Recension: Midsommargryning

Året är 2023. Tio år efter det att Sverige förlorat Gotland efter den ryska överraskningsattacken under det s.k. "Mellandagskriget". Svenska politiker har börjat vänja sig vid det faktum att Republiken Gotland numera är "självständig" under rysk kontroll. Men alla har inte vant sig. Alla har inte glömt. Erik, hjälten från striderna på Gotland för 10 år sedan, har gjort spikrak karriär och är numera ÖB. En ÖB som svenska politiker vill bli av med då hans hårda hållning mot Ryssland förnekar Sverige att få ta del av den olja som ryssarna funnit på Gotland. Men ÖB har egna planer. På midsommardagens morgon inleder svenska trupper strid för att återta Gotland. Upptrappningen har dolts av den stora försvarsövningen "Midsommardans". ÖB har planerat detta utan att politikerna fått insyn.

Lars Wilderäng, a.k.a. Cornucopia, är tillbaka med uppföljaren på sin förra succébok "Midvintermörker". Jag tyckte mycket om första boken, då den tog upp många av de aktuella problemen med svensk säkerhetspolitik. Satsningarna på internationella insatser på kostnad av förmågan att försvara Sverige. Neddragningen av militär närvaro på Gotland. Samling av alla militära enheter på ett fåtal fredsflottiljer/regementen, vilket gör de mycket sårbara för strategisk förbekämpning. Den ökade geostrategiska betydelsen i närområdet med bl.a. den ryska satsningen på gasledningar genom Östersjön. Georgienkriget 2008 och den ryska militära upptrappningen. Visbykorvetternas avsaknad av luftvärn m.m. Den som hänger med i vad som händer inom svensk säkerhetspolitik kände därför igen sig i alla problemområden som togs upp i "Midvintermörker".

Denna aktuella stämning kan naturligtvis inte förekomma i den nya boken. Handlingen utspelar sig trots allt tio år framåt i tiden och efter ett krig som (ännu) inte inträffat. Försvarsmakten har ställts om enligt de idag beslutade ramarna för Insatsorganistion 2014. Dessutom har man givetvis baserat på erfarenheterna från kriget tvingats göra anpassningar som idag inte ens finns i de svenska politikernas drömmar. Verkligheten i boken är därför långt ifrån Sverige av idag. Detta gör att man som läsare måste fundera för att kunna ta ställning till ett antal känsliga frågeställningar som belyses i boken.

- Hur mycket skulle svenska politiker ge efter för att få politisk stabilitet? Vad gör de för att få stöd av EU och IMU för att sanera den svenska ekonomin som havererat efter kriget för 10 år sedan? Är de beredda att släppa alla svenska krav och erkänna Republiken Gotland?

- Vilken sida tar svensk polis när politiker och militärer drar åt varsitt håll?

- Vem är en svensk yrkesarmé lojal mot? Politikerna eller sina befäl? Särskilt när befälen är hjältar från ett krig som alla militärer känner att de förlorat. Detta är en intressant fråga då den typ av yrkesarmé som Försvarsmakten går mot tillsammans med slopandet av värnplikten mycket väl kan skapa en subkultur med värderingar och åsikter skild från allmänheten.

- Vilken sida skulle invånarna på Gotland ta? Ryssland som infört skattebefrielse för invånarna eller Sverige som lämnade dem åt sitt öde? Trots allt innebär nya strider att det oundvikligen blir nya civila offer. Jämför med hur civilbefolkningen i de ockuperade länderna i Europa under VK2 agerade mot tysk närvaro.

- Hur skulle en svensk Stay Behindgerilla fungera? Lärdomen de allierade fick efter kriget var att det var svårt att starta en motståndsrörelse efter att fienden intagit ett land. Därför måste den förberedas i fredstid.

Som svensk läsare får man sätta sig in i den situation som många människor befinner sig i runt omkring i världen idag. Hur ser Georgiska medborgare på den ryska närvaron i Abchazien och Sydossetien? Hur kommer det sig att EU valde att blunda efter Georgienkriget 2008? Kan franska försäljningar av militärmateriel till Ryssland och tyska köp av rysk gas ha något med saken att göra? Skulle EU blunda om det gällde Gotland? Hur ser Japanska medborgare på tvisten med Ryssland om ögruppen Kurilerna.

Det har gjorts försök att få svenska folket att sätta sig in i andra människors vardag. Jag kommer ihåg den gamla svenska TV-serien "Det finns inga smålänningar" där man fick sätta sig in i palestiniernas situation. Den  serien går nog inte att sända på svensk TV en gång, med tanke på kritiken förra gången och att dagens politiska klimat styrts mer åt höger. Men, man kan säga vad man vill om det politiska innehållet i TV-serien, ur en mänsklig synpunkt så kan jag fullt förstå hur människor reagerar under ockupation och förtryck.

Precis som i förra boken så är jargongen och stämningen mycket autentisk. Wilderäng har nog fått hjälp av diverse personer som är insatta i militär stridstaktik. Bl.a. har Skipper i ett inlägg erkänt att han haft del i granskningen av de marina operationerna. I bokens efterord så tackar Wildräng bl.a. "Morgonsur", W, P.R, "Stingray" och P.

Som flygnörd så är det trevligt att se att Flygvapnet fått sina JAS 39E Gripen operativa. Man har dessutom fått tillgång till en del nya vapen. Rb 18 KEPD-350 Taurus för att slå ut fasta anläggningar på mycket långt håll. Mot sjömål så har man fått Rb 15 Mk4.

"På den här höjden skulle det fortsätta vara mörk i ytterligare tjugo minuter innan solens strålar letade sig över horisonten över Baltikum och lyste upp överstelöjtnant Sven Borgs JAS 39E, där han låg på 18.000 fots höjd över den fortfarande kolsvarta Östersjön. De fyra JAS-planen hade precis passerat över Landsort och det var bara minuter innan de skulle vara framme vid den gotländska territorialvattengränsen norr om Gotska Sandön. Sandön var fortfarande omtvistad, och normalt tog den ryska incidentberedskapen all flygning mot ön som en provokation.

I nattens mörker var Sven tacksam för den i hjälmen integrerade bildförstärkaren. Han tittade först åt höger och sedan åt vänster för att stämma av att de andra tre planen låg i formation. Rotekamraten låg något bakom honom för att kunna skydda honom bättre.

Alla planen var utrustade likadant med fyra IR-jaktrobotar Rb 99 IRIS-T (Anm: här är ett av få upptäckta faktafel i boken. IRIS-T går redan idag under benämningen Rb 98 i Flygvapnet. Rb 99 är den amerikanska AIM-120 AMRAAM) var och tre stora avlånga klumpar. Dels den sedvanliga extratanken under buken, dels två Robot 18 KEPD-350 Taurus. Normal skulle de, förutom de två kryssningsrobotarna, ha haft två IRIS-T och två Rb 101 Meteor, men för den här delen av uppdraget fungerade bara IR-robotar."

Det är inte bara Flygvapnet som moderniserats. Luftvärnet har fått sig en rejäl välbehövlig upplyftning med EldE 99 NASAMS 2 och RBS 100 Aster 30. Marinen har fått nya korvetter av Borgholmsklass. De planerade A26 ubåtarna är operativa. Arméns Archerhaubitsat är operativa. Dessutom så nyttjas en särskild cyberkrigföringsenhet.

Men precis som i verkligheten så har även fienden fått tillgång till nya vassare vapen. Ryssarna har befäst Gotland med Su 50 med NATO-beteckningen "Flatline", vilket jag tycker är passande. De har bl.a. ny intressant teknik som optisk maskering, vilket inte är så science fiction som det låter. Det studeras t.o.m i Sverige för närvarande. De franska Mistralhelikopterkryssarna är färdiglevererade och utgör ett hot då trupperna på Gotland kan förstärkas.

Sammanfattningsvis så blir mitt omdöme om "Midsommargryning" att den är inte lika bra som "Midvintermörker", men trots det mycket läsvärd. Jag hade svårt att lägga från mig boken och sträckläste den på kort tid. Jag gillar språket och upplägget med flera parallella handlingar på marken, på havet och i luften. Att Wilderäng dessutom passar på att ge en spark åt svenska politikers flathet gör bara historien desto mer trovärd. Jag ser därför med förväntan fram emot bok nummer tre.

Se även Cynisk, Aldabergr och Sjätte mannen.

Titta åt bägge hållen

En historia som jag hört många gånger är när en reporter mitt under Kalla Kriget var uppe i Boden och intervjuade en hög lokal militär befälhavare. Militären i fråga kom under intervjun hela tiden tillbaka på det faktum att Sverige byggt upp försvaret för att stoppa fienden från öster. När reportern slutligen ställde frågan "om inte fienden kunde komma från väster också?", så blev det tyst en stund. Sedan kom svaret "kan de vara så j*vliga att de går runt?".

Humor, javisst. Dock ett bevis på hur svenska Försvarsmakten såg på hotet från öster under Kalla Kriget.

Sedan kom murens fall och ett par år därefter den s.k. "strategiska timeouten". Helt plötsligt fanns dt inget hot och det började bli politiskt inkorrekt att ens nämna ordet hot.

Nu när försvarsdebattörer tar upp frågan om inte den strategiska timeouten gått över och att man nu borde se över det säkerhetspolitiska läget så vet ingen vad man ska svara på en liknande fråga. Även fast det geostrategiska och säkerhetspolitiska läget rört på sig de senaste åren med tanke på den ryska upprustning, händelserna i Georgien, den ryska mer auktoritära regimen och det ökade intresset för Norra Ishavet. Nämner man dessa faktorer som orsak till en ändrad säkerhetspolitik så blir tyvärr oftast responsen från många debattörer att rysskräcken lever kvar och att man är en relik från det Kalla Kriget. Argumenten misstolkas eller i varje fall väljs att misstolkas för att göra debatten löjlig och därmed slippa ta den.

Men säkerhetspolitik bygger på att man hela tiden måste analysera omvärlden. Inget är statiskt. Allt förändras. Förutom givetvis försvarsbudgeten som länge legat kvar på sisådär 40 miljarder. Målet idag med Försvarspolitiken verkar vara att hålla ekonomin i balans snarare än vad man får för pengarna och ännu mindre vad man ska ha Försvarsmakten till.

Det intressanta med dagens försvar är att det numera helt öppet uttalade beroendet av omvärlden. Under Kalla Kriget var det en väl dold hemlighet att det fanns ett samarbete med NATO. Nu är det samarbetet helt öppet. Men beroendet av omvärlden innebär också att vi inte längre kan nöja oss med att analysera eventuella fiender utan också måste analysera eventuella vänner. Har de verkligen förmågan eller ens viljan att hjälpa oss?

I stället för att bara titta österut (som den gamle militären under Kalla Kriget) borde vi också titta åt väster. Vad händer t.ex. med den amerikanska försvarsmakten nu när den ekonomiska krisen börjar gröpa ur den amerikanska statsbudgeten? Kommer de att i fortsättningen ha den förmåga de har idag och som vi förväntar oss att de har även i framtiden? Detta gäller inte bara stöttning av det nationella försvaret i händelse av en kris i Sveriges närhet, utan även under internationella insatser. Vare sig Sverige eller ens EU skulle kunna åstadkomma insatser som i t.ex. Afghanistan eller Libyen om man inte hade hjälp av USA. Skulle den hjälpen försvinna eller kraftigt minska, då rasar vår säkerhetspolitik ihop som det korthus den är.

Det våra politiker har helt rätt i är att även om Sverige ligger lite utanför händelsernas centrum så är vi oerhört beroende av omvärlden. Men konsekvenserna av detta faktum är att det går inte att bara definiera en säkerhetspolitisk inriktning och sedan inte ständigt modifiera den efter vad som händer i omvärlden.

När jag var liten så fick jag brev från "Barnens trafikklubb". Där lärde mig Anita och Televinken att oavsett hur lite bilar det än är på vägen så ska jag titta först åt vänster, sedan åt höger och sedan åt vänster igen innan jag går över vägen. Trafiksituationen hinner ändra på sig från första till andra gången jag tittar åt vänster. Det kallades trafikvett. Våra politiker borde lära av Televinken att titta först åt väster, sedan åt öster och sedan åt väster igen innan de definierar nästa års försvarsbudget och säkerhetspolitiska inriktning. Kanske detta borde kallas Säkerhetspolitikvett?





SR, SvD1, SvD2

Rör inte mitt SE-!

Jag har i ett antal tidigare inlägg tagit upp min syn på att de ökande omkostnaderna för flygcertifikat m.m. sänker flygsäkerheten och inte tvärtom som man kanske skulle kunna tro. De flesta privatpiloter har liksom allmänheten i övrigt en begränsad ekonomi och ökade byråkratikostnader och ökade bränslepriser kan bara motverkas med minskad flygtid. Minskad flygtid innebär sämre piloter och i slutändan sänkt flygsäkerhet.

Jag håller för tillfället på att ta civila flygcertifikat för att kunna fortsätta flyga efter min militära karriär avslutats. För min egen del så har det senaste året inneburit stora kostnader för medicinska undersökningar, elevcertifikat, teoriutbildning, prov, uppflygningar och certifikat. Faktum är att papperen kostat betydligt mer än flygningen i sig!

Och inte ser det ut att bli billigare.

AOPA tar nu upp de kostnadsökningar som förväntas dyka upp då Sverige antar TSF 2012-633. Detta baserat på nya europeiska regelverk. AOPA pekar i sin skrivelse på en intressant del av statens krav på sina myndigheters verksamhet. Myndigheter ska nämligen inte finnas till enbart för sin egen skull!

Myndighetsförordning (2007:515) 
Kostnadsmässiga konsekvenser 
19 § Myndigheten skall se till att de kostnadsmässiga konsekvenserna begränsas när den begär in uppgifter eller utövar tillsyn.

Förordning (2008:1300) med instruktion för Transportstyrelsen Uppgifter
1 § Transportstyrelsen har till huvuduppgift att svara för 
• regelgivning, 
• tillståndsprövning och 
• tillsyn inom transportområdet. 

Transportstyrelsen ska verka för att de transportpolitiska målen uppnås. Verksamheten ska särskilt inriktas på att bidra till ett 
• internationellt konkurrenskraftigt, 
• miljöanpassat och 
• säkert transportsystem. 

10 § Transportstyrelsen ska se till att de regelverk och rutiner som myndigheten disponerar över är • kostnadseffektiva och enkla för medborgare och företag.

Kan man verkligen hävda att Transportstyrelsen uppfyller ovanstående krav på kostnadseffektivitet och att säkerställa att Sverige har ett internationellt konkurrnskraftigt och säkert transportsystem?

Nu är det inte helt och hållet bara Transportstyrelsens fel. Kostnadsökningarna beror delvis på yttre omständigheter och krav.

- EASA tar fram nya regelverk och givetvis måste Sverige följa dessa.
- Transportstyrelsen liksom övriga statliga myndigheter måste ha svarta siffror i årsbokslutet. Detta löses genom att öka kostnaderna för brukarna av systemen.
- Lågprisbolagen som är starka förhandlare vill inte bära stora avgifter, vilket innebär att privatflygarna tar kostnader som relativt deras tillgängliga budget är markant större än flygbolagens.

Men även om det inte alltid är deras fel så upplever jag tyvärr att konsekvensen är att Transportstyrelsen tappat fokus på kärnverksamheten. D.v.s. att säkerställa att flygning kan genomföras med största möjliga säkerhet. Om man är en smula konspiratoriskt lagd skulle man kunna misstänka att svenska staten anser att största möjliga flygsäkerhet bäst nås genom att inte flyga över huvud taget.

Även landningsavgifterna för privatflyget är groteska. Jag satt och läste i senaste "Pilot" om ett par som flög runt i Sydamerika och tyckte att de blev rånade i Peru när myndigheterna krävde $180 i avgift. En kompis till mig blev nyligen fakturerad runt 1500 kr för landning på Landvetter! Man behöver inte åka ända till Sydamerika för att bli rånad med andra ord.

Inte undra på att flygtrafiken minskar, vilket leder till att flygplatserna har svårt att gå runt och därmed också läggs ner. Färre flygplatser innebär inte bara försämrade kommunikationsmöjligheter utan också sänkt flygsäkerhet. Uppstår det problem i luften så är det längre till en nödlandningsflygplats.

Varför ska driften av en flygplats bära sig själv? Vore det inte bättre om staten gick in och stöttade mer för att landsbygden runt omkring en flygplats ska kunna expandera? Det skulle i sin tur resultera i ökade skatteintäkter för staten som kan balansera upp de ökade kostnaderna. En positiv utvecklingsspiral i stället för dagens negativa.

Jag upplever att det är en helt annan syn på allmänflyget i t.ex. USA. Som exempel så har FAA finansierat möjligheter för privatflyget att få väderradarinformation från satellit under flygning. Väderradar är annars något som är förbehållet enbart större trafikflygplan, men med en enkel satellitmottagare så har nu alla privatflygare tillgång till aktuellt väder och kan undvika stormceller. Givetvis är det en kostnad för FAA, men det ökar flygsäkerheten, vilket ligger helt i FAA:s riktlinjer.

En annan aktuell fråga är också om svenska privatpiloter framöver måste ha två certifikat och föra flygtiden i två loggböcker? En för flygplan godkända enligt EASA och en för nationella s.k. Annex II flygplan. Exempel på Annex II flygplan är veteranflygplan, X-klassade flygplan och hemmabyggen. Hur blir då situationen för en privatflygare med eget flygplan och som kanske då och då vill kunna hyra ett reseflygplan på en flygklubb? Jo dubbla certifikatkostnader och dubbla flygtidsbehovet, då flygning med Annex II flygplan riskerar att inte kunna tillgodoräknas för att förnya sitt EASA-certifikat.

Hur kommer denna utveckling att sluta?

En känsla som jag fått den sista tiden är att svenska privatflygare söker alternativa lösningar.

- Ett par kompisar till mig har köpt ett flygplan i Tyskland. Med stor sannolikhet kommer de att behålla flygplanet i det tyska registret. Anledningen är dels kostnaderna. Att föra in den i svenska register skulle kosta minst 10.000 enbart för grundpapperen. Att flyga med ett tyskregistrerat flygplan baserat i Sverige var dock inga som helst problem. Sedan tillkommer eventuella granskningar av luftvärdighetsdokumentationen. Att detta redan är gjort i Tyskland tar man ingen hänsyn till. Kostnaden för att föra över flygplanet till nya ägare är i Tyskland ca 75 Euro! Sedan så finns det olika krav på underhåll och utrustning. Återigen till fördel för Tyskland där det är mer upp till ägaren och flygverkstaden att avgöra vad som behövs eller inte, medan i Sverige så styrs mer från centralt håll. Ett EU med gemensamt regelverk och fridröjer det nog länge till. Fortsätter detta så kommer sakta men säkert antalet SE-registerade flygplan att minska.

- Det skiljer kraftigt mellan de olika europeiska länderna för vad ett certifikat kostar. Inte lika billigt som i USA kanske, men i många fall betydligt lägre än i Sverige. Ett par av mina vänner har tyska flygcertifikat och jag har även hört någon nämna Island där kostnaden enligt uppgift ligger på ca 30% av Sveriges.

För den svenska handelsflottan så har skatteregler och andra kostnader inneburit att många svenska fartyg registreras i andra länder, s.k. utflaggning. Panamaflagg har väl alla hört talas om. Dessutom anställs ofta utländska besättningsmedlemmar. Filippinerna har bidragit med många sjömän på världshaven. Inte enbart för att de är bra sjöman, utan för att de är billiga! Detta har resulterat i sämre sjövärdighet. Fartygen underhålls inte lika bra och besättningar på passagerarfartyg som vare sig talar det lokala språket eller engelska är direkt olämpligt i samband med en fartygskatastrof då de inte kan hjälpa passagerarna lika effektivt.

Att luftfarten ska gå åt samma håll som sjöfarten vore en katastrof för flygsäkerheten. (Även om jag till viss del upplever att nyutexaminerade trafikpiloter redan behandlas som filippinska sjöman med usla löner under de första anställningsåren). Nej, höj i stället flygsäkerheten genom att anpassa kraven till verklighetens behov. Det får inte bara vara myndighetens existens som ska driva vilka papper som ska finnas och vilka kostnader som ska tas ut.

Tyvärr så lider nog privatflyget av samma problem som golf. Det upplevs av politiker som en snobbig smal verksamhet (med liten politisk tyngd) och därför bör det helst läggas ner. Då har man nog aldrig varit på en flygklubb och sett vilka som håller till där. Snobbar göre sig icke besvär. I stället är det allt från busschaufförer till tandläkare. Många har heller inga höga löner, utan lägger alla pengar de har över i månaden för att hålla igång sitt flygintresse. Man får heller inte glömma att privatflyget skapar också det flygintresse som för en del resulterar i att de tar anställning på civila flygbolag. Utan bred rekryteringsbas kommer heller inte toppen att finnas! Utan privatflyg inga svenska piloter som kan flyga charterflygen till Mallorca och Thailand.

Men det är väl ungefär som med hästköttet i de svenska matdiskarna. Svenska konsumenter har krävt allt lägre priser och inte riktigt reflekterat i vad de fått för pengarna. Då vill jag ändå påstå att hästkött i Findus lasagne är ett betydligt mindre problem än potentiella haverier p.g.a. att flygbolagen utflaggar sin flotta till länder med lägre krav och hyr in besättningar med lägre löner vilket kan resultera i ökad haverifrekvens.

Kanske är det dags för en smula lobbying? Stoppa utflaggningen! Minska myndighetskostnaderna! Rör inte mitt SE-...!

SVT Play om utflaggningen av sjöfart.

Gästinlägg: Förnuft och Känsla

Två ting är det gott om på en universell nivå; väte och dumhet. Utan vätet vore universum väldigt, väldigt mörkt. Dessutom och - vilket kanske är värre - flottan skulle sakna ett element att förflytta sig i och på.

Utan dumhet skulle det däremot ljusna betydligt, inte minst inom försvars- och säkerhetspolitiken.

En annan kärnfråga är om dumheten kan begränsas, inte minst inom politiken. Den som eventuellt missat statsministerns senaste uttalande i försvarsfrågan får säker snart ett gyllene tillfälle att missa även nästa uttalande. Bäst så, kanske.

Utan att använda allt för mycket förnuft, så inser vi lätt att Mutual assured destruction (MAD), d.v.s. den garanterade förmågan till ömsesidig förstörelse främst med kärnvapen, saknar vissa dimensioner av moralisk försvarbarhet. Ändå lever den vidare efter det kalla krigets slut. Georg Bush jr försökte övertala ryssarna om att det kanske var dags att tagga ner kärnvapenberedskapen, vilken grovt räknat bedöms innebära att ca 1000 stridsspetsar på vardera sidan är klara att flyga i varje givet ögonblick. Så även idag, käre läsare, för det amerikanska försöket till överenskommelse misslyckades. Är det förnuftigt att använda varandras befolkningar som gisslan eller ens moraliskt? Å andra sidan så har det verkat krigsavhållande i över 50 år. Förnuft eller oförnuft?

Lite mer vardagsnära och tillämpat av gemene man och hans lika gemena familj är sunt förnuft som deodorant; de som behöver det bäst använder det aldrig, brukar man säga. Anledningen till att det heter sunt förnuft är förmodligen att det inte smittar. Förnuftet är något som sannerligen är rättvist fördelat, för alla verkar nöjda med det de har.

Hos Wikipedia definieras sunt förnuft som en vardaglig benämning på sådant förnuft som rör sig på en alldaglig och lättförståelig nivå. Som att en veckas uthållighet på en geografiskt avgränsad plats inte duger för att nationellt försvar av ett högt utvecklat samhälle. Det kan ju vem som helst räkna ut med en trubbig blyerts och vanligt sunt bondförnuft.

“common sense is the collection of prejudices acquired by age eighteen” uttryckte Einstein saken. Med tanke på att statsministern gjorde sin värnplikt vid K4 i Arvidsjaur, kan man ju fråga sig vad som lärdes ut därstädes, när den unge, blivande statsministern delgavs sina första lärospån i förvarsupplysning och säkerhetspolitik och det krigsavhållande syftet med Försvarsmakten och Rikets geopolitiska förutsättningar. Kanske hade Einstein fel?

Den senaste tidens uttalanden från Rikets främste minister ger syn för sägen när det gäller konsekvensen av att resonera utifrån bristfällig kunskaper. Det är ungefär lika illa som att glömma bort några siffror vid en matematisk beräkning: man får ett oriktigt resultat. Kompetens kostar men inkompetens kostar mer och vill det sig illa så får vi alla betala priset.

Finns det då någon koppling mellan förnuft och känsla som motiverar att ordet ”och" står mellan orden. Rousseau uttryckte sambandet så här; "om det är förnuftet som formar människan, så är det känslan som leder henne."

Vi män sägs ha svårt att både tala om och ha kontakt med våra känslor. Så inte jag. När det gäller mina känslor vad det gäller hur moderaterna sköter försvars- och säkerhetspolitiken så vill jag anföra följande; förakt är också en känsla. Förnuft är det definitivt inte.

Moral är ett ord som saknar pluralform.

/Sumatra

All in!

ÖB har tidigare sagt att Sverige inte kan bygga upp vår säkerhet på EU:s icke existerande militära styrkor.

Nu säger NATO:s generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen på Folk och Försvars Rikskonferens att så länge vi inte är fullvärdiga NATO-medlemmar så kan vi heller inte räkna med NATO:s stöd.

På frågan om Nato skulle hjälpa Sverige vid en attack blev svaret.

- Om partnerländer för fram oro för sin säkerhet till vårt bord så är vi redo att prata med våra partners. Men det finns ingen artikel 5-skyldighet när det gäller partnerländer. När allt kommer omkring, är du medlem så gäller artikel 5, om inte så gäller den inte.

Det finns som jag ser det två möjliga fortsatta vägar framåt för svenska politiker.

1 - Säg att hotet mot Sverige inte finns och att vi därmed inte behöver skydda oss.

2 - Gå med i NATO för att njuta av alla fördelarna som vi trots allt redan investerar dyrt i genom att under många år deltaga i internationella insatser tillsammans med NATO.

Väljer man alternativ 1 så måste man tänka på att Article 5 håller på att omdefinieras. Den kommer inte längre bara att tala om invasion av främmande länder, utan även terrorhot och andra typer av kriser som t.ex. väderkatastrofer. Dessutom måste man vara rätt säker på att dagens läge gäller för överskådlig tid framöver. Det är för sent att söka medlemskap den dag det är akut. Då finns risken att NATO är strängt upptagen med något annat.

Svenska politiker borde under tiden läsa ett par böcker om poker. Det går att bluffa ett tag även med en svag hand, men ska man ha chans att vinna när man har ont om pengar så är det bara "all in" som gäller!

DN

En strategisk time-out?

I den svenska försvarsdebatten talas det ofta om en strategisk time-out som gett möjlighet till reformation av den svenska Försvarsmakten. Det Kalla Krigets slut och avsaknaden av direkt utpekbara fiender har möjliggjort att Sverige kunnat sänka förmågan att försvara landet till förmån för internationellt samarbete. Det nya insatta insatsförsvarets uppgift är att tillsammans med andra nationer stoppa krig och elände utomlands innan effekterna av dessa når Sverige. Tanken är att Sverige ska deltaga i någon typ av koalition liknande de som uppstod i början av 90-talet under Jugoslaviens fall och Kuwaitkriget. Innan dess hade det varit sparsamt med liknande fredsframtvingande insatser med undantag för Koreakriget och FN-insatsen i Kongo.

Men är dagens läge verkligen något som kommer att fortsätta i framtiden? En time-out är ju något som per definition inte pågår i evighet.

Under Kalla Kriget så stoppades ofta FN:s möjligheter att via Säkerhetsrådet ge ut en resolution att bygga upp fredsframtvingande insatser på. Därför fick man ofta nöja sig med fredsbevarande insatser på inbjudan av någon av de inblandade aktörerna.

Det som möjliggjorde att FN kunde skapa mer aggressiva resolutioner var Sovjetunionens fall och Rysslands strategiska time-out på grund av makt-vakuum och ekonomisk svaghet. Det fanns inte längre två supermakter som på grund av intressekonflikter låste varandra. Initialt så morrade dock fortfarande Ryssland. Någon som kommer ihåg spänningen kring NATO:s intåg i Pristina 1999? Där stod "fredsbevarande" styrkor från Ryssland på ena sidan och NATO-trupper, inklusive Sverige, på den andra. Banden mellan Ryssland och Serbien var starka. Idag är det många ryssar som ångrar att man inte valde en hårdare profil mot NATO:s agerande i Kosovokriget.

Anatoly Tsyganok, an expert with the Institute for Political and Defense Analysis, believes that Russia had missed its chances to exert influence on the situation in Yugoslavia. “We should have stayed in Pristina to have an opportunity to dictate our conditions from there,” he said.

Konstantin Sivkov, the first vice president of the Academy for Geopolitical Problems, told Pravda.ru that Russia did have a chance to help Yugoslavia, if Russia had the sufficient number of S-300 systems and personnel. The Yugoslavian Army was not defeated in the conflict. NATO’s Air Force destroyed less than one percent of Serbian troops.

One has to acknowledge that Russia was guilty of Yugoslavia’s collapse. Moscow put pressure on Milosevic and pushed him towards capitulation. It is worthy of note that NATO was about to end the military operations over the pressure from the general public.

The Parliament of Yugoslavia voted for the nation’s annexation to Russia and Belarus. Russia’s State Duma recommended then-President Boris Yeltsin to take those wishes into consideration, although Yeltsin did not agree to cooperate.

Men nu börjar Ryssland återigen att vakna. Putin har återskapat en rysk centralmakt. Den ryska ekonomin har börjat visa svarta siffror i boksluten. Bl.a. vapenexporten gör att landet har intressen i många konfliktområden. Inte minst syns det i Syrien, där Ryssland exporterat bl.a. luftvärn och helikoptrar. Det är därför inte utan orsak att Ryssland opponerar sig mot alla försök att få fram en FN-resolution mot Syrien.

Nya supermakter som Indien och Kina har stora intressen i bl.a. Afrika, vilket kommer att innebära att framtida resolutioner riskerar att stoppas även där. Det är bara när de inblandade aktörerna är överens som något går att göra då det i dessa fall inte krävs några resolutioner från säkerhetsrådet.

Frågan är då om det strategiska vakuum som rått sedan början på 90-talet kommer att fortsätta länge till? Om läget ändras kommer det i så fall vara möjligt med insatser med FN som uppdragsgivare? Eller kommer framtida internationella insatser att bygga enbart på NATO eller EU som motor i maskineriet? Kan i så fall Sverige med gott samvete deltaga utan fullvärdigt NATO-medlemsskap?

Insatsen i Libyen byggde på en FN-resolution, men vi får inte glömma att denna resolution mer eller mindre tvingades fram på grund av det franska agerandet. Vad var det för intressen som drev Frankrike? Var det omtanke om den libyiska befolkningen, eller var det att man insåg att man i flera år satsat på fel häst och att det nu var dags att uppgradera sig och samtidigt försöka hämta hem alla bevis om tidigare samarbete med Khadaffi om t.ex. försäljning av Rafale till Libyen?

Vi svenskar bör vara medvetna om vilka motiv de andra deltagande nationerna har för en insats innan vi tar ställning. De är inte alltid lika humanitära som våra egna. Ta t.ex. den största insatsen för svensk del de senaste åren. USA:s intressen i Afghanistan var i första hand att hämnas 9-11. I andra hand att utplåna Al Qaida. I tredje hand att förhindra att talibanerna gav möjlighet för organisationer som Al Qaida att få fristad för att bygga upp sina terrororganisationer. Först i fjärde hand kom omtanken om kvinnor och barn, det som svenska politiker lyft fram som huvudorsaken till det svenska deltagandet i Afghanistan. Nu anser USA att man lyckats med de tre första, vilket ger möjlighet för Obama och dra sig ur. Kommer Sverige att ha lyckats med den fjärde år 2014? Vi kommer i varje fall inte kunna vara kvar mycket länge efter det att USA drar sig ur. Kommer den afghanska regeringen att ha tillräckligt med styrka för att vidmakthålla det läge som finns i Afghanistan 2014, eller kommer man få göra eftergifter mot talibanerna och införa mer religiösa lagar?

Dagens insatsförsvar har skapats med dagens omvärld som facit. Vi får inte glömma att i de fredsbevarande insatser före 1990 så utförde de svenska soldaterna, med bakgrund inom värnpliktsutbildningen, mycket goda insatser. De nya fredsframtvingande insatserna i kombination med mer komplex materiell kräver dock ett yrkesförsvar med professionella soldater. Därför så har värnplikten avskaffats och det nationella försvaret har mer eller mindre lagts i malpåse.

Hur framtiden ser ut är oklart, men det man kan lära av historien är att allt ändras och i många fall mycket snabbt. Bästa sättet att tåla en ändring är att ha flexibilitet och inte bygga fast en säkerhetspolitik baserat på en fix omvärld. Framtidens omvärldsbild lär knappast se ut som dagens. Blir den bättre eller sämre? Den som 1988 kunde förutspå murens fall har rätt att dra slutsatser. Övriga kan bara gissa. Min gissning är att det vi har sett de senaste 20 åren som så mycket annat bara är en parentes i historien. En time-out är bara tillfällig, strategisk eller inte.

Träning pågår inför beach 2012

Jag satt och strölyssnade på radio i bilen på väg till jobbet för någon dag sedan så jag råkade i mitt kanalsökande hamna på ett reportage om Vladimir Putins koppling till rysk kampsport. Putin har sedan ung tränat den ryska kampsporten SAMBO. Men det är inte bara det personliga intresset utan det är också en del av hans image som karlakarl som han använder för att fiska röster till valet den 4 mars som han med stor sannolikhet kommer att vinna. På så sätt så bygger Putin upp en stark image av sig själv hos det ryska folket. Det kanske kan behövas efter den rad av mer eller mindre halvalkoholister som styrt landet efter Murens fall.

Men förutom sin egen image så försöker Putin även att bygga upp Rysslands image. Som gammal KGB-medlem så måste han lida när han ser i vilket skick hans försvarsmakt befinner sig. Fortfarande är spjutspetsteknologin på framkant, men den stora numerären i den ryska försvarsmakten är numera av andra rangens sortiment. Det är också denna bild av rostande fartyg i Murmansk hamn som inneburit att det svenska invasionsförsvaret har kunnat rustas ner. Men nu så är det slut på neddekandet. Nu skall den gamla "kroppen" bli "fit for fight" igen. Som led i sin valkampanj lovar Putin 5 biljoner kronor till satsningar på den ryska försvarsmakten under de närmaste 10 åren.

I Sverige så kanske vi bara ser stabilitet i vårt närområde. Putin och Ryssland har en annan åsikt.

Inför våra ögon, blinka alla nya regionala och lokala krig. Det finns områden i instabilitet och artificiellt uppvärmda, kontrollerad kaos. Och spåras avsiktliga försök att provocera sådana konflikter i omedelbar närhet av Rysslands gränser och våra allierade. Vi ser hur devalveras och förstörde de grundläggande principerna i internationell rätt. Särskilt i fråga om internationell säkerhet.

Ryssland under dessa förhållanden kan inte bara förlita sig på diplomatiska och ekonomiska metoder för att avlägsna motsägelser och konfliktlösning. Vårt land är en uppgift för utvecklingen av militära resurser i inneslutningen strategin och nivån på försvaret tillräcklighet. Och de väpnade styrkorna, underrättelsetjänster och andra brottsbekämpande organ måste vara beredda att reagera snabbt och effektivt på nya utmaningar. Detta är en nödvändig förutsättning för Ryssland att känna sig trygga, och argumenten för vårt lands uppfattas partner i olika internationella format.

Tillsammans med våra allierade, måste vi också stärka kapaciteten hos det kollektiva säkerhetssystemet fördraget. Inklusive Collective snabbinsatsstyrkan. CSTO är redo att fullgöra sitt uppdrag garant för stabilitet i Eurasien rymden.
...
I Air Force etablerat sju stora flygbaser med en stark infrastruktur. Uppgraderas flygfält nätverket. Under de senaste fyra åren - första gången på 20 år - reparerad 28 flygfält. I år det planerade arbetet för ytterligare 12 militära flygfält.

Vi byggde upp möjligheten av en allvarlig varning för missil attack. Redan uppdrag spåra stationen i Leningrad och Kaliningrad regioner i Armavir, började testa en liknande anläggning i Irkutsk. Alla lag i flyg-försvaret komplex utrustade med moderna medel för automation "Universal-1C." Utplacerade på heltid rum gruppering system "GLONASS".

Förutsatt tillförlitliga stabilitet och tillräcklighet av mark-, sjö och luft strategiska kärnvapen i Ryssland. Andelen moderna markbaserade missilsystem under de senaste fyra åren har ökat från 13 till 25 procent. Det kommer att fortsätta under ytterligare 10 re-missil regementen strategiska komplex "Topol-M" och "Yars." I den långväga flygplan är helt underhålls flotta av strategiska bombplan Tu-160 Blackjack och Tu-95MS, gå att arbeta för att modernisera dem. För våra "strateger" på antagandet av en ny väpnad kryssningsrobot luft-lanserade lång räckvidd. Sedan 2007, på en fortlöpande återupptas flygningar på strategisk luftfarten i områdena bekämpa patruller. Det börjar med utvecklingen av lovande flygets komplex för långväga flyget.

Inkräktar i tjänst strategiska missilen ubåt av det nya projektet "Northwind". Båtar av denna klass - "Yuri Dolgoruky" och "Alexander Nevskij" - genomgår statliga tester.
...
Vår flotta återupptog sin närvaro på strategiska områden i haven, bland annat i Medelhavet. En sådan demonstration "av den ryska flaggan" kommer nu att permanent.
...
Under nästa årtionde kommer att gå till trupperna mer än 400 moderna interkontinentala ballistiska missiler, mark-och sjöbaserade missiler åtta strategiska kryssare ubåt, en del 20 ubåtar attack, 50 krigsfartyg yta och cirka 100 militära satelliter, mer än 600 moderna flygplan, inklusive stridsflygplan femte generationen, över tusentals helikoptrar, 28 uppsättningar av regementets luftvärnsrobotsystemet system S-400, 38 uppsättningar av divisionschef luftvärnssystem "Hero", 10 brigad uppsättningar av missil komplex "Iskander-M", över 2 tusen 300 moderna stridsvagnar, ca 2 tusen mobil artillerisystem och verktyg, samt mer än 17.000 bitar av militärfordon.

(Översättning från ryska via Google translate.)

Fortfarande en bit efter USA:s försvarsbudget, men ljusår mer än under de senaste 20 åren i Ryssland. Frågan är om den nya försvarsmakten skall användas till mer än parader på Röda Torget? För att ett svärd skall vara användbart i internationell säkerhetspolitik så måste du med jämna mellanrum svinga det. Se bara på USA.

Jag vill inte kalla Putin för Hitler, men det finns trots allt vissa paralleller mellan Ryssland idag och Tyskland strax efter VK1. Visst är Ryssland en ekonomisk stormakt, men pengarna är ojämnt fördelade och det finns allt för många ryssar som minns den gamla Sovjettiden med ett visst mått av vemod. Alla hade det dåligt, men alla hade det i varje fall lika dåligt. Informationsteknologin gör de flesta människor runt om i världen medvetna om att det går att få det bättre. Hade den arabiska våren kunnat starta utan denna längtan? Som rysk statsledare så fruktar nog även Putin att den ryska befolkningen skulle komma på liknande tankar, tappa tron på den ryska ledningen och genomföra en Glasnost & Perestrojka 2.0.

Vad blir då nästa steg i uppbyggnaden av den ryska självkänslan? För att skapa en inre sammanhållning så brukar det bästa sättet vara att bygga upp en yttre fiende. Vore jag Georgien och kanske t.o.m. Baltikum så skulle jag frukta ett nytt "Anschluß". Kanske inte rent fysiskt som i fallet Österrike innan VK2, men ekonomiskt i form av ensidigt fördelaktiga avtal om leveranser av energi eller utplacering av trupp för att "skydda ryska intressen".

Den ryska björnen må kanske inte vara intresserad av Sverige som sådant, men hans intressesfär kolliderar helt klart med vår egen. Georgien 2008 var bevisligen inte ett tillräckligt bra lackmustest för att överge Långtbortistandoktrinen. Kanske är den ryska militära upptrappningen 2012 tillräckligt?

I dessa dagar av "fred i vår tid" så är det lätt att bli anklagad för att vara rustningsivrare om man anser att omvärldsläget håller på att ändras och att med det borde också vår säkerhetspolitik. Helt klart är i varje fall att den strategiska timeouten över. Frågan är bara vad den nya situationen kommer att leda till? Kommer det att byggas upp ett nytt Kallt Krig mellan blocken som kommer att blockera FN säkerhetsråds resolutioner? Vi ser tendenser av detta i hanteringen av Syrienfrågan. Detta skulle i så fall omöjliggöra framtida internationella insatser liknande den i forna Jugoslavien och Libyen. Dags att fokusera lite mer på hemmafronten och vår egen Försvarsmakts figur? En upprustning av försvaret på Gotland är kanske ett steg i rätt riktning?

Se även Gyllenhaal, Observationsplatsen och Försvar och Säkerhet.



SvD

Fortsatt fokus utåt (uppdaterad)

Idag presenterades Regeringens utrikesdeklaration.

Återigen så upprepades den s.k. "solidaritetsförklaringen". Tyvärr fortfarande ensidig. EU saknar i stort sett helt och hållet egna militära resurser. Det man använder sig av är NATO. Då de europeiska länderna har dålig ekonomi så innebär det att det knappast ökar möjligheterna att bygga upp EUMC förmåga som komplement till NATO.

Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast. Sveriges säkerhet byggs solidariskt med andra. Hot mot fred och säkerhet avvärjs i gemenskap och samverkan med andra länder och organisationer. Medlemskapet i Europeiska unionen innebär att Sverige ingår i en politisk allians och tar ett solidariskt ansvar för Europas säkerhet. Sverige kommer inte att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland eller nordiskt land. Vi förväntar oss att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas. Vi ska både kunna ge och ta emot stöd, såväl civilt som militärt.

Samarbete inom Norden lyfts fram. Vad man glömmer att säga i sammanhanget är att Danmark och Norge bygger sitt försvar på medlemskapet i NATO. Det innebär indirekt att vi åter bygger vår säkerhet på NATO.

Säkerhet och samverkan i vårt nordiska närområde är av särskild betydelse. I april förra året antogs en nordisk solidaritetsförklaring, som komplement såväl till vår egen som till våra grannländers säkerhetspolitiska val.

Nordic Battlegroup lyfts åter fram. De enda europeiska länder som utbildar specifika Battlegroups är Sverige, Finland, Irland och de baltiska staterna. De baltiska staterna då de inte har tillräcklig förmåga att erbjuda något annat. Sverige, Finland och Irland för att vi inte är medlemmar i NATO. Övriga Battlegroups har i stort sett utan undantag varit NATO QRF - Quick Reaction Forces. D.v.s. enheter som ändå finns i beredskap och där det inte kostar något extra att sätta upp dem på EU-kontot parallellt med NATO.

Sverige fortsätter sitt engagemang inom Europeiska unionens stridsgrupper. Vi verkar för att dessa stridsgrupper vid behov ska kunna ställas till Förenta nationernas förfogande också i händelse av större katastrofer. Europeiska unionens förmåga att bistå med krishantering, statsbyggande och humanitärt stöd i utsatta länder bidrar till ett starkt och enat Europa. Sverige tar sitt ansvar för en aktiv europeisk roll i sådana insatser. Vår förmåga att effektivt bidra till krishantering, efter beslut i FN:s säkerhetsråd, visade vi genom att sända svenska Gripen-plan till Natos insats i Libyen förra året, kombinerat med omfattande humanitärt stöd.

Att snabbt och flexibelt kunna bidra till insatser där behov uppstår är viktigt för Sverige. Vi vill vara en trovärdig samarbetspartner, oavsett om insatserna leds av FN, EU eller Nato.

Att Sverige snabbt kunde skicka Gripen till Libyen var inte i första hand tack vare att de stod i beredskap för EU. Tvärt om så var det många kloka förståsigpåare som ansåg att vi inte kunde skicka iväg Gripen då det skulle försvaga vår EU-beredskap. Den politiska viljan var heller inte så imponerande vilket bl.a. visas av kompromisserna som ledde till att vi fick nöja oss med spaningsuppgiften och att insatsen beslutades i tremånadersinkrement.

Att snabbt kunna skicka iväg förband utomlands kommer i slutändan alltid vara en budgetregulator. För att vara insatsberedd så måste man vara vältränad och utrustad med rätt materiel. T.ex. fick Gripen-förbandet som åkte ner till Italien inte ut ökenuniformer trots att temperaturen kan bli väl så hög på Sicilien. Anledningen var helt enkelt att dessa uniformer tagit slut i de svenska förråden och därför var prioriterade till Afghanistan. Kommer politikerna att ge tillräckligt med pengar till Försvarsmakten så att de får träna? T.ex. ska en insatsberedd pilot inom NATO ha 180 h flygtid per år. Om samtliga fyra insatsdivisioner samt två utbildningsdivisioner ska ligga på dessa nivåer så kommer det att kosta!

Regeringen lyfter fram läget i Syrien. Med tanke på vad som sagts tidigare vid insatsen i Libyen så har både Regeringen och oppositionen satsat högt. Om FN får igenom en resolution om en insats så har Sverige inte många andra alternativ än att ställa upp. Arabförbundets vädjan innebär att möjligheterna för en internationell insats ökar. Nedtrappningen i Afghanistan kommer med andra ord innebära en ökad svensk närvaro i Mellanöstern och Nordafrika. Tolkskolan får nog ändra fokus igen. Från det klassiska Ryska, till Persiska, till Arabiska.

Nu är utvecklingen i Syrien i fokus. Vår inställning är klar: våldet måste stoppas, president Assad måste stiga åt sidan, och en demokratisk övergångsprocess, representativ för hela det syriska samhället, måste omedelbart inledas. Endast så kan ett inbördeskrig, som skulle vara förödande för hela regionen, undvikas. EU stöder helt och fullt Arabförbundets ansträngningar och fredsplan. Vi beklagar djupt att två veton förhindrade FN:s säkerhetsråd att ta samma ställning.

Man lyfter även fram Israel - Palestina frågan. Bra, men en mycket svår fråga att lösa. Vilken roll har Regeringen tänkt att Sverige ska ha? Fredsmäklandet har Norge sedan tidigare tagit hand om. Att sedan (s) passar på att vara extra pådrivande är inte förvånande. Som oppositionsparti så har man råd att trycka på omöjliga frågor. Hade de själva suttit i Regeringen så hade nog tongångarna varit annorlunda.

Vi är djupt bekymrade över bristen på framsteg i strävan efter fred mellan israeler och palestinier. Vi ser betydande faror för framtiden i dagens utveckling. Det gäller inte minst den fortsatta bosättningspolitiken. Vi stöder politiskt och konkret arbetet med att bygga upp en livskraftig, sammanhängande och demokratisk palestinsk stat. Vi ser fram emot den dag då Israel och Palestina kan leva i fred med varandra , och Israel i fred och säkerhet med hela den arabiska världen.

I brist på NATO-medlemsskap så är USA mycket viktiga för Sveriges säkerhet. Regeringen bör vara orolig för USA:s minskande intresse i Europa. Man bör också vara orolig över att Europa i framtiden själva måste stå för ledning, logistik m.m. under internationella insatser. Handen på hjärtat. Hade utvecklingen i Jugoslavien varit möjlig utan NATO och USA:s deltagande? Hade insatserna i Afghanistan eller Libyen varit möjliga utan USA:s deltagande? Det man bör fråga sig är hur mycket Sverige egentligen är beroende av amerikanskt stöd? Hur mycket måste vi ställa upp med för att få det stödet? NATO-medlemmar tvingas till insatser för att bevisa att de är värdiga NATO-medlemsskapet. Storbritannien tvingas ofta till insatser för att visa att man är värdiga USA:s stöd. Vad är egentligen Sverige syfte med internationella insatser? Bidra till fred och säkerhet eller säkra NATO och USA:s stöd? Bristen på NATO-medlemsskap kan på så sätt öka kravet på svenskt deltagande snarare än att vi skulle få valfrihet om vi står utanför.

USA är Europeiska unionens främsta strategiska partner. I tider av ekonomisk kris och turbulens i omvärlden tydliggörs det ömsesidiga beroendet och vikten av transatlantisk samverkan. Vårt breda samarbete med USA bidrar till säkerhet och välstånd globalt och i vårt närområde. USA är också en viktig partner i främjandet av frihet och säkerhet på nätet.

Regeringen nämner inget om att insatsen i Afghanistan kan ta slut redan 2013. Jag ser heller ingen plan för den "civila" insatsen efter 2013.

Det svenska engagemanget i Afghanistan är långsiktigt och grundar sig i en bred politisk samsyn. Under 2012 reduceras den svenska militära närvaron i takt med att afghanerna själva tar över ansvaret för säkerheten. Senast sommaren 2014 kommer den svenska militära insatsen i sin nuvarande form att ha avslutats. Vi är öppna för en fortsatt insats för utbildning av de afghanska säkerhetsstyrkorna.Det svenska utvecklingssamarbetet med Afghanistan kommer samtidigt att öka, och syftar bland annat till att stärka det civila samhällets organisationer. En fredlig och demokratisk utveckling står i fokus, liksom främjandet av jämställdhet och kvinnors roll i utvecklingen. Övergången till civil ledning av den samlade svenska insatsen kommer att ske under våren.

Carl Bildt lyfter fram journalisterna Martin Schibbye och Johan Persson. De får bara hoppas på att det inte går lika långsamt som för Dawit Isaac. Den s.k. "tysta diplomatin" är inte alltid så framgångsrik.

Arbetet för den svensk-eritreanske journalisten Dawit Isaaks frigivning fortsätter. De två svenska journalister som fängslats och dömts i Etiopien bör försättas på fri fot.

Se Carl Bildt på SVT Play.

(s) har givetvis tagit fram sin egna alternativa utrikesdeklaration.

- Socialdemokratisk säkerhetspolitik ligger fast. Sverige ska inte gå med i Nato.
- Socialdemokraterna vill öka det svenska deltagandet i FN-operationer.
- Konceptet med EU:s stridsgrupper bör ses över.

Här ser man tydligt ett av Regeringens problem. Man har en säkerhetspolitik som knyter oss mer och mer mot NATO samtidigt som man saknar alla som helst möjligheter att få en "bred politisk förankring" på ett sådant beslut. Detta förklarar mycket av den strutspolitik som genomförs numera där man i ord och handling lever i två helt olika världar.

(s) tankar kring stridsgrupper håller jag helt med om. Fokuset på FN-operationer tycker jag är en smula löjligt. Det är inte vem som leder insatsen som är viktigt, utan syftet med insatsen. De insatser som Sverige deltar i baseras på FN-mandat och läggs sedan ner på en lead-nation eller organisation som leder insatsen.

FN-förbundet kritiserat Sveriges dåliga deltagande i FN-ledda insatser.

– Hur Sverige ska upprätthålla trovärdigheten i det internationella fredsarbetet är svårt att förstå när endast 23 soldater och militärobservatörer från Sverige deltar i de FN-ledda insatser som i dag sysselsätter 100 000 uniformerade personer och som är avgörande för säkerhet och utveckling, inte minst i Afrika, säger Svenska FN-förbundets ordförande Aleksander Gabelic.
...
Svenska FN-förbundet har tidigare granskat hur FN respektive EU har hanterats i regeringsförklaringar och utrikesdeklarationer av regeringarna Persson och Reinfeldt. Årets utrikespolitiska deklaration följer de senaste årens trend med allt större fokus på EU och närområdet. Europeiska unionen omnämns 29 gånger i årets deklaration. Förenta Nationerna omnämns vid 13 tillfällen.

SR, SVT

Uppdaterad 12-02-16, 07:15
Carl Bildt var i varje fall nöjd med debatten.

Rond två! (uppdaterad)

Tyvärr så har den säkerhetspolitiska debatten mellan blocken mest bestått av att kritisera vad den andra sidan inte gör snarare än att ha ett eget realistiskt alternativ. Se bara på Juholt. Som ordförande i försvarsberedningen så kunde han uttala sig i tid och otid med det ena förslaget efter det andra. Efter det att han tog över som partiledare och helt plötsligt måste stå för det han säger så har det blivit andra tongångar. Å andra sidan så står han ju inte alltid för det han säger.

På Rikskonferensen så uppfyllde han allas förväntningar och levererade en ny groda när han beskyllde regeringspartierna för samarbete med (sd) avseende beslut som togs INNAN (sd) kom in i Riksdagen i valet 2010.

Tolgfors tackade givetvis för den inbjudan till en debatt som kunde föra bort fokuset från försvarsfrågorna en liten stund och går till moteld i både press och på sin blogg.

Men förutom att placera foten i fel mun så vad hade Juholt att säga?.

Han inledde med en del filosoferande om omvärlden som egentligen inte sade något om vad Sverige vill förutom en sak:

Jag deklarerar klart och tydligt. Sverige ska erkänna staten Palestina, Sverige ska rösta för, och det går inte att villkora med att det ska finnas ett fredsavtal färdigförhandlar och klart. Sverige kan inte upprepa sitt misslyckande som skedde under UNESCO-omröstningen.

Lätt att säga när man sitter i opposition. Betydligt svårare när realpolitiken kommer in. Personligen tycker jag också att man ska erkänna Palestina, men vilka gränser är det som ska gälla?

Det enda uttalandet jag kunde hitta som var kopplat till Försvarsmakten var följande:

Socialdemokratisk säkerhetspolitik vilar på fyra viktiga fundament.
- den militära alliansfriheten,
- ett ökat samarbete i Norden och en inte minst Östersjön,
- ett stärkt EU-samarbete och
- ett starkare Förenta Nationerna

Jag är övertygad om alliansfrihetens fördelar. Den beskrivning som gjordes av svensk säkerhetspolitik 2002, och som hade brett stöd bland riksdagens partier, är fortfarande giltig.

Vad är skillnaden i detta uttalande mot den nuvarande politiken? Det som är dagens problem är inte om vi på papperet är alliansfria eller inte utan att vi i praktiken agerar som om vi vore en medlem i NATO. Detta utan att kunna dra nytta av den säkerhetspolitiska förankringen som ett medlemskap innebär.

Resterande delen av talet handlade om mest om arbetslöshet, invandarhat och social oro. Helt klart viktiga faktorer som påverkar säkerhetspolitiken både inrikes och mellanstatligt. Ska man ta detta uttalande som ett tecken på vad (s) vill fokusera på så är det mer polisiära uppgifter. Om det nu helt enkelt inte bara är så att man vill återinföra värnplikten för att minska arbetslösheten?

Juholt gav i sitt tal reportrarna 50% av det de sökte efter. Ett uttalande efter en månads tystnad, men inte mycket om Försvarets uppgifter.

Peter Hultqvist (s) gav mer kött på benen. Han inledde med en tydlig pik till Tolgfors retorik.

Ett alltför propagandistiskt perspektiv när vi beskriver dagens utveckling tror jag faktiskt kan ha motsatt effekt. Problem döljs eller skyfflas åt sidan när de istället behöver belysas och åtgärdas.

Att om fem år och om tio år kunna säga att den nya organisationen blev bra kräver en lyhördhet för synpunkter på löner, premier, villkor för studier, bostäder, sociala förutsättningar, livet efter tiden som soldat, tjänsten innehåll, övningarnas frekvens och kvalitet samt utlandsmissioner. Om vi inte arbetar med just detta intensivt är risken stor för avhopp vilket leder till nya kostnader, ny rekrytering och försämrad kvalitet i organisationen. Om inte åtgärder vidtas är risken stor för avhopp och att den nya personalförsörjningen undermineras. Därför måste en omedelbar översyn av villkoren startas nu! Soldatyrket får inte bli ett nytt låglöneproletariat.
...
Att det nu två och ett halvt år efter att regeringen bestämde sig för ett yrkesförsvar inte är utrett vilka regelverk som ska gälla är allvarligt. Det hade varit en fördel om detta varit berett och beslutat redan från början när den nya personalförsörjningen trädde ikraft. Redan då pekade vi från socialdemokraternas sida på denna svaghet.

Helt riktigt. Det finns på tok för många saker som inte är på plats fastän Försvarsmakten ångar på i full fart med att ställa om sin organisation. Tolgfors fokuserar på rekrytering när det stora utmaningen blir att behålla rätt personal. Jag ogillar när Tolgfors uttalar sig om att det nya personalsystemet ska frigöra pengar från de fasta lönekostnaderna till operativ verksamhet. Det visar bara på att han anser att soldater och Specialistofficerare är ett billigare alternativ till de dyra officerarna.

Vi måste m a o våga värdera och pröva nya idéer. En sådan kan vara att förändra hemvärnet/nationella skyddsstyrkorna så att de nya tidvis anställda soldaterna får sin grundläggande hemvist där. Utöver kontraktet som tidvis anställd soldat så har de sin bas i och står till förfogande för hemvärnet/ nationella skyddsstyrkorna, kan delta i dess verksamhet och har en lokal bas där i den svenska territorialarmén.
...
Att stärka hemvärnet/nationella skyddsstyrkorna är en del av ett tänkande som långsiktigt kan lägga grunden för ett system där den grundläggande militära utbildningen, GMU, genomförs i alla delar av landet. Att stärka de lokala/regionala utbildningsgrupperna och därmed kunna erbjuda militär grundutbildning på flera platser i landet måste vara en viktig del i en strategi där försvarets rekrytering blir lokal och finns närvarande i landets olika delar.

Ett mycket bra förslag. Jag tror mycket på Hv samt frivilligorganisationernas roll i framtiden. De är de som kommer att stå för folkförankringen och bidra till rekryteringen. Den reklam som Försvarsmakten satsat på må vara bra, men det måste finnas en militär närvaro här hemma i Sverige så att blivande medarbetare vet vad de ger sig in på. Jag skulle personligen vilja gå steget längre och införa obligatorisk GMU för alla ungdomar. Bra för samhället, bra för rekryteringen och bra för deras personliga utveckling.

I Arktisområdet så markeras ambitioner som har en tydlig säkerhetspolitisk dimension. Ryssland har begärt gränsförändringar och en ökad militär övningsverksamhet från flera håll kan noteras. Vi kan också se hur de ökade gas- och oljetransporterna i Östersjön ställer nya krav på bl a sjöövervakningens område. En förbättrad rysk militär förmåga i kombination med en ökad övningsverksamhet i Östersjöområdet ska också beaktas. Det skapar i sin tur ett särskilt behov av uppmärksamhet kring Gotlands situation. Utvecklingen i vårt närområde kräver analys på såväl kort som lång sikt. En eventuellt förändrad amerikansk strategi i förhållande till omvärlden och Europa påverkar också. Hur vi bygger en fungerande säkerhet kring Arktis och Östersjön är från svenskt perspektiv oerhört viktiga framtidsfrågor.

Helt klart har omvärlden förändrats de senaste åren. Tyvärr så har Regeringens inriktning för Försvarsmakten inte riktigt hängt med. Jag saknar dessutom i Hultqvist inlägg (s) analys av vad som behöver göras. Vad är det egentligen som är det lackmustest som krävs för att den strategiska time-outen skall anses vara över?

Allt detta sker i en tid då den tekniska utvecklingen går framåt med stormsteg. De säkerhetspolitiska hoten som har sin grund i den allt mer komplicerade cyber- och IT-världen växer. Cyberattacker har genomförts mot såväl enskilda stater som emot företag. Här förekommer dessutom en omfattande underrättelseverksamhet där både stater och företag men också kriminella element finns representerade. Vår förmåga att försvara oss men även neutralisera system och intressen som hotar oss måste på detta område utvecklas.

Jag delar tankarna. Frågan är bara hur de realiseras och vilken offentlig insyn som går att få? Det här är delar av Försvarsmaktens verksamhet som man inte vill tala särskilt högt om då de ligger snubblande nära det som SÄPO och FRA vill ha kontroll över.

Sammanfattningsvis så kan nog Juholts tal mest ses som en inledning till Hultqvists.

Suck, tänk den som kunde få se en smula boxning i debatten i stället för sandkastning!

SvD1, SvD2, DN1, DN2

Uppdaterad 12-01-16, 21:14
Rond tre har startat. Allan Widman har kommenterat Juholts tal i ett inlägg på SvD.

Till skillnad från Håkan Juholt menar de flesta bedömare nu att osäkerheten om framtiden har ökat, också i Sveriges närområde. Denna osäkerhet är i sig tillräcklig för att Försvarsmakten nu fått order om att återuppta försvarsplaneringen och i den nya insatsorganisationen inta en väsentligt högre beredskap.
...
Erfarenheten talar för att militär våldsanvändning kommer plötsligt och överraskande. Att tro att det ska finnas möjlighet att i lugn och ro tillföra materiel och personal samt öva och krigsplanlägga ter sig ganska naiv. Att ha också mycket begränsade resurser utgångsgrupperade i våra strategiskt mest betydelsefulla områden kommer att ge en hög tröskeleffekt.

Många talar nu om nationell dimension. Det är bra, men det räcker inte. Ska något bli gjort krävs tydlighet och konkreta förslag. Låt oss börja med Gotland.

Jag tycker att mycket av det som Allan Widman tar upp i försvarsdebatten är mycket bra inlägg. Det som dock gör mig en smula deprimerad är att Widman och (fp) verkar ha mycket lite att säga till om i Regeringssamarbetet. Dessutom har helt klart Finansdepartementet mer att säga till om i försvarspolitiken än Försvarsditot.

Se även Wisemans kommentar på Allan Widmans inlägg.

Mellan raderna

Folk och Försvars Rikskonferens 2012 har inletts. Tolgfors inledningstal finns utlagt på Rikskonferensens hemsida. Jag orkade inte se på videoversionen utan valde att läsa pappersutgåvan, trots att den tydligt säger att "det talade ordet gäller".

En sak som är klartär att Tolgfors har bra koll på utvecklingen i Europa och vilka konsekvenser det kan få för det militära samarbetet. Men den väsentliga frågan som Officersförbundet framfört väljer han att inte besvara, "Blir det verkligen billigare?"

Ett par kommentarer till innehållet.

Natoländer som inte bidrar till trovärdighet eller insatser kritiseras hårt av USA och ses som ”free riders”. Partnerländer som Sverige, Australien och Nya Zeeland har uppvärderats väsentligt i USA:s och Natos ögon. Det var tydligt i diskussionerna om Natos nya strategiska koncept 2010 och kommer manifesteras inför Chicagomötet i vår.

I Libyen visade sig Sverige vara mer interoperabelt och kapabelt än många Natoländer. Vi använde Länk 16, flygtankande enligt Natostandard, hade förmåga till precisionsbekämpning även om vi valde att inte bruka den, Gripen hade förmåga att snabbt växla mellan olika roller och genomförde högkvalificerad flygspaning och fototolkning.

Givetvis får Sverige beröm då vi som icke-NATO medlem ställer upp med mer förmågor än de flesta NATO-länder. Men vi måste se detta som förförelsefasen innan förhållandet inleds. När någon gör något som det inte förväntas av en så är det självklart att man får beröm. kanske är detta den stora anledningentill att Sverige ställer sig utanför NATO? Om vi var medlem skulle kraven vara högre och berömmet med stor sannolikhet utebli. I Afghanistan finns termen "non-swimmers" om de länder som är med, men inte tar del av grovjobbet. Gissa vad, Sverige definieras inte som en av "swimmer" nationerna. Vi gör ett bra jobb i vår lilla del av insatsen, men vi bidrar inte till att insatsen som helhet lyckas. Vad gör det om alla är glada kring MeS om vi 2014 tvingas dra oss hemåt med uppdraget halvfärdigt?

Nordkorea har en miljonarmé och kärnvapenkapacitet. Spänningen på den koreanska halvön har ökat det senaste året med torpederingen av korvetten Cheonan och artilleribeskjutning av sydkoreanska öar. Sverige spelar sedan länge en viktig roll för utvecklingen på den Koreanska halvön.

Sverige gör ett bra jobb som en av medlemsstaterna i övervakningskommisionen. Men anledningen till att Sverige en gång i tiden blev tillfrågad var att vi var neutrala. Frågan är om vi verkligen kan anses vara det längre? Vi deltar mycket aktivt i NATO operationer och t.o.m. i övningar som handlar om grundbulten för NATO, d.v.s. Article 5.

Krisens geografi är en avspegling av att Natos nya säkerhetsdoktrin åter fäster större vikt vid det gamla uppdraget (försvarsallians), medan inbjudan till Sverige (och Finland) att delta i en artikel5-övning avspeglar det nya Nato.

Jag tycker att det är helt rätt att vi samarbetar med NATO. Dock så har jag mycket svårt för att vi inte erkänner vårt beroende av NATO samt att EU inte är en säkerhetspolitisk partner att lita på. Den bristande ekonomin i Europa innebär att alla länder förutom Sverige, Finland och Irland inte vill bygga upp en parallell struktur vid sidan av NATO.

Neddragningar sker över hela Europa. Finland påbörjar nu en tioprocentig neddragning och Danmark har aviserat en tioprocentig neddragning av försvarsanslagen. Lettland har skurit bort halva försvarsbudgeten. Österrike skall spara ca tio procent, Nederländerna är i färd med att skära tolv procent av anslagen. Tyskland omstrukturerar och syftar till att spara 8 miljarder Euro under fyra år.

Sverige, Norge, Estland och Polen hör till undantagen, med oförändrade eller ökande anslag.

Helt riktigt. De flesta europeiska länder har risig ekonomi och deras försvarsmakterna får ta hårda smällar. Detta har tvingat fram osannolika samarbeten som t.ex. Frankrike och Storbritanniens samarbete kring att vidmakthålla britternas förmåga att operera från hangarfartyg. Men ett ökat europeiskt samarbete innebär inte att kostnaderna för Sverige minskar. Tvärt om så vill nog de flesta andra länder som har brist på pengar att Sverige som bevisligen har råd tar större del av ansvaret. USA har kritiserat Europas förmåga och nu valt att fokusera på andra områden i världen och därför måste den totala effekten för Europas försvar ökas.

Förmågesamarbetet kan äga rum inom ramen för EU, eller Nato, såsom SAC-samarbetet om C17-planen. Men oftast kommer det att ske bilateralt eller regionalt. Norden är den naturliga arenan för Sverige. Nästa steg är samverkan med Norge och Danmark om C130 Hercules, gällande utbildning, övning, logistik, underhåll och operativ samverkan.

Det här tänkta samarbetet är mycket intressant! Sveriges Tp 84 eller C-130H är gamla och håller på att falla för åldersstrecket. Man har under ett antal år hållit på och våndats över om en AMP - Aircraft Modernization Program. Tidigare brukade norska och danska piloter hyra in sig på Tp 84 simulatorn på F7 i Såtenäs. Men efter det att Norge och Danmark sålde sina gamla C-130 och köpte in den senaste versionen C-130J så har det behovet utgått. Simulatorn har inte den s.k. "glass cockpit" som finns i C-130J. Ett ökat samarbete kräver att även Sverige köper C-130J. Först då finns det något att vinna på reservdelar, träning m.m. Bäst av allt vore att samgruppera alla flygplanen på ett ställe då man verkligen kan dra nytta av varandra. Detta ställe skulle logiskt sett inte vara i Sverige, då vi ligger får långt från händelsernas centrum. Kan man tolka försvarsministerns tal som att det är nya flygplan på G?

Flexibilitet i användningen av förmågor måste öka. Det viktiga är att vi gör skillnad, inte att varje organisation har separata uppsättningar förmågor. I Libyen använde vi den Nordiska Stridsgruppens stridsflygenhet. NBG stod till EU:s förfogande, men användes för civilas och Europas säkerhet under Natoflagg.

Nu i efterhand så dunkar alla politiker sig för bröstet och tar åt sig av äran för Libyeninsatsen. Som jag minns det så var de flesta emot att ta EAW som var en del av NBG då man var rädda för att EU skulle anse att man inte stod i beredskap med NBG längre. Till viss del politisk vånda, men även rädsla för kostnader som uppstod när ett beredskapsförband till allas förvåning skulle användas. Lika stor politiskt gnabbel var det vid bägge tillfällena då insatsen skulle förlängas. Till slut blev det beslut med "brett stöd i Riksdagen", d.v.s. man fick absolut inte använda sig av några vapen. Grovjobbet fick de andra länderna göra. Sverige fick inte smutsa ner händerna. Om vår trovärdighet som europeisk partner ska fortsätta att hålla i sig så måste vi någon gång utföra de mindre politiskt korrekta delarna av en insats. Annars så fastnar vi i träsket av "non-swimmers".

Under 2012 skall officersyrket omvandlas, flera tusen specialistofficerare skall rekryteras och stabsofficerarna bli betydligt färre. Enligt ÖB skall individens kompetens matchas mot befattningskraven i specialistofficersrollen. Regelverk för de nya graderna och befattningarna skall läggas fast. Specialistofficerarna kommer att bli Försvarsmaktens ryggrad.

Detta är viktigt för försvarets förmåga, och har ekonomiska konsekvenser. Försvarsmaktens personalkostnader var innan införandet av anställda soldater 11-12 miljarder kronor per år. Alltså mer än tre gånger mer än vad lönerna för anställda soldater och sjömän beräknas kosta.

Jag tycker att det är bra att man för in Specialistofficerskategorin. Den har behövts länge. Dock så tvivlar jag tyvärr på att man kommer att lyckas med löne- och kompetensutvecklingen av dessa kategorier. En Specialistofficer är vad det låter som, en specialist på stridsteknik och stridstaktik. han är inte ett billigare alternativ till en officer!

Som vanligt när man lyssnar till en politiker så måste man lyssna lika mycket på vad som inte sägs som vad som står i talmanuset. Undrar vad det är som INTE kommer att sägas under resten av Rikskonferensen?

Se även Tolgfors inlägg på sin "egen" blogg samt Försvar och Säkerhet.

Dödsspiral

Idag startar Folk och Försvars Rikskonferens 2012. Fokus på diskussionen kommer givetvis att ligga kring övergången till ett insatsförsvar baserat på yrkessoldater i.s.f. värnpliktiga. Officersförbundet har kastat in en brandfackla i diskussionen genom sin rapport som pekar på att det nya försvaret är underfinansierat.

SvD ökar temperaturen ytterligare med ett inlägg som pekar på att insatsberedskapen idag är betydligt lägre än vad Tolgfors ansett vara målet med reformen. Två år år i.s.f. 10 dagar! Frågan är om Försvarsmakten någonsin kommer att ha råd att nå det mål Tolgfors önskar?

Men i ett svar till SvD uppger Försvarsmakten att lägsta beredskap 2012 är ”720”, alltså 720 dygn eller två år. Så lång tid tar det om regeringen i dag beordrar att hela insatsförsvaret ska sättas på fötter till sista man och kvinna. Det kan gå snabbare, men då endast om krigsförbanden får mindre kvalificerade uppgifter som att ”skydda och bevaka” men då är de alltså inte fullt krigsdugliga.

Kärnan i Officersförbundets rapport är att den pekar på en nedåtgående dödsspiral baserat på åratal av underfinansiering.

I korta drag så har brist på pengar lett till förbandsnedskärningar. Försvarsmakten har blivit mindre och mindre. Detta har inneburit att varje enskilt förband som är kvar måste ge större effekt. För att kunna ge större effekt måste det ha bättre utrustning och träna mer. Vilket givetvis är dyrare och då är vi tillbaka på steg ett i dödsspiralen.

De närmaste åren så kommer tyvärr dödsspiralen att förvärras.

Brist på pengar kommer att resultera i nedskärningar av antalet och omfattningen av övningar. Detta kan resultera i att våra yrkessoldater inte har något att göra här hemma i Sverige. Förr eller senare kommer de att sluta i förtid på grund av att de helt enkelt blir uttråkade. Detta i sin tur leder till ett behov av att utbilda fler för att fylla på luckorna, vilket ökar kostnaderna. Återigen tillbaka på steg ett.

USA drar som känt sig ur Europa och fokuserar på Asien. Detta ger två effekter.

- Det blir svårare att genomföra internationella insatser då vi kommer att sakna den infrastruktur vi byggt upp insatserna på. År 2014 då USA ska vara ute ur Afghanistan kommer att innebära att alla andra också måste dra sig ur oavsett säkerhetsläget. Risken är stor att den typ av internationella insatser (och som också var grunden till behovet av yrkessoldater) kommer att minskas kraftigt. Återigen kommer detta att påverka motivationen hos våra soldater som riskerar att sluta. Konsekvens: behov av större mängd utbildade soldater eller ökad lön för att behålla de man utbildat och tillbaka till steg ett.

- Europa måste bygga upp egen kapacitet inom de områden som USA tidigare stöttat. Lufttankning, transport m.m. Detta kostar pengar. Sverige måste ta sin del av kakan, vilket ger minskad budget för t.ex. övning av förband. Alternativt måste budgetramen för Försvarsmakten ökas. Tillbaka till steg ett.

Alternativet är att deltaga i de insatser som USA drar igång. Men hur ska vi motivera för svenska foilket att t.ex. vara med i upptrappningen mot Iran, eller skuggkriget i Somalia? 6000 km från Bryssel som är NBG operationsradie har en viss politisk betydelse trots allt.

Tyvärr så har våra svenska politiker byggt upp Försvarsmaktens existens på "Långtbortistandoktrinen", d.v.s. Sverige försvaras bäst utomlands. Men vad händer om vi inte klarar av denna uppgift? Har existensberättigandet för Försvarsmakten försvunnit? Detta samtidigt som värnplikten och därmed folkförankringen lagts ned. Vilka svenskar är det egentligen som i framtiden kommer att veta vad Försvarsmakten sysslar med? Jag misstänker att Försvarsmakten på grund av just avsaknad av folkförankring och motivering till verksamhetens genomförande kan räkna med en framtid som består av minskad budget snarare än ökad.

Försvarsmaktens problem är tyvärr i dagsläget inte bara underfinansiering utan undermotivering. Om vi inte tar tag i denna dödsspiral så kommer Försvarsmakten att gräva sin egen grav. Grunden måste hela tiden vara försvaret av Sverige, hur osannolik den uppgiften än är.

Mina bloggkollegor är morgonpigga verkar det som. Många inlägg i ämnet av bl.a. Tokmoderaten, Morgonsur, Wiseman, Cornucopia, Peter Hammarberg samt Försvar och Säkerhet.

Strategisk dolkstöt

Temperaturen inför Folk och Försvars Rikskonferens 2012 i Sälen höjdes kraftigt då Officersförbundet släppte sin analys av Försvarsmaktens underfinansierade budget.

Var beredd att öka försvarets budget med över åtta miljarder, eller skär ned sex miljarder. Det är slutsatsen i den rapport som Officersförbundet presenterar idag.

– Vi har i rapporten utgått från forskning som visar hur Försvarsmaktens köpkraft successivt urholkats de senaste tio–femton åren. De ständiga neddragningarna till följd av underfinansiering skadar försvarets förmåga och hotar omställningen till ett anställt försvar, säger Lars Fresker, Officersförbundets ordförande.

I rapporten framkommer att Försvarsmakten har ett ytterst ansträngs ekonomiskt läge. Myndigheten ser stora svårigheter att finansiera den nya insatsorganisation och samtidigt förnya föråldrad materiel. Officersförbundet vill se en parlamentarisk försvarsutredning som snarast utreder både försvarets ekonomi och de stora globala förändringar som sannolikt väntar de kommande tjugo åren.

Inte helt oväntat går Tolgfors ut med ett försvarstal.

Försvarsmakten har under ett antal år visat full ekonomisk balans. Mycket talar för att det blir balans eller mycket nära balans även för 2011, även om redovisningen ej är klar. Den ekonomiska utmaning Försvarsmakten hade 2011 berodde på att myndigheten fann kostnader för pensions- och ledighetsskuld, som man tidigare inte känt till. Detta har man under 2011 vidtagit åtgärder för att balansera, till synes framgångsrikt. Det hade ingenting med materiel att göra.
...
De mycket betydande försvarsnedskärningar som sker över Europa idag gör att inget land har vare sig pengar eller vilja att fortsätta med nationell utveckling och anskaffning av materiel, såsom Officersförbundets historiska siffror bygger på. Europa går med nödvändighet mot gemensam utveckling och anskaffning av materiel, och nya materielförsörjningsstrategier som bygger på inköp av beprövad materiel från längre serier.

Sin vana trogen är Tolgfors optimist och räknar hem för mycket av potentiella vinster samtidigt som han negligerar potentiella kostnader. Samarbete innebär inte nödvändigtvis besparingar! USA:s neddragning i Europa kommer att innebära att Europa måste ta större delar av kostnaderna för internationella insatser. Vi måste bygga upp gemensamma resurser i form av bl.a. luftankning och transportkapacitet. Då Sverige dessutom är ett starkt ekonomiskt land inom Europa så kommer de övriga länderna att kräva att vi tar en större del av kostnaden för kakan och inte bara äter av den. Internationella samarbeten innebär att både ge och ta!

Som vanligt kommer dessutom begreppet "ekonomisk balans" balans upp i Tolgfors argumentering, d.v.s. utgifter = statsbidrag. Tyvärr innebär vägen till ekonomisk balans alldeles för ofta att Försvarsmakten genomför neddragningar på övningar, resor, flygtid, utbildning m.m. Försvarsmakten kostar lika mycket, men får inte ut någon effekt. Att det sedan dyker upp nya svarta hål pekar dessutom tydligt på att det nya ekonomiverktyget PRIO inte fungerar som det borde. Mer bortkastade miljarder med andra ord. För att inte tala om bortslösad arbetstid för alla som tvingas att lägga ner stor del av sin arbetstid till administration.

Hur mycket försvarsmakten kostar och vad de gör av med pengarna på är egentligen ointressant. Det handlar om vad Sverige har råd med och det som är viktigt är vilket resultat får vi ut av Försvarsbudgeten. Hur många förband är i verkligheten insatsberedda? Då menar jag inte friserade siffror där förbandschefer tvingas höja KDU-värden till de som politiker och HKV önskar utan verkliga insatsberedskap). Ett exempel på friserade siffror är att HKV anmält fartyg till internationella insatsregister och att de sedan, när man fundera på att skicka dem till Libyen, visade sig inte alls var beredda. Eller stridsflygdivisionen som redan var upptagen inom ramen för NBG och det krävdes en stor offentlig övertalning av politiker och HKV att nyttja förbandet EAW. Från många inblandade var det omöjligt att skicka EAW till Libyen då det stod i NBG-beredskap.

Vägen dit består av träning och övning, vilket kostar massor av pengar. Ska dessutom stora delar av Försvarsmakten vara beredda "här och nu", så kommer det att kosta ännu mer då den förmågan inte alls finns idag.

Vi kanske skulle genomföra någon typ av centralprov motsvarande det som skolornas elever får genomföra. Klarar Försvarsmakten inte av att leverera välutbildade insatsförband så dras statsbidragen in. Mitt förslag är att genomföra motsvarande NATO TACEVAL under KFÖ för alla svenska förband. Detta borde genomföras av en neutral enhet som inte är beroende av Försvarsbudgeten. Inom flygverksamheten finns FLYGI som ställer upp regelverk samt godkänner materiel och verksamheter. FLYGI är en oberoende inspektion direkt underställda ÖB. Det finns HKV PROD Flygsäk som övervakar att verksamheten genomförs på ett flygsäkerhetsmässigt bra sätt. Men det kanske också borde finnas någon som inspekterar förbanden och ser till att de klarar av sina taktiska uppgifter? OBS: Detta får inte vara krigsförbands- eller prodförbandsansvariga. Kanske det borde vara Försvarsberedningen?

Allan Widman verkar inte så förtjust i en Försvarsutredning, trots att han flera gånger uttalat sig positiv för en Luftförsvarsutredning.

Rapportens slutsats är att det nu behövs en "stor försvarsutredning". Mellan raderna kan man förstå att förbundet har äldre tiders utredningar i tankarna. Då ministrar och ledande allmänpolitiker i riksdagen engagerade sig i planeringen av rikets försvar. Då kunde till och med en LO-bas som Gunnar Nilsson sitta i försvarsberedningen. Den tiden torde dock vara förbi.

Försvars- och säkerhetspolitiken är inte lika het som den en gång var. Det underliggande skälet är försvarets bristande förankring hos det svenska folket.

Nej, bättre då att Officersförbundets goda exempel får fler efterföljare. Det är i en öppen och frejdig försvarsdebatt som saker kan påverkas, inte i första hand bakom utredningarnas lyckta dörrar.

Jag håller med om att det behövs en debatt. Men samtidigt måste vi någon gång gå från ord till handling. Officersförbundet har i varje fall med en strategisk dolkstöt i ryggen på Försvarsdepartementet öppnat dörren för en livlig debatt om bara några dagar. Jag kommer givetvis med nöje att återkomma till den diskussionen!

"Et tu, Brute?"

Se även Wiseman och Försvar och Säkerhet.

SvD, DN