit mig inför en domstol som ena parten i ett mål. Mål A 111/11 i Arbetsdomstolen skulle avgöra om Försvarsmakten gjorde rätt i att avskeda mig för att jag ställde krav på villkoren i mitt anställningskontrakt. Men i stället för tuffa vittnesförhör så slutade det hela med ett antiklimax. För ett par veckor sedan meddelade Försvarsmaktens chefsjurist att man ville gå till förlikning. Mitt fackförbund rådde mig att acceptera förlikningen trots att jag egentligen ville få till en offentlig dom som skulle avgöra vad en arbetsgivare får eller inte får göra mot sina arbetstagare.

Villkoren kring förlikningen är belagda med sekretess, så det får jag inte ta upp i detta inlägg. Jag är dock fri att berätta att det blivit en förlikning samt berätta en del om vägen dit.

Hur hamnade jag i den här situationen?

För ett antal år sedan så fick jag tydliga signaler att en Flygingenjör med civilingenjörsexamen och utbildning att flyga JAS 39 Gripen inte var särskild önskvärd i Försvarsmakten och att jag därför inte hade en chans att komma in på nivåhöjande utbildningar. Detta trots att jag gått på föregående stabsutbildningen med högsta betyg i alla ämnen samt fått FHS stipendium. Det intressanta i sammanhanget är att personen som gav mig detta besked är samma person som ett par år senare sade upp mig via SMS!

För att lösa detta så blev mitt beslut att bredda mitt militära CV.

Hösten 2009 sökte jag därför till ett antal olika internationella tjänster. Våren 2010 fick jag besked om att jag skulle tjänstgöra som stabsofficer inom det som kallas Sub-National Engagement på ISAF Joint Force Command i Kabul i Afghanistan. Mitt arbetsområde skulle vara inom ramen för CIMIC och jag skulle sköta alla kontakter med Regional Command North på den tyska basen Camp Marmal i Mazar-e Sharif. D.v.s. det område som det svenska PRT - Provinsional Reconstruction Team tillhör.

Strax innan semestern 2010 så kom ett mycket konstigt brev ut från HRC som krävde att alla anställda skulle godkänna ett nytt anställningsavtal. Det var fullt med felstavningar och det gick inte ut som ett rekommenderat brev, vilket är mycket märkligt med tanke på de konsekvenser det kunde leda till. Om man valde att inte skriva ett nytt anställningsavtal så riskerade man att bli av med sin anställning i Försvarsmakten p.g.a. "Arbetsbrist". Jag blev givetvis mycket irriterad över sättet som denna mycket viktiga fråga hanterades på. Fackförbunden hade inte skrivit samråd på detta avtal och det utlandsavtal som fanns hade varit under omförhandling sedan 2006 (mer om det nedan).

Under sommaren så funderade jag hur jag skulle ställa mig till detta. Efter sommaren så påbörjade jag min nya tjänstgöring på Högkvarteret Flygtaktiska staben. Vi diskuterade givetvis detta i korridorerna och de flesta var av samma syn som jag själv att detta papper som vi skulle skriva på var en intresseanmälan, inte det nya anställningsavtalet i sig själv. Vi trodde, och med vi menar jag officerare på Högkvarteret i överste och överstelöjtnants nivå, att det nya anställningsavtalet skulle presenteras med villkor inskrivna för påskrift så fort det fanns tillgängligt.

Jag beslöt mig därför att skriva på "intresseanmälan" med ett "Ja", men hänvisa till ett separat papper som jag bifogade där jag ställde som villkor att det skulle finnas ett nytt framtaget utlandsavtal samt att fackförbunden skulle skriva samråd på detta. Bevisligen var jag ju på väg till Afghanistan och därmed kunde ingen hävda att jag inte var positiv till utlandstjänst!

Under hösten så påbörjade jag mina utbildningar inför insatsen i Afghanistan. Först så genomförde jag NATO PfP stabskurs på SWEDINT i Kungsängen. Därefter så genomförde jag två veckors snabb repetitionskurs i gröntjänst på Livgardet. Vi officerare som inte tillhör själva insatsförbandet anses tydligen vara så välutbildade redan från början att vi inte behöver mer än så. Under tiden så försökte jag få reda på vad det egentligen var jag skulle göra i Afghanistan. Döm om min förvåning när det visade sig att ingen egentligen hade någon aning. I stället så fick jag leta fram vilka krav NATO hade på positionen. Där fann jag bl.a. att NATO ställde krav på CIMIC-utbildning, något som jag saknade och som heller inte hade planerats in av Försvarsmakten.

Under gröntjänsten så umgicks jag mycket med en brigadgeneral i Flygvapnet som skulle tjänstgöra nere i Afghanistan samtidigt som mig. Vi diskuterade det nya anställninsgavtalet och jag berättade för honom vad jag skrivit som svar till HRC. Jag fick senare av honom reda på att han kontaktat HRC och frågat dem om hur de skulle hantera mitt svar. Han fick då svaret att de skulle hantera det som ett "Ja". Tyvärr så kunde vi senare inte använda honom som vittne i Arbetsdomstolen då han är en av arbetsgivarna.

Än så länge var alltså allt grönt!

Åter på Högkvarteret så började jag övertala ATK att jag skulle få gå en CIMIC kurs. Jag kontaktade A9 och J9 som leder CIMIC-verksamheten i Försvarsmakten och lyckades få bli ivägskickad på utbildning i Holland på NATO:s CIMIC Center of Excellence.

Resten av historien känner ni säkert redan till. Mitt i utbildningen får jag ett samtal som jag inte kan svara på då jag sitter på lektioner. Senare kommer det ett SMS som säger att jag ska kontakta HRC för att det finns frågetecken kring mitt svar. Jag försöker ringa upp, men får inget svar och skickar därför ett SMS om att jag befinner mig i Holland för utbildning och att jag står för mitt tidigare svar. Detta leder till att jag senare får ytterligare ett SMS om att jag snarast skall avbryta utbildningen och inställa mig på HKV där jag skall meddelas min uppsägning!

Efter min uppsägning så kontaktar jag mitt fackförbund. Då jag är Flygingenjör så tillhör jag inte Officersförbundet, utan Sveriges Ingenjörer. De är mycket intresserad av fallet då de anser att det är principiellt mycket viktigt.

Vid diskussion med juristerna så kommer vi fram till följande fakta:

- Det är två separata mål. Ett gällande min grundanställning i Försvarsmakten och ett gällande min anställning i Utlandsstyrkan. Detta då jag hade ett separat anställningsavtal då de nya lagarna avseende Utlandstjänst inte hade trätt i kraft när jag rekryterades för utlandstjänsten.

- Det var stor sannolikhet att vi skulle förlora i Arbetsdomstolen avseende grundanställningen i Försvarsmakten. Detta då en arbetsgivare faktiskt har rätt att bete sig lite grand som han vill. De flesta arbetsgivare brukar dock undvika detta, då de inte vill framstå i dålig dager vid kommande rekrytering av personal. Vad gäller tjänsten i Utlandsstyrkan trodde juristerna att vi hade god chans vinna en överklagan. Detta då denna anställning inte hade med det nya anställningsavtalet att göra. Mitt kontrakt var redan påskrivet och hänvisade till de lagar som gällde innan 1 januari 2011.

- Det var viktigt att få publicitet kring ärendet då detta kan avskräcka arbetsgivare från att i framtiden använda liknande metoder vid nedskärningar av personal.

Nu börjar en intressant utveckling. Mitt fackförbund anmäler ärendet till Arbetsdomstolen och sätter ihop ett inlaga med de argument som de tänker ta upp för att visa på att uppsägningen skett på felaktiga grunder. Vi erbjöd också enligt praxis att gå till förlikning, men Försvarsmakten tackade nej till detta.

I stället så blev det ett inledande möte i Arbetsdomstolen där den 21 mars bestämdes som datum för domstolsförhandling. Fram tills dess så gällde det att ta fram underlag för förhandlingen. Jag och min jurist fick givetvis ta del av Försvarsmaktens inlagor. Det intressanta är att deras svar är fullt av felaktigheter eller vinklade tolkningar. Medvetna eller omedvetna fel? Allt enligt devisen "kan du inte döda budskapet, döda budbäraren".

- FM hade missat grundläggande fakta som t.ex. att jag efter sommaren 2010 tjänstgjorde på HKV utan hänvisade till min föregående tjänstgöringsplats.

- FM framhävde att jag försökt dölja mitt svar genom att skriva det på baksidan på blanketten och att det därför inte noterats av de som granskat svaren. Att mitt svar fanns tydligt beskrivet i ett medföljande brev togs inte upp.

- FM ansåg att inga kontakter tagits med mitt hemmaförband F7 och att de därför inte visste om mitt svar. Att jag hade diskuterat mitt svar med mina chefer på HKV var okänt. Ingen kontakt hade tagits mellan HRC och HKV eller med mina chefer i FS20. De visste inte ens att jag fått sparken innan det var ett faktum.

- Den berömda SMS konversationen skyllde man helt enkelt på att jag vägrade att svara i telefon! Att jag vid flera tillfällen försökt ringa upp HRC och att jag dessutom satt på lektioner i ett klassrum och därmed hade svårt att svara i telefon var ointressant. Tyvärr så har jag bara SMS-meddelandena kvar. Jag var dum nog att inte begära en specifikation på min mobiltelefonräkning där det borde ha framgått vilka samtal som gjorts eller inte. Ord står alltså mot ord i detta fall. Det togs heller inte upp någon som helst aspekt på varför det var så bråttom att man inte kunde vänta med en diskussion tills dess att jag om två veckor var tillbaka i Sverige och då jag hade det lättare att kunna diskutera med chefer och fack.

Dessa felaktigheter rättade Försvarsmakten, efter kommentarer från mig och mitt ombud, till i senare inlägg till Arbetsdomstolen. Allt utom deras tolkning av SMS-konversationen.

Min jurist började läsa sig in på vilka avtal som var gällande vid tidpunkten för min uppsägning och fann till sin och min stora förvåning att Utlandsavtalet, som sedan 2006 hade förlängts ett år i taget, upphörde att gälla den 30 september 2010. Därmed så var det inte endast som jag skrivit i mitt svar, att det fanns ett gammalt interimistiskt avtal som förlängts, utan att det inte fanns något avtal över huvud taget! Detta enligt ett protokoll från den 3 december 2009 med beteckning HRC 16 115:60051 bilaga 1. Försvarsmakten försvarar sig med att det under 2010 genomförts möten med avsikt att teckna ett nytt kollektivavtal.

Nu var allt klart för förhandling och dom i Arbetsdomstolen. Men resultatet blev alltså bara att jag för ett par veckor sedan kunde avboka min tågbiljett till Stockholm.

Varför blev det då en förlikning? Försvarsmakten har givetvis inte gett några skäl till detta, så jag kan bara spekulera.

- Någon på hög position har ansett att jag behandlats fel och ville inte driva ärendet längre. Detta vore mycket trevligt, men är tyvärr inte särskilt troligt.

- Försvarsmaktens vittnen ville inte ställa upp. Med tanke på att den person på HRC som SMS:ade mig min uppsägning har gått i pension så finns det viss risk för att så är fallet.

- De nya bevis som mitt juridiska ombud tagit fram ökade risken för att Försvarsmakten skulle få en dom som gav negativ publicitet. Med tanke på pågående personalrekrytering och omorganisation så är detta en rätt så trolig orsak.

- Mitt fall var så pass unikt att det inte var värt att lägga ner arbete för att få till ett principbeslut. I stället så ville Försvarsmakten fokusera sin ansträngning på att vinna målet mot Officersförbundet och de officerare som fått sparken för att de valt att skriva "Nej" på sitt svar till HRC. Chansen för Försvarsmakten att vinna detta är betydligt större och konsekvenserna av att förlora är mycket stora då det kan få stora ekonomiska konsekvenser och även påverka årets uppsägningar. Detta är med stor sannolikhet den mest troliga orsaken till förlikningen.

Tyvärr så är de summor som man i Sverige kan få i skadestånd mycket små. Med andra ord så är det billigare för staten att gå till förlikning än att köpa ut anställda som de flesta civila bolag gör vid en personalneddragning. Min bror fick t.ex. 18 månadslöner då han lämnade sitt förra arbetsplats. Att det sedan blir skatt på en ersättning och att staten då får tillbaka de pengar man betalat ut i skadestånd är extra ironiskt! Lägger man på det faktum att jag skulle gått i pension vid 55 års ålder och att staten därmed tjänar in de pengar man betalat in till min pensionsersättning är bara en extra bonus. Jag valde också att mer eller mindre direkt byta jobb i stället för att utnyttja de två år med lön som jag kunde fått under min uppsägningstid. Någon på HRC hade totalt missat att flygförare har i normalfallet ett års uppsägningstid i stället för vanliga officerares tre månader.

Givetvis så avslutar HRC ärendet på sedvanligt manér. Det dök aldrig upp någon ersättning till mitt konto vid den tidpunkt som var avtalad. I stället kommer ett brev från HRC som handlar om problem att betala ut "traktamentsersättningar". Tydligen så vill man inte skylta med ersättningar för förlikningar! Jag kontaktar mitt juridiska ombud och det visar sig att HRC betalat ut till fel konto och pengarna studsat! Man skyller på problem med ekonomisystemet PRIO. Med tanke på alla problem som FM just nu har med PRIO så är det en mycket trolig orsak.

Mitt fackförbund och de jurister jag pratat med har skött ärendet bra. Jag är dock besviken på kampviljan. Anledningen till att man accepterade en förlikning var att man dels inte var helt säker på att vinna målet och dels behöver de pengar det kostar att driva ett ärende till andra mål. Tyvärr så är det länge sedan Ådalen 31 då de fackliga företrädarna var beredda att dö för sin sak. Numera är facklig tjänst bara ett arbete och ett steg på vägen till andra befattningar. I Försvarsmakten är det extra svårt då man som facklig representant ofta är en del av systemet. Att göra sig obekväm är ett bra sätt att stoppa sin karriär.

Jag är givetvis mycket besviken att det "bara" blev en förlikning. Jag ville få en officiell dom. Men å andra sidan så är det skönt att slippa stå inför en domstol för att försvara sin rätt att ställa krav på sin arbetsgivare. Nu kan jag lämna detta bakom mig och koncentrera mig på mina nya arbetsuppgifter. Det som oroar mig är att Försvarsmakten nu har möjlighet att fortsätta i samma stil. FM Org 13 och de uppsägningar med hänvisning till "Arbetsbrist" som kommer att dyka upp i slutet av året lämnar fortfarande många frågetecken att besvara. ÖB gick i samband med anställningskontraktet ut och sade att ingen skulle tvingas iväg mot sin vilja. Detta har sedan motbevisats. En officer på F7 anmäls till FPAN för att vägrar utbilda sig till UAV-tekniker för att sedan åka till Afghanistan. Under Libyeninsatsen uppstår konflikter i förbandet då ledningen har en annan syn på arbetsvillkoren är förbandet. Allt beroende på dåliga och mycket sena politiska beslut om deltagande i insatsen. Delar av personalen hotas med uppsägning för att de hävdar att flygsäkerheten påverkas av dubbla arbetspass som uppstått p.g.a. för smal personalram (ekonomi) i förbandet.

Var det verkligen så bråttom att få till det nya anställningsavtalet? Varför togs det fram innan alla avtal var på plats? Som läget är nu så kommer Försvarsmakten inte fyllt upp sina insatsförband förrän tidigast 2018. Frågan är om ekonomin någonsin kommer att medge att hela Försvarsmakten kan vara insatsberett på det sätt som Tolgfors och Co hävdar? Om det i framtiden precis som tidigare bara blir enstaka insatsförband, vad är det då som förhindrar att de bemannats på frivilligt sätt som tidigare? En tydlig morot hade kunnat vara att karriär (och därmed också löneutveckling) stoppas om man inte gjort utlandstjänst. Det går dock inte att skylla från sig för det sätt man hanterat utvecklingen. Politikerna bestämde inriktningen, men Försvarsmakten har själv valt metoderna.

Slutresultatet för min del blev 25 år i Försvarsmakten (1986-2011), en massa goda vänner som jag träffat genom åren och en bra utbildning som är eftersökt på den civila arbetsmarknaden. Tyvärr också en insikt att ledarskapet inte är vad det borde vara och att personalhanteringen är under all kritik.