onsdag 21 december 2011

När strålkastaren släcks

Någon som kommer ihåg Jessica Lynch? Den kvinnliga soldaten som råkade köra in i fel kvarter under USA:s anfall på Irak 2003. Hon blev slogs som en tiger, blev tillfångatagen och enligt amerikansk PR torterad innan hon fritogs i en magnifikt utförd operation. Resultatet blev att hon utsågs till amerikansk helyllehjälte och det skapades fanclub-sidor på nätet.

Sanningen kom ut ett tag senare och visade på att hon först misshandlades av de irakiska soldaterna, men att hon sedan blev förd till ett irakiskt sjukhus där hon vårdades för sina skador och när de amerikanska soldaterna kom för att fritaga henne så möttes de enbart av irakiska läkare. Fritagningsoperationen kom till för att USA behövde positiva nyheter i pressen för att motverka bristen på framgångar under de inledande skedena på kriget.

Det här är inte den enda händelsen där USA försökt skapa PR genom att skarva på enskilda soldaters öden. Pat Tillman var en berömd amerikansk fobollsspelare som efter 9-11 valde att åka till Afghanistan där han dog i en eldstrid när han i förvirringen blev beskjuten av egna trupper. För att dölja misstaget så blev han utsedd till hjälte och tilldelad medalj. Jag rekommenderar Jon Krakauers bok "Where men win glory". Pat Tillman var helt klart en hjälte, men inte för sättet han dog på utan för sättet han levde på.

Vissa kritiserade henne personligen, trots att felet egentligen låg hos amerikanska försvarsmakten. Själv så blev jag snabbt ganska så uttråkad på det hela och lade in henne i mitt mentala arkiv för ointressanta historier. Detta ända tills jag snubblade över den här artikeln som handlar om hennes liv efter att pressen tappat intresse för henne.

When I came home to America after nine days in captivity and a dramatic rescue by U.S. forces, I faced a new battle: an array of surgeries to fix my spine, arms, legs, and feet. Though I didn’t know it at the time, the military and the media labeled me a hero. They said I’d gone down guns blazing, like Rambo, when really my rifle had jammed and I hadn’t shot a soul. I clarified this as soon as I could—and then people were angry that I’d been called a hero in the first place. ... I don’t want anyone to feel sorry for me, or to think I don’t know how fortunate I am. Everyone else in my vehicle in Iraq was killed. My best friend, Lori Piestewa, died as a prisoner of war. I’m still here.

...

In the eight years since my captivity, I’ve had 21 surgeries. I have metal parts in my spine, a rod in my right arm, and metal in my left femur and fibula. My right foot is held together by screws, plates, rods, and pins. I have no feeling in my left leg from the knee down, and I wear a brace every day. Sometimes I’ll get a flash of pain, or feel upset because I can’t run, and then I’ll remind myself: I’m alive. I’m here. Take some ibuprofen.


Där kommer den verkliga hjälten fram! En person som trots svåra skador kämpar sig fram och skaffar den högskoleutbildning som hon hade som mål när hon tog anställning som soldat. Liksom många amerikanska soldater från framför allt de från fattigare familjer, så var det värvningspremien och stödet att få en utbildning som lockade.

Frågan är hur det är i Sverige? Jag rekommenderar bloggen "Efter bomben" som drivs av en av de soldater som skadades vid en IED-attack i Afghanistan 2009. Den visar på hur lång tid det tar att komma tillbaka efter en svår skada. I debatten har det förekommit röster som ifrågasätter varför veteraner ska ha bättre vård än övriga svenskar. Det viktigaste skälet som jag ser det är att visa att vi bryr oss om de som skadat sig i statens tjänst även efter deras tjänstgöring i Försvarsmakten avslutats. Detta är samma anledning till att bl.a. amerikanska flygvapnet satsar stora pengar på räddningshelikoptrar för att plocka upp nedskjutna piloter. Visst så är det delvis för att rädda en dyr investering. Men framför allt är det för att de som åker iväg på uppdrag ska veta att vi satsar allt för att de skall överleva och tas hand om om de skadas i tjänsten. Varför skulle de annars riskera sina liv?

Veteranvården ska bli bättre har Försvarsmakten lovat. Än så länge så finns det dock en hel del kvar att bevisa.

Jag har funderat en del på hur vi gör med våra fast anställda eller tidvis tjänstgörande soldater. Tidigare när en frivillig soldat skadades så lämnades han eller hon ganska så snabbt över till det civila samhällets vårdapparat. Men hur gör man med en anställd soldat? Kan man sparka en soldat som är skadad från sin tjänst för att han har fått en skada som gör att han inte längre kan tjänstgöra där? Har Försvarsmakten en skyldighet att hitta en ny tjänst? Kan en invalidiserad soldat vara tvungen att ha ett krav i sitt anställningskontrakt om obligatorisk utlandstjänst? vad händer när de åtta årens anställningstid går ut, vilka krav har Försvarsmakten att stötta den invalidiserade soldaten att hitta ett nytt lämpligt jobb?

Många frågor och än så länge få svar.

Nackdelen med medias strålkastarljus är att det belyser enbart enskilda händelser och missar helheten i mörkret runt omkring. När mediaintresset tar slut så försvinner historierna från löpsedlarna och därmed också allmänhetens medvetande. Journalister brukar säga att svenskar i allmänhet kan bara hantera en nyhet i taget. För att få plats med en ny måste den gamla tas bort. Kanske är det nu dags för en svensk historieskrivning över våra veteraner och hur de anpassar sig till livet efter kriget? Jag vill dock inte se några snyfthistorier för att sälja lösnummer, utan rena skära fakta.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar