Kakbordet är dukat!

Jag har ofta ställt mig frågan, vad det är Sverige vinner på sitt deltagande i internationella insatser? Är det verkligen den humanitära faktorn som är viktigast? Handen på hjärtat, har det blivit så mycket bättre i Libyen efter vårt insats och kommer det att bli så värst mycket bättre i Afghanistan när vi drar oss ur 2014?

Nej, snarare ligger vinsten i att Sverige skapar ett band mot NATO och USA där man hämtar hem pluspoäng i form av teknikutbyte och interoperabilitet som kan komma till nytta den dag det uppstår en konflikt i vårt närområde.

För NATO:s del kan man undra vad det egentligen är de tjänar på att ha med länder som Sverige och Finland på ett hörn?

Jag fick ett tips från en läsare om det här inlägget i New York Times. Intressant nog så är det skrivet av Andras Simonyi som är f.d. ungersk ambassadör i USA samt i NATO. Med tanke på det svenska samarbetet med Ungern avseende Gripen så har han med stor sannolikhet mycket god inblick i Gripens och det svenska Flygvapnets förmåga.

NATO’s relationship with Sweden and Finland is particularly important in this regard. Both countries could join the alliance today if they wanted to. They deserve special attention. They are a huge asset to NATO politically, militarily and culturally. It is not my intention to make a case for Swedish or Finnish membership, as the process of whether they want to join will be and should be organic and not driven from the outside. Sweden’s recent participation in the Libya campaign, however, underscores the fact that some of NATO’s partners are more willing and more capable of contributing to allied missions than some of the full members. The Swedish sorties during the war demonstrated the fact that its air force is fully compatible and interoperable with those of NATO. Their participation was seamless.

Mycket beröm. Men kan det ge framtida resultat?

In this case, though, it is in the interest of the alliance to find a way to appreciate the Swedish efforts, and the importance of the capabilities Swedes bring to the table in a regional, European and trans-Atlantic context alike.

Arrangements must be made for these willing and able partners to have access to NATO planning and intelligence-sharing on a continous basis. In times of crisis and operation, the availability of these assets should be immediate and full.

As much a matter of practicality as symbolism, when NATO builds its new headquarters, Sweden and other allies in this special group should have their offices right next to those of their allies. Perhaps the only difference in their access to NATO’s facilities should be the color of the badges they wear.

Det är bara att inse att NATO behöver länder som Sverige som ställer upp med större villighet än många NATO-medlemmar. Att NATO sedan får extra pluspoäng då en koalition bestående av andra länder än bara NATO ger större politiskt värde och förankrar insatsen som en global insats beslutad av FN i stället för att kunna klassas som ett angreppskrig som drivs av NATO:s medlemsländers egenintressen. Neutralitetsaspekten finns alltså fortfarande kvar trots att alliansfriheten är borta sedan många år tillbaka. För Sveriges del så gäller det att utnyttja detta ömsesidiga beroende. Säkerställ tillgång till ny teknik som behövs för att kunna samarbeta med omvärlden. Det som krävs för en internationell insats kan mycket väl vara det som kommer att krävas vid en framtida kris i vårt närområde.

Men det gäller att också få insyn i NATO:s beslutsprocess så att vi vet vad det är vi ger oss in på.

Ibland kan det vara bra att stå utanför och ibland kan det vara bra att vara med. Dock så går det oftast endast att värdera vilket val som var bäst i backspegeln. Jämför t.ex. med EU och EMU. Med tanke på dagens Eurokris så är det i vissa fall bra att ha en egen valuta så länge vi lyckas hålla den stark mot Euron. Men å andra sidan så får vi inte vara med på alla ekonomiska beslut inom EMU trots att vi på något sätt förr eller senare drabbas av dem då vårt medlemskap i EU kräver att vi följer EU-beslut.

Men att aldrig ta ställning om man ska äta kakan eller ha den kvar kan vara en risk i sig själv då omvärlden heller aldrig kan veta om de kan lita på Sverige eller inte. Just nu så framstår vi som klassens ljus då många av NATO-nationerna har så risig ekonomi att de inte har råd att ställa upp som NATO önskar. Frågan är hur det ser ut om några år? Kommer vårt val att se lika rätt ut i backspegeln?

Gästinlägg: US Army

Att segra sig till döds är ett välkänt talesätt. Att kriga sig till döds verkar däremot vara vad US Army drabbas av i dessa dagar. Efter ett decennium av krig, förefaller den amerikanska armén nedsliten och utan medel till materiell förnyelse. Trots att armén tagit de värsta smällarna och förlusterna i de två krig som utkämpats, så verkar Obamaadministrationens nya strategi tala för att framtida resurser kommer att satsas på flyg- och marinstridskrafterna och förutsättningarna för ett större markkrig tonas ner inför framtiden.

Enorma summor har lagts ner för att utkämpa dagens krig – Här och Nu, i ett försök att bemästra en lågteknologisk fiende i kampen mot terrorismen, medan pengar saknas för en verklig modernisering inför framtida behov mot en högteknologisk fiende. Även en ökning av aktiv personal från 480.000 till 570.000 man kostar.

I planerna finns nu nerdragningar med 80.000 man ur armén. US Army kommer även att sakna moderniseringsresurser inför framtiden. 1,3 miljarder dollar för materielanskaffningar stryks ur budgeten. Programmet för nästa generations Comanchehelikopter har strukits, någon efterträdare till M1 Abramsstridsvagnen finns inte i planerna. Den Future Combat System som skulle varit arméns framtid ströks av Robert Gates, till förmån för krig Här och Nu.

Inga nya helikoptrar, inga nya stridsvagnar och ingen ny artillerimateriell och förmodligen inte heller några nya taktiska fordon. Fyra stora program helt enkelt strukna.

I finans- och statsskuldkrisens spår vägs nu personalkostnader och beredskap mot modernisering, en modernisering som förmodligen borde ha startat för tio år sedan.

Det finns ytterligare materiellprojekt som skall passera en skeptisk Kongress. 40-miljardersprojektet (i dollar) Ground Combat Vehicle och 54-miljardersprojektet Joint Light Tactical Vehicle var planerat att ersätta äldre fordonstyper. Det kan bli svårt att trycka även dessa projekt genom Kongressen. Den 20:e januari kan vi ha en ny president i Vita Huset men jag tvivlar på att det kommer att förändra bilden nämnvärt. It´s the economy, stupid som Bill Clinton skulle sagt.

Finns det några slutsatser vi kan dra av ovanstående verklighetsbeskrivning?

Här och Nu-tänket bör utvärderas när vi ser oss om i världen efter nästa lågteknologiska motståndare. Det får långtgående konsekvenser för materielanskaffningen. Quod erat demonstrandum.

Skall vi säkerhetspolitiskt luta oss mot vaga löften om militär hjälp, så kanske vi skall spegla den eventuella transatlantiska hjälp vi eventuellt kommer att kunna påräkna. Enligt den nya amerikanska strategin blir det främst flyg- och marinstridskrafter som kommer, skulle detta bli aktuellt. Markstridskrafter av någon volym får vi nog stå för själva, vilket i förlängningen talar emot valet av storlek på 2014 års svenska, anorektiska armé.

/Sumatra

Skapandet av en nörd

När man tittar tillbaka på sin uppväxt så går det att hitta ett par tillfällen som varit särskilt viktiga för att man blev den man blev. Givetvis både bra och dåliga sådana. Ett viktigt tillfälle för min del var 1982 när jag fick min första dator, en Commodore VIC 20. Den skulle inom något år komma att ersättas av en Commodore 64, datorn som jag verkligen lärde mig att programmera på. Den hade allt. 64 kb minne, högupplöst grafik, sprites och givetvis SID, det unika ljudchipet som skapade känslan i alla 64-spel som dök upp.

Själv så slukade jag tidningar som svenska Datormagazin, amerikanska Byte och ett antal engelska och tyska tidningar som jag idag inte kommer ihåg namnet på. Jag tillhörde också den första generationens pirater som satt och kopierade kasettband med 64-spel på. Viktiga tillbehör var bl.a. Turbo 64 som gjorde att spelen laddade 10 gånger snabbare än normalt. Enda bieffekten var att skärmen flimrade.

Fördelen som min generations datornördar hade var att vi på grund av datorernas begränsningar tvingades att lära oss hårdvaran. Basic räckte heller inte till utan du var som programmerare tvungen att lära dig assembler. För att t.ex. skapa högupplöst grafik fick du utveckla egna grafikrutiner i assembler som var synkroniserade med bildskärmens svepfrekvens. Man definierade om hela teckenuppsättningen och bytte uppsättning halvvägs i bildens utritning. För att rita ut bild utan kanter så var du tvungen att snabbt flytta hela bilden då bildstrålen var ute i hörnen och vände. För ögat så såg det ut som högupplöst grafik. Idag så är det högnivåspråk som gäller och de flesta programmerare har inte en aning om vilken hårdvara de utnyttjar. Det finns API:er för allt sådant. Numera så delas nördarna också in i "fin-programmerare" som vet hur en processor är uppbyggd i mikrokod och "fulprogrammerare" som enbart kan Java och HTML. Lönen är också därefter.

Intresset för datorer har följt mig genom livet. I gymnasiet byggde jag en egen dator med eget operativsystem. Den använde en Commodore 64 som terminal, d.v.s. tangentbord och skärm. Sedan kommunicerade den med ett antal olika kort på en egen variant av S-100 bussen. Jag utvecklade ett processorkort som kunde växla mellan 6809 och Z80 processorn under körning. Jag hade flera 64 kb minneskort där processorn under körning kunde växla från ett minneskort till ett annat. Hightech på den tiden, men idag så är det bara en gäspning. När jag senare gick på flygskolan i Ljungbyhed så byggde jag egna varianter av Microbeedatorn. Under högskoletiden så var det Commodore Amiga som gällde. Jag började med en Amiga 500, men bytte upp mig via en Amiga 1000, en Amiga 2000 till en Amiga 4000. Tyvärr så fick jag till slut ge med mig och byta över till PC-spåret. Det var framför allt spelet Ultima Underworld som fick mig att inse att 3D-grafiken var här för att stanna och PC:n hade bättre stöd för detta. Även Commodore gav sig in i PC-utvecklingen, men detta blev också bolagets död. Man tappade helt varumärket och blev en PC-tillverkare bland alla andra.

Mannen bakom dessa datorer var Jack Tramiel. Han var ingen nörd, tvärt om. Han var en skrupelfri affärsman som visste hur man skapade ett varumärke. I boken "The home computer wars" får man läsa om hans metoder.

Vid ett tillfälle så hade han bjudit in en av sina konkurrenter, Clive Sinclair, som tillverkade ZX-81 och ZX Spectrum. Jack berömde Clive för den fina datorn han tillverkade. Clive blev givetvis positivt överaskad och frågade vad det var som Jack tyckte bäst om på ZX-81:an. "De mjuka gummitangenterna och den vinklade formen gör den utmärkt som dörrstopper" var Jacks svar.

Vid ett annat tillfälle intervjuade han en nyanställd. "Är du ute efter mitt jobb" var Jacks fråga. "No, mr Tramiel sir", blev svaret. Jack svarade med "Du får sparken. Den som inte är ute efter mitt jobb har inte tillräckliga ambitioner för att arbeta för mig". En diktator på samma sätt som en annan datorikon, Steve Jobs, och på sin tid minst lika framgångsrik. Liksom Steve Jobs fick lämna Apple för NeXT, fick Jack till slut sparken från Commodore och gick över till värsta konkurrenten Atari som han var med och drev i konkurs. Antingen lyckas man eller så misslyckas man fullständigt. Det finns inga medelvägar. Jacks valspråk var det ödmjuka "Business is like sex, you cant do either without getting involved".

Jack dog i förrgår. Han skapade en hel generation nördar som i sin tur var med och skapade Internet. Utan hemdatorrevolutionen så hade inte Internetrevolutionen blivit till. Jack var en skrupellös chef, men världen behöver fler sådana. För att evolution ska ske så måste det finnas en generation innan att bygga på. "I stand on the shoulder of giants" som Isaac Newton sade. Som en av mina kompisar uttryckte sig i morse så hoppas jag för Jacks skull att himlen är i 8:a bitar.

Start och landning

Jag håller på och skaffa ett civilt flygcertifikat. Det "civila mervärdet" av mina år i Försvarsmakten är inte så mycket att hänga i julgranen. Snarare så har HKV velat undvika att ge militära piloter civila certifikat, då det skulle underlätta flykten över till civila flygbolag. Undantaget är transportflyget som opererar mer frekvent i civilt luftrum.

Det svåra för min del är att koda om reflexerna i ryggraden. Jag pratade på telefon med en kompis som varit ute i den civila världen ett antal år och flugit för SAS. Det första året brukade han få kommentarer av typen "det märks att du kommer från svenska Flygvapnet" när han landade.

Det svenska bassystemet med korta landningsbanor har inneburit att Flygvapnet utvecklat en landningsmetodik som mest liknar landning på hangarfartyg. Som fartreferens används anfallsvinkel, vilket innebär att man har full koll på stallfart och inte behöver anpassa den till vikten på flygplanet. (Omdragsprestandat är dock något man måste ha i bakskallen, särskilt en varm dag). Denna landningsmetodik är nog inte så uppskattad bland civila resenärer som mest oroar sig för att spilla ur sina drinkar.

Nu håller jag i varje fall på och lär mig att flyga tvärt emot min instinkt. Nya minnesregler:

- Farten regleras av nosläget, inte av gasen.

- Stig och sjunk regleras av gas, inte av nosläget.

Sedan ska man under slutfasen av landningen flyta ut med korsade roder, vilket är big no-no för de som flugit avancerad flygning och som inser att detta är fullt spinnroder.

Till råga på allt så är det ratt i stället för spak och gasen sitter på höger sida i stället för på vänster som i alla "riktiga" flygplan.

(* suck *)

Men det mest spännande är än så länge start och landning. På civila flygfält kan allt hända. Senast när vi flög var tornet stängt och en förvirrad tysk kom inför landning. Det intressanta är att kommunikationen i luften sker på engelska eller på det nationella språket. Gissa om en tysk förstår vad som händer när folk runt omkring honom pratar på svenska? Det gäller att snabbt byta språk för att undvika missförstånd.

Lite exempel på olika typer av landningar i den civila världen...variationen är stor...

Generationsskifte

Jag har skrivit en hel del om fördyrningar, förseningar och tekniska problem med F-35 projektet. Men det är inte de enda utmaningar som USA står inför i generationsskiftet mellan de s.k. "teen"-flygplanen F-14, F-15, F-16 och F-18 och den 5:e generationens stridsflyg. Jag har också tidigare berört de problem med syrgassystemet som USAF har med sina F-22.

För F-22 så ser läget inte särskilt ljust ut. Man har trots en gigantisk utredning inte lyckats reda ut grundorsaken till syrgasproblemen.

The most recent of these physiological incidents happened on 26 March where a pilot at Joint Base Langley-Eustis in Virginia had to declare an emergency after his pulse-oximeter alerted him that there might be a problem. The small device is part of the new ensemble of safety gear F-22 pilots are now required to fly with to mitigate the potential risk from life-support system anomalies.

The USAF first noticed a pattern of unexplained hypoxia-like physiological incidents in April 2008. The service initially restricted the F-22 fleet to altitudes below 25,000 ft but eventually grounded the jet in May 2011 after a series of some 14 incidents. The USAF lifted the flight-ban last September after taking precautionary measures such as installing activated-charcoal filters, oxygen sensors, and having pilots wear a pulse-oximeter. But despite the "mitigation efforts," there continues to be incidents recorded every month-which have prompted a number of temporary local groundings by individual wing commanders.

Haveriutredningen som undersöker Capt Jeff Haneys krash har i varje fall hittat en orsak till att syrebristen fick det resultat det fick. Utlösningshandtaget till nödsyrgasen sitter mycket illa till djupt nere på vänster sida av kabinen. Haney lyckades inte i sitt omtöcknade tillstånd aktivera syrgasen och kraschade under tiden han försökte få kontroll på sitt flygläge.

Nu modifierar USAF alla F-22 med ett lättare åtkomligt handtag.

Haney's inability to pull the handle during his fatal accident was one of the issues cited in an accident investigation report released by the Air Force in December.

In a detailed, minute-by-minute account, investigators found that Haney's oxygen supply was stopped automatically after the onboard computers detected an air leak in the engine bay. The aircraft system shut down the oxygen system to protect itself from further damage, as designed.

To save himself and the plane, Haney, wearing bulky cold-weather gear, should have leaned over and, with a gloved hand, pulled a green ring that was under his seat beside his left leg to engage the emergency system, the report said.

Modifieringen kommer dock en smula för sent. Haneys fru stämmer Lockheed Martin för att ett felaktigt designat flygplan vållat hennes mans död.

The family has now taken aim at the defense companies that built the F-22. The suit claims Lockheed Martin and its partner companies sold the Air Force F-22s knowing they had defective OBOGS, Environmental Control Systems and life support systems. Honeywell International builds the aircraft’s OBOGS.

“As a direct result of the fraud of Lockheed that continues to this date, the United States Air Force has had to ground and/or severely limit flight of the F-22 Raptor aircraft, which has severely limited the aircraft's combat operations, range, and utility and the plaintiff's decedent Jeffrey Haney is dead,” Anna Haney’s lawyer wrote in the lawsuit.

Japan som tidigare visat intresse för att köpa F-22, men inte fått OK av USA på grund av exportförbud av de tekniker som finns i F-22, går nu sin egen väg. Som komplement till de F-35 man redan beställt så satsar man på att bygga en egen 5:e generationens jaktmaskin kallad ATD-X "Shinshin". Tydligen så anser man inte att F-35 har tillräckligt bra jaktegenskaper och behöver något bättre för sitt luftförsvar.

Det ska bli intressant att se vad som händer inom flygindustrin när skiftet mot 5:e generationens stridsflyg nu är på gång. F-22 har problem. PAK-FA T-50 kommer med stor sannolikhet att samproduceras med Indien. Pakistan visar intresse för J-20 och nu kommer Japan med ett alternativ som ser ut som en futuristisk F-15. Jag misstänker att det är ett samarbete mellan Mitsubishi och Boeing som ligger bakom ATD-X design. "Silent Eagle" är nog inte ett tillräckligt stort lyft för att vara intressant för Japan.

Gästinlägg: There's An Officer On Deck

”Jag vill att de svenska soldaterna kallas hem” [från Afghanistan], skriver Riksdagsman Allan Widman under rubriken Nog Nu i det senaste inlägget på sin blogg. Enligt Widman är detta ett beslut som vuxit fram under flera år.

Reaktionerna i kommentarsfältet har varit lite varierande. Allt ifrån ”Äntligen en klok politiker!” och ”Håller helt och fullt med dig Allan...” till ”Tycker det är rätt uppenbart att Widman inte längre har den integritet och uthållighet som han gör anspråk på”. Någon försöker övertyga Widman om att han ändrat uppfattning genom att hänvisa till Widmans tidigare ställningstaganden.

Min syn på saken är att Widman gått före i en absolut nödvändighet. Om inte fler gör som Widman i de högre militära och politiska sfärerna och tänker om radikalt, är nog Försvarsmaktens saga all när det gäller att vara en fungerande organisation, givet syftet (vilket det nu kan anses vara?).

Det finns ingen anledning för mig att här ange de områden där det krävs ett nytt sätt att se på tingen inom Försvarsmakten och Försvarspolitiken. Dessa områden är allt för välbekanta för läsekretsen.

Det finns tecken på att allt fler börjar se Försvarsmakten som en framväxande stat-i-staten, som fjärmar sig allt mer från samhället i övrigt. Vara hur det vill med den saken, men den staten-i-staten bör ju ha ett namn. Mitt förslag är "State of Emergency”.

Nu gäller det att röja upp efter den moderata framfarten på försvarsområdet och jag tror mig veta att Allan Widman kommer att inta en framträdande plats i detta arbete. Han har den mentala rörligheten för att tänka om och modet att medge att han tänkt om. Här borde fler i den politiska och militära ledningen följa efter.

Nu när vi är nere och kör på fälgarna, så gäller det att få prioriteringarna rätt. Som förre amerikanske försvarsministern påpekade, så har amerikanska s.k. ”marching bands” mer personal än hela amerikanska utrikesförvaltningen (Foreign Service).

Widman är inte bara en Riksdagsman med integritet utan även officer, så mitt avslutningsbudskap - med viss marin anknytning - blir; There's An Officer On Deck.

/Sumatra

Startmiss?

Jag har försökt att hänga med i det intressanta senaste racet mot rymden. NASA försöker att få igång en civil flygindustri genom att lägga ut kontrakt på transporter till ISS.

Men vad är det egentligen som händer? Det har varit mycket tyst om nya framgångar och de planerade uppskjutningsdatumen har flyttats gång på gång.

SpaceX has announced a delay to the upcoming launch of their Dragon spacecraft, initially scheduled for 7 February. The launch, from Kennedy Space Center in Florida, has been pushed back to no earlier than late March.

"We wanted more time so that we could spend additional time doing testing and making improvements that would improve the likelihood of a successful mission," said SpaceX. The Hawthorne, California-based company declined to provide additional details.

According to SpaceX, the hold is to allow for more testing of the Dragon capsule. Dragon is scheduled to be the first commercial spacecraft to dock with the International Space Station (ISS).

Just nu så är det 30 april som gäller för SpaceX och deras Dragonkapsel. Orbital och deras Cygnus har ännu inte ett planerat datum.

Att SpaceX har vissa växtproblem är inte oväntat då det är ett nytt företag inom rymdbranchen, men Orbital är en gigant som varit delaktig i närmare 1000 uppskjutningar. Vad är det som gått snett? Enligt Orbital är det problem med uppskjutningsrampen som försenar Orbital.

“Unfortunately the first flight of our new Antares medium capacity launch vehicle, the rocket we formerly referred to as Taurus II, was delayed again in the quarter. This was caused by problems of completing construction work on the launch pad’s propellant handling and pressurization systems.
...
“As I noted earlier, delays caused by the need to redesign and replace various ground systems at our Wallops Island, Virginia launch pad, have pushed (the schedule) out by another couple of months.

“We now expect to carry out the important hold down hot firing of the Antares first stage in late May and assuming it goes smoothly, the rocket’s first launch in late June or early July.

Detta sades på en aktieägarkonferens där budskap för det mesta är glättiga, så frågan är hur mycket man försöker att undvika att prata om problem som kan få aktiekursen att sjunka?

But while the ground equipment for handling the launcher’s kerosene fuel is in good shape, the pumps and other gear needed to handle liquid oxygen and liquid nitrogen for the vehicle required redesign and repair, and will not be tested and certificated until the end of April. Orbital sent a 20-member team to Wallops to help oversee pad completion when it started to slip, according to a company spokesman, and the state of Virginia shifted responsibility for building the state-owned facility to its transportation department from its commerce department to capture the former’s experience supervising large infrastructure projects.

Läs mer om Orbitals problem här.

Men även ryssarna har problem. I sluttesterna av en Souyzkapsel så lyckades ingenjörerna testa den i för högt tryck, vilket innebär att den måste skrotas och ersättas med en ny. Får jag gissa så söker dessa ingenjörer nu efter ett nytt jobb. Detta innebär att det kommer att bli trångt i rymden i slutet av året och den nuvarande besättningen på ISS får vackert vänta på avlösning.

Satsningarna mot rymden har alltid varit kantad av utmaningar och olyckor. Tyvärr så tror jag att den nya civila satsningen kommer att starta trenden igen. För att tjäna pengar måste bolagen balansera risker mot kostnader.

Rymdskyttelprogramet är borta och ersatt med ... tja, vad? Visst är det bra med friska satsningar på något nytt, men det är korkat att lägga ner något som fungerar med något man inte hunnit testa färdigt. Att försöka damma av rymdskyttlarna kan bli mycket dyrt. Frågan är också hur mycket ryssarna komer att höja priset på sina transportmöjligheter när de inser att de är de enda som har något att erbjuda. Tillgång och efterfrågan styr i det nya kapitalistiska Ryssland.