Kill your darlings

"Kill your darlings without remorse" är ett uttryck som används inom litterära kretsar. Med detta åsyftas att man som författare skall vara beredd att stryka avsnitt ur en berättelse, oavsett hur bra det är eller hur mycket man än är fäst vid det, om det inte för historien framåt.

Samma synsätt kan användas inom börsvärlden där det gäller att köpa och sälja utan känslor. Att sitta kvar med en aktie som är på väg utför bara för att man tycker om bolaget i sig själv är ett misstag som allt för många nybörjare begår.

Som ingenjör så möter jag ofta på fenomenet inom projektledning. Där handlar det om att inse när det är dags att skrota ett projekt. Kommer det att bli klart eller inte? Kommer det att nå de mål man siktat på eller inte? Detta oavsett hur mycket pengar man investerat. Ger det inte avkastning och detta inom snar framtid så skall det läggas ner. Tyvärr så är det många som misstar målet med uppfyllda milstolpar. Powerpoint och Microsoft Project styr en projektledares vardag i stället för tekniken. Hur ofta är det man ställer sig frågan "är detta verkligen en sund design?". Ska vi driva projektet vidare? Vi kanske når målet, men inte syftet.

Inom militära teknikprojekt är detta särskilt intressant. Där är det inte bara tid och ekonomi som ska vara avgörande utan vilken taktisk förmåga man får och hur denna förmåga står sig i internationella jämförelse.

Jag tänkta belysa detta med två olika exempel på militära projekt för att visa på hur olika förutsättningar (ekonomi och politisk vilja) gett helt olika slutresultat.

TSR-2
TSR-2 Tactical Strike and Reconnaisance 2 var ett brittiskt superprojekt i slutet på 50-talet. Den brittiska flygindustrin var mitt i sin guldålder. Britterna hade lett utvecklingen av jetmotorer (snällt nog delgett resultaten till USA och Ryssland) och utvecklat formidabla flygplan som Hawker Hunter, Avro Vulcan, BAC Lightning m.m.

TSR-2 skulle bli en fortsättning på utvecklingen. Men projektet hade fått dödsstötar redan innan det startade. Ett frö hade såtts som skapade tvivel på utvecklingen av stridsflyg i Storbritannien.

On 4th April 1957 the British Defence Minister Duncan Sandys (pronounced sands) published a Defence White Paper which, if implemented spelt the end for military aircraft design and manufacture in Britain and a represented a radical shift in day-to-day operations for the Royal Air Force.

His paper advocated the belief that manned aircraft were obsolete, and any British fighter aircraft projects should be cancelled in favour of missile technologies, which the paper affirmed had considerable cost savings.

Hmm. UAV-tankarna som cirkulerar idag har alltså funnits långt tidigare. Teknik skulle göra människan omodern. har vi hört det förr? Kommer vi att få höra det igen? USA utvecklade F-4 Phantom utan inbyggd kanon för att moderna robotar som Sparrow och Sidewinder skulle skjuta ner alla fiender innan man kom inom skotthåll. Tankarna på att ersätta jaktflyg med robotar fanns även i Sverige, men nådde inte längre än till ett fåtal Bloodhoundbatterier inom svenska Flygvapnet.

Likt F-35 var projektet följt av tekniska problem.

On 4th March 1964 the first prototype TSR-2 aircraft, designated XR219, was rolled out of the Vickers factory at Weybridge. Immediately the aircraft was dismantled for transportation to the Royal Aircraft Establishment (RAE) at Boscombe Down in Wiltshire to begin testing. Boscombe Down was a compromise location; the runways at Brooklands and Wisley owned by Vickers were too short for any realistic testing programme and the use of English Electric's Warton runway was politically unacceptable to Vickers. However the infrastructure at Boscombe Down wasn't appropriate, neither manufacturer had any resources at RAE and the reassembly of XR219 took a number of months.

The project was running behind schedule; the engine development had suffered a major setback when an engine attached to the underside of Avro Vulcan XA894 for in-flight testing suffered a catastrophic failure at the Bristol-Siddeley test facility at Filton near Bristol. A low pressure turbine failed during a ground test while the engine was running at full power. A turbine blade was ejected from the engine, penetrating outwards through the engine cowling and rupturing the Vulcan's fuel tanks, causing a major fire which consumed the aircraft. The manufacture of components was also delayed and problems occurred with the installation of the engines into the prototype fuselage. The delays in the project meant a successful round of trials was of paramount importance and were fundamental before any test flight.
...
Due to engine problems the second test flight didn't take place until 31st December 1964. Over the next few months an additional twenty-two test flights were undertaken. The complexity of the design caused problems during testing. For example, the overly-extended landing gear and large-diameter low pressure tyres were designed for rough airfields, but were a headache for the designers and it took until the tenth test flight before the gear could successfully be retracted in flight.

On 22nd February 1965, whilst flying from Boscombe to the English Electric factory at Warton, pilot Roland Beamont took XR219 supersonic, reaching Mach 1.12 (approximately 850mph/1,370kph). The aircraft comfortably achieved supersonic flight, at nowhere near its maximum power output. It would turn out to be the only occasion when a TSR-2 flew supersonic, faster than the speed of sound.
...
By 6th April 1965 XR220 was being readied for her first flight. Six days previously, pilot Jimmy Dell had completed the twenty-fourth test flight in XR219, amounting to a total of thirteen hours and three minutes of flying time. A minor fault delayed the first flight of XR220 and it was postponed until the afternoon. In the early afternoon, the Labour Government presented its first budget since being elected in October 1964. Standing at the dispatch box in Westminster, Chancellor of the Exchequer James Callaghan announced the immediate cancellation of the TSR-2 project.

I slutändan var det dock inte det tekniska problemen som satte stopp för projektet, utan avsaknaden av politisk vilja.

From the outset the TSR-2 project was beset with severe political interference. The Ministry of Aviation, adopted a management by committee culture which created a suffocating layer of bureaucracy that only served to hinder and delay the project. Instead of letting the designers and manufacturers to develop the aircraft, with an appropriate level of accountability, the Ministry caused serious delays.

Other opponents to the TSR-2 included senior members of the Armed Services, specifically the Royal Navy and its First Sea Lord of the Admiralty Louis Mountbatten. He sought to promote the Navy's own acquisition, the Blackburn Bucanneer, as an appropriate replacement for the Canberra to the detriment of the TSR-2 project. This was despite the Bucanneer being a subsonic aircraft and therefore not capable of meeting the original operational requirement of the RAF without significant alterations to her design.

Klåfingriga politiker som lägger sig i de tekniska besluten är det tyvärr allt för vanligt med. Se bara på historien kring besluten av anskaffning av HKP-14 i Sverige.

TSR-2 demonteras

Kanske gjorde man rätt, kanske inte. Det man får berömma britterna för att de i varje fall tog ett beslut.

Nedläggningen av TSR-2 fick stora konsekvenser för brittisk flygindustri. I stället för egenutveckling så n blev det fortsättningsvis ofta amerikanskt i form av bl.a. F-4 Phantom. Den fortsatta flygplansutvecklingen har mest skett i form av sameuropeiska projekt som Sepecat Jaguar, Panavia Tornado och nu senast Eurofighter Typhoon. Det stora undantaget har varit Harrier. (Nedläggningen av britternas sista stora hangarfartyg HMS Ark Royal 1978 innebar också att man blev helt beroende av Harrier under Falklandskriget i.s.f. Phantom). Beroendet av amerikansk flygplansutveckling syns fortfarande tydlig i britternas väntan på F-35. På plussidan av ekvationen står att britterna bibehållit sitt starka transatlantiska säkerhetspolitiska band till USA. Dock så har det i sin tur inneburit nackdelen att man tvingats ställa upp i alla krig som USA deltagit i.

Det här är en faktor som sällan kommer upp i debatten om svensk försvarsindustri. En av anledningarna till att Sverige efter VK2 byggde upp en egen försvarsindustri var just viljan att vara neutral. För att säkerställa detta var man tvungen att vara självförsörjande och oberoende av allianser (att det sedan i praktiken ändå har förekommit ett nära samarbete med NATO är en hemlighet som de flesta numera är väl medvetna om).

Nedläggningen av TSR-2 är inte unikt. Liknande nedläggningar av inhemska projekt till förmån för amerikanska flygplan har skett vid ett flertal tillfällen. Mest känt är kanske israelernas nedläggning av sitt Lavi-projekt. I stället fick man de senaste versionerna av F-16 och F-15. Liksom britterna så väntar israelerna nu på F-35. F-22 har de visat intresse för, men den amerikanska viljan att exportera sina hemligaste system har inte varit så stor.

Bradley
M2 Bradleyprojektet fick Hollywood att spela in en komedi om militär materielanskaffning kallad "The Pentagon Wars". Filmen bygger på boken med samma namn som skrevs av överstelöjtnant James G. Burton som försökte få ordning på generalernas lekstuga.

Kaoset startade redan under designstadiet. Det man ville ha var ett lättrörligt fordon för att transportera trupp i. Slutresultatet blev en tungt bepansrad stridsvagnsliknande konstruktion. Vare sig särskilt rörlig eller med särskilt stor eldkraft. Varken och eller.

One of the early issues that drove the development of the IFV was the need to have a vehicle which could serve in a high-intensity conflict in Europe which was feared might include the use of NBC weapons. To work in such an environment an IFV would have to have a life-support system that protected from outside contaminants while allowing the soldiers to fight from inside the vehicle. The earliest specification, from 1958, called for a vehicle of no more than 8 tons, mounting a turret with a 20 mm autocannon and a 7.62 mm machine gun, with sealed firing ports for 5 infantry gunners.
...
When testing the Bradley, however, disagreements occurred between Burton and the Aberdeen Proving Ground's Ballistic Research Laboratory, which preferred smaller, more controlled, "building block" tests. They claimed such limited (and according to Col. Burton, completely unrealistic) testing would "improve the databases used to model vehicle survivability" as opposed to full tests with random shots that would provide a far more accurate picture of its performance under real battlefield conditions, but produce less useful statistical data. In addition, Burton insisted upon a series of "overmatch" tests in which weapons would be fired at the Bradley that were known to be able to easily penetrate its armor, including Russian ordnance. Burton saw attempts to avoid such tests as dishonest, while the BRL saw them as wasteful, as they already knew the vehicle would fail.[6] The disagreements became so contentious that Congressional inquiry resulted. As a result of the tests, additional improvements to vehicle survivability were added.
...
During the Gulf War, M2 Bradleys destroyed more Iraqi armored vehicles than the M1 Abrams. Twenty Bradleys were lost—three by enemy fire and 17 due to friendly fire incidents; another 12 were damaged. The gunner of one Bradley was killed when his vehicle was hit by Iraqi fire, possibly from an Iraqi BMP-1, during the Battle of 73 Easting. To remedy some problems that were identified as contributing factors in the friendly fire incidents, infrared identification panels and other marking/identification measures were added to the Bradleys.

In the Iraq War, the Bradley has proved somewhat vulnerable to improvised explosive device (IED) and rocket propelled grenade (RPG) attacks, but casualties have been light—the doctrine being to allow the crew to escape at the expense of the vehicle. As of early 2006, total combat losses included 55 Bradleys.

Trots alla brister som uppdagats i utprovningen så pumpade generalerna in mer pengar i utvecklingen. Till slut så blev det faktiskt en produkt som kunde levereras. Frågan är bara vad kostnaden per styck egentligen blev? Men har man massor av pengar så kanske det inte gör särskilt mycket att plånboken blir en smula lättare?

När Bradley slutligen sattes in i krig i Gulfkriget 1991 och Irak 2003 så uppdagades en hel del av bristerna. Skyddet mot RPG var obefintligt och man försedde därför alla fordon med en stålrörskonstruktion som likt Stridsvagn S galler skulle få RSV laddningen att brisera i förtid. Skyddet mot IED var heller inte särskilt bra och slutresultatet blev att USA snabbt anskaffade nya fordon i form av bl.a. Stryker.

Lärdomen från Bradleyprojektet var att omvärldshotet ändrade sig mycket snabbare än teknikutvecklingen. Trots en massa omdesigner under loppets gång så blev slutresultatet inte riktigt vad USA behövde i vare sig Afghanistan eller Irak.



Slutsats
Hur ska vi applicera dessa lärdomar idag? Tja, ta exemplen F-35 och vårt alldeles egna svenska PRIO. Stora projekt med mer än en näve grus i maskineriet.

F-35 har försenats och fördyrats. Lite ironiskt med tanke på att det från början var tänkt som en lågkostnadslösning a la F-16. Låter det inte likt Bradley?.

The design was born in the late 1980s in the Defense Advanced Research Projects Agency (DARPA), the Pentagon agency that has earned an undeserved reputation for astute innovation. It emerged as a proposal for a very short takeoff and vertical-landing aircraft (known as "STOVL") that would also be supersonic. This required an airframe design that -- simultaneously -- wanted to be short, even stumpy, and single-engine (STOVL), and also sleek, long, and with lots of excess power, usually with twin engines.

President Bill Clinton's Pentagon bogged down the already compromised design concept further by adding the requirement that it should be a multirole aircraft -- both an air-to-air fighter and a bomber. This required more difficult tradeoffs between agility and low weight, and the characteristics of an airframe optimized to carry heavy loads. Clinton-era officials also layered on "stealth," imposing additional aerodynamic shape requirements and maintenance-intensive skin coatings to reduce radar reflections. They also added two separate weapons bays, which increase permanent weight and drag, to hide onboard missiles and bombs from radars. On top of all that, they made it multiservice, requiring still more tradeoffs to accommodate more differing, but exacting, needs of the Air Force, Marine Corps, and Navy.

Ganska så likt Bradley, eller hur? Lärdomen av ett misstag är sällan så länga ihågkommen att man undviker att göra om det igen bara ett par år senare. Kanske är det så att vi människor har för vana att dokumentera det som lyckas, men att förtränga våra misslyckanden?

Tekniska problem med vikt för F-35B och hangarfartygsanpassning för F-35C har innebrit att priset har skjutit i höjden och tidplanen för leverans skjutits upp flertalet år. Många länder börjar dra åt sig öronen. För bl.a. Kanada så resulterar förseningarna att man har att välja mellan att köpa ett omoget flygplan till ett initialt högt pris för att nå den ursprungliga tidsplanen 2016 eller vänta tills sisådär 2021. Men trots alla problem så kommer F-35 projektet att köra vidare. Det är allt för många som satsat alla pengar på detta kort för att de ska ge upp. USA svajjar under den ekonomiska bördan, men kan inte backa. Likt Bradley så kommer dock första bästa skarpa insats innebära att man måste förse flygplanet med nya förmågor.

PRIO spelar i en helt annan division än F-35. Men tyvärr så verkar projektledarna ha tidplanen i fokus snarare än förmågan. Leverans av etapp 3-4 skedde med för lite utbildning och med på tok för dålig testning. Resultatet blev kaos. Just nu står flygmaskiner som motsvarar miljardbelopp i investeringar på backen för att det saknas O-ringar för tiotals kronor.

Som tur väl är så är Försvarsmakten för övrigt i upplösning tack vare FM Org 13. Alla officerare har sagts upp och ska skicka in sina CV för att söka nya befattningar. Oavsett PRIO:s funktion eller inte så hade 2012 varit ett icke-år.

Det bästa är att likt TSR-2 slänga bort produkten och satsa på något annat. Att hoppas på att det kanske, likt Bradley, om några år blir det man önskade har Försvarsmakten helt enkelt inte tid med. Just nu befinner Försvarsmakten sig i en transformation från invasionsförsvar till insatsförsvar. För att klara detta krävs träning. För att kunna träna krävs underhåll av flygplan och fordon. Utan fungerande logistik ingen förmåga till insatser.

Vems "darling" är egentligen PRIO? Varför är projektet så svårt att döda?

Läs även hos Allan Widman,Wiseman, Väpnaren, Skipper och Cornucopia.

SvD

(O)beslutsamma britter

David Cameron imponerade en smula på mig när han förra året tog konsekvenserna av alla problem med F-35B. I ett i försvarssammanhang ovanligt snabbt beslut så valde han att byta till F-35C och bygga om sitt andra hangarfartyg, HMS Prince of Wales till katapult och krok (CATOBAR). Dessutom så tänkte han helt i Tolgfors anda samarbeta med andra europeiska försvarsmakter och skickade sina piloter för att öva med fransmännen (även om det kan vara en nesa att flyga Rafale) i väntan på egna flygplan och hangarfartyg.

Men nu verkar det som om läget håller på och svänger om. Som vanligt är det pengar och inte taktik som styr.

Jag har tidigare skrivit om problemen med F-35C:

- Krokinstallationen på F-35C fungerar inte särskilt bra. För kort avstånd mellan huvudhjul och krok gör att risken för att missa vajern är för hög.

- Katapultinstallationen på hangarfartyget var tänkt att bli av samma modell som på US Navy:s nya hangarfartyg John F. Ford, d.v.s. en s.k. "Rail Gun" med magnetisk avfyrning. Kostnaden för denna installation på de brittiska hangarfartyget håller på att skena. Bedömd extrakostnad är just nu 1,8 miljarder pund!

- F-35C är dessutom för tung för att landa på franska hangarfartyg, så samarbetet i framtiden lär bli minimalt.

- Det första hangarfartyget HMS Queen Elizabeth skulle inte kunna hantera F-35C utan enbart användas med helikoptrar, vilket skulle göra det till ett osedvanligt stort och dyrt amphibious assault ship. Franska Mistral är betydligt mer lämpad i den rollen.

- I kombination med att Lockheed Martin nu hävdar att de löst viktproblemen med F-35B så är det kanske förståeligt att britterna börjar tveka.

One senior official said: ‘It [a reversion to the F-35B] is fully endorsed by the Chiefs of Staff, importantly including the Royal Navy and RAF.’ The Prime Minister is not expected to make a formal announcement until next month at the earliest.

Shadow Defence Secretary Jim Murphy said: ‘This U-turn would be a humiliation for the Prime Minister.

‘The Government acted without strategy and in haste. The aircraft carrier programme goes to the heart of our ability to act in the world but is now confused and incoherent. ‘Prime Ministerial hubris has combined with departmental incompetence and left British air power at sea degraded.’

An MoD spokesman said the cash-strapped department was finalising its 2012-13 budget and ‘reviewing all programmes, including elements of the carrier strike programme, to validate costs’.

Det finns givetvis andra alternativ. Britterna skulle kunna köpa F-18 Super Hornet. Kanske t.o.m. Rafale (även om den nesan knappast skulle accepteras bland britterna.) Men här kommer nog samarbetet mellan Lockheed Martin och BAE att ställa till problem. Om inte britterna köper F-35 så kan de se sig i månen efter motköp. Det finns också en del våghalsiga tankar att bygga om Eurofighter för hangarfartyg, men den prislappen lär nog hamna i samma paritet som hangarfartygsmodden och F-35C modifieringsprogram.

Att vara beslutsam är bra. Att vara beslutsam flera gånger på raken är också bra. Att besluta sig om att ändra gamla beslut efter mindre än ett år kan ses som att vara obeslutsam. Det är dessutom dyrt att vara velig. Å andra sidan så fortsätter inte britterna med förbundna ögon ut för ett stup utan har mod nog att ändra sina beslut när verkligheten ändrar sig. Man kan bara hoppas att svenska politiker kan lära av denna brittiska (o)beslutsamhet.

Defencetech, The Avionist, AOL Defence

Närvaro eller projektion?

Som känt så drar USA ner på sin försvarsbudget. 5% kanske inte låter som så mycket, men eftersom USA är mitt i en period av materiell förnyelse med bl.a. F-35 och KC-X så blir det inte så mycket över för driften av förbanden. Enda sättet att hålla sina soldater tränade är att minska på storleken av förbanden.

Doktrinen håller på att ändras från närvaro på marken, s.k. "boots on the ground" till projicering av kraft och vilja från ett visst avstånd. Med andra ord så kommer framför allt US Army att få skära ner till förmån för US Navy och US Air Force. US Marines kommer att gå tillbaka till sin "klassiska" uppgift, d.v.s. att tillsammans med US Navy ta och hålla invasionsområden. Patrullering i Bagdad får stå tillbaka.

En viktig delkomponent i denna projicering av vilja är US Navy hangarfartyg. Inte minst visas detta av hur man hanterar den ökande spänningen i Hormuz-sundet där USA och Iran spänner musklerna i en kraftkamp och EU backar upp med sanktioner mot Iran. Inom marintaktik kallas detta för "Fleet in being", d.v.s. man behöver inte nödvändigtvis ta till vapen. Det räcker med att man har förmåga att göra detta! Försvarsminister Leon Panetta har nyligen uttalat sig att den amerikanska varvsindustrn kan räkna med att fortsätta tillverka hangarfartyg.

Huntington Ingalls, the shipbuilding unit spun off from Northrop Grumman Corp (NOC.N) last year, welcomed Panetta's stated commitment to an 11-carrier fleet.

The company is building the first of the new Ford class of carrier ships at its Newport News, Virginia shipyard, and also handles refueling and overhaul of the giant nuclear-powered vessels - work that could be lost if the Navy does not replace its aging carriers when they need to be retired.

"We are pleased to hear that Secretary Panetta is committed to maintaining an eleven carrier fleet and recognizes the importance of these ships that are statements of national purpose," the company said in a statement.
...
There had been some talk of shrinking the carrier fleet, perhaps by slowing construction of ships to replace older ones like the Enterprise, but the Pentagon's new focus on the vast Asia Pacific region made continued operation of carriers more important than ever, analysts say.

There will already be a nearly three-year gap between the time that the Enterprise goes offline in November and its replacement, the USS Gerald R. Ford, comes online in 2015.

CVN-78 Gerald R Ford

För Europa är detta dåliga nyheter då man helt plötsligt får klara sig själva om man vill göra något annat än att deltaga i USA:s satsningar i Stilla Havet och Asien. För länder med havererad ekonomi är det inte riktigt rätt läge att köpa på sig det som USA tidigare ställt upp med.

Men värst är det kanske för Storbritannien. Man har i alla år varit USA:s bästa kompis i Europa och ställt upp på det mesta som USA hittat på. Även när övriga NATO har tvekat, som t.ex. Irak 2003, så har Storbritannien ställt upp. Men om nu USA ändrar spelregler så gäller det för britterna att ha rätt utrustning.

Har man då det?

Två hangarfartyg är på väg in till Royal Navy. HMS Queen Elisabeth är tänkt att levereras 2015. Men den är fortfarande designad för F-35B med hoppramp. Då F-35B fick problem så ändrade sig britterna och planerar numera att köpa in F-35C för normal CATOBAR. Det andra hangarfartyget HMS Prince of Wales är redan under konstruktion för detta. Vad som händer med HMS Queen Elizabeth är i dagsläget oklart, men det lär inte bli gratis att bygga om flygdäck m.m efter leverans. Avsaknad av en strategisk förmåga kan leda till ändrade strategiska möjligheter. Bristen på brittiska hangarfartyg har bl.a. lett till att Argentina kan ändra tonläge avseende "Islas Malvinas".

Som jag har tagit upp tidigare så har även F-35C problem. Detta med bl.a. den viktiga kroken som ska medge landning på HMS Prince of Wales. Nu har den brittiska pressen fått nys om problemen och drevet lär med andra ord starta.

Britain is due to buy around 50 aircraft at a total cost of about £5 billion but senior Navy sources admitted last night that on current budget, the MoD will have just six available by 2020.

They also told The Daily Telegraph that the flaws could place the entire JSF programme in jeopardy amid fears it could be axed all together despite billions of pounds spent by the British and American governments and other “partner nations”.

They further suggested that the flaws could also have major implications for the Royal Air Force and its manned fighter programmes. Labour called on the government to “come clean on the full impact of the defence review”.

Jim Murphy, the shadow defence secretary, said: "An island nation like ours should be able to operate aeroplanes from an aircraft carrier.

Men i detta läge så börjar USA komma med nya inriktningsbeslut för F-35.

- Panetta har gett Lockheed Martin ytterligare ett år att visa framsteg i utvecklingen av F-35B innan USA tar beslut om fortsatt utveckling eller inte.

- USAF går vidare i sina planer för att bygga ett utbildningscentrum för F-35. Valet står mellan fyra alternativa platser.

The current Air Force and Air National Guard installations under consideration are: Boise Air Terminal Airport Air Guard Station, Idaho; Holloman AFB, N.M.; Luke AFB, Ariz.; and Tucson International Airport Air Guard Station, Ariz.

Jag kan tänka mig en viss strid just nu i amerikanska senaten om detta. Liksom sameruropeiska försvarsprojekt lider av att alla inblandade länder ska göra var sin del, snarare än att låta den som är bäst levererar, så lider USA av att alla stater ska ha sin del av kakan. Försvarsindustrin tycker detta är bra, då det innebär att man får en massa senatorer på sin sida som vill rädda arbetskraft i just sin stat.

"Our aging fourth-generation aircraft lack modern stealth technology and integrated avionics, and will become increasingly less useful against burgeoning adversary anti-access and area-denial strategies and capabilities such as air defense systems, radars, missiles, and aircraft," Air Force Chief of Staff Gen. Norton Schwartz said. "As such, we remain committed to the fifth-generation F-35, which represents the future of tactical aviation for the Air Force."

Hmm...kravbilden för F-35 är inte inriktad för en insats liknande den i Afghanistan. CAS är just en av de förmågor som F-35 uppvisar brister i. Snarare är F-35 anpassad för en insats i Iran eller Nordkorea. Undrar just vad norrmännen tänker använda sina F-35 till?

Hur mycket av detta som är ren industripolitik eller amerikansk desperation att få ett flygplan som passar US Marines när deras Harrier II går in i graven är oklart. Helt klart är att britterna inte har ett lätt beslut. Vänta med att bygga om Queen Elisabeth och i ett sent läge kunna växla till F-35B eller fortsätta med inriktningen mot F-35C. Sedan ska man inte glömma att Eurofighterkoncernen tittar på en hangarfartygsbaserad variant. I och för sig var det nog i första hand för att intressera indierna, men det skulle kunna bli en alternativ lösning för att ta till om F-35C inte håller måttet.

För Sverige kommer detta att innebära förändringar. Hur deltar vi i liknande insatser? Sväljer stoltheten och bidrar med "boots on the ground", den förmåga som USA förkastat? Eller dras in i den nya modespiralen. Alternativet skulle ju givetvis kunna vara att fokusera på försvaret av Sverige och närområdet i första hand som ÖB vill, men det vore nog en smula för visionärt.

Recension: Joint Force Harrier

Under julen så brukar jag passa på att försöka tömma mina växande högar av olästa böcker. Medlemsskapet i SMB innebär tyvärr allt för många frestelser. Det borde även ingå en prenumeration på bokyllor i bokklubben.

Men ibland så får jag böcker även från andra håll. En kollega lånade mig en bok i höstas som han tyckte jag borde läsa. "Joint Force Harrier" av Commander (RN) Adrian "Ade" Orchard (spökskriven av James Barrington).

Boken handlar om 800 Naval Air Squadron som återuppsattes 2006 med Ade som divisionschef och med uppgift att stötta marktrupper i Afghanistan som del av Operation Herrick.

Boken kan läsas med flera ögon. Först och främst så är det en bra historia som visar på hur flygstridskrafter samverkar med marktrupper i Afghanistan. Men den pekar också på utmaningarna som engelska marinen och flygvapnet genomgått de senaste åren. Liksom i Sverige så har de saknat en fiende och sakta men säkert lagts ner beroende på bristande budget och ett fokus på insatser i Afghanistan.

Steget är långt från Royal Navys hangarfartyg och jaktstrid till Afghanistan och att bli en s.k. "Mud Mover", d.v.s. attackspecialist med fokus på CAS - Close Air Support.

Boken inleds med att Ade tänker tillbaka på sin karriär som pilot på Sea Harrier och hur flygplanen hjälpte till att försvara Falklandsöarna. Men den ultimata Sea Harriern FA2 som kunde bära AIM-120 AMRAAM lades ner till förmån för Tornado F3. Detta då RAF ansåg att Tornado F3 var en bättre maskin för QRA - Quick Readiness Alert. Detta trots att Harrier med en starttid på 5 minuter kommer i luften betydligt snabbare än en Tornado och att en Tornado med full last har en maxhöjd på ca 25.000 ft jämfört med Harrierns 35.000 ft. Harriern är dock en underljudsmaskin med maxfart M0.85, vilket är dess akilleshäl och det som fällde avgörandet.

Ade är givetvis för ung för att ha fått deltaga i Falklandskriget. Första Gulfkriget 1991 tillbringade han på HMS Ark Royal i Medelhavet, långt från händelsernas centrum. Sea Harrier var inte användbar över Irak. 2003 var han dock i Irak och flög RAF Harrier GR7 som en del av Operation Telic. Som en jaktpilot så fick han träna, men aldrig utföra sitt uppdrag skarpt. Sista gången ett RAF jaktflygplan sköt ner ett fientligt flyg var under Falklandskriget. I Harrier GR7 så fick han hela tiden utföra den uppgift han var utbildad för.

På vägen till Afghanistan så opererade divisionen från HMS Illustriuous. För de yngre piloterna i divisionen så var det första gången de opererade från ett hangarfartyg! Joint Force Harrier hade hela tiden opererat från RAF Cottesmore och de yngre piloterna hade enbart flugit Harrier GR7. De piloter som kommit från RAF in i divisionen hade heller aldrig satt sin fot på ett hangarfartyg. Kunskaperna från Kalla kriget hade helt enkelt fallit i träda.

Att operera från Kandahar var en stor utmaning för flygsäkerheten. Många civila bolag s.k. "contractors" använde sig av flygplan och besättningar från forna Sovjetunionen där allt för många vare sig förstod engelska eller hade ens grundläggande kunskaper om flygsäkerhet. Vid ett par tillfällen så kom flygplan in och landade i fel banriktning trots att det stod Harrier beredda att starta åt motsatta hållet. Bara att taxa ut till startbanan var en utmaning då det vimlade av flygplan och fordon som utan tillstånd for fram och tillbaka över taxibanan och plattor. Arméfordon och afghaner var ett lika stort hot som Talibanerna. Ade oroar sig över att förlora personal på marken och inte, som vanligt i krig för flygvapnets del, i luften.

En "motståndsrörelse" var de lokala papperssoldaterna. Ade håller på att bli stoppad för fortkörning när de sitter under utryckning på väg mot sina flygplan. Givetvis kör de rakt igenom spärren. Den uppretade trafikkontrollanten följer piloterna ända fram till flygplanen, så teknikerna får hindra honom från att lägga sig i. Vid ett anat tillfälle försöker en inspektör få divisionen att riva ett solskydd då det anses som farligt. Detta samtidigt som divisionens barack då och då är utsatt för raketanfall. Det finns många typer av "talibaner" och alla har inte skägg.

I strid gäller det att vara oförutsägbar. Standardiserade utflygningar/inflygningar bjuder bara in Talibanerna att placera ut en luftvärnsrobot i rätt riktning från en bas. En normal utflygning gjordes med mellanrum mellan flygplanen, s.k. utdragen start och inget flygplan svängde åt samma håll efter start.

För att underlätta CAS-insatserna hade piloterna bl.a. med sig små handburna laserpekar som de använde för att peka ut mål i terrängen. För att hitta mål så använde man sig av gyrostabiliserade kikare. Ett försöka hitta mål med hjälp av en LDP - Laser Designator Pod är svårt, då den har en mycket inzoomad bild. Det är bäst att först nyttja kikaren för att i grova drag identifiera målet och sedan använda LPD:n.

Harrier har en stor fördel jämfört med många andra stridsflygplan. De korta start/landningssträckorna innebär att de kan baseras på vilken flygplats som helst och därmed nära fronten. Det gör att Harrier är extra användbar för CAS då de snabbt kan vara på plats för en insats även om de står i beredskap på backen. Men närheten till fronten innebär också problem. Flygplatsen i Kandahar var ofta utsatt för beskjutning med talibanernas raketer. Detta innebar att man fick sätta undan stora resurser från RAF Regiment som patrullerade omgivningen och som med hjälp av artillerilokaliseringsradar (svenska Arthur?) slog ut raket- och granatkastarställningar. Detta tvingade talibanerna till att fjärravfyra sina raketer med betydligt mindre möjlighet till precision.

Vid flera tillfällen så framför Ade tveksamheter över möjligheten att lyckas i Afghanistan. Han vet att hans enhet gör ett bra jobb och att de räddar liv på koalitionens soldater på marken. Men är detta verkligen "Hearts and Minds"? Lösningen i Afghanistan är inte militär, men talibanerna har lyckats dra in ISAF i striderna så de inte får tillräckligt med tid över till det som betyder något. Insatsen i Afghanistan går i Storbritannien under namnet GAFA - "Great Afghan Fuck All".

Jag tänkte avsluta med ett utdrag ur boken som visar på hur flygning kan gå till i krig. Murphy finns alltid med uppe ibland molnen.

"That night, as Duncan´s laser-guided bomb detonated precisely on target, I suddenly felt the hairs on the back of my neck start to rise. I checked my instruments again - I´d been checking the regularly as part of my normal cockpit drills - but all the indications were still normal. At night pilots have to rely completely on their instruments because they usually have no visual cues outside the cockpit to let them know what their aircraft is doing.

That night the aircraft seemed to be handling properly. I could see my wing-man clearly, and there was no threat from the insurgents on the ground as far as I knew. I almost felt as I was being watched, that there was someone behind me. It was a ridiculous idea in the circumstances, yet I begun to feel very uncomfortable.

My aircraft was at 20.000 feet, with Duncan 1.000 feet below. The firefight had been properly notified, so there should have been no other coalition aircraft anywhere near the area. But I still felt that something was wrong, a kind of horrible prickling sensation that simply wouldn´t go away. I carried out a rapid scan around my aircraft starting with the right rear. When I´d finished it I lokked up and to my left.

And to my absolute astonishment, through my night-vision goggles I could see about half the Wingspan of a Predator UAV.

My heart rate bolted, and for a long, horrible second I was cought for breath.

Then I acted. I pushed the Harrier into a steep dive to avoid the Predator and transmitted immediate instructions to my wing-man.

"Four Eight, Four Seven. Descent 1.000 feet to one eight zero immediate. There´s a Predator at my level".
...
As I turned back my Harrier away from the TIC to head south-east for the transit back to Kandahar, I felt that yet another of my nine lives have been used up that night."

Ade lyckades bra med sitt uppdrag och förlorade vare sig flygplan eller personal under sin insats. Dock så har RAF förlorat Harrier i olyckor i Afghanistan. Även det vardagliga kan innebära stor fara i okänt luftrum och med massor av små saker som kan ställa till ett elände för piloter och flygplan.

Boken avslutas med Ades förhoppning om att få flyga Harrier GR9 som han ansåg skulle bli det bästa CAS-flygplanet i världen. Med HMD skulle den till och med slå A-10! Lite visste han att Harriers saga snart skulle vara slut och att Royal Navy i avvaktan på sina nya hangarfartyg och F-35C inte längre har förmåga till flygoperationer till havs. 800 Naval Air Squadron lades ner 2010 som en del av de brittiska försvarsnedskärningarna. De engelska luftstridskrafterna haltar just nu med en Eurofighter som inte riktigt blir klar och en F-35 som inte blir levererad i tid.

Sammanfattningsvis en utmärkt bok som jag rekommenderar varmt! Fem rattmuffar!

Träff - Sänk

Den 19 december angjorde det brittiska fartyget MS Johanna hamnen i Karlskrona med en skada i fören. Se fler bilder på skadan här. Nu spekulerades det i att fartyget träffats av en tysk robot.

Frågan är bara vem som egentligen startat "nyheten"? Enligt SvD så kom nyheten från SR Blekinge. De hänvisar i sin tur till BLT som läst tyska tidningar.

Enligt tyska medier så ska fartyget ha träffats av en övningsmissil. Man har också uteslutit att fartyget skulle ha krockat med ett annat fartyg, det genom att analysera radarbilder. Det skriver Blekinge läns tidning.

Jag hittade dock inte nyheten på BLT:s nättidning. Jag har också letat i tyska tidningar, men ännu inte hittat de artiklar som BLT och SR hänvisar till.

Enligt den tyska polisen som utreder händelsen så inträffade "kollisionen" den 18 december 23.30. Man hittade inga spår av sprängämnen och misstänkte först att fartyget syd om Gedser i Danmark kolliderat med en arbetsplattform som slitit sig i det hårda vädret.

Nach einer ersten Auswertung ist davon auszugehen, dass die Beschädigung der MS "JOHANNA" aus einer Kollision mit einem schweren Gegenstand herrührt. Spuren von Explosivstoffen konnten nicht nachgewiesen werden. An Bord der MS "JOHANNA" wurde niemand verletzt.

Nach vorliegenden Erkenntnissen der Bundespolizei See kam es im Vorfeld der Beschädigung der MS "JOHANNA" aufgrund widriger Witterungsbedingungen im betreffenden Seegebiet zu Problemen auf einer geschleppten Arbeitsplattform, in deren Verlauf offenbar eine von vier vorhandenen Stützen verloren ging. Die Stahlstütze mit einer Länge von 36 m Länge trieb nach bisheriger Auswertung wahrscheinlich noch unbestimmte Zeit im Meer umher.


Visa större karta

Området ovan är nog inte helt lämpat för övningar med robotar då det går många fartyg i farlederna söder om Gedser. Tyska marinen åker långt för att testskjuta sina robotar. Vanligtvis så genomförs tester på NAMFI - NATO Missile Firing Installation utanför Cypern. Men man har även varit nere i Sydafrika. Samarbetet med Sydafrika är naturligt då de sydafrikanska Valour fregatterna delar många designlösningar med de planerade tyska F125 fregatterna.

Om det hypotetiskt sett skulle vara ett övningsskott som gått helt galet (även om tidpunkten för träffen är ganska så osannolik för en övning då man oftast vill kunna optiskt följa robotar för att kontrollera träff) så borde tyska marinen gått ut med en varning för att övningen skulle genomföras och avlyst ett område för trafik. Vanligtvis så går man ut med varningar för sjöfarten via NAVTEX på samma sätt som luftfartens NOTAM. Här finns bl.a. den borttappade arbetsplattformen med som hittats syd om Gedser (varningarna kom ut först när man identifierat positionen för arbetsplattformen).

GERMAN NAV WARN 821
282100UTC DEC
WESTERN BALTIC. TSS SOUTH OF GEDSER.
LOST SUPPORT PILE IN
PSN 54-24.83 012-09.04
MARKED BY RED AND BLACK BUOY WITH VERCAL STRIPES AND TOPMARK 2 BALLS’FL2 9 SEC’
SAFE BERTH OF 200M REQUIRED
CANCEL GERMAN NAV WARN 820

GERMAN NAV WARN 800
231530 UTC DEC
WESTERN BALTIC. TSS SOUTH OF GEDSER.
LOST SUPPORT PILE, LENGTH 37 M, REPORTED IN
PSN 54-24.9N 012-10.1E.
DANGER FOR SHIPPING.

Fler NAVTEX-varningar finns här.

Vilken typ av robot skulle det kunna röra sig om? Tyska marinen har bl.a. svenska Rbs-15 Mk3 på sina K130 korvetter. De har nyligen levererats och skulle kunna vara i behov av att testas. Man har även Exocet på sina Typ 143A robotbåtar och F123 korvetter samt Harpoon på sina F122 och F124 korvetter.

Kan en övningsrobot orsaka dessa skador? En sjömålsrobot går i ca M0.9 (ca 1100 km/h) och väger ca 400 kg. Effekten av en träff kan därför bli ganska så kännbar även om roboten saknar skarp stridsdel. Av träffen på bilden att döma så gick roboten på ett par meters höjd, s.k. "sea skimmering". Den var alltså inte i anfallsfas utan i någon typ av navigeringsmod. De flesta sjömålsrobotar stiger vid anfallet för att träffa fartyget ovanifrån där det är känsligast.

Det här får mig att tänka på en incident som inträffade för ett par år sedan i Stockholms skärgård då en skarpladdat robot 70 kom på avvägar och träffade Barnens Ö. Den olyckan berodde på att motorn inte tände som den skulle.

Robot eller plattform på avvägar? Själv så tror jag den tyska polisen har rätt i sina misstankar. VI får se vad den brittiska utredningen leder fram till för slutsats.

De som är intresserade kan läsa mer om framtiden för tyska marinen här. De lär drabbas liksom övriga tyska försvarsmakten av neddragningar i försvarsbudget och svårigheter att behålla fast anställda soldater/sjömän.

Se även Klart Skepp! och Observationsplatsen



SvD, Exp, DN, BLT, Hamburger Abendblatt

När katten är borta...

Argentina har drivit igenom en "blockad" av fartyg under Falklandsöarnas flagg. De får inte angöra hamnar som tillhör Mercosurunionen, d.v.s. Argentina, Brasilien, Paraguay och Uruguay. Rent praktiskt så kommer blockaden inte att ställa till något då de flesta fartyg med falkländsk flagg är fiskefartyg som enbart ägnar sig åt fiske i lokala vatten. Men det är definitivt ett finger i ögat på Storbritannien som envist hävdar rätten till Falklandsöarna (även fast de i praktiken har självstyre).

"So let me be absolutely clear. We will always maintain our commitment to you on any question of sovereignty. Your right to self-determination is the cornerstone of our policy," he said.

"We will never negotiate on the sovereignty of the Falkland Islands unless you, the Falkland Islanders, so wish. No democracy could ever do otherwise."

Malvinerna som Argentina kallar öarna har länge varit ett föremål för konflikter mellan Argentina och Storbritannien. Öarna i sig själva är det knappast någon som vill ha. Min systers man sade att det enda av värde han såg när han tjänstgjorde där nere var Kungspingviner. Men den som besitter öarna har rätt till anspråk på Sydpolen samt farvattnen kring Falklandsöarna där man misstänker att det finns gott om olja.

Förra året gjorde ett brittiskt företag ett stort oljefynd utanför Falklandsöarna, och sedan dess har Argentina ökat sina anspråk på ögruppen. En av presidenten Cristina Fernández de Kirchners vallöften i det argentinska presidentvalet i oktober var tuffare tag mot Falklandsöarna, och hon säger nu att beslutet att porta Falklandsfartygen var lätt att fatta.

– Malvinas är inte en argentinsk fråga, det är en global fråga, för på Malvinas tar de vår olja och våra fiskeresurser, säger Cristina Fernández de Kirchner till The Independent.

För tillfället är oljan kanske en smula för dyr att utvinna, men den dagen oljepriset stiger på grund av minskad produktion på de övriga fälten så kommer Falklandsöarnas värde att stiga.

Det är snart 30 år sedan Falklandskriget. Argentina intog öarna utan allt för mycket problem och trodde att det skulle bli för svårt/dyrt för Storbritannien att utmana. Man hade inte räknat med Margaret Thatcher och den brittiska beslutsamheten. Snabbt så plockades en hel del utrustning fram ur malpåsarna. Man hade precis lagt ner Vulcanflygplanen och sålt HMS Invincible till Australien. Den gamla HMS Hermes var planerad att tas ur srift 1982. Men genom en kraftig upprustning så lyckades man bomba Port Stanleys flygplats och sedan anlända med en flottstyrka med hangarfartygen HMS Hermes och HMS Invincible i spetsen. Ett antal RAF piloter hade då fått konvertera till Sea Harrier på vägen ner mot Falklandsöarna. Läs det här tidigare inlägget om luftkriget över Falkland.

Idag är läget för Royal Navy om möjligt ännu sämre än 1982. Sea Harrier FA2 är lagd i malpåse för flera år sedan. Harrier Gr9 lades i malpåse under 2010. Med bristande budget så var britterna tvungna att välja och då var valet Eurofighter för jaktförsvar och Tornado för attack (trots att Harriers jakt/attackbeväpning egentligen är bättre än Tornado med undantag för Storm Shadowrobotarna).

Axing the Harrier is set to save £450m over the next four years and £900m in total, and involve the loss of 12,000 jobs in the Harrier force.

The government's strategic defence and security review (SDSR) outlined the decision to scrap the Joint Force Harrier jet, which served the RAF and Royal Navy.

Last month, a formation of Harriers made a final journey from HMS Ark Royal - the last such flight from a Royal Navy aircraft carrier for about 10 years.

Britternas sista operationella hangarfartyg HMS Ark Royal är likaså lagda i malpåse. Möjligtvis så kan HMS Illustrious återanvändas (hon är ombyggd för att enbart hantera helikoptrar). HMS Prince of Wales är inte klar på många år (planerat till 2018). HMS Queen Elizabeth är planerad att hamna direkt i malpåse då den för tillfället är felbyggd för den icke anskaffade F-35B. F-35C är det ingen som vet när den dyker upp, trots att planen var att den skulle ersätta Sea Harrier 2012. I och med detta så har Storbritannien inget flyg att sätta in på samma sätt som läget var 1982.

