Framtiden är på väg

USA kommer att skicka sin senaste UAV, General Atomics Avenger till Afghanistan. Inget att lyfta på ögonen kanske, då Afghanistan vimlar av UAV:er? Eller är det något nytt på gång?

Officially, the General Atomics-made Avenger — a sleek, jet-powered upgrade of the iconic armed Predator and Reaper — is heading to Afghanistan as a combat-capable “test asset.” The Air Force said in a statement that it loves how the Avenger’s “internal weapons bay and four hardpoints on each wing,” will give it “greater flexibility and will accommodate a large selection of next generation sensor and weapons payloads,” as reported by Zach Rosenberg at Flightglobal.

Problem is, you don’t really need those things in Afghanistan. Weapons bays are for stealth: most warplanes don’t have them. And it’s not like the Taliban has been firing radar-guided missiles at NATO aircraft. Besides, there are already dozens of armed drones in Afghanistan. One more isn’t going to make much of a difference.

Which begs the question: Is the 41-foot-long Avenger really meant for Afghanistan? Or is it destined to patrol over Afghanistan’s unruly neighbors, Iran and Pakistan, both of which do have radar-guided missiles? That was a job assigned to the Lockheed Martin RQ-170 Sentinel before one of those drones crashed in Iran two weeks ago. We’re sure the Air Force has a few more RQ-170s to throw at Iran and Pakistan. After all, the elusive ‘bots have been spotted in Afghanistan, South Korea and Japan. But the Avenger, which debuted just two years ago, is newer and more capable than the Sentinel, which is widely believed to be a product of the early 2000s.

System som Avenger/Predator C är designade för att gå in mot välbevakade mål som t.ex. Iran. Stealth och liknande förmågor är helt bortkastade på talibanerna som inte har ett luftförsvar värt namnet. Det är andra hot som är mer avgörande för den pågående utvecklingen.

USA kanske inte har vilja att likt Israel gå in i närkamp med Iran, men man är definitivt ute efter att hålla koll på händelseutvecklingen. Förlusten av en RQ-170 som "navigerade fel" och hamnade i Iran var pinsam, men det visar att man även är beredd att utstå fler liknande pinsamheter för att ha kontroll på Irans eventuella kärnvapenprogram. Om inte annat så bara för att hålla hökarna i Israel och i den amerikanska senaten på plats.

Framtiden är som vanligt mycket svårspådd. De prognoser som analytiker tar fram avseende risken för krig i Iran visar på allt mellan i närtid osannolik och kraftigt förhöjd.

Tittar man på den bild som utvecklar sig just nu så lämnar USA:s försvarsmakt den upptrampade stigen med stora insatser mot internationell terrorism a la Afghanistan och Irak. Detta överlåter man som förr till CIA och till mindre enheter inom specialstyrkorna som Green Barets, Navy SEAL:s och Army Ranger, vilket vi kan se i bl.a. Somalia. Till sin hjälp kommer de att ha de UAV-system som idag används i Afghanistan, d.v.s. Predator/Reaper. Striderna på marken överlåter de till de lokala styrkorna där man stöttar med utbildning och handeldvapen.

Övriga amerikanska försvarsmakten kommer att satsa på ett generationslyft med uppgradering av en åldrande flygplanspark med bl.a F-35, KC-X m.m. Flottan skaffar stealthanpassade fartyg som t.ex. USS Zumwalt. Hotbilden är länder som Nordkorea, Pakistan, Kina och Iran. Ryssland är inte en hotbild i sig själv. Men de vapensystem som Ryssland exporterar är definitivt så. Inom några år så kommer vi säkerligen att se PAK-FA T-50 i länder som Venezuela. S-400 "Triumf"/SA-21 "Growler" kommer att exporteras och det är inte en lätt nöt att knäcka för stealth-anpassade flygplan och UAV:er.

Undantagen från denna ändring i strategi/taktik är US Navy och US Marines. De kommer att bibehålla en kapacitet att globalt kunna slå till snabbt samt att bygga upp en närvaro utan att vara beroende av några andra länders välvilja. Detta syns tydligt just nu i Medelhavet där USA bygger upp en närvaro för att vara beredd om något skulle hända i Syrien som hotar Israel. Dock så kommer USA inte att göra något överilat i fallet Syrien. Den arabiska våren må vara bra för befolkningen i de länder som lyckats kasta av sig ett gäng med diktatorer. Men det var diktatorer som hade en bra relation med Israel. Grannsämjan kan snabbt ändras i Mellanöstern när det dyker upp okända spelare. I USA:s realpolitiska ögon så tar man nog hellre en galen diktator i Syrien som misshandlar sin befolkning än ett möjligt framtida syriskt hot mot Israel.

Frågan är vad vi i Sverige gör i detta läge?

Ingen av den typ av insatser som USA siktar mot passar den "svenska profilen". Vi får nöja oss med de insatser där FN eller Europa har en egen vilja. Med Europa så menar jag Frankrike, då Storbritannien slaviskt följer USA:s vilja och Tyskland inte ens skulle komma på tanken att agera aggressivt på egen hand (VK2 finns fortfarande i alla tyska politikers bakhuvud). Vare sig NATO eller EU kommer att vara drivande som organisation då de hämmas av Storbritannien och Tyskland, för att inte tala om bankrutta länder som Grekland, Italien m.m. De gånger EU eller NATO kommer att agera är när de får en begäran från FN eller när de likt Libyen ställs inför alternativet att fransmännen agerar på egen hand.

De internationella insatserna kommer med andra ord inte vara gränssättande för svenska Försvarsmaktens uppbyggnad eller förmåga om vi inte fortsätter att blint sätta upp Battlegroups för att vara lojala mot ett EU-mål som få andra länder i Europa delar.

Som jag ser det finns det två vägar framåt.

- Backa tillbaka ett steg och fokusera på försvaret av Sverige och fredsbevarande insatser inom FN regi under ledning av EU/NATO.

- Ta steget fullt ut och följ Norges inriktning där man inte har ett specifikt nationellt försvar utan är en integrerad del av NATO med fokus på den s.k. "transatlantiska länken" mot USA.

I bägge fallen får vi en säkerhetspolitik värd namnet. I det första fallet så får vi nöja oss med det ekonomin tillåter baserat på en i praktiken mycket låg hotbild mot Sverige. I det andra fallet så får vi acceptera att vi med jämna mellanrum tvingas till insatser som vi kanske egentligen inte var särskilt sugna på att deltaga i. Men detta är en kostnad som vi kanske är villiga att betala för att ha en storebror att luta sig mot?