Kommunikation under kris

Stormen Gudrun pekade på ett par allvarliga brister i vårt kommuikationsnät. De träd som rasade omkull slet ned både telefon- och elledningar. Detta resulterade i att folk blev strandsatta i bl.a. Värmlandsskogarna utan möjlighet att kalla på hjälp. Basstationerna kräver elförsörjning. Mobiltelefonerna kräver laddning. Det gamla "analoga" telefonnätet hade en stor fördel i att det drevs av spänningen i telefonledningen, men med dagens bärbara telefoner hjälper inte ens det, då telefonen i sig själv kräver ström! Än värre så blir det med IP-baserad telefoni där allt för mångra servrar slås ut vid strömavbrott. Kanske inte de centrala servrarna som har backup, men definitivt de lokala i varje hus som driver data, telefoni och TV. Jag har själv svurit många gånger över Comhem i Stockholm som flera gånger per år drabbas av strömavbrott som då slagit ut all kommunikation i min lägenhet.

"Hesa Fredrik" är ett bra system, men i många kommuner har det fått förfalla. Och handen på hjärtat, hur många har numera en radio som drivs av batterier hemma? I bästa fall har man en radiomottagare i mobiltelefonen, men de flesta kräver att man har sin hands-free med för att den skall agera antenn åt telefonen (den har i varje fall jag nästan aldrig med mig). Har man bil kan man gå ner till garaget och slå på bilradion, men i storstäder är det många som inte ens har den möjligheten.

För några år sedan så läste jag en rapport som en vän och kollega till mig skrivit om hur man skulle kunna använda sig av mobilnätet som ersättare till Hesa Fredrik för att få ut riktade meddelanden till ett visst område. Detta löser inte problemet med strömförsörjning till mobilnät och laddning av mobiltelefoner, men man kan snabbt få ut ett meddelande till de människor som berörs runt t.ex. ett kärnkraftverk eller i en bilkö. Mobiltelefonnätet kan avgöra inom vilken stations räckvidd en person befinner sig och även med hjälp av flera basstationer grovt triangulera fram ens position, vilket den enkla "GPS" funktionen på många mobiltelefoner visar med all tydlighet. På så sätt skulle sändarstationen kunna skicka meddelanden bara till de som berörs.

Ytterligare en förbättring till denna tanke lanseras nu av svenska forskare. Många av dagens mobiltelefoner har Wifi inbyggd, som skulle kunna användas för att kommunicera med angränsande mobiltelefoner utan att behöva kopplas upp via en basstation.

Ett forskarlag på KTH, Kungliga tekniska högskolan, har tagit fram ett system för trådlös kommunikation mellan mobiler som kallas Podnet.

Vanligtvis handlar den här typen av kommunikation om att man skickar data mellan två specifika enheter. Men med hjälp av den nya programvaran kan varje enhet publicera, sprida vidare och ta emot data.

Det här löser givetvis inte problemet med att mobiltelefonen behöver laddas upp, men man tar åtminstone bort basstationen ur ekvationen.

Tekniken är inte ny. Faktum är att den delvis bygger på den princip som pirater använder för fildelning. D.v.s. du hämtar en fil hos din granne i stället för att gå till en server. Man har tänkt använda liknande system i lokala nätverk. Oftast är det så att vissa filer är populära samtidigt. I stället för att 100 användare laddar ner samma fil via ett långsamt globalt nätverk så laddar en ner filen lokalt som sedan de övriga 99 kan komma åt till betydligt högre hastigheter.

Det här är en teknik som vi borde titta mer på även militärt. I stället för fasta nät så skapar man ad-hoc nät. Man har infört detta för mindre enheter som t.ex. en grupp med stridsfordon, men för stora nät så är det fortfarande fast planering som gäller. Ta t.ex. Länk-16 som kräver massor av planering och fasta tidsluckor för varje sändande enhet och som kräver line-of-sight mellan sändare och mottagare. Om ett "vänligt" flygplan opererar i samma område, men ligger på en annan kanal så syns han inte. Det går att reläa information för att förlänga räckvidden, men det "äter" tidsluckor som minskar möjligheten för många deltagare eller snabb uppdatering av informationen. För mark- och sjöförband är detta kanske inte så kritiskt, men för flygförband där både egna enheter och mål rör sig mycket snabbt så måste informationen uppdateras ofta för att man skall vara säker på ett objekts position. Med en liknande ad-hoc lösning så skulle man kunna prenumerera på information på mål som finns i närheten av en själv. D.v.s. vid behov prioritera uppdateringshastighet kontra mängden objekt.

Helt klart är i varje fall att det är inte längre de militära applikationera som driver utvecklingen. Det som brukar vara Försvarsmaktens problem med att använda civila applikationer är säkerhet och det forskas det om på bl.a. FHS. Mjukvaruradio har länge varit en militär fokuspunkt, men systemen har blivit mycket dyra. Men även civila bolag behöver säkerhet. Frågan är bara om deras teknik är tillräckligt accepterad bland oss militärer? Man måste dessutom skilja på information som kräver skydd under långa perioder, t.ex. dokumentation och det som är känsligt bara för stunden, t.ex. taktiska data som position och status. Problemet med att lösa alla problem med ny teknik är att det krävs ström. Cybersoldaten Markus behövde redan för 10 år sedan träna musklerna för att kunna bära på alla batterier och batteritransporter tar snart mer kapacitet än drivmedel när ett militärt förband skall ut på operaqtion.