Det som just nu finns tillgängligt på Falklandsöarna är ett par stycken Eurofighter som används för QRA - Quick Readiness Alert. De har dock inget att sätta in om det skulle komma fartyg som närmade sig fastlandet då de enbart är utrustade med jaktvapen.

Vissa analytiker anser att det som fick Argentina att försöka ta över Falklandsöarna 1982 var det faktum att Storbritannien på grund av budgetnedskärningar började minskade på närvaron i södra Atlanten.

Britain was initially taken by surprise by the Argentine attack on the South Atlantic islands, despite repeated warnings by Royal Navy captain Nicholas Barker and others. Barker believed that the intention expressed in Defence Secretary John Nott's 1981 review to withdraw the Royal Navy ship HMS Endurance, Britain's only naval presence in the South Atlantic, sent a signal to the Argentines that Britain was unwilling, and would soon be unable, to defend its territories and subjects in the Falklands.

Frågan är vilken sida USA kommer att ta? I kriget 1982 så var Storbritannien i behov av amerikansk stöd. Bl.a. i form av den senaste generationens AIM-9L Sidewinder. Storbritannien är en nära allierad och de har ställt upp i allt som USA hittat på (Afghanistan och Irak m.m.). Men samtidigt är Sydamerika en mycket viktig marknad för USA. Bl.a. vill man sälja F-18 till Brasilien. Just nu ser inte läget så lysande ut för britterna då Obama i officiella uttalande kallat Falklandsöarna för Malvinerna.

From there, the U.S. implicitly backed an OAS document calling for talks last June and again Tuesday at a conference in El Salvador. The latest declaration, which refers to the islands as the Malvinas Islands, calls for exploring "all possible avenues towards a peaceful settlement of the dispute" and resuming sovereignty negotiations "as soon as possible."

It was accompanied by some tough words toward Britain. In an OAS press release, Argentine foreign minister Hector Timerman said: "Unfortunately, Britain still declines to resume bilateral dialogue, in violation not only of repeated resolutions of the United Nations and this Organization." Timerman called for a "peaceful settlement to the dispute."

Realpolitik är alltid realpolitik. Att ställa upp på internationella insatser innebär bevisligen inte att man får hjälp när man behöver.

Om det blir en internationell förhandling om Falklandsöarna så har både Storbritannien och Argentina starka argument. Befolkningen vill inte tillhöra Argentina. Öarna ligger dock geografiskt nära Argentina. Jämför med Åland. Den åländska befolkningen ville tillhöra Sverige, men svenskarna visade svagt intresse. Kanske Falklandsöarna blir en avmilitariserad zon, precis som Åland, med koppling till Argentina?

Likheterna med 1982 är därmed mycket stora. Kommer Argentina att försöka igen? Det Storbritannien nu får känna på är det faktum att är du svag så kommer din motståndare att utnyttja din svaghet. Den tysta diplomatin funkar tyvärr mycket sämre när man inte har ett äss i ärmen i form av en laddad pistol. Man skulle kunna säga att "När katten (Royal Navy) är borta, dansar mössen (Argentina) på bordet (Falklandsöarna)".







BBC, Guardian, Defence Talk, SvD1, SvD2, GP

Pensionsplan(er)

I många länder börjar det bli akut med ersättare till dagens flygplan. F-35 har blivit försenad och fördyrad. Det kommer därför att finnas behov av "gap-filler" mellan dagens system och den kommande F-35. Det kommer dessutom att finnas behov av ett billigt komplement, då F-35 inte blev den billiga lösningen som skulle klara av allt.

Det finns olika alternativa lösningar på krisen.

Många flygvapen väljer att ställa delar av sin flygplanspark och hanka sig fram på det de har kvar. RAF har t.ex. slutat flyga med Harrier, trots att det är det flygplan som kanske bäst passar för insatser i Afghanistan med integration av laserpekare och laserbomber. Resterna av Harrierflottan säljs nu till USA som reservdelar så att US Marines kan fortsätta flyga sina AV-8B Harrier II ett par år till. Frågan är bara vad som kommer att ersätta Harrier i USA? Royal Navy har redan gett upp F-35B och satsar på F-35C med konventionell start och landning på hangarfartyg. US Marines kanske satsar enbart på helikoptrar, UAV och sina MV-22 Osprey i framtiden?

The UK has sold 72 BAE Systems Harrier GR9 aircraft to the US Marine Corps for £115 million ($180 million) to use as a source of spare parts to support the USMC's fleet of Boeing AV-8B Harrier II aircraft, the Ministry of Defence said.

The MoD claimed that when added to the savings made from retiring the Harrier fleet from service, the sale contributes to an overall saving of £1 billion.

However, the UK had previously spent around £1 billion to upgrade the Harrier fleet in a project begun in 2005.

Det här visar också att RAF ändrat fokus. Operationer liknande den i Afghanistan är inte prioriterat. Det är snarare operationer liknande den i Libyen som är målbilden.

Andra väljer att försöka gångtidsförlänga den park de har. USAF tittar bl.a. på att förlänga sina F-15E till 32.000 timmars gångtid! Tidigare har man haft problem med F-15C som har haft strukturhållfasthetsproblem. F-15E är en attackmaskin i första hand, men den tar mycket stora mängder last, vilket måste slita vid start/landning och turbulens.

The goals are to double the lifetime of the F-15C to 18,000h and quadruple the service life of the F-15E to 32,000h, Boeing told Flightglobal yesterday. At the 32,000h rating, the F-15E would essentially be in perpetual operational service -- the Boeing B-52H of its era.

An F-15C has already entered a four-year cycle of fatigue testing, with an F-15E soon to follow. It was only four years ago that an F-15C disintegrated in flight due to a poorly manufactured longeron. The fatigue tests will discover if the airframe has any other hidden weaknesses that need to be fixed.

If the F-15 fleet is to serve for decades to come, its aging analogue systems will also need a refresh. The US Air Force has already funded a new digital core processor and an active electronically scanned array (AESA) radar. Now, the USAF is looking to upgrade the self-defence systems with an digital suite. The Eagle passive/active weapon survivability system (EPAWSS) could be launched in 2013.

Det här är något som jag kommer att följa med mycket stort intresse. Det är inte helt snutet ur näsan att gångtidsförlänga ett flygplan och särskilt inte ett som redan använts mycket aktivt i strid över hela världen. Hur stor modifiering krävs det för att fyrdubbla gångtiden? Nya vingar och skrov? Gångtidsuppföljning med någon typ av lastberäkning? Kontinuerlig sprickuppföljning med ultraljud? Eller ändrar man helt enkelt på driftprofilen och lägger sig i vänstervarv på 20.000 fot?

En gångtidsförlängning innebär inte bara att flygmaskinen ska fortsätta användas i många år framöver. Det måste finnas stödsystem, reservdelar, utbildning av piloter och tekniker samt inte minst en flygplanstillverkare som står bakom och supportar driften. Med andra ord så är det inte gratis att ens fortsätta flyga de flygplan man redan har. Med den pågående ekonomiska krisen så kan det leda till en hel del intressanta kompromisser.

Red Arrows svarta år

När jag hälsar på min syster i Lincoln så brukar jag ofta få tillfälle att se en av mina favorituppvisningsgrupper, RAF Red Arrows. Detta då de baseras på RAF Scrampton som ligger bara några meter från min systers hus.

Men frågan är om det blir några flyguppvisningar på ett tag? Just nu har Red Arrows en mycket dyster statistik.

För snart tre månader sedan så omkom en pilot under uppvisning. Orsaken är ännu ej klar. Vitnen har dock sett en flamma från bakre delen av kroppen.

The team was displaying at the Bournemouth Air Festival when the incident occurred on 20 August.

Nine Hawks are normally used during the Red Arrows display. The UK Ministry of Defence subsequently confirmed the death of Flt Lt Jon Egging, the pilot of aircraft Red 4. On his first year with the team, Egging had previously flown the BAE Harrier GR9 for the RAF's 4 Sqn, including in Afghanistan.

Video footage purporting to have been taken of the accident shows the formation splitting with three aircraft peeling to the right, one of which then appears to lose altitude.

Se BBC reportage här.

Igår omkom ytterligare en pilot i en mycket ovanlig olycka.

Medical services were called to RAF Scampton in Lincolnshire after the incident involving one of the display team's Hawk T1 aircraft, the Ministry of Defence said. The Royal Air Force said the pilot had been ejected from his jet while it was on the ground.

Förra året så "groundades" hela Hawk T1 flotan i RAF efter problem med katapultstolen. Troligtvis så har detta problem inget med gårdagens händelse att höra.

Liknande olyckor har genom åren även inträffat i Sverige. Haveriet i Vidsel 2007 inträffade på grund av ett felkonstruerat utskjutningshandtag. Detta utskjutningshandtag är numera omdesignat i Gripen. Katapultstolen i Gripen är av samma typ som i Hawk T1, d.v.s. Martin Baker Mk10. Jag har för mig att en Draken-tekniker dog för ett antal år sedan då han blev utskjuten inuti en hangar. En annan Draken-tekniker har skadats efter att ha träffats av en pistong som ska skjuta loss huven. Även Eurofighter har haft problem med sina Martin Baker Mk16.

Katapultstolen är ett räddningsverktyg, men också en orsak till tillbud. Men genom åren så har betydligt fler räddats från att dö än som omkommit genom olyckor med felaktiga katapultstolar.



Fligh Global, SvD

Rykten om ett krig

Obama drar sig just nu ut ur Irak och sakta men säkert även ur Afghanistan. I den bästa av världar så gör han det för att jobbet är klart. I den mer realistiska världen för att pengarna är slut och för att han vill fokusera på presidentvalet 2012 och kunna gå in i valkampanjen med uppfyllt vallöfte från förra valkampanjen om att avsluta krigen som hans företrädare Bush Jr startat.

Men reduceringarna i Irak och Afghanistan skulle också kunna vara förberedelser för ett nytt krig. I pressen går det rykten om att Israel planerar att attackera Iran! Detta med mer eller mindre motvilligt stöd av USA och Storbritannien.

A Washington official familiar with the issue acknowledged the temperature has been rising and that Israel introduced an unpredictable element. He reiterated, however, that the policy of the Obama administration was to pursue all diplomatic channels, backed by tougher sanctions, and avoid military action.

"I do not think the US has the stomach for it," Sam Gardiner, a retired air force colonel who taught strategy at the National War College and who has specialised in carrying out war games targeting Iran, said. But if Israel went ahead, it would be difficult for the US to stay out. "The US would have to be involved and finish it," he said.

A congressional hearing on Iran last week was told that the Pentagon has a series of contingency plans for military action, ranging from all-out war to limited operations. Obama had signed off on these, the hearing was told.

Storbritannien förbereder sig som vanligt för att stötta USA i en eventuell konflikt.

In anticipation of a potential attack, British military planners are examining where best to deploy Royal Navy ships and submarines equipped with Tomahawk cruise missiles over the coming months as part of what would be an air and sea campaign.

They also believe the US would ask permission to launch attacks from Diego Garcia, the British Indian ocean territory, which the Americans have used previously for conflicts in the Middle East.

Nötter! Anfallet mot Afghanistan hade världens stöd och även de flesta muslimska länder ansåg att Talibanerna var en skam för Islam. Anfallet mot Irak hade mycket litet stöd från omvärlden, men Saddam Hussein hade heller inte särskilt mycket stöd från den övriga muslimska världen. Ändå så har USA haft stora problem med att motståndet har fått religiösa förtecken i bägge krigen. Anfaller man Iran så kommer det definitivt att ses som en ren attack mot mot den muslimska världen. Om världen har haft problem med islamistisk terrorism fram tills nu så är det bara en viskning av vad som skulle kunna uppstå efter ett anfall mot Iran.

Att tro att man skulle kunna stötta den iranska oppositionen på samma sätt som den libyska är också helt fel. De har ännu visat mycket få möjligheter att kunna genomföra en militär aktion mot sin egen regim. Tvärt om så riskerar ett krig att sluta folket mot USA snarare än att dela dem i två delar och ge möjlighet att utnyttja den interna konflikten.

Den enda logiken i sammanhanget är att stoppa Iran från att få tillgång till kärnvapen. Att anfalla ett land som redan har tillgång till WMD - Weapons of Mass Destruction är ologiskt. Jämför med t.ex. Nordkorea som sitter i en säker båt trots misshandel av sin egen befolkning och det ständiga hotet mot USA:s allierade Sydkorea. Anfallet mot Irak var heller aldrig till för att stoppa Saddam Hussein från att använda WMD, utan för att förhindra att han någonsin kom att få tillgång till dem. Ryktena om att Sadam hade tillgång till dessa vapen startades bara för att ge Preempive Strike doktrinen möjlighet att verka. Nu har det dessutom i efterhand visat sig att han var mycket längre från att ha WMD än vad USA fruktade.

Tyvärr så kan en konflikt mellan Israel och Iran få samma förlopp som inledningen av VK1. USA dras in tack vare sina täta förbindelser med Israel. Storbritannien dras in tack vare kopplingarna till USA. Frågan är hur bl.a. Egypten och Saudiarabien skulle ställa sig i en liknande konflikt? I dagsläget så är de pro-USA och inte särskilt förtjusta i Iran, men de regeringarna i dessa länder skulle kunna få det mycket svårt med delar av sin befolkning som kommer att tolka en liknande konflikt som ett religiöst krig. Att dessutom ta sida för Israel i ett krig är otänkbart. I det första Gulfkriget gjorde USA stora ansträngningar för att hålla Israel utanför då det annars hade riskerat att splittra koalitionen.

Men än så länge är det bara ett rykte. Jag hoppas att det förblir så.

Se även Försvar och Säkerhet.



DN

Upp på barrikaderna, igen! (uppdaterad)

London brinner igen. En stad som genomgått Blitzen under VK1 och VK2, bombexplosioner från både IRA och Al Qaida och otaliga "fotbollsfans" som skövlat kvarter efter kvarter då deras lag spelat dåligt.

Vad är de som protesterar egentligen ute efter?

Är det protester mot regeringarnas dåliga hantering av ekonomin, mot deltagande i krig som ingen har förståelse för eller för att visa på sin frustration över avsaknad av jobb? Eller är det helt enkelt bara så att de är uttråkade? Fotbollshuliganer som hittat en ny skala på sina slagsmål?

Upproren tog fart efter att fyrabarnspappan Mark Duggan sköts till döds av Scotland Yards specialpoliser på tisdagen. Engelska medier rapporterade om ögonvittnen som sade sig ha sett poliserna skjuta Duggan när han låg på marken. Samtidigt började rykten och berättelser spridas som en löpeld bland ungdomar via sociala medier, och på kort tid utvecklades det som började som fredliga demonstrationer mot våldet utanför polisstationen i Tottenham till regelrätta upplopp.

Mark Duggan var bevisligen en gangster, så det är knappast personer som gillade honom som ställer upp. Internet har säkert sitt finger med i spelet för att våldet ska få den skala det fått. Genom sociala medier så är det lätt att kalla ihop en grupp människor för att "spontant" agera mot staten. Det fungerade i Nordafrika och det verkar fungera i London. Skillnaden är bara att i Nordafrika så stod demonstