All in!

ÖB har tidigare sagt att Sverige inte kan bygga upp vår säkerhet på EU:s icke existerande militära styrkor.

Nu säger NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen på Folk och Försvars Rikskonferens att så länge vi inte är fullvärdiga NATO-medlemmar så kan vi heller inte räkna med NATO:s stöd.

På frågan om Nato skulle hjälpa Sverige vid en attack blev svaret.

- Om partnerländer för fram oro för sin säkerhet till vårt bord så är vi redo att prata med våra partners. Men det finns ingen artikel 5-skyldighet när det gäller partnerländer. När allt kommer omkring, är du medlem så gäller artikel 5, om inte så gäller den inte.

Det finns som jag ser det två möjliga fortsatta vägar framåt för svenska politiker.

1 - Säg att hotet mot Sverige inte finns och att vi därmed inte behöver skydda oss.

2 - Gå med i NATO för att njuta av alla fördelarna som vi trots allt redan investerar dyrt i genom att under många år deltaga i internationella insatser tillsammans med NATO.

Väljer man alternativ 1 så måste man tänka på att Article 5 håller på att omdefinieras. Den kommer inte längre bara att tala om invasion av främmande länder, utan även terrorhot och andra typer av kriser som t.ex. väderkatastrofer. Dessutom måste man vara rätt säker på att dagens läge gäller för överskådlig tid framöver. Det är för sent att söka medlemskap den dag det är akut. Då finns risken att NATO är strängt upptagen med något annat.

Svenska politiker borde under tiden läsa ett par böcker om poker. Det går att bluffa ett tag även med en svag hand, men ska man ha chans att vinna när man har ont om pengar så är det bara "all in" som gäller!

DN

Dags att betala grenfeeavgift?

Idag börjar Folk och Försvars konferens i Sälen. Under de senaste veckorna har behovet av svenskt medlemskap i NATO diskuterats i pressen och på försvarsbloggar. Många ifrågasätter Sveriges förmåga att försvara sig själv utan medlemskap.

Nu börjar även NATO att ifrågasätta att Sverige åker snålskjuts på NATO. Vi betalar inget medlemskap, men vi deltar i alla aktiviteter.

En diplomat från en av Sveriges Natogrannar förklarar för SvD:

–Är man inte med i klubben så är man inte. Då får man lämna klubblokalen klockan 22, sedan är det bara för medlemmar. Det vill säga: Vi uppskattar att Sverige tar del i olika krisövningar och fredsoperationer – men det finns gränser för hur långt samarbetet kan drivas med icke-medlemmar.

Inom NATO så har medlemmarna inte bara fördelar av medlemsskapet, utan även skyldigheter.

- Article 5 är kanske den mest kända. NATO-medlemmar skall ställa upp och skydda andra medlemmar som utsätts för angrepp. Anfallet på Afghanistan var första gången det användes skarpt och Sverige ställde upp. Men är det givet att vi ställer upp nästa gång? Visst så har Sverige en solidaritetsförklaring, men det är inget som de andra länderna skrivit på utan en ensidig förklaring från svensk sida som möjligtvis kan kopplas ihop med EU:s Lissabonfördrag. Dock så skall man i detta sammanhang komma ihåg att t.o.m. ÖB klassar EU som en "icke militärallians". Med tanke på att t.ex. Georgien som anfölls av Ryssland 2008 är en potentiell NATO-medlem så innebär Article 5 ett ökat åtagande för Sveriges del.

- Försvarsbudget. NATO:s rekommendation är att försvarsbudgeten skall vara 2% av BNP. I dagsläget med rådande ekonomisk kris är det dock inte många av medlemsländerna som når denna nivå. 2011 var den svenska BNP 3 499 914 miljoner. Försvarsbudgeten var samma år 45 306 miljoner . D.v.s. Försvarsbudgeten låg på 1,3% av BNP. Skulle försvarsbudgeten legat på NATO:s kravnivå så skulle den varit ca 70 miljarder! Vår försvarsminister har tidigare gått ut med information om att grannländerna i Norden rustar ned. Detta skulle med stor sannolikhet innebära att ett svenskt NATO-medlemsskap skulle resultera i att Sverige fick ta större ansvar för det nordiska området. Här är NATO statistik över åren 1990-2011.

- NATO-avgift. Detta går bl.a. till att rusta upp länder i NATO:s utkant. Bl.a. så betalar det satsningen på luftförsvar över Baltikum där bl.a. Tjeckien deltagit med sina Gripen. Det går till gemensam infrastruktur som t.ex. rusta upp baser, vapenförråd, radarstationer, ledningsflygplan m.m. Sverige nyttjar dessa resurser under sitt deltagande i internationella insatser, men betalar inget för detta. Hur mycket Sverige skulle få betala är oklart, men eftersom Sverige just nu är ett av Europas länder med bäst ekonomi så skulle det inte vara gratis. Precis som med EU så skulle vi få betala mer än NATO skulle satsa hos oss. Detta skulle vara en del av den 2% NATO försvarsbudgeten, men jämfört med nuvarande försvarsbudget så är det givetvis en tillkommande kostnad som vi inte skulle komma ifrån. 2% försvarsbudget är en stark rekommendation, men medlemsavgiften betalar man alltid!

Det är nog dessa skyldigheter som övriga NATO-medlemmar anser att Sverige borde ställa upp på och betala sin del av kakan. Det är också dessa skyldigheter som finansminister Anders Borg försöker att förhindra, men kanske inte lyckas med så länge till. Givetvis så är NATO förtjusta över att Sverige ställer upp med trupp och materiel, men pengar är alltid pengar.

Det är därmed kanske dags att gå från "Hang Around" och "Prospect" till att bli fullvärdig medlem?

Jämför med andra medlemskap. T.ex. vilken golfklubb finns det som tillåter att man spelar på deras bana utan att betala medlemsavgiften alternativt greenfee? Att bara betala greenfee för varje gång man spelar brukar i golfvärlden i förlängningen ofta dyrare än ett års medlemsskap. Det intressanta är att än så länge så har NATO inte krävt Sverige på greenfeeavgift vid insatser, men det lär nog inte dröja länge innan någon medlemsstat inser likheterna mellan golf och krigföring.

P.S: Kung James II förbjöd golf då han tyckte att det konkurrerade för mycket med just militär träning.

Billigt kan bli dyrt i längden

Bulgarien är ett av många länder som just nu ser sig om efter nya stridsflygplan. Arvet från gamla kommunistperioden håller inte ihop längre. Men liksom många andra potentiella flygplansköpare i denna globala ekonomikris så är man panka.

Nu ryktas det dock att man är nära anskaffning. Det blir enligt ryktena amerikanska F-16. Inte nya dock, för produktionslinan i USA är stoppad efter att F-16I förlorade mot Rafale i den stora Indienaffären. Det blir inte ens begagnade utan begagnade begagnade F-16A/B MLU från Portugal! Särskilt billigt blir det inte heller, man betalar mer än portugiserna gjorde 1999.

Bulgaria's government is thus expected to pay BGN 700 M for nine F-16s Block 15 to Portugal even though in 1999 Portugal paid twice less – BGN 268 M – to the US government for 25 second-hand F-16 planes, the Bulgarian daily Sega reported Thursday.
...
The planes in question are among the 25 F-16s Block 15 delivered to Portugal by the USA in 1999 under the Peace Atlantis II Program. Before that, they had been used by the US Air Force since 1984, and were used for 10 years, after that they were stored in the US air base Hill.

After they were bought by Portugal, the planes were modernized under the MLU (Mid-Life Update) standard.

Även Rumänien har fått ett liknande deal, fast för 12 flygplan. Det intressanta är portugiserna säljer sina äldsta kärror.

Portugal received 20 new (build 1994) and 25 used Block 15 (build 1984), two were lost in accidents, 36 or more were upgraded to MLU, so Portugal will retain two squadrons of 12 aircraft each.

Hur klokt är det egentligen att köpa i tredje hand? Vilket skick är kärrorna i? Tittar man internationellt så är det många länder som fått stora problem vid uppköp av begagnad materiel. I många fall har man köpt flygplanen från en stat, men ursprungsleverantören av flygplanen vill inte längre supporta dem.

Ta Pakistan som exempel. På grund av sina konflikter med Indien så har man i långa perioder varit utfrysta från den normala vapenmarknaden och därmed tvingats köpa begagnat från de som har varit villiga att göra sig av med sitt överskott. Indienkonflikten har också medfört att flygplanen har använts oerhört mycket efter anskaffningen.

På senare år har det börjat ge resultat och negativa sådana. Antalet haverier som kan vara kopplade till att materielen nått sin max livslängd har börjat öka. De senaste 18 månaderna har man haft 13 haverier, varav många är materielrelaterade.

Nearly half the planes that have crashed were decades-old Mirage fighters. They make up at least a quarter of the force’s fleet of about 400 combat aircraft, according to the website GlobalSecurity.org. Many were built nearly 50 years ago and acquired from foreign militaries that had already retired them.

“We bought them at almost throw-away prices, brought them over, overhauled them and continue to operate them,” said former Pakistani air force chief Tanvir Mahmood. “This was our compulsion because of the financial constraints that we had.”

Chaudhry, the former senior air force officer, said the Mirage was a “very sturdy platform” that shouldn’t fail easily.

“But when you have the intensity of an operational combat environment, problems tend to be there,” said Chaudhry.

Men för Bulgariens del så är det nog inte kvaliteten på materielen man är villig att lätta på plånboken för. Norge valde F-35 för att få ett fortsatt tätt samarbete med USA och Bulgarien har nog liknande tankar. Träning av piloter och tekniker kommer sannolikt att ske i USA samt i Bulgarien med amerikanska instruktörer på plats. De Bulgariska flygbaserna kommer att få en infrastruktur som är anpassade till F-16, vilket i ett skymningsläge innebär att man automatiskt kan ta emot amerikansk hjälp.

Frågan är dock hur länge flygplanen håller? 9 stycken räcker inte i längden så frågan är när man köper fler eller om det bara är ett nödbeslut för att skjuta upp det slutgiltiga beslutet? Vilken typ av uppfräschning kommer de att gå igenom innan leverans? En Wunderbaum på huvhantaget eller kanske lite mer? Norge som har liknande MLU modifierade F-16 byter just nu vingarna på sina maskiner för att de ska hålla ett par år till innan deras F-35 levereras. Det är möjligt att portugiserna har nyttjat sina F-16 "som en gammal tant som enbart kör till kyrkan på söndagar", men jag tvivlar på det. Sensmoralen är att de pengar man snålar in på vid anskaffningen kommer att kosta senare i form av ökade underhållskostnader.

Se diskussioner i ämnet här och här.

Defence News

Gemenskap och klubbkänsla

Jag har genom åren fascinerats över fotbollsspelares lojalitet. Många byter klubbtröjor oftare än de byter dobbar på skorna. Vem är de då i slutändan lojala mot? Klubben, fansen eller sin egen plånbok? Är det bara vetskapen om att om de kämpar och gör bra resultat så höjs deras värde på marknaden?

I Sverige har vi varit duktiga på lagidrott. Individuellt så har vi kanske inte haft de vassaste spelarna, men lagmaskinen har fungerat. Hur många gånger har man inte sett lag som bestått av individuellt mycket skickliga spelare rasa ihop och prestera noll?

Hur gör man för att skapa ett band med klubben? Att skapa gemenskap och klubbkänsla?

Denna utmaning för klubben gäller inte enbart fotbollsspelarna. I Sverige så är idrottsklubbarna beroende av engagemang och gratisarbete från föräldrar och sportintresserade. När jag växte upp och spelade fotboll i Sandarne SIF så var det föräldrar som tränade laget. Det var föräldrar som ställde upp och skjutsade barn till bortamatcherna. Det var föräldrar som i slutändan köpte upp alla jämrans 21-lotter som man inte lyckades få sålda. Var det enbart lojaliteten mot barnen som gjorde att de ställde upp, eller var det något mer? Fanns det en gemenskap mellan de som hjälpte till liksom det fanns mellan spelarna på planen (inklusive mig själv, som bara satt på avbytarbänken)? Idag är det svårt att få föräldrar att ställa upp. De har inte tid.

Hur ser det ut i arbetslivet?

Förr så fanns det på de flesta orter en bruksanda. De som arbetade på företaget förknippade hela sin livstil med företaget. Man umgicks med arbetskompisar på kvällen och man spelade med i företagets korplag. Gränsen mellan privatliv och arbetsliv var mycket flytande. På min nuvarande arbetsplats fanns det tidigare hela fyra stycken serier i korpfotboll. Idag har man svårt att få ihop folk till att fylla upp en enda serie.

Vad är det som har ändrats?

- Har samhället ändrats så att vi har fler intressen än att bara jobba? Ja, delvis.

- Byter vi jobb så ofta att vi liksom de professionella fotbollsspelarna inte längre bryr oss om företaget utan bara att vi gör ett så pass bra jobb så att vi är attraktiva för nästa jobb? Helt klart är det så! Läs t.ex. mitt tidigare inlägg om framtidens guldklockor.

Det mesta har också blivit mycket kommersiellt. I stället för fast anställda hyr man in konsulter. Om det är några arbetstagare som kan liknas vid "professionella fotbollsspelare" så är det konsulterna.

I den flygklubb jag är med i så har ekonomin varit svajig. Vi har identifierat en del av problemet i att man har tappat bort klubbkänslan i försöken att bli en affärsdrivande verksamhet. Det man inte tänkte på att det är svårt att blanda frivilligt arbete med att ställa upp för jour, putsa på flygplanen m.m. med det kommersiella. I vilken kolumn i årsbokslutet stoppar man in gratisarbete? Om klubbandan ersätts med något annat så försvinner också viljan att ställa upp. För att ge av sin tid måste man också få något tillbaka och den viktigaste saken en klubb kan erbjuda är gemenskap.

Jag har sett, av en del kommentarer på tidigare inlägg, att samma sak gäller Försvarsmakten av idag. I sin iver att bli professionell så har man glömt bort känslan. Det var "lagkänslan" som innan utlandsobligatoriet fick folk att frivilligt ställa upp på utlandsinsatser. Det ironiska är att genom att införa tvång har man tappat känslan för sin arbetsgivare och därmed tappat en del av frivilligheten, vilket resulterat i att tvånget behövs användas då och då.

När man läser böcker skrivna av soldater från olika krig så är det en sak som är gemensam. Nästan ingen strider för ära, politik, ideal, kung eller fosterland. Det kan möjligtvis vara den initiala rekryteringsfaktorn, men när man väl sitter där i skyttegraven så slåss man för sitt liv, men framför allt för kamraten bredvid sig. Gemenskapen är det som håller ihop ett förband eller en försvarsmakt.

I den franska armén så är en av de högsta idealen något som kallas "elan vital". På svenska kan det närmast översättas med framåtanda eller stridsvilja. I ett förband skapas detta genom "esprit de corps", d.v.s. moral eller kåranda. Den stora frågan blir då, hur skapar man kåranda?

Ja, ett sätt kan vara att skapa en yttre fiende, kanske likt David Cameron gör just nu när han uttalar sig aggressivt om Falklandsöarna. Hotet är kanske lika mycket en signal till de egna trupperna som en signal till den argentinska politiska ledningen? Den dåliga ekonomin i Storbritannien har resulterat i stora nedskärningar för den brittiska försvarsmakten. "Vi mot dom" är kanske inte så dumt i liknande lägen?

Under det Kalla Kriget så höll den svenska Försvarsmaktens kåranda ihop. Det fanns en yttre fiende av rang. Kanske inte alltid en sannolik fiende, men han fanns där. Idag saknas denna fiende. I stället finns det löst sammansatta och svårgripbara terroristgrupper. Dessa grupper är kanske ett mindre hot mot Sveriges rikes totala säkerhet, men å andra sidan så är det definitivt en större risk för att hotet realiseras. Men räcker denna yttre fiende till för att skapa kåranda?

En "yttre" fiende används ofta medvetet för att skapa gruppgemenskap. Det kan vara den elake sergeanten som trimmar ihop sin pluton under grundutbildningen. Det kan vara insparkskommittén som "nollar" nya studenter.

Min syn på det hela är att, i brist på yttre fiender, så skapas kåranda ur gemenskap. Kalla det för klubbkänsla eller vad som helst. Man ska som lagmedlem vara stolt över att bära tröjan med lagets märke på. På så sätt så blir grunden för det offensiva agerandet också det som hjälper i motgångar, d.v.s. känslan för kamraten bredvid sig i skyttegraven.

Gemenskap skapas genom att få folk att trivas på jobbet. Arbetsuppgifterna ska vara stimulerande och utvecklande. Helst så ska ens bästa kompisar vara ens arbetskamrater. Jag har sett en del företag som lyckats med detta. Resultatet blir att personalen trivs och stannar kvar. Löften om högre lön från andra arbetsplatser drar inte lika viktigt. Det är svårt att lämna en arbetsplats när man samtidigt lämnar sina bästa kompisar. Resultatet blir också en positiv spiral. När personalen stannar kvar så blir den duktigare på sina arbetsuppgifter. Summan av kardemumman blir att företaget blir effektivare och producerar bättre produkter. Bättre produkter innebär oftast mer pengar i kassan, vilket även ekonomerna borde glädjas över.

Tyvärr är detta mycket lätt att rasera. I medgång är alla lyckliga och det är lätt att vara företagsledare, men så fort det blir kärva tider så glömmer man bort att personalen är ens viktigaste resurs. Skicka in ett par effektiviseringskonsulter som bara ser kostnader och skär ner i verksamheten. Resultatet blir att trivseln minskar, man slutar engagerar sig i företaget/klubben. Gemenskapen minskar. Kårandan dör ut och framåtandan/stridsviljan blir obefintlig. Visst går det att i detta läge hyra in "konsulter" som mot bra betalning visar framåtanda, men det håller inte i längden. Konsulter bygger inte upp nästa generation lagmedlemmar och därmed så ser framtiden för klubben mörk ut.

Tipset från coachen blir därför, glöm inte bort klubbandan! Likt religion så finns det något djupare, själen, i ett företag. Visst så kan man stirra sig blind på svarta och röda siffror, men om man offrar själen, gemenskapen och klubbandan för att rädda företaget, hur ser då framtiden ut? "Operationen lyckades, men patienten dog".

Gästinlägg: Puh...

Vi lever i spännande tider, om än inte särskilt uppmuntrande. Den som är intresserad av utrikespolitik och försvars- och säkerhetspolitik har fullt upp att hänga med i alla turer och skeenden. Vad händer i Nordafrika och hur skall det sluta, kan man fråga. Sudans delning, förhållandet mellan USA och Pakistan och hur tänker Kina använda sin nyvunna maritima förmåga är andra problemområden som pockar på uppmärksamhet.

Det är ett omfattande arbete att hålla reda på alla militära nedskärning av förband, materielprogram och militära förmågor i Västvärlden och motsvarande upprustningar i övriga världen. Våra försvarspolitikerna - i all sin oskuld, ibland gränsande till ren nymfomani – bidrar till förvirringen med sina utopier om framtida, militära undsättningsexpeditioner till landets försvar. Visioner, utopier, förslag och beslut virvlar runt som i en malström, svåra att särskilja. Det enda man kan hoppas på är att varken visionerna eller utopierna blir verklighet, för när det är så långt kommet, är med 100 procents sannolikhet verkligheten förändrad och visioner och utopier utdaterade sedan länge.

Är man sedan intresserad av den pågående finanskrisen i sig och dess konsekvenser, militärt, socialt och inom andra områden. Ja då har man ännu mer att göra. Sedan måste man ju klura en stund kring frågan om hur mycket civilisationens fernissa tål innan den trillar av, när man lagt lite tid på Greklands finansiella problem och tilltagande sociala oro. Det enda positiva jag hittar där är att det blir allt färre som kan strejka, när allt fler blir arbetslösa. Inte mycket att glädjas åt.

Skall man sedan följa med i inrikespolitiken, där politikerna just nu verkar vara fullt upptagna med att lansera varandra som svaga kort, allt för att spä på det förmenta politikerföraktet, ja då får man ta lite till av tillgänglig tid. Och dessutom förväntas man följa med var i världen Carl Bildt befinner sig just för ögonblicket. Riktigt vad han gör och nyttan för Sverige av allt resande är dock lite svårare att göra sig reda för. Kanske hade det blivit billigare för skattebetalarna om han blivit socialminister ändå?

Alltid är det något Breaking News på CNN som pockar på uppmärksamhet och hur kommer kriminaliteten i Mexiko att påverka relationerna med USA. Sedan har vi morgontidningen som skall studeras och sedan skall bloggarna följas och måhända kommenteras. Hur kommer det att gå i oljelandet Nigeria, med pirater och landet delat fifty-fifty mellan kristna och muslimer och med olika rättssystem i olika landsändar, undrar man lite snabbt och botaniserar vidare i problemfloran.

Hur hinner man egentligen att sköta sitt arbete och när skall man få sova? Kanske bäst ändå att göra som Voltaires Candide och glömma världen och istället odla sin trädgård . Fast jag trivs inte med trädgårdsarbete och förresten är det mest snöskottning just nu. Kanske enklast ändå att ägna sig åt att vårda sin egen moral mot förfall, för som Oscar Wilde uttryckte saken: ”Moral är ett ord som saknar pluralform”.

Snart börjar nyheterna på STV och jag måste byta kanal från CCN, så jag rundar av här och kastar mig åter ut i nyhetsfloden. Hå, hå…

Sumatra

Ett kliniskt rent krig (uppdaterad)

Jag läste precis i nyheterna om den senaste insatsen med Drönare, eller ska man fortsätta kalla dem för UAV/UCAV? Personligen anser jag att "Drönare" är en fruktansvärt usel rak översättning av det engelska Drones där man missat syftet med en UAV/UCAV. Men, vad vet jag? Det enda jag för tillfället vet är att detta är framtidens småskaliga krig vi ser framför oss. Internationella Insatser v 2.0!

President Obama och hans regering håller på att ominrikta den amerikanska försvarsmakten...igen. Framtidens krig skall inte bli en återupprepning av Irak eller Afghanistan. Man ska inte binda stora truppstyrkor på marken och utsätta dem för IED eller självmordsbombare.

Framtiden ser i stället ut att bli insatser med små specialstyrkor stöttade av beväpnade UAV/drönare, stridsflyg och kryssningsrobotar avfyrade från ubåtar eller fartyg.

Tanken är att det ska bli ett mer ”kliniskt rent krig”, d.v.s. att förlusterna på den egna sidan ska bli så små som möjligt. Glöm afghanistankrigets eviga rop efter "boots on the ground" (vilket i sammanhanget är lite intressant eftersom det är Internationella Insatser v 1.0 a la Afghanistan som Sverige just nu ställer om sitt försvar för att passa).

Men, tyvärr så finns det inget som heter precisionsinsatser med UAV. Även om ett precisionsvapen kan träffa ett mål med hög precision så krävs det precisionsunderrättelser för att rätt mål ska slås ut. Med tanke på målens karaktär så krävs det infiltration, vilket har visat vara oerhört svårt med organisationer som Al Qaida.

Svårigheterna med detta ser man redan idag. I striderna kring gränsområdena i Afghanistan/Pakistan, där bl.a. CIA gjort insatser för att slå ut enskilda nyckelpersoner inom talibanrörelsen eller Al Qaida, så är ”collateral damage”-nivån hög. Hur skiljer du en taliban i skägg med filt på huvudet från en civil afghan med skägg och filt på huvudet med hjälp av en kamera från en UAV som befinner sig på 3000m höjd? När fienden lever bland civila, hur slår du ut honom utan att samtidigt döda oskyldiga kvinnor och barn? Här fyller den internationella pressen en viktig funktion. Det som kan stoppa en felaktig insats är folkviljan. Det som kan sänka folkviljan är information om när fel begås.

Hur kliniskt rent kan ett krig egentligen bli? Det handlar trots allt att med militära medel slå ut (läs döda) fienden. Post Traumatic Stress Disorder kommer fortfarande att drabba våra soldater även om de inte är direkt insatta på marken. I USA börjar UAV-besättningarna att lida av krigen trots att de inte ens befinner sig på samma kontinent.

“With seven seconds left to go, there was no one to be seen on the ground. Bryant could still have diverted the missile at that point. Then it was down to three seconds. Bryant felt as if he had to count each individual pixel on the monitor. Suddenly a child walked around the corner, he says.

Second zero was the moment in which Bryant's digital world collided with the real one in a village between Baghlan and Mazar-e-Sharif. Bryant saw a flash on the screen: the explosion. Parts of the building collapsed. The child had disappeared. Bryant had a sick feeling in his stomach.

"Did we just kill a kid?" he asked the man sitting next to him.
"Yeah, I guess that was a kid," the pilot replied.
"Was that a kid?" they wrote into a chat window on the monitor.

Then, someone they didn't know answered, someone sitting in a military command center somewhere in the world who had observed their attack. "No. That was a dog," the person wrote.

They reviewed the scene on video. A dog on two legs?”

Sverige har idag enbart spanings-UAV. När kommer de första UCAV? Vilka insatser ska vi i så fall deltaga i? Den här typen av krigföring är mycket svårdefinierad rent juridiskt och ligger och balanserar på det tillåtnas gräns. För att slippa sätta in stora markförband måste potentiella hot slås ut tidigt. Helst innan de hinner slå till. D.v.s. krig måste förklaras innan kriget påbörjats!

När ska omvärlden gripa in? USA:s preemptive strike doktrin som togs fram under Bush Jr eran har fortfarande problem med att få internationell acceptans. Alla länder har rätt att försvara sig. Men hur ska man bevisa att det andra landet verkligen tänkte anfalla? I fallet Irak så visade sig ju massförstörelsevapnen lysa med sin frånvaro.

Det är inte bara de framtida metoderna som kan ge Sverige problem. Vilka insatser ska vi egentligen deltaga i?

Det kan låta behjärtansvärt att befria en folkgrupp som lider under onda ledare som t.ex. Saddam Hussein och Muammar Khadaffi. Men frågan är om de verkligen får det bättre? Irak och Libyen var trots sina despoter ett par av de mer välutvecklade länderna i regionen. Nu har man släppt lös religiösa motsättningar, stamkrig m.m. som tidigare hållts i kontroll. Frågan är ens om det blivit säkrare för omvärlden eller om dessa splittrade länder är mer lämpade för att rekrytera medlemmar till organisationer som Al Qaida eller att gömma träningsläger för terrorister.

Frågan är också varför just dessa länder? Det finns andra som lider. Ta bara Nordkorea och Syrien och en hoper av länderna i Afrika som potentiella insatsområden. Vilka faktorer är det som är med och avgör när, var och hur det ska bli en insats? Först ska någon av supermakterna inte vara inblandad då det knappast kommer att gå igenom säkerhetsrådet. Sedan måste någon av supermakterna vara villiga att ställa upp med infrastruktur, då Sverige eller ens EU kan göra något på egen hand.

Vem är då fienden? När fienden inte längre är nationer utan grupper, vem ska man då anfalla? Har FN verkligen mandat att besluta om insats mot en grupp? Ska man anfalla länder som skyddar terrorister? Med tanke på att en och annan terrorist med svensk anknytning har dykt upp på världsarenan så har vi heller inte helt rent mjöl i påsen.

Internationellt används termen "a just war", ett berättigat krig. Tyvärr så är det först i efterhand som man kan se hur berättigat det var. Kanske inte ens det eftersom det är segraren som skriver historien och historien kan lätt modifieras för att passa framtiden. Glöm inte att "det första offret i ett krig är sanningen".

Den stora frågan är kanske inte hur kliniskt rent ett krig kan bli, utan hur kliniskt rent ett krig får bli? Om risken för den egna sidan blir obefintlig, ökar då inte risken för att man nyttjar militära insatser i tid och otid? Kom ihåg General Lees ord, ”Det är tur att krig är så fruktansvärda, annars skulle vi börja tycka om dem”.

Uppdaterad 13-01-04, 1:15 Ytterligare amerikanska attacker har genomförts med UCAV. Denna gång slogs enligt information en hög krigsherre ut. Frågan är hur stor "vinsterna" är på dessa attacker? USA slår ut enstaka ledare, men det dyker hela tiden upp nya. Insatserna skadar ofta cvila, vilket gynnar rekryteringen för talibaner och Al Qaida. Dessutom riskerar man att ytterligare driva Pakistan åt extremare håll. Det finns fortfarande stort stöd för talibanerna hos den pakistanska säkerhetstjänsten ISI.

Som katten kring het gröt

Julen är precis förbi, men julgröten finns fortfarande i mina tankar.

Under slutet av 2012 har det varit glest mellan mina inlägg. Anledningen är delvis att jag har haft en massa andra saker att göra. Men också att jag inte har haft så mycket att säga då försvarsdebatten tyvärr gått lite grand i stå. Risken blir bara att man upprepar samma budskap gång på gång. Fokus i debatten har återigen hamnat på vilken materiel som ska anskaffas i stället för de stora frågorna, som t.ex. vad ska vi ha ett försvar till?

Jag och mina medbloggare inom försvarsdebatten har länge ropat vargen kommer och fört fram argument på argument som visar att det är ett förmågeglapp mellan vad politikerna anser att Försvarsmakten skall göra och vad man i praktiken kan. Debatten har tagit fart i pressen, men från den politiska ledningen ar det varit tyst.

Försvarsbloggarna har fått kritik för att vara förändringsobenägna och bara vilja återgå till det gamla. Men då missar man helt kärnpunkten i diskussionen. Det måste finnas spårbarhet mellan hotbild, politisk vilja och Försvarsmaktens utrustning, utbildning och uppgifter. Den spårbarheten fanns förr, men saknas idag.

Att debatten blir som den blir kan till viss del bero på att många av dagens politiker saknar kunskap om vad som funnits. Jag noterade t.ex. en smula roat Cecilia Widegren (M) inlägg om de nya regionala staberna.

Inrättandet av regionala staber ska bland annat underlätta utformningen av en rationell samverkansstruktur mellan Försvarsmakten och civila aktörer inom krisberedskap bland annat som en grund för att återta samhällets hela försvarsförmåga. Civilmilitär samverkan är grunden för ökad trygghet.
...
Syftet med regionala staberna är att öka Försvarsmaktens förmåga att leda territoriell verksamhet, att genomföra regional försvarsplanering och bidra till samhällets krisberedskap samt samverka med det civila samhället. Samverkan med andra måste bli bredare, tydligare och flexiblare.

Hallå Cecilia! Detta är inget nytt under solen. Regionala staber har vi haft förr, men dessa har man lagt ner i samband med skrotningen av invasionsförsvaret. Anledningen var ont om pengar, fokus på internationella insatser m.m.

Problemet är att de nya regionala staberna inte längre har den mängd av lokala förband som de gamla tidigare hade. De fast anställda soldaternas huvuduppgift är att förbereda inför internationella insatser, så regionalförsvaret kommer i första hand skötas av Hemvärnet/De Nationella Skyddsstyrkorna. Hemvärnet har personal, men har man utrustning för t.ex. transport, bygga sambandsnät, bygga elcentraler m.m.? Förmågor som Försvarsmakten en gång i tiden hade, men som förlorades i samma takt som invasionsförsvarets mobförråd tömdes. Invasionsberedskapen och mobförråden i kombination med stora mängder värnpliktiga gav Försvarsmakten flexibilitet och en förmåga att även stötta i nationella kriser.

Det är alltså i första hand inte det gamla invasionsförsvaret eller ens värnplikten som vi försvarsbloggare agerar trädkramare åt. Det är flexibiliteten och förmågan att göra mer utöver det som finns med i planeringskalendern och budgeten vid årets början. Förr klarade Sverige av internationella insatser för att Försvarsmakten hade en överkapacitet. Denna överkapacitet finns inte längre. Nu gäller det i stället att förutse och planera rätt.

Den senaste veckan har dock debatten tagit fart. Förhoppningsvis så är det uppladdning inför Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Sverige har i sin nya utrikesdeklaration sagt att man är beredd att ge och ta emot hjälp. Frågan är vad vi kan bistå med och om vi ens förmår att ta emot hjälp.

ÖB tog tag i stafettpinnen och konstaterade krasst att det svenska försvaret klarar sig i en vecka, sedan behöver Sverige hjälp.

Redan i våras ställde Krigsvetenskapsakademien kärnfrågan: ”Kan vi försvara oss?”. Och nu svarar ÖB för första gången i klartext:

– Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.

I det gamla invasionsförsvaret så hade Flygvapnet och Marinen uppgiften att skydda Sveriges gräns för att medge att Armén hann mobilisera. På senare år har det dykt upp starka bevis på den förberedelse man hade i Sverige på att ta emot hjälp från NATO. Man var både från politiskt och militärt håll medveten om bristerna i förmåga och hade säkrat upp det genom samarbete med NATO. Som extra lök på laxen så fick NATO och USA tillgång till underrättelser från bl.a. den svenska signalspaningen, vilket bl.a. de senaste årens utredningar kring den nedskjutna DC-3:an visat på. Alliansfriheten var hela tiden bara en täckmantel.

På den tiden hade hjälpen kanske inte fått så stor effekt då våra trupper av politiska skäl inte hade möjlighet att samöva med utländsk trupp och våra lednings och kommunikationssystem inte var särskilt kompatibla. Detta har dock på senare år ändrats.

Svenska markförband strider sida vid sida med NATO-trupper i Afghanistan. Svenska officerare tjänstgör inom ISAF staber som leds enligt NATO-modell. Svenska flygförband deltog i Libyen med tillgång till bl.a. Länk 16 (NATO/USA-standard) för att kunna kommunicera med NATO AWACS flygburen stridsledning.

Problemet är alltså inte längre att våra trupper inte kan strida tillsammans med NATO-trupp. Problemet är snarare att vi lagt ner infrastrukturen i Sverige. T.ex. har många av de gamla krigsflygbaser, som tidigare skulle kunna ta emot NATO-flygplan, skrotats.

En invasion av Sverige är kanske inte särskilt sannolik, men frågan är vilken beredskap Sverige har för övriga krisscenarier? Hur skulle Sverige klara av en enskild terrorist som vid t.ex. Utøya 2011 eller ett mer omfattande terrorattentat som tågbomberna i Madrid 2004? Vad skulle hända vid en ny Estoniakatastrof? Visst finns det en civil sjöräddning, men till vilken nivå är den designad? Offentlig upphandling av tjänster är kanske billigare, men saknar flexibilitet. Försvarsmakten har i varje fall i dagsläget svårt att hjälpa till.

ÖB gör i sitt inlägg, som en liten binotis, ett uttalande som jag anser har betydligt större betydelse än vår förmåga eller icke förmåga att försvara landet.

En vecka in i striderna förväntar sig ÖB att Sverige får militär hjälp – men inte från EU där vi är medlemmar ”det är ingen militärallians”.

Sverige är inte medlem i NATO och den politiska viljan att gå med i NATO har genomåren varit obefintlig. I stället så har vi satsat på EU med deltagande i bl.a. EU:s Battlegroups. Jag har i ett antal tidigare inlägg ifrågasatt detta. Nu säger ÖB rakt ut att det inte är EU man bygger upp sin säkerhet kring. Frågan är i så fall vem det är? Att hävda att det enbart är våra nordiska grannar som skulle agera utanför NATO:s godkännande är löjligt. Då återstår det bara NATO!

Nu är ramarna satta inför diskussionerna under konferensen i Sälen:
- Försvarsmakten kan inte försvara Sverige utan hjälp utifrån.
- EU är "inte en militärallians" som man kan förvänta sig hjälp från.

Extra intressant blir diskussionen om man tar in vissa internationella förutsättningar som t.ex. den ekonomiska krisen som gör att USA kommer att minska sitt intresse i Europa till förmån för Asien (läs Kina). Det ändrade geopolitiska läget med bl.a. ökat intresse för transporter och olja/gasutvinning i norra ishavet samt gastransporter genom Östersjön. Dessa gastransporter blir dessutom mer intressanta när man tittar på oroligheterna i Nagorno-Karabach. Säkerhetspolitik handlar inte om detaljer, utan om att kunna skapa sig en helhetsbild av detaljerna.

Frågan är om NATO-medlemsskapet kommer upp på dagordningen för Sälenkonferensen? Eller är det så att Sverige precis som under Kalla Kriget ska fortsätta ha en dold agenda? Faktum är att idag så är vårt deltagande i internationella insatser lika mycket att säkra upp NATO-stödet som att hjälpa civilbefolkningen i dessa länder. Frågan är hur flexibla vi är att välja våra insatser? NATO-länder som t.ex. Tyskland kunde säga nej till insatsen över Libyen. Sverige hade inte samma valfrihet. Som icke-NATO-medlem måste vi kanske böja oss mer efte NATO:s vilja än vad vi behöver göra som fullvärdig medlem? Dessutom så kan vårt försvar fortsätta att modelleras efter Norges med den vetskapen om att vi har Norges officiella backup i form av USA och NATO.

När ska vi sluta gå som katten kring het gröt och erkänna verkligheten för vad den är?

Se Krigsvetenskapsakademien, Morgonsur, Allan Widman, Gripen News och Wiseman1/Wiseman2 i samma ämne.

SvD, Barometer, HBL, HP