Priset för frihet (uppdaterad)

Sverige har haft fred i nästan 200 år. Det är en av anledningarna till att vi idag har en av världens bästa ekonomier och årligen hamnar på topplistan bland de "bästa länderna att leva i". Allt detta gör dock att vi inte längre ser hur mycket vi har slagits för att bibehålla den friheten, eller hur många människoliv friheten har kostat.

Just nu så pågår en debatt om insatsen i Afghanistan, som hittills kostat fem svenska soldater deras liv och ett antal andra har skadats för livet. "Bortkastat" säger kritikerna. "Det pris vi måste vara beredd att betala", hävdar jag. Detta kan för vissa låta cyniskt, men vad skiljer dagens situation från gårdagens? Jo, en ny omvärld med en ny hotbild och nya metoder att möta denna hotbild.

Insatsen i Afghanistan är bara delvis till för de vanliga politiska budskapet att "hjälpa det afghanska folket samt att bygga fred och säkerhet i världen". Den kanske största orsaken är att Sverige genom att deltaga i denna insats visar att vi är en del av FN, EU och till viss del NATO. Vi visar att vi ställer upp när omvärlden begär det och vi hoppas att den dag vi behöver det så ställer någon annan upp för oss. På så sätt kan man se de miljarder kronor och de mäniskoliv insatsen kostar som en "försäkring" på statlig nivå.

Vi har genom åren varit villiga att betala mycket för denna typ av försäkring. Nedan är två exempel som jag delvis har nämnt i tidigare inlägg.

- Borneo tog upp i sin blogg att det den 26 oktober är 50 år sedan en av de svartaste dagarna i Flygvapnets historia när sju civila omkom i samband med ett Lansenhaveri. Fokus hade en mycket bra artikel om just denna händelse som jag rekommenderar alla att läsa. Tyvärr så ligger inte artikeln på Fokus hemsida, men finns på Bergslagsbladet i ett antal delar.Läs intervjun med den enda överlevande från haveriet. Det man kan tänka på i detta fall är de närmare 1000 piloter och besättningsmedlemmar i Flygvapnet som har dött i tjänsten under Kalla Kriget. Detta var dock ett pris som Sverige var beredda att betala. Av samma orsak så undvek flygvapenledningen att offentliggöra bristerna på sina Lansenflygplan. Det fick helt enkelt för stora konsekvenser för Sveriges försvar att ställa flygplanen på backen. Läs pilotens haverirapport här.

- I mångas ögon så är Afghanistan den värsta insatsen som svenska soldater varit inblandad i. Jag är inte helt säker på detta. Både Bosnien och Kosovo hade sina tuffa tillfällen. Men den insats som jag skulle vilja peka på är den i Kongo 1961-64. Under dessa år förlorade Sverige 17 soldater och många skadades för livet. På den tiden fanns det ännu mindre veteranvård och det dröjde ända tills förra året innan en del av de som uppvisade tapperhet i strid belönades för sina insatser.

"Fienden sköt på alla håll med granatkastare och automatvapen och anföll oss till slut rent fysiskt, då de var överlägsna i antal. Dessa två pansarbilar blev vår räddning, det var tack vare modet, uthålligheten och djärvheten hos dessa svenskar på pansarbilarna som vi höll fienden stången."

Dock så belönades de givetvis av både FN och staten Kongo för sina insatser. Flygvapnet gjorde här sin första beväpnade stridsinsats med J-29 Tunnan och utplånade Katangas flygstridskrafter på två dygn kring julafton 1962.

"Flera tunnor träffads av eld från marken och speciellt divisionschefen Olle Lindström var mycket nära att inte komma hem igen. Vid en inflygning på blott fem meters höjd slog ett skott in i kabinen. Efter att ha rikoschetterat mot mittfönstrets pansarglas gick det ut på andra sidan.

- Det måste ha blivit en helvetes smäll. Men Olle var en iskall norrlänning och det enda han sa var: "Okej grabbar, nu åker vi till basen".

- Efteråt tog vi ett par öl och pratade igenom vad som hänt, psykologer var inte modernt än."

På samma sätt som insatsen i Afghanistan är kritiserat idag så var Kongo det på sin tid, för att inte bara nämna Bosnien. Resultatet kan vi se idag. Bosnien är på väg åt rätt håll, men Kongo är fortfarande ett kaos. Att lyckas med en insats ska därför inte vara styrande för om insatsen behövs eller inte!

Tyvärr så är både politiker och HKV lite för smarta för sitt eget bästa. De hänger på internationella trender för att visa att det finns ett behov av ett försvar i stället för att göra tvärtom. D.v.s. ha förmågan att försvara Sverige och kunna utnyttja denna förmåga internationellt i brist på uppgifter i fredstid här hemma. De maskerar dessutom insatsen i Afghanistan i ett humanitärt uppdrag, som i och för sig behövs, när det i själva verket rör sig om att bygga politiska allianser.

Så därför kära kollegor, svenska politiker och en och annan civilist som råkar läsa detta inlägg. I stället för att enbart kritisera den militära insatsen i Afghanistan så bör ni vara stolta över de svenska soldater som riskerar sitt liv där nere. Insatsen i Afghanistan är bara en i raden av Försvarsmaktens farliga uppdrag. Om vi sedan lyckas eller inte i Afghanistan är en helt annan femma. Det är dock inte i första hand de militära strategierna som kommer att få insatsen att misslyckas, utan bristen på civila.

De frågor som våra politiker därför bör ställa sig innan den 4 november är därför vad är det säkerhetspolitiska målet med insatsen i Afghanistan och hur mycket är vi beredda att betala för att nå det målet?

Som fördjupning om framför allt insatsen i Kongo rekommenderar jag följande böcker:

"Utlandsstyrkan i fredens tjänst", ISBN 91-7843-225-1.
"Fredssoldater", ISBN 91-8478-41-9
"FN-soldat i Kongo" av Inge Kamstedt, ISBN 978-91-85789-67-2
"Uppdrag utland", ISBN-978-91-85401-71-0

P.S: En del skyller haveriet i Vikbo på Lansen. Men jag håller med Fokus Leif Holmqvist att Lansen var ett bra flygplan, men det sätt som Flygvapnet opererade på krävde sina offer...

Uppdaterad 10-10-27, 21:15
Nu har Fokus lagt ut hela artikeln om haveriet på sin webplats.

Finns ondska i svenska Försvarsmakten?

William Calley ber efter 40 år om ursäkt för vad han gjorde i Son My 1968. 504 obeväpnade människor dödades i två småbyar, Tu Cung och My Hoy. De flesta av dem barn, kvinnor och åldringar. I amerikansk press blev händelsen känd som My Lai massakern.

"Om ni undrar varför jag inte opponerade mig när jag fick ordern, så måste jag påpeka att jag var en löjtnant som fick order från min befälhavare och jag lydde dem - dumt nog, antar jag."

Givetvis så är det försent att bli förlåten, men det väcker ändå en hel del tankar. Skulle en svensk soldat givet att han placeras i en liknande situation kunna göra likadant?

Det fanns ett antal faktorer som kan ha drivit Calley och hans män till vad dom gjorde:

- Det dåliga stödet från USA. Hemmaopinionen började 1968 att svikta ordentligt och soldaterna fick ofta skulden för det som politikerna inlett.
- Dåligt ledarskap. William Calley säger att han bara lydde order. I så fall varför gavs ordern och vem gav den? Varför ifrågasatte han inte ordern? Att lyda en felaktig order har sedan Nurnbergrättegångarna varit en mycket dålig ursäkt.
- Dålig moral hos truppen. Soldaterna hade tidigare blivit beskjutna utan möjlighet att besvara elden. Svårigheterna med ett krig som i Vietnam är att skilja de skyldiga från de oskyldiga. Viljan att hämnas var nog en stor anledning till att soldaterna själva inte ifrågasatte William Calleys order.

Tyvärr så finns det mängder med liknande händelser genom historien. Massakern som utfördes av reservbataljon 101 är en känd händelse under VK2. Tyska poliser inkallade i armén mördade ca 1500 judar i närheten av staden Józefów. Det som var förvånande med denna händelse var att nästan ingen ifrågasatte vad dom sysslade med, trots att dom inte var tvingade att göra vad dom gjorde. Tvärtom så frågade deras chefer innan massakern om det var någon som inte ville deltaga och den som anmälde detta slapp vara med.

Tendenser till liknande händelser finns även idag i Irak och Afghanistan där frustrerade soldater inte gör sitt bästa för att skydda civilbefolkningen, utan skjuter först och frågar sen.

Morgonsur hade ett utmärkt inlägg på sin blogg där han jämförde insatsen i Afghanistan med den i Bosnien. Han tillhörde själv det svenska FN förband som var först på plats i Stupni Do. Det är ett antal saker som slår mig med hans inlägg.

- Vid vissa tillfällen måste våld användas för att bekämpa de "onda". Folkmord stoppas inte av tyckare i TV soffan. Tyvärr så innebär det också att oskyldiga hamnar mitt i mellan.
- Ibland är FN regelverk ett hinder för att utföra ett bra jobb. Det krävs i dessa fall en god portion sunt förnuft för att inse vad som behöver göras samt mod för att göra det. Ta Rwanda som exempel där endast Belgien från början ville ha starka mandat för UNAMIR och där de första förlusterna resulterade i att politikerna i Belgien tappade modet och förbjöd sina soldater att ingripa.
- De soldater som utförde denna strålande insats i Bosnien var grundutbildade som värnpliktiga, vilket visar på att det dagens diskussion att slopa värnplikten till förmån för heltidsanställda insatssoldater inte enbart är för att dom ska bli bättre soldater under internationella insatser, utan mest för att det är billigare.
- Ulf Henriksson sade efteråt att det var de svenska soldaternas goda moral som avgjorde att en liten styrka svenskar kunde klara av uppdraget trots att dom var numerärt underlägsna.
- Vi är inte i Afghanistan för att skydda Sverige eller visa vårt internationella deltagande. Vi är där så att vi som svenskar ska kunna se oss själva i spegeln på morgonen.

Finns då risken att svenska soldater skulle kunna utföra något liknande massakern i Son My? Givetvis är svaret JA på den frågan. Om svenska politiker och svenska militärer lämnar våra soldater utomlands utan stöd och låter dom utföra en uppgift utan mål och utan rätt resurser så finns alltid en sådan risk. Afghanistan har stora likheter med Vietnam, framför allt svårigheten att se skillnaden på vän och fiende. Råkar våra soldater ut för förluster kan viljan att hämnas väckas bland deras kamrater och då även risken för att fel personer drabbas av den hämnden. Vi är inte bättre än alla andra!

För att motverka detta krävs god moral hos våra soldater. Denna goda moral får dom genom att veta att det dom gör är det rätta och att dom har stöd hemifrån. Den dagen våra soldater tappar sympatin med civilbefolkningen i Afghanistan, eller våra politiker inte ger dom tillräckligt med stöd så måste trupperna dras hem. Tyvärr så innebär ett sådant beslut inte att livet blir bättre för afghanerna.