USA kommer att skicka sin senaste UAV, General Atomics Avenger till Afghanistan. Inget att lyfta på ögonen kanske, då Afghanistan vimlar av UAV:er? Eller är det något nytt på gång?
Officially, the General Atomics-made Avenger — a sleek, jet-powered upgrade of the iconic armed Predator and Reaper — is heading to Afghanistan as a combat-capable “test asset.” The Air Force said in a statement that it loves how the Avenger’s “internal weapons bay and four hardpoints on each wing,” will give it “greater flexibility and will accommodate a large selection of next generation sensor and weapons payloads,” as reported by Zach Rosenberg at Flightglobal.
Problem is, you don’t really need those things in Afghanistan. Weapons bays are for stealth: most warplanes don’t have them. And it’s not like the Taliban has been firing radar-guided missiles at NATO aircraft. Besides, there are already dozens of armed drones in Afghanistan. One more isn’t going to make much of a difference.
Which begs the question: Is the 41-foot-long Avenger really meant for Afghanistan? Or is it destined to patrol over Afghanistan’s unruly neighbors, Iran and Pakistan, both of which do have radar-guided missiles? That was a job assigned to the Lockheed Martin RQ-170 Sentinel before one of those drones crashed in Iran two weeks ago. We’re sure the Air Force has a few more RQ-170s to throw at Iran and Pakistan. After all, the elusive ‘bots have been spotted in Afghanistan, South Korea and Japan. But the Avenger, which debuted just two years ago, is newer and more capable than the Sentinel, which is widely believed to be a product of the early 2000s.
System som Avenger/Predator C är designade för att gå in mot välbevakade mål som t.ex. Iran. Stealth och liknande förmågor är helt bortkastade på talibanerna som inte har ett luftförsvar värt namnet. Det är andra hot som är mer avgörande för den pågående utvecklingen.
USA kanske inte har vilja att likt Israel gå in i närkamp med Iran, men man är definitivt ute efter att hålla koll på händelseutvecklingen. Förlusten av en RQ-170 som "navigerade fel" och hamnade i Iran var pinsam, men det visar att man även är beredd att utstå fler liknande pinsamheter för att ha kontroll på Irans eventuella kärnvapenprogram. Om inte annat så bara för att hålla hökarna i Israel och i den amerikanska senaten på plats.
Framtiden är som vanligt mycket svårspådd. De prognoser som analytiker tar fram avseende risken för krig i Iran visar på allt mellan i närtid osannolik och kraftigt förhöjd.
Tittar man på den bild som utvecklar sig just nu så lämnar USA:s försvarsmakt den upptrampade stigen med stora insatser mot internationell terrorism a la Afghanistan och Irak. Detta överlåter man som förr till CIA och till mindre enheter inom specialstyrkorna som Green Barets, Navy SEAL:s och Army Ranger, vilket vi kan se i bl.a. Somalia. Till sin hjälp kommer de att ha de UAV-system som idag används i Afghanistan, d.v.s. Predator/Reaper. Striderna på marken överlåter de till de lokala styrkorna där man stöttar med utbildning och handeldvapen.
Övriga amerikanska försvarsmakten kommer att satsa på ett generationslyft med uppgradering av en åldrande flygplanspark med bl.a F-35, KC-X m.m. Flottan skaffar stealthanpassade fartyg som t.ex. USS Zumwalt. Hotbilden är länder som Nordkorea, Pakistan, Kina och Iran. Ryssland är inte en hotbild i sig själv. Men de vapensystem som Ryssland exporterar är definitivt så. Inom några år så kommer vi säkerligen att se PAK-FA T-50 i länder som Venezuela. S-400 "Triumf"/SA-21 "Growler" kommer att exporteras och det är inte en lätt nöt att knäcka för stealth-anpassade flygplan och UAV:er.
Undantagen från denna ändring i strategi/taktik är US Navy och US Marines. De kommer att bibehålla en kapacitet att globalt kunna slå till snabbt samt att bygga upp en närvaro utan att vara beroende av några andra länders välvilja. Detta syns tydligt just nu i Medelhavet där USA bygger upp en närvaro för att vara beredd om något skulle hända i Syrien som hotar Israel. Dock så kommer USA inte att göra något överilat i fallet Syrien. Den arabiska våren må vara bra för befolkningen i de länder som lyckats kasta av sig ett gäng med diktatorer. Men det var diktatorer som hade en bra relation med Israel. Grannsämjan kan snabbt ändras i Mellanöstern när det dyker upp okända spelare. I USA:s realpolitiska ögon så tar man nog hellre en galen diktator i Syrien som misshandlar sin befolkning än ett möjligt framtida syriskt hot mot Israel.
Frågan är vad vi i Sverige gör i detta läge?
Ingen av den typ av insatser som USA siktar mot passar den "svenska profilen". Vi får nöja oss med de insatser där FN eller Europa har en egen vilja. Med Europa så menar jag Frankrike, då Storbritannien slaviskt följer USA:s vilja och Tyskland inte ens skulle komma på tanken att agera aggressivt på egen hand (VK2 finns fortfarande i alla tyska politikers bakhuvud). Vare sig NATO eller EU kommer att vara drivande som organisation då de hämmas av Storbritannien och Tyskland, för att inte tala om bankrutta länder som Grekland, Italien m.m. De gånger EU eller NATO kommer att agera är när de får en begäran från FN eller när de likt Libyen ställs inför alternativet att fransmännen agerar på egen hand.
De internationella insatserna kommer med andra ord inte vara gränssättande för svenska Försvarsmaktens uppbyggnad eller förmåga om vi inte fortsätter att blint sätta upp Battlegroups för att vara lojala mot ett EU-mål som få andra länder i Europa delar.
Som jag ser det finns det två vägar framåt.
- Backa tillbaka ett steg och fokusera på försvaret av Sverige och fredsbevarande insatser inom FN regi under ledning av EU/NATO.
- Ta steget fullt ut och följ Norges inriktning där man inte har ett specifikt nationellt försvar utan är en integrerad del av NATO med fokus på den s.k. "transatlantiska länken" mot USA.
I bägge fallen får vi en säkerhetspolitik värd namnet. I det första fallet så får vi nöja oss med det ekonomin tillåter baserat på en i praktiken mycket låg hotbild mot Sverige. I det andra fallet så får vi acceptera att vi med jämna mellanrum tvingas till insatser som vi kanske egentligen inte var särskilt sugna på att deltaga i. Men detta är en kostnad som vi kanske är villiga att betala för att ha en storebror att luta sig mot?
Den ekonomiska krisen i Europa innebär kraftiga neddragningar i många länders försvarsmakter. I flera länder så reduceras lönerna för försvarsmaktsanställda med 10-20% och i vissa fall degraderas alla officerare ett steg för att ytterligare sänka lönekostnaderna. Detta samtidigt som NATO får skäll från USA för att man inte klarar av att driva en operation som den i Libyen utan stöd från USA. Medlemsländerna i NATO samarbetar för dåligt och kan därför inte få fram gemensamma resurser som t.ex. lufttankning.
För Eurofighterkoncernen så innebär de ekonomiska problemen att man måste sänka på tillverkningstakten. Köparna har helt enkelt inte råd att ta emot sina beställda flygplan.
"The four partner nations in the Typhoon programme have agreed to slow production rates to help ease their budget pressures," said BAE chief executive Ian King.
Four final assembly sites around Europe had been configured to deliver up to a combined 60 Typhoons a year, with 53 planned in 2011, but BAE has confirmed that this rate is to be progressively cut to only 35. This decision has contributed to a plan to axe 843 staff at Warton and in Preston, Lancashire, the company said.
Problemen ökar för Eurofighter. Tranche 3B med den ökade attackförmåga det skulle innebära har redan tidigare blivit stoppad på grund av den begränsade ekonomin i Europa. I operation Unified Protector över Libyen så har Eurofighter använts mycket begränsat. RAF som är den enda Eurofighteranvändarn som har någon typ av markmålsförmåga inledde sina anfall med Tornado. Därefter så användes Eurofighter ett kort tag (för att få "battle proven" stämpeln antar jag), men har dragits tillbaka till förmån för fler Tornado. Italien använde sina Eurofighter i jaktrollen, men de har också dragits tillbaka, då fokus på operationerna är mot markmål. Spanien skickade inte ens några Eurofighter utan valde i stället att skicka fyra stycken F-18.
Den enda fördelen som jag kan se med denna senaste neddragning är att den ger mer tid för att hitta fler kunder innan produktionen av de redan beställda flygplanen nått sitt slut.
Ljuset i tunneln är att man fortfarande är med i MMRCA-utvärderingen i Indien. Frågan är om den beställningen hinner komma innan man måste börja skära ner på personal i tillverkningen?
”För två veckor sedan gick Internationella Valutafondens chef Christine Lagarde ut och varnade för att Europas banker är illa ute. Minst 200 miljarder euro i nytt kapital behövs för att hejda smittspridningen och det fort, förklarade hon. Det intressanta med IMF-chefens uttalande är att hon fram till i somras var finansminister i Frankrike, ett land som huserar några av Europas sjukaste storbanker. Då lyste hennes alarmistiska varningsrop med sin frånvaro.
Att hon i sin nya roll uppenbarligen bestämt sig för att ta bladet från munnen gjorde de forna EU-kollegorna rasande.
Europeiska centralbankens chef Jean-Claude Trichet och den bankansvarige EU-kommissionären Olli Rehn avfärdade utspelet som gripet ur luften.”
När det handlar om känsliga ekonomiska frågor måste man ljuga, sa Jean-Claude Juncker, Luxemburgs premiärminister, i våras.
”Sanningen är att det illavarslande läget för bankerna varit känt i EU- och finanskretsar under lång tid. Redan i våras konstaterade Nordeas ordförande Björn Wahlroos att det är en offentlig hemlighet att många tyska banker är konkursmässiga.
Anders Borg motiverade sin egen pessimism med att hans täta turer till Bryssel gett honom en lite annan och djupare bild än många andra bedömare av hur situationen ser ut i det europeiska banksystemet.”
Men frågan är om inte Europas ledare lyckas åstadkomma precis det som de försökt undvika. Byråkraternas uttalanden är för länge sedan genomskådade och på marknaden börjar antalet lurade väldigt snabbt sjunka mot noll. Känslan av att något döljs har ökat misstron. Europas finansaktier faller fritt. Oviljan att erkänna problemen har snarast dragit ut på krisförloppet”, skriver Cervenkas.
Så långt - och kanske för långt - Andreas Cervenkas artikel. Den innehåller många tänkvärda sanningar.
Även Europaparlamentet har en sanningssägare som det är både värt och underhållande att lyssna till; Nigel Farage. Hans tal i parlamentet finns i stor myckenhet på YouTube.
Det finns även människor på närmare håll som har en fallenhet för att tala klarspråk så att man förstår.
Valet av en bild av Pinocchio i ingressen, skall inte tolkas som att jag anser att det på den politiska och militära sidan finns några, som likt Pinocchio, har en skalle av trä, men håll med om att det är gott virke i vissa. För visst är det väl så att det finns Jean-Claude Juncker-kopior som talar mot bättre vetande och vars motiv är andra än att vara sanningens ödmjuka tjänare.
Baksidan av myntet är att den trovärdighet man behöver längre fram i livet kanske redan förbrukats. Vem tror fortsättningsvis på något som kommer ut från Europeiska centralbanken eller från kommissionären Olli Rehn. Krisen i Europa är långt ifrån över, så det vore bra om dessa hade haft någon trovärdighet kvar. Den skulle ha behövts. I fortsättningen gäller det som Christine Lagarde och Nigel Farage säger för min del.
Ovanstående kan appliceras på mången företeelse i vår omgivning, men jag överlåter åt läsaren att dra sina egna slutsatser. Kom ihåg att vara rädda om er integritet och trovärdighet. En dag kan dessa båda komma väl till pass.
Osanningar får konsekvenser, för det finns människor som lyssnar. Och minns.
I många år så har debatten böljt fram och tillbaka om det går att vinna ett krig med enbart luftstridskrafter. Kosovo 1999 för en del förespråkare fram som ett exempel på att det är möjligt. Jag håller dock inte med. Man missar då två faktum. 1 - Det fanns styrkor på marken i form av UCK som bedrev ett markkrig mot serberna och 2 - bombanfallen mot Belgrad fick den serbiska befolkningen att tappa viljan och stödet till sin regerings krigföring. Dessutom krävdes det efter luftkriget en massiv insats av marktrupper för att hålla de bägge sidorna separerade från varandra så att inte våldet skulle blossa upp igen. Samma sak har egentligen inträffat i Libyen. NATO:s luftstridskrafter har stöttat rebellarméns markoffensiv (med viss koordinering av små specialstyrkeförband på marken). Om det kommer att krävas marktrupper i fortsättningen och om den politiska viljan finns att ställa upp med dessa är oklart. Själv så anser jag att det är oklokt att ge sig in med marktrupper, då vi kommer att få det svårt att dra oss ur i framtiden. Alternativet är att fortsätta stödja rebellerna från luften.
Personligen så tror jag på tesen att med luftstridskrafter så kan man inte vinna ett krig, men utan så kommer man att förlora det. Hur är det då med Afghanistan, kanske någon frågar sig? Talibanerna har ju inget flygvapen. Tja, det finns två förklaringar till talibanernas okänslighet för flyganfall. 1 - de saknar strategiska mål, vilket egentligen är den typ av mål som luftstridskrafter är optimerade för. 2 - de slåss med en helt annan tidsskala för sin krigföring. Att nöta ut talibanerna tar tid, vilket ISAF inte längre har. Varje attack riskerar dessutom skador på civila, vilket underlättar talibanernas rekrytering. ISAF vill dra sig ur så fort som möjligt och talibanerna har råd att vänta.
Nu börjar NATO:s generalsekreterare Fogh-Rasmussen tala om att dra sig ur Libyen. Givetvis så beror detta på den dåliga ekonomin i Europa och i USA. De flesta länder har kört slut på sina resurser. I Sverige börjar våra politiker att vackla, så att när NATO nu också börjar fundera på att dra sig ur måste det ses med ett visst mått av lättnad. Om NATO sedan har lyckats med sin insats får framtiden visa. Kanske har en tyrann bara ersatts av en annan? Kanske vi har lyckats med att bryta ner en stabil diktatur och ersatt den med instabil demokrati som förr eller senare faller ihop till ett nytt Somalia?
Det börjar därför bli dags att summera ihop insatsen.
Generellt sett negativt med undantag för de stater som deltog i Unified Protector. Flera bedömare talar om att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik dog i samband med upptakten till kriget. Det var dels den tyska oviljan att deltaga liksom den brittiska vägran att låta unionen leda militära operationer istället för NATO som tog mest tull på förtroendet. Det är heller inte EU som organiserar den stora konferensen om Libyen i början av september, utan Frankrike.
De exakta kostnaderna för insatsen är svåra att räkna ut. I den här sammanställningen så redovisas en analys av hur stor del av stridsinsatserna varje land stått för (Sveriges insatser kategoriseras inte som stridsinsats!).
France: 33%, approximately 2,225 strike sorties
US: 16%, 801 strike sorties
Denmark: 11%, dropped 705 bombs
Britain: 10%, 700 strike sorties
Canada: 10%, approximately 324 strike sorties
Italy: 10%
Norway: 10%, 596 strike sorties
Belgium: 8th ally participating in combat missions, no public data available on number of strike sorties
Om man räknar med en medelläng på varje insats på 6 timmar och 100.000 kr per flygtimme så får man en grov uppskattning om flygtidskostnaden. Varje bomb ligger sedan på 250.000 - ca 5.000.000 beroende på typ. Men då får man bara med själva attackflygplanen. Man missar helt alla stödflygplan som AWACS, lufttankning m.m. och hela lednings och underhållsorganisationen. För att inte tala om de inledande anfallen med Tomahawk, Storm Shadow och B-2.
Oavsett om de av vissa analytiker klassas som stridsuppdrag eller inte så har de spaningsinsatser som Sverige genomfört haft två positiva effekter:
1 - De svenska spaningsbilderna möjliggör bättre analys av framtida mål och att utvärdera effekten av ett anfall. Rätt mål ska bekämpas och ett mål som är utslaget ska inte bekämpas igen. Detta innebär att effekten av de övriga NATO-styrkornas markanfall höjts. Tyvärr så innebär den tid det tar från målet till dess att bilderna finns hos en anfallande besättning att spaningsinsatserna gör bäst verkan mot stationära mål. Rörliga mål kräver att spaningsflygplanet leder det anfallande flygplanet direkt med laserutpekare eller datalänk, något som de svenska politikerna inte har varit särskilt sugna på. Frågan vilken påverkan detta ger på risken för skada på tredje man? Gamla spaningsdata måste trots allt öka risken för att fel mål bekämpas?
2 - Genom att Sverige bidrar med spaningsresurser så kan de andra ländernas flygplan fokusera på markanfallen. Detta innebär att Sverige indirekt förstärker markattackförmågan. Tyskland gjorde samma sak när man förstärkte AWACS-besättningarna över Afghanistan så att överiga NATO kunde fokusera på Libyen.
Vilka erfarenheter har NATO då dragit av insatsen i Libyen? Lyssna på den här intervjun av generallöjtnant Friedrich W Ploeger, Deputy Commander NATO Allied Air Command ACC.
- Hotet från det libyska flygvapnet var borta redan innan NATO-operationen drog igång. Flygvapnet slogs ut redan under den fransk/engelsk/amerikanska insatsen "Odyssey Dawn". Behovet av rena jaktflygplan var därför lågt. Vilket också bl.a. kan ses av det svenska förbandets fokus på spaningsuppdrag.
- Khadaffis soldater anpassade sig till lufthotet och använde en taktik som liknade rebellernas, vilket gjorde dem mycket svåra att skilja åt från luften och därmed också att slå ut. I stället för stridsvagnar så använde man Toyota jeepar med tunga kulsprutor och granatkastare på flaken. De tog av sig sina uniformer och slogs i civila kläder. Detta innebar också att NATO blev tvungen att anstränga sig för att minimera skador på civilbefolkningen (vilket är en av orsakerna till att man satte in markförband, trots att FN-resolutionen egentligen inte medgav detta). FAC/TAC utbildningen har varit omfattande och lett till att de andelen av de civila förlusterna orsakade av NATO har varit lägre i Libyen än i något annat krig.
- NATO saknar en hel del förmågor. Lufttankning, ISTAR, UAV och vapen med låg verkan för att minimera skada på tredje person (collateral damage). Detta gör att NATO är beroende av USA vid insatser.
- Det krävs en stor organisation för att leda en liknande insats. I början var NATO:s ledningsenheter underbemannade, men de förstärktes i juni.
- UAV ersätter inte flyg utan kompletterar med uthållighet i uppdrag som är "dirty, dull & dangerous". Men bara om de opererar i ett luftrum där det saknas hot. Vad som sker i framtiden är svårt att avgöra, men det måste styras av behov. UAV:er för att upptäcka IED eller för att störa kommunikation?
En intressant fråga som journalisten ställer mot slutet är hur framtiden ser ut med länder som minskar på storleken på sina flygvapen, där det dyker upp enskilda flygplanstyper som ska klara av allt och mer och mer av uppdragen läggs på UAV:er?
Svaret blir att det är en svår balans mellan vad som behövs och vad finansministrarna i de olika länderna har råd med. Nedgången i antal flygplan behöver trots allt inte betyda nedgång i förmåga. (Här håller jag inte helt med, då färre antal flygplan trots allt innebär att man förlorar uthållighet, då ett flygplan inte kan göra två saker samtidigt som t.ex. utföra en insats och samtidigt träna piloter inför nästa).
NATO börjar se ett nytt stadie i sin utveckling. Från att ha varit en allians "by necessity" under Kalla Kriget via en allians "by choice" så är man återigen en allians "by necessity", fast denna gång beroende på vacklande ekonomi snarare än en yttre hotbild. Det är helt enkelt för dyrt för många medlemsländer att behålla sina sjö- och luftstridskrafter på samma nivå som tidigare. NATO:s medlemsländer kommer därför i framtiden troligtvis att specialiseras inom olika roller och förmågor. Det enda som hindrar denna utveckling är medlemsländernas rädsla för att bli lämnad ensam i framtiden och då helt sakna vissa förmågor. Men kanske den sviktande ekonomin kan överkomma denna rädsla?
Många konspirationsteoretiker anser att krigen i Libyen, Irak och Afghanistan har sin grund i behovet av att kontrollera oljan. Jag anser att detta behov är sekundärt. Kostnaderna för insatserna innebär att det tar många år innan eventuella oljevinster kommer att täcka dessa. Nej, det mest troliga argumentet för varför NATO gör dessa typer av insatser är för att rättfärdiga sin egen existens.
Dags för betygsutdelning efter denna insats. Frågan är om resultatet blev G eller IG? Betyget VG eller MVG kan inte delas ut då insatsen snarast pekat på bristerna än på möjligheterna med Europas försvarsmakt under internationella insatser.
Det är svårt att räkna bort vad som händer i dessa dagar i Västvärldens Leading Nation eller som Madeleine Korbel Albright, Clintons utrikesminister åren 1997-2001, uttryckte det, The Indispensible Nation. Detta kan man instämma i, men frågan är vad som händer nu, när denna oersättliga ekonomiska motor och säkerhetsgarant hackar och sviktar.
När nu USA:s kongress röstat igenom nerdragningar av den federala budgeten på 1500 miljarder dollar, tillsätts en ”superkommitté” för att anvisa var i samhället neddragningarna skall ske. Går det inte att nå resultat i denna kommitté, faller bilan och hälften av besparingarna kommer att landa inom området Nationell Säkerhet med automatik.
Konsekvensen kan bli att – istället för de 400 miljarder dollar som Vita Huset tidigare föreslagit i nerdragningar av försvarsbudgeten - dessa kan komma att uppgå till både 600 och 700 miljarder dollar över en 10-årsperiod, lite beroende på vad man läser in i begreppet Nationell Säkerhet. Dessa besparingar skall läggas på toppen av tidigare strykningar bland vapenprogrammen och redan beslutade 78 miljarder dollar som Pentagon planerar att lämna tillbaka de närmaste fem åren genom att effektivisera försvaret.
Krig är dyrt. WW II kostade USA 4650 miljarder dollar, Vietnamkriget kostade 565 miljarder dollar (*1) och krigen i Irak och Afghanistan har kostat över 1000 miljarder och slutnotan beräknas hamna kring 1800 miljarder dollar (*2). Alla kostnader omräknade till dagens dollarvärde.
Med det höjda lånetaket kommer USA:s federala skulder att kunna bekosta deltagande för USA i 2:a världskriget fyra gånger till, om kriget gick i repris.
Attacken den 11:e september 2001 kostade ca 500 000 dollar att genomföra. ”We are continuing this policy in bleeding Amerika to the point of bankruptcy”, sa Osama bin Laden i november 2004. ”Every dollar of Al Qaeda defeated a million dollars”
Kanske är mer begränsade konflikter av strategisk raidkaraktär framtidens melodi. USA:s invasion av Grenada kostade 136 miljoner, Panama kostade 163 miljoner och Desert Storm kostade USA 7 miljarder dollar (*1).
Pentagons budget har ökat tretton år i följd. Mellan 2001 och 2009 ökade kostnaderna från drygt 400 till ca 700 miljarder dollar, en ökning med 70 %. Detta är 250 miljarder mer i snitt än under Det Kalla Kriget. USA:s kostnader för försvaret har stigit från en tredjedel av världens samlade försvarskostnader till att numera utgöra 50 %.
Neddragningar av USA:s försvarsbudget har gjorts förut. Efter Koreakriget minskade Eisenhower försvarsbudgeten med 27 %, Nixon skar bort 29 % efter Vietnamkriget. Reagan, Bush d.ä. och Clinton vidtog alla tre reducerande åtgärder under sina respektive presidentskap.
Det finns de som kallar USA:s sätt att sörja för den militära personalen för världens största socialistiska ekonomi, med allt boende, olika subventioner och ersättningar, tidig pensionering och livstids pensioner och hälsovård.
För USA:s del tror jag inte att större neddragningar av försvarsbudgeten med nödvändighet behöver innebära katastrof. Att USA numera står för 75 % av NATO:s kostnader, mot 50 % tidigare, behöver inte innebära att detta förhållande varar för all framtid. Inte heller behöver USA stödja militär verksamhet i diverse suspekta länder för dyra pengar och på det hela taget bör USA omdefiniera sina nationella intressen, så att dessa balanseras mot tillgängliga resurser.
Kanske är det i många fall både billigare och bättre att satsa resurser på det diplomatiska området än på det rent militära. Den totala obalans som råder mellan militära och diplomatiska resurser i USA har bl.a. förre försvarsministern Robert Gates satt fingret på. ”There are more members of military marching bands than make up the entire U.S. Foreign Service”.
Själv tror jag att militära budgetneddragningar får långt större och långvarigare konsekvenser när dessa görs i Europa än i USA. Soft Power med dithörande diplomati fungerar bara utifrån en styrkeposition och någon sådan är inte i sikte inom EU i närtid och knappast på medellång sikt heller. En gissning är att Europas politiker kommer att vara fullt sysselsatta med att rädda EU, eurosamarbetet och förmodligen även NATO-samarbetet under lång tid framöver. USA:s politiker kommer att vara sysselsatta med att övertyga omvärlden att landet förtjänar betyget AAA när det gäller kreditvärdighet, vilket kommer att prioriteras långt före att stå för européernas andel av NATO:s budget.
Kostnader för krig inom ramen för ”nationella intressen” eller av humanitära skäl tror jag inte att någon nation i Västvärlden har råd med i nuläget. Krig kostar och pengar är en bristvara just nu.
/Sumatra
*1 Jon Erlendsson “The Cost of War”, USAToday sep 16 2001
*2 Congressional Research Service 2009
P.S: Kanske dags att ge oss som röstade nej till eurosamarbetet ett erkännande. Varje lagd nejröst kommer när allt är sagt och gjort att ha sparat svenska skattebetalare miljonbelopp. D.S.
För F-22 så har problemen t.o.m. förvärrats. Man trodde i den första analysen att piloter blivit medvetslösa beorende på att syrgasystemet slutade fungera och resulterade i att de blev medvetslösa på hög höjd. Men det visade sig inte vara hela sanningen.
Lab tests revealed not alcohol in the pilots' blood, but a host of toxic chemicals including oil fumes, anti-freeze and even propane. The Air Force grounded the entire stealthy F-22 fleet on May 3rd and launched an investigation. This week, the Air Force Times reports that they're still stumped, which is not the best news for the fantastically expensive and problem-prone F-22s.
F-22 programmet börjar nu tappa allt politiskt stöd i USA. Fortfarande finns det en hel del senatorer som slåss för försvarsindutsrin i deras hemstater, men det finns billigare sätt att rädda dessa arbetstillfällen.
"Given the extraordinary cost of this aircraft and the myriad problems in maintaining it (you can’t use a plane if it’s grounded), is the F-22 too expensive and too difficult to use?" asked POGO's Director of Investigations Nick Schwellenbach earlier this month. "The oxygen system issue is just the latest fiasco in this program."
Schwellenback links to a Washington Post article from 2009 that reports an F-22 requires "more than 30 hours of maintenance for every hour in the skies, pushing its hourly cost of flying to more than $44,000." The government has so far sunk billions into the F-22 fleet.
F-35 programmets kostnader stiger också hela tiden. Nu börjar fler och fler länder att få kalla händer. Australien som har varit en av de främsta intressenterna för F-35 börjar att tveka.
Australia, which is helping develop the F-35, has committed to buying 14 of the stealth aircraft and had initially planned for first deliveries in 2011. That has now been pushed back to 2014 and even that date may be in jeopardy.
Australia recently took delivery of the first of 24 F/A-18F Super Hornet multi-role fighter aircraft manufactured by Boeing to replace ageing strike bombers. Smith said Canberra could consider buying more of these in place of the F-35.
Denmark last year delayed a decision on whether to buy the F-35 , Boeing F/A-18E/F or Saab Gripen NG. The fall electionas well as Denmark's role in aiding the NATO operations in Libyan could put new momentum behind the Dane's aircraft shopping plans. ... The moves announced by Norway, the Netherlands and the UK in the past year have already eliminated 90 aircraft in the 2011-2016 buy years, compared with the program of record.
Den dåliga ekonomin i Europa och i USA innebär att dyra program som dessa kommer att vara mycket svåra att få igenom rent politiskt.
Detta innebär att Lockheed Martin kommer minst att få vänta ett par år innan intäkterna från försäljning börjar droppa in. Detta samtidigt som man håller på med en mycket tung utvecklingsfas för att få flygplanet att nå IOC - Initial Operational Capability. Frågan är bara vilken nivå denna IOC kommer att hamna på? Blior det likt Eurofighter Tranche 1B, d.v.s. enbart jaktförmågor? Hur lång tid kommer sedan de kommande utvecklingsstegen att ta? Eurofighter har för tillfället stoppat sitt nästa utvecklingssteg då Storbritannien och Tyskland inte har pengar att stoppa in i den gemensamma utvecklingen.
Obama slåss just nu med näbbar och klor för att rädda sin budget. Rädda och rädda för den delen. Han slåss om att få överskrida sin budget mer och öka lånen från internationella banker. Kineserna lär nog vara villiga att låna ut mer. men när kommer de att börja kräva avbetalningar och i vilken form kommer dessa avbetalningar att komma?
Mr Panetta has inherited from his predecessor the outlines of a plan to reduce military spending by $400 billion by 2023. ... Mr Gates gave warning that although he did not think the F-35 faced cancellation, “the size of the buy” might have to be cut. ... Above all, the F-35 was meant to be affordable. Development costs would be shared across the three versions and with eight foreign partners who were also buying and helping to build the F-35. ... The latest cost estimates from the Government Accountability Office (GAO), published in May to coincide with a Senate Armed Services Committee hearing on the F-35 programme, were shocking. The average price of each plane in “then-year” dollars had risen from $69m in 2001 to $133m today. Adding in $56.4 billion of development costs, the price rises from $81m to $156m. ... What horrified the senators most was not the cost of buying F-35s but the cost of operating and supporting them: $1 trillion over the plane’s lifetime. Mr McCain described that estimate as “jaw-dropping”. The Pentagon guesses that it will cost a third more to run the F-35 than the aircraft it is replacing. ... The bipartisan fiscal responsibility and reform commission appointed by Mr Obama last year said that not all military aircraft need to be stealthy. It suggested cancelling the STOVL version of the F-35 and cutting the rest of its order by half, while buying cheaper F-16s and F-18s to keep numbers up.
Även de största idrottsmännen eller de vassaste flygplanen är inte mycket att ha när de dras med problem och sitter i avbytarbåset eller står kvar nere på marken. Det blir nog tyvärr för USA till att ta fram kryckorna (sina gamla F-15, F-16 och F-18) och halta fram ett tag till. Vad de europeiska kunderna tänker göra är oklart, men det finns nog en marknad för billigt stridsflyg som alternativ till F-35.
NASA:s rymdskyttlar har nu gjort sitt. På sätt och vis trist, men det ger å andra sidan öppning för nya möjligheter. Just nu så befinner sig ett antal ryska och amerikanska astronauter/kosmonauter på rymdstationen ISS. Hur ser deras framtid ut? Vad gör de om något skulle hända?
Som det ser ut just nu så finns det en kortsiktig plan, samt två långsiktiga.
Förutom mat, utrustning och besättningsbyten så behöver ISS med jämna mellanrum bränsle till sina styrraketer för att förhindra att rymdstationen börjar sjunka mot jorden.
Det ökade behovet av stöttning från Ryssland till både de europeiska och amerikanska rymdprogrammen har inneburit en ny vår för Soyuz.
More than four decades after its first launch, the Soyuz should really be showing its age, but it remains one of the world’s most reliable rockets.
Twenty Soyuz boosters will be produced at a Samara plant by the end of the year – several years ago the numbers were in single digits. The Soyuz chief engineer, Sergey Volkov, says that the rocket remains popular not just because of its record.
“It might look similar to the earlier models, but inside the Soyuz is constantly being upgraded. As to the reason we still use the basic model: I believe it is the perfect rocket in its fundamental design. We predict that they will be used for another forty years at the very least.”
The constructors are saying that the transition from the prestige-driven “space race” of the Cold War era to a new regime of operations is now complete.
“This is a project that makes solid financial sense to us – it isn't just a political gesture. And we are hoping it is just a springboard,” admitted Paskevich.
Förutom bemannade Soyuz så använder ryssarna sig av Progress-kapslar för att skicka utrustning och mat till ISS. Progress är en engångsfarkost och kan inte ta med sig människor tillbaka till Jorden då den inte är försedd med livsuppehållande system eller utrustning för att landa. Besättningen på stationen fyller den i stället med avfall och när den är full så skickas den in i Jordens atmosfär där den brinner upp. Sopförbränning på en högre (och dyrare) nivå!
Ryssarna har redan tidigare lagt ner sitt rymdskyttelprogram Buran. Det blev en enda flygning 1988 innan Sovjetunionen kollapsade och med det även ekonomin för det ryska rymdprogrammet. Konstruktionen var misstänkt lik den amerikanska rymdskytteln.
Både Soyuz och Progress skjuts upp från den "ryska" (Ryssland leasar den av Kazakstan) Baikonur-anläggningen i Kazakstan. Anläggningen leasas fram till 2050, men Ryssland vill bli kvitt sitt berende av Kazakstan och planerar därför en ny anläggning i närheten av Kina. Det finns även planer på att skjuta upp en Soyyz-raket från Kourou i Franska Guiana i Augusti. Ombord kommer det att finnas en satellit till det europeiska Galileo GPS-nätverket.
Soyuz rockets usually take off from the Baikonur Cosmodrome in Kazakhstan, taking supplies and crew members to the International Space Station. Now, for the first time, it will blast off from a non-Russian spaceport.
Over the past eight years, the European Space Agency (ESA) has spent more than half-a-billion dollars on building a launch pad and adapting the Soyuz for its South American space center in Kourou.
Kanske samarbetet med Ryssland blir en drivande faktor i den kommersialisering av rymdprogrammet som NASA vill genomföra, se nedan?
Den Europeiska rymdmyndigheten ESA har möjlighet att skicka upp utrustning till ISS med Ariadne-rymdraketer utrustade med ATV - Automated Transfer Vehicle. Detta är en farkost som liknar Progress-konceptet. Två stycken har blivit uppskickade till ISS och tre till är inplanerade fram till 2015. På samma sätt som med Progress så brinner ATV upp när den skickas tillbaka ned i Jordens atmosfär. ESA har tidigare planerat att fortsätta utveckla ATV för att kunna även transportera personal till och från ISS. Men Europas försämrade ekonomi har inneburit att man lagt detta projekt på is. I stället så förbereder man ett samarbete med NASA. Precis som NASA så står alltså ESA snart utan ett färdigt alternativ för transporter till och från ISS.
Ett nytt alternativ är den japanska H-II Transfer Vehicle (HTV). Den har testats i två uppskjutningar och har möjlighet att bära upp utrustning till ISS. Till skillnad från ATV och de ryska Soyuz och Progress så kan inte HTV automatiskt docka med ISS. I stället så får den manövrera till en position nära stationen där besättningen på ISS tar tag i HTV:n med en Canadarm2 och manövrerar den till en dockningsplats på stationen. HTV brinner, på samma sätt som Progress och ATV, upp när den återvänder in i Jordens atmosfär.
ATV och HTV är betydligt modernare än Soyuz och kan bära dubbla mängden utrustning jämfört med Progress, men det är de ryska farkosterna som kommer att vara arbetshästarna några år till.
En stor fördel som man har haft med de parallella ryska och amerikanska rymdprogrammen är att det har funnits alternativ. Om ett tekniskt problem uppstår (liknande de rymdskytteln hade efter Challenger och Columbia katastroferna, eller ryssarna hade då Sovjetunionen brakade ihop och deras rymdanläggning hamnade i ett fritt Kazakstan), så fanns det någon annan som kan hjälpa till (mot en viss betalning givetvis). Nu finns inte längre denna möjlighet. Blir det problem med Soyuz så kan det bli en oerhört besvärlig situation för de som är uppe på ISS. Soyuz har dock mycket bra statistik och är en robust konstruktion. Kanske de civila företagen kommer att medföra en ändring tillbaka till det bättre?
Vi fnissade lite åt ryssarna när Sergei Krikalev satt fast på den sovjetiska/ryska rymdstationen Mir, men nu befiner vi oss själva i samma sits. (Krikalev är inte den enda kosmonaut som fastnat ute i rymden). Läs för övrigt Krikalevs meriter. Han har en total tid i rymden på 803 dagar! Här står sig Fuglesang helt klart slätt...
Privata alternativ, ISS NASA har just nu en tydlig inriktning på att lägga ut så mycket som möjligt på entreprenad. Tanken är god. Genom att låta andra göra grovjobbet så kan NASA fokusera sig på forskning och utveckling.
Det som gjorde dessa tankar möjligt var X Price. Utmaningen var att bygga ett rymdskepp som kan nå mer än 100.000 meter och återupprepa bedriften inom 14 dagar.
Scaled Composites. Legendaren Burt Rutans bolag har redan varit inblandade i att utveckla White Knight/SpaceShip One, som vann utmaningen den 4 oktober 2004, d.v.s. att bygga den första kommersiella farkosten som når rymden. Rutan är liksom Kelly Johnsson känd för att utveckla helt nya designer. Ibland så blir det mindre lyckat, men han har också lyckats med det som andra ansåg vara omöjligt. Just nu så ligger Virgin Galactic/Scaled Composites VMS Enterprise White Knight 2/SpaceShipTwo först i tävlingen om att få fram ett kommersiellt alternativ till rymdflygning. De har dock inga planer att koppla ihop sig med ISS, utan satsar på att ta upp turister i rymden.
Utan framsynta miljardärer hade detta inte inträffat. Anousheh och Amir Ansari skapade X Prize, Virgins Richard Branson och Microsofts Paul Allen finansierade SpaceShipOne.
NASA har skapat ett utvecklingsprogram kallat COTS - Commercial Orbital Transportation Services (det finns viss humor på NASA). Programmet syftar i första hand att få fram ett privat alternativ till att försörja ISS fram till 2015, då NASA tror sig ha en ersättare till rymdskytteln.
NASA signed agreements with Rocketplane Kistler (RpK) and Alliant Techsystems (ATK) in 2006, but later terminated the agreement with RpK due to insufficient private funding. NASA awarded another round of contracts for cargo delivery to the International Space Station in December 2008, to Orbital Sciences and SpaceX to utilize their COTS cargo vehicles.
Vilka bolag finns det som är beredda att anta utmaningen? Ett tjugotal bolag skickade in planer till NASA:s upphandling. Men enbart ett fåtal av dessa är realistiskt genomförbara (teknik och ekonomi).
- Rocketplane Kistler. Vann NASA:s första upphandling 2006. Har dock inte lyckats få ihop tillräckligt med finansiärer till sin K-1 farkost. NASA tog därför tillbaka den finansiering som delats ut.
- Alliant Techsystems. Detta är en gigant inom rymdindustrin som ägs av Honeywell och som bl.a. tillverkar bärraketerna till dagens rymdskyttel. Alliant skulle vara huvudleverantör till K-1. Är delleverantör till Orbital. Satsar nog troligtvis att bli leverantör till Boeing och Lockheed Martin för NASA:s framtida program.
- Orbital Sciences. Utvecklar farkosten Cygnus och bärraketen Taurus II. Vann NASA:s andra upphandling 2007. Den första leveransen till ISS är planerad till december 2011, men med tanke på att man ännu inte genomfört något provskott så är jag skeptisk till dessa planer. SpaceX ligger en bit före i denna tävling. Orbital är ingen nybörjare, utan har funnits i branschen sedan 1982. Förutom ISS projektet så har man varit inblandad i NASA-projektet Commercial Crew Development, se nedan. Orbital har fokuserat på att skjuta upp små satelliter. Med hjälp av Pegasus raketen som avfyras från en Lockheed L-1011 Tristar så har man skjutit upp ca 40 satelliter. Orbital samarbetar med bl.a. Alliant för att bygga motorerna till Taurus II.
- SpaceX. Utvecklar farkosten Dragon och bärraketerna Falcon 1 och Falcon 9. Space X vann tillsammans med Kistler NASA:s första upphandling 2006. Den 28 september 2008 nådde en Falcon 1 låg omloppsbana som första civila rymdfarkost. Den 8 december 2010 nådde en Falcon 9 och Dragon hög omloppsbana med möjlighet att nå ISS. Dragon-kapseln gjorde två varv kring jorden och landade sedan i havet. Produktionskapaciteten på Falcon 9/Dragon är en var tredje månad, men kommer att öka till en var sjätte vecka. SpaceX har redan fått civila kontrakt på att bl.a. skjuta upp satelliter till Iridium mobiltelefonnät. Någon gång under 2011 är det tänkt att första leveransen till ISS skall ske. Bakom SpaceX står miljardären Elon Musk som äger PayPal. Detta innebär att SpaceX ser ut att vara det bolag som har längst uthållighet.
Sedan finns givetvis de stora jättarna Boeing (ATV) och Lockheed Martin (ATV/HTV) med. Det är dock intressant att se att hittills så har de faktiskt fått på nöten av de mindre bolagen. De är helt enkelt för dyra! Boeing och Lockheed Martin finns dock med som partner till en del av de de mindre bolagen med sina beprövade bärraketerraketer Delta IV och Atlas V. Jag misstänker dock att de stora jättarna medvetet ligger lågt och satsar på nästa fas, d.v.s. att stötta NASA efter 2015 för att nå längre ut i rymden än bara till ISS.
Ännu så har inget privat bolag lyckats ta upp en last till ISS. NASA:s första upphandling stöp på att bolagen inte fick finansiärer att ställa upp. Vi får hoppas på att finansiärerna orkar i den andra upphandlingen. Rymdforskning är mycket riskfullt och vinsterna är inte jättelika. Men det finns mycket prestige att vinna och kan man få tag på någon med mycket pengar som vill få sitt namn i historieböckerna så finns det möjligheter. Hmm...undrar om Kamprad är sugen på ett litet hobbyprojekt?
Det jag är orolig över är att det inte längre kommer att finnas några pengar över till forskning. Om den vinstgivande kommersiella verksamheten läggs ut på privata bolag, så kommer NASA och ESA att enbart vara en utgift för de inblandade länderna. Förhoppningsvis så kommer det att finnas personer i ledningen som är kloka nog att inse varför det blivit så, men med tanke på den finansiella krisen världen över så riskerar fokus på de närmaste årens rymdverksamhet att ligga på uppskjutning av satelliter för TV, radio, tele och GPS. Frågan är t.ex. om de uppskjutningsplattformar som de civila bolagen satsar på ens kommer att ha kapacitet att föra upp något högre upp än till en geostationär bana? NASA och ESA kommer därför vara tvingade att ha parallella raketsystem, vilket knappast lär bli billigare.
Lockheed Martin is the prime contractor to NASA to develop the Orion crew vehicle, a parachute-landing capsule designed to take up to six astronauts to the ISS. Orion, originally commissioned for the now-cancelled Constellation return-to-the-Moon programme, is scheduled to test fly in 2013 and enter service in 2016.
Also in development, with a NASA budget, is Boeing's seven-astronaut Crew Space Transportation (CST)-100 spacecraft, another parachute-landing capsule expected to fly in 2015.
NASA har under en längre tid drivit ett gigantiskt projekt som gick under namnet Constellation. Planen var att i första hand återupprätta en amerikansk närvaro på månen och i andra hand att nå Mars. Men i början av 2010 så lades detta projekt ned på order av president Obama.
Boeings CST-100 är en förenklad version av det nedlagda Crew Space Transportation System och är designat att enbart nå ISS. Det har därmed inte förmågan till längre transporter som MPCW har. Jag misstänker att NASA kommer att fortsätta driva dessa två projekt parallellt, då man inte vill lägga alla ägg i samma korg.
Det bidde bara en tumme av det stora projektet Constellation. Men är då planerna på att nå Mars slut i och med detta? Nja, tittar man närmare på MPCW och SLP så ser man att de är modulbaserade system som kan användas för att bygga ut ISS och även bygga ihop en farkost med möjlighet att nå Mars eller månens omloppsbana. Det som saknas är ett system för att ta sig ner till ytan och tillbaka. Min gissning är att vi några år efter att MPCW och LCP tagits i bruk får se en tur runt månen igen och därefter t.o.r Mars för att testa människans uthållighet i rymden. Lite synd om de första astronauterna som kommer nära Mars, men inte får gå ner på ytan.
Förutom upphandlingen av företag som kan försörja ISS fram till 2015 så har NASA lagt ut en hel del av sina framtida projekt på civil upphandling. Min gissning är dock att Boeing eller Lockheed Martin kommer att vinna de flesta av dessa upphandlingar.
Man får inte glömma bort att parallellt med NASA så sysslar även USAF med rymdsatsningar. Nu senaste så var man uppe i rymden i 7 månader med sin X-37. Vad den gjorde där uppe är det dock ingen som vill tala högt om. AFRL - Air Force Research Labs studerar en återanvändbar bärraket. Ungeför som SpaceShipOne.
Vid sidan av de ryska, amerikanska och europeiska rymdprogrammen finns även Kina. Men jag misstänker att de inte har några planer på samarbete de närmaste åren. Tvärtom så planerar de att bygga en egen rymdstation. Kanske en konkurrens mellan Kina och USA kan leda till ett andra rymdrace? Även Indien och Japan har vissa ambitioner i rymden. Vi svenskar finns med på ett litet, litet hörn, då Esrange i närheten av Kiruna är en av Rymdstyrelsen/ESA:s uppskjutningsplatser. Sverige levererar en hel del teknik till rymdprogrammen. Bl.a. så bygger Volvo delar till Ariadnes motorer och svensk miniatyriseringsteknik har rönt stort intresse.
NASA has "technically" agreed to combine SpaceX's next two demonstration flights of the company's Falcon 9 rocket and Dragon capsule, electing to send the next mission all the way to the space station, according to Bill Gerstenmaier, the head of the agency's human space programs. ... The unmanned flight would blast off Nov. 30 from Cape Canaveral and reach the space station about one week later, where the lab's Canadian robot arm would reach out and grapple the approaching Dragon spaceship. ... The first and second stages of the Falcon 9 rocket for SpaceX's cargo flight are already at the company's Cape Canaveral launch pad. The Dragon spacecraft is due to arrive in August or September. ... Two months after SpaceX's first mission to the space station, Orbital Sciences plans to launch its inaugural Cygnus resupply ship. The company foresees the mission launching in February 2012, according to Thompson.
SpaceX and Orbital's missions will fly to the space station soon before or after European and Japanese cargo freighters dock to the outpost. ... Orbital Sciences will launch the Cygnus spacecraft on the Taurus 2 rocket from a new pad at Wallops Island, Va.
Delays in installing and checking out the Wallops launch complex's propellant and pressurization systems has pushed back the Taurus 2 rocket's debut flight from October to December, Thompson said July 21.
Det verkar som 2011 kan bli ett spännande år! Jag är dock en smula tveksam att man minskar antalet provflygningar. Även om resultatet från en flygning ser bra ut så brukar man följa planerade testprogram i s.k. mognadsflygningar där man vill få drifttid på nya system. Jag hoppas att detta inte beror på att man ligger efter i tidplanerna och därför försöker skynda på slutfasen. Tidigare erfarenheter från flyg- och rymdutprovning pekar på att detta sällan är ett smart drag.
Ombord på raketen, som är av typen Progress-M-12 M, fanns 3,5 ton gods till den internationella besättningen på ISS.
Den ryska rymdmyndigheten Roskosmos uppger att uppskjutningen av Progress-farkosten gick snett redan efter 325 sekunder. Vrakdelar har hittats i Sibirien.
Även en så pass beprövad konstruktion som Soyuz/Progress kan med andra ord få problem. Nu när rymdfärjan är borta och enda alternativet för tillfället är just Soyuz så är rymdprogrammen i Europa, USA och Ryssland mycket känsliga. Det gäller nu att de privata initiativen visar vad de kan i höst.
Uppdaterad 11-09-16, 16:56 En Souyzkapsel landade igår med två ryska kosmonauter och en amerikansk astronaut ombord.
Over the last several months, SpaceX has been hard at work preparing for our next flight — a mission designed to demonstrate that a privately-developed space transportation system can deliver cargo to and from the International Space Station (ISS). NASA has given us a Nov. 30, 2011 launch date, which should be followed nine days later by Dragon berthing at the ISS.
NASA has agreed in principle to allow SpaceX to combine all of the tests and demonstration activities that we originally proposed as two separate missions (COTS Demo 2 and COTS Demo 3) into a single mission. Furthermore, SpaceX plans to carry additional payloads aboard the Falcon 9’s second stage which will deploy after Dragon separates and is well on its way to the ISS. NASA will grant formal approval for the combined COTS missions pending resolution of any potential risks associated with these secondary payloads. Our team continues to work closely with NASA to resolve all questions and concerns.
This next mission represents a huge milestone not only for SpaceX, but also for NASA and the US space program. When the astronauts stationed on the ISS open the hatch and enter the Dragon spacecraft for the first time, it will mark the beginning of a new era in space travel.
"Old soldiers never die, they just fade away". Så löd General MacArthurs avskedstal till Senaten när han drog sig tillbaka efter drygt 50 års tjänstgöring.
Snart är det kanske dags att ge Europas pensionärer Nobels Fredspris. Efter Pax Romana och efter andra världskrigets Pax Americana, så har det nu blivit dags för “The Geriatric Peace” att inträda på världsscenen.
Europas demografiska skifte som står för dörren, reducerar den yngre delen av befolkningen till förmån för en åldrande andel, på ett sätt som inget krig hittills lyckats med. Nu ser vi resultatet, i form av att 10 000-tals unga soldater ersätter 100 000-tals äldre, avpolletterade. Inte bara i Sverige, utan över hela den Europeiska kontinenten ser - och i accelererande tempo kommer vi att få se – detta fenomen omsatt i praktiken.
Beräkningar visar att Tyskland förmodligen kommer att ha 8 miljoner färre som arbetar 2030 jämfört med 2010, Italien förmodligen 3 miljoner färre. Sett till hela Europa beräknas 50 miljoner färre vara i arbete 2050, d.v.s. 50 miljoner färre skattebetalare. I USA beräknas 18 miljoner fler vara i arbete 2030 än i dagsläget. Europa framstår allt mer som en gammal och trött världsdel, hänvisad till att leva på minnen. Simon&Garfunkels text
Old friends Sat on their park bench, Like bookends
är väl den bild amerikanen ser framför sig när de tänker på européerna. Lika döva som en gång Beethoven var, hör vi inte den allierades veklagan, utan släntrar lugnt vidare in i framtiden till tonerna av An die Freude.
Mindre men vassare är en käck slogan vi hört och kommer att få höra framöver. Hur vass en spjutspets än må vara, så behövs ett rejält skaft som styr upp flykten genom luften och med sin tyngd skapar genomslagskraft, en levande kraft, ett Nachdruck, när spjutet når målet. Det krävs mer än vässning - ofta omsatt i skrotning av äldre materiel utan att någon nämnvärd mängd ny tillkommer - för att en vässning skall få effekt i andra termer än relativa och dessutom med vässad materiel i för små kvantiteter.
Europeiska försvarsanslag har inom NATO-länderna minskat med 45 miljarder dollar bara de senaste två åren, vilket i runda slängar motsvarar Tysklands hela årliga försvarsbudget. Då har inte ens de, i samband med finanskrisen, annonserade budgetreduktionerna ens börjat omsättas i förbands- och materielnedläggningar, för att inte tala om personella neddragningar. Inte konstigt att USA - med en försvarsbudget på 4,7 % av BNP - med avgående försvarsminister Robert Gates i spetsen, klagar på sina allierade.
Efter att Gates i ett tal nyligen berömde Norge, Danmark, Belgien och Kanada för att "punching well above their weight", i Libyen, kan man undra när Sveriges insatser i Afghanistan, Kosovo och nu senast i Libyen skall omnämnas internationellt, förutom internt i reserapporter från Försvarsmaktens egen personal. Kanske deltar vi med för lite och med för många förbehåll?
"The mightiest military alliance in history is only 11 weeks into an operation against a poorly armed regime in a sparsely populated country — yet many allies are beginning to run short of munitions, requiring the U.S., once more, to make up the difference” klagar Gates, inte utan en viss rätt.
Framtida amerikanska skattebetalare, varnar Gates, kommer inte att se NATO som "worth the cost."
Nu har vi just ställt om försvaret till ett Insatt Insatsförsvar. Frågan är bara var och med vem och med vad och varför och med vilka förbehåll vi skall sättas in. "Just don't try to get the older countries to pay more to put up a fight”, har blivit en resignerad allierads uppgivna suck.
Historiskt sett har många civilisationer gått under och gemensamt för deras undergångsprocess har varit ett inre missnöje och vitala, yttre fiender.
The decline in defense spending by NATO-member countries is a "serious problem" that could eventually force the United States to move away from the alliance, U.S. Defense Secretary Robert Gates said June 15.
Trots en samlad försvarsbudget som ligger i nivå med USA:s så får vi i Europa i samlad effekt bara ut en tiondel av vad USA kan bidraga med på egen hand. Och det lär inte bli bättre med ett antal europeiska länder vars budget har rasat eller är på väg att rasa ihop. NATO har försökt att övertyga USA om att man faktiskt gör sitt bästa, men Gates verkar inte särskilt övertygad.
Vad händer t.ex. om grekiska staten inte har råd att betala sina försvarsmaktsanställda deras löner? Riskerar Grekland att en ny militärjunta tar över med stöd av missnöjda soldater och en befolkning som inte accepterar de grekiska nödpaketen? Osannolikt? Glöm inte bort vilka förutsättningar som fanns för Hitlers maktövertagande 1933.
Även våra grannar har problem. Tolgfors tog i sitt förra inlägg upp Danmarks planerade neddragningar på försvarsbudgeten. Till skillnad från Norge så lär danskarna få tacka nej till anskaffning av F-35. Frågan är om de ens har råd med anskaffning av F-18 E/F?
De gemensamma europeiska försvarsmaterielprogrammen kommer givetvis också att drabbas. Eurofighterprogrammet har fått ta en halvhalt. Den s.k. Tranche 3B utvecklingen är ännu inte finansierad och de länder som ingår i utvecklingsarbetet för Eurofighter har allihopa mer eller mindre stora ekonomiska problem.
"Now we see more defence customers having the idea to go 'off-the-shelf', with no pre-financing of R&D. We don't want to lose some competitive edge in our programmes, so we already started to finance on our own," he said. One such example is in developing an active electronically scanned array (AESA) radar for the Typhoon.
"E-scan for Eurofighter, which is a very decisive subject to stay in international competitions, is for the time being completely financed by industry. We have to keep the momentum and the technology developed, otherwise we shoot ourselves out of the market," he said.
The availability of an AESA sensor is now mandated in most fighter competitions, such as the Indian air force's 124-unit medium multirole combat aircraft battle. "Our customers have checked whether the capability is there or will be there in time for their aircraft," said Zoller. "We are in a very good position, and will have all the technology and all the features available."
The UK is funding a technology demonstration programme to integrate and fly an AESA radar with the Eurofighter, with Selex Galileo leading the effort. Noting that the required technology is already available in Europe, Zoller said: "The question is what is the British customer going to do, and how we align the [other] customers."
För det svenska Gripenprogrammet kan detta innebära problem, då tanken är att samarbeta med Selex för att utveckla nästa generation AESA-radar till Gripen NG. Å andra sidan så kan det också innebära att Gripen får mer inflytande i radarutvecklingen då Eurofighterprogrammet lär behöva någon som stöttar med pengar. USA har själv sin beskärda del av finansiella problem. En gigantisk utlandsskuld där Kina är en av de stora utlånarna. En statsbudget som Obama har haft svårigheter att driva igenom och som nästan resulterade i att försvarsanställda inte fick sin lön. Frågan är hur länge USA vill fortsätta hålla Europa under armarna? Nu börjar snart USA sina neddragningen i Afghanistan, vilket kan resultera i att NATO och Sverige får dra sig ur. Inte för att jobbet är klart, men för att det inte finns en chans att fortsätta.
Den dåliga ekonomin är dock inte enbart av ondo. För EU:s del så kan krisen få två ytterligheter som resultat:
- Om EU inte lyckas med att hålla Grekland under armarna så kan det innebära att EU tappar sin roll som stabiliserande faktor i Europa. Mindre länder vill inte vara med, då de inte får hjälp och större länder vill inte slänga ut en massa pengar som ändå bara leder till misslyckade ekonomiska satsningar. Vilket land vill riskera bli neddragen av en usel EU-medlem som inte kan hålla sina finanser i gott skick? Vilka länders medborgare vill slava till 65 och betala 50% skatt bara för att grekerna skall kunna få bidrag för att gå i pension vid 55 och för att sedan sitta och dricka sin Retsina under en parasoll vid Medelhavets strand? Då kan vi nog glömma ett EU-försvar och i kombination med ett USA som tappat intresse för Europa skulle detta även kunna få konsekvenser för NATO.
- Å andra sidan kan den ekonomiska krisen innebära att nationer börjar samarbeta även säkerhetspolitiskt. De har helt enkelt inte längre råd att ha kvar sina nationella försvar eller ekonomiskt stödja sina dyra nationella försvarsindustrier. När klassiska fiender som Storbritannien och Frankrike börjar diskutera att samarbete om hangarfartyg och Tyskland och Frankrike diskuterar utökat samarbete med Eurocorps så kan allt hända. Om nu EU bara kunde få till att olika länder specialiserar sig på det de är bäst på så skulle helheten kunna bli mycket bättre. Länder från forna östblocket kan t.ex. bidraga med infanteri och Sverige skulle kunna bidraga med Gripen och ubåtar.
I Sverige så har vi för tillfället en bra ekonomi och Alliansen får beröm av utländska ekonomer. Tolgfors misstolkar dock situationen när han säger att vi i Sverige skall vara nöjda med en försvarsbudget som ligger kvar på samma nivå när omvärlden skär ner. Det han missar är att vi redan har skurit ner mer än vad som är nyttigt för att ha en balanserad försvarsmakt, vilket gör att vi numera är lika beroende av NATO som de länder som faktiskt är NATO-medlemmar. Han missar också att i övriga Europas ögon så kan Sveriges goda ekonomi sticka ut, vilket gör att andra länder kan börja kräva att vi drar större del av lasset.
Europa riskerar att bli ett antal separata länder med försvarsmakter i klass med påvens egna Schweizergarde. Det ser på papperet bra ut, men levererar inte särskilt mycket effekt. Sverige är tyvärr en på bra bit väg med införandet av Livbataljonen för att vakta det kungliga slottet till turisternas förtjusning. Nu har vi kanske chans att ändra på detta?
USA är ett land vars politik under första halvan av 1900-talet utmärktes av en neutralistisk hållning, precis som den politik vi själva bedrev. Man var visserligen med i de båda världskrigen, men först 1917 respektive 1942 och efter att ha blivit indragna. Under Det Kalla Kriget som följde tog däremot USA en aktivare del i skeendet och det är detta förhållande vi vant oss vid, vi som lever nu.
På bloggen Sofliggaren-revival tar skribenten upp faran för att Europa blir en irrelevant partner för USA, mot bakgrund av den förskjutning som skett efter Kalla Krigets slut, där USA numera står för 75 % av NATO:s kostnader, mot 50 % tidigare. Frågan som ställs är hur det går för NATO om USA drar sig ur. Fri-åkare är den passande rubriken på hans inlägg och bakgrunden är ett tal av den avgående amerikanska försvarsministern Robert Gates. Inget beröm till Europa där inte.
Ute i samma ärende är bloggen Försvar och säkerhet, där resonemanget utvecklas med exempel från den pågående operationen i Libyen. ”The most advanced fighter aircraft are little use if allies do not have the means to identify, process, and strike targets as part of an integrated campaign”. Detta gäller även det faktum att, trots att insatsen väl får betecknas som begränsad, ammunitionen börjar att ta slut för Européerna. För svensk del får man hoppas att det är digitala bilder vi tar, så att vi inte tvingas att avbryta för att filmen tagit slut.
Försvar och säkerhets devis ”Tillsammans blir vi klokare” gillar jag. Frågan är dock om det är en universell sanning mot bakgrund av vad som på den politiska nivån i Riket sig nyligen tilldragit haver.
Det är givetvis viktigt hur det går för de Europeiska ländernas ekonomier, men nog viktigare ändå hur det går för USA i detta hänseende. Mot förväntad tillväxt på över 3% pekar det nu snarast mot under 2 % i år. Nå, ekonomi är väl den ”vetenskap” där majoriteten alltid kan sägas ha fel. Federal Reserve (som varken är federal eller en reserv, utan privatägd) gissade på 3,9 %. Vad betyder då skillnaden mellan 1,8 % och 3,9 %, kan man ju fråga sig.
Just nu är USA:s statsskuld 100 % av BNP. Med en tillväxt av 3,9 % skulle den ha krympt till 83 % av BNP om ett årtionde. Med nuvarande takt på tillväxten 1,8 %, så är statsskulden om tio år uppe i 144 % av BNP. Skillnaden kommer också att vara skillnaden för gamla farmor, med hennes pension och hälsovård och för skolbarnens utbildning och för Försvaret och, i förlängningen, för NATO:s framtid. Allt är konsekvenser av den ekonomiska utvecklingen. Vad dessa konsekvenser får för konsekvenser för västvärldens utveckling, konkurrensförmåga och inte minst försvarsförmåga kan man med rätta bäva inför. För att förstå omfattningen av den nuvarande ekonomiska krisen, kan jag nämna att huspriserna i USA nu fallit mer än under Den Stora Depressionen under 30-talet.
Då USA gick in i de båda världskrigen, var det ett välmående samhälle med gott om resurser som marscherade upp. Ur dessa krig kom man med stora statsskulder, vilka man snabbt återhämtade sig från. Dagens USA mår inte lika bra och utgångsläget i händelse av större konflikter kommer nog att medföra en viss försiktighet vad gäller nationens inblandning.
I statsskulden ligger inte de amerikanska delstaternas urusla finanser och konkursmässighet medräknat. Några få delstater med republikanska guvernörer har dock lyckats få ekonomin på rätt köl men på det hela taget bankar konkursförvaltaren på dörren hos de flesta.
Samtidigt sitter Kina på en valutareserv på 3000 miljarder dollar i utländsk valuta och har lånat ut enorma summor till USA, som i sin tur även är skuldsatt visavi länder i Mellanöstern.
Peps Persson får säga vad han vill; Detta är inte falsk matematik.
Sammanfattningsvis kan sägas att det är ekonomin som styr. Allt annat är konsekvenser. Dessa konsekvenser får i sin tur konsekvenser och det är här någonstans som svaret på frågan om NATO:s framtid står att finna. Och Europas och vår egen svenska framtid.
Frågan om Europa kommer att vara en relevant försvarspartner för USA i framtiden kan man vända på. Kommer USA att i framtiden ha råd att vara en partner för Europas försvar eller får vi stå för kostnaderna själva?
Ekonomiska fakta hämtade från Time Magazine
/Sumatra (optimistkonsult)
PS Är det någon som kommer ihåg ordet Klimatförändringar? När Reinfeldt var klimatfrälst och tillika EU:s ordförande? Då lades det förslag om en ”klimatfond” på 100 miljarder euro per år att delas ut gratis till alla länder som ville ha.
Polens finansminister Jan Rostowski sa om detta så här: "Helt rättframt, från vår synpunkt är det totalt oacceptabelt att de fattiga länderna i Europa ska hjälpa de rika länderna i Europa att hjälpa de fattiga länderna i resten av världen.”
Om detta och mycket mer kan du läsa hos ”Andas lugnt”. DS
"I want back down", så lär enligt radioprogrammet Spanarna Juholt ha skrivit på en chat som Aftonbladet anordnat. Inte lätt att skilja på want och won´t, men skillnaden är inte obetydlig men kanske betecknande.
När man läser den proposition som Regeringen lade på Riksdagens bord, så slås man av hur engagerad EU var, i förhållande till hur utfallet blev. Tydligt är att även EU som organisation ”want to back down, too”.
”Den 21 februari 2011 fördömde Europeiska unionens råd våldet mot civila i Libyen.
…den 11 mars uttryckte Europeiska rådet sin starka oro för angreppen mot civila och för den svåra humanitära situationen i Libyen, samt framhöll att överste Gaddafi måste lämna ifrån sig makten.
Civila måste, enligt Europeiska rådet, skyddas med alla nödvändiga medel.”
EU!
Den 19 mars hölls ett möte i Paris där alla var representerade utom NATO. Fransmän!
Är det Israels staket mot Gaza på bilden ovan? Är det en bild från USA:s gräns mot Mexico? Rätt svar är att det är Spaniens och därmed EU:s landgräns mot Marocko, sett från den spanska sidan av staketen. Tre rader staket med fem meters mellanrum med taggtråd, infraröda kameror, ljuddetektorer samt tryckkänsliga sensorer i marken.
Staketet finns i den spanska staden Ceuta, belägen på den marockanska nordkusten. Ett likadant staket finns i den spanska staden Melilla, som även den ligger längst kusten, lite längre ostvart från Ceuta.
På samma sätt som Gibraltar är brittiskt sedan gammalt (freden i Utrecht 1713), blev Ceuta spanskt redan 1580 och Melilla några århundaden senare. Ceutas yta är endast 20 kvadratkilometer och Melilla något större. Ceuta utgör en utmärkt plats för att bunkra fartyg på väg in i Medelhavet och Gibraltar utnyttjas med fördel på vägen ut. Sedan tar nog fördelarna slut för Ceutas del.
Skulle nu den ”arabiska våren” sprida sig till Marocko, så har således EU en landgräns till ett konfliktområde där man kan befara stora flyktingströmmar och där man nu redan har flyktingproblem. Av Marockos befolkning är 50 % analfabeter, så det finns nog ingen Europeisk arbetsmarknad som väntar på dem med öppna armar. Däremot så lär nog ”problemet” landa i EU:s knä, med ny varmluft från Europeiska rådet som följd. Detta lär inte räcka och någon hjälp från NATO-länderna USA, Canada, Turkiet och Tyskland(?) kan nog inte påräknas. Turkiet har redan en lång landgräns mot Syrien, som kan bli ett problem om ”våren” där utvecklas och även Grekland (Cypern) ligger inom räckhåll för flyktingströmmar från Syrien. Italien har fullt upp med flyktingar från krigets Libyen.
Den ignorerade humanitära katastrofen i Elfenbenskusten lär ha genererat upp emot en miljon flyktingar, som spiller in i de redan fattiga och krigshärjade grannländerna. I Marocko är det rika EU som är grannland.
Kanske en BG vid respektive staket i EU:s båda enklaver i Nordafrika är en lösning?
Kissingers gamla fråga om vem man skall ringa om man vill tala med Europa hänger i luften. Vill man ha hjälp med t.ex. militär och viljemässig nedrustning kan man med fördel kontakta Juholt eller Tolgfors, fast vill man få svar på begriplig engelska är det nog bättre att ringa Tolgfors ändå.
USA kommer att skicka sin senaste UAV, General Atomics Avenger till Afghanistan. Inget att lyfta på ögonen kanske, då Afghanistan vimlar av UAV:er? Eller är det något nytt på gång?
Inlägg
