Kakbordet är dukat!

Jag har ofta ställt mig frågan, vad det är Sverige vinner på sitt deltagande i internationella insatser? Är det verkligen den humanitära faktorn som är viktigast? Handen på hjärtat, har det blivit så mycket bättre i Libyen efter vårt insats och kommer det att bli så värst mycket bättre i Afghanistan när vi drar oss ur 2014?

Nej, snarare ligger vinsten i att Sverige skapar ett band mot NATO och USA där man hämtar hem pluspoäng i form av teknikutbyte och interoperabilitet som kan komma till nytta den dag det uppstår en konflikt i vårt närområde.

För NATO:s del kan man undra vad det egentligen är de tjänar på att ha med länder som Sverige och Finland på ett hörn?

Jag fick ett tips från en läsare om det här inlägget i New York Times. Intressant nog så är det skrivet av Andras Simonyi som är f.d. ungersk ambassadör i USA samt i NATO. Med tanke på det svenska samarbetet med Ungern avseende Gripen så har han med stor sannolikhet mycket god inblick i Gripens och det svenska Flygvapnets förmåga.

NATO’s relationship with Sweden and Finland is particularly important in this regard. Both countries could join the alliance today if they wanted to. They deserve special attention. They are a huge asset to NATO politically, militarily and culturally. It is not my intention to make a case for Swedish or Finnish membership, as the process of whether they want to join will be and should be organic and not driven from the outside. Sweden’s recent participation in the Libya campaign, however, underscores the fact that some of NATO’s partners are more willing and more capable of contributing to allied missions than some of the full members. The Swedish sorties during the war demonstrated the fact that its air force is fully compatible and interoperable with those of NATO. Their participation was seamless.

Mycket beröm. Men kan det ge framtida resultat?

In this case, though, it is in the interest of the alliance to find a way to appreciate the Swedish efforts, and the importance of the capabilities Swedes bring to the table in a regional, European and trans-Atlantic context alike.

Arrangements must be made for these willing and able partners to have access to NATO planning and intelligence-sharing on a continous basis. In times of crisis and operation, the availability of these assets should be immediate and full.

As much a matter of practicality as symbolism, when NATO builds its new headquarters, Sweden and other allies in this special group should have their offices right next to those of their allies. Perhaps the only difference in their access to NATO’s facilities should be the color of the badges they wear.

Det är bara att inse att NATO behöver länder som Sverige som ställer upp med större villighet än många NATO-medlemmar. Att NATO sedan får extra pluspoäng då en koalition bestående av andra länder än bara NATO ger större politiskt värde och förankrar insatsen som en global insats beslutad av FN i stället för att kunna klassas som ett angreppskrig som drivs av NATO:s medlemsländers egenintressen. Neutralitetsaspekten finns alltså fortfarande kvar trots att alliansfriheten är borta sedan många år tillbaka. För Sveriges del så gäller det att utnyttja detta ömsesidiga beroende. Säkerställ tillgång till ny teknik som behövs för att kunna samarbeta med omvärlden. Det som krävs för en internationell insats kan mycket väl vara det som kommer att krävas vid en framtida kris i vårt närområde.

Men det gäller att också få insyn i NATO:s beslutsprocess så att vi vet vad det är vi ger oss in på.

Ibland kan det vara bra att stå utanför och ibland kan det vara bra att vara med. Dock så går det oftast endast att värdera vilket val som var bäst i backspegeln. Jämför t.ex. med EU och EMU. Med tanke på dagens Eurokris så är det i vissa fall bra att ha en egen valuta så länge vi lyckas hålla den stark mot Euron. Men å andra sidan så får vi inte vara med på alla ekonomiska beslut inom EMU trots att vi på något sätt förr eller senare drabbas av dem då vårt medlemskap i EU kräver att vi följer EU-beslut.

Men att aldrig ta ställning om man ska äta kakan eller ha den kvar kan vara en risk i sig själv då omvärlden heller aldrig kan veta om de kan lita på Sverige eller inte. Just nu så framstår vi som klassens ljus då många av NATO-nationerna har så risig ekonomi att de inte har råd att ställa upp som NATO önskar. Frågan är hur det ser ut om några år? Kommer vårt val att se lika rätt ut i backspegeln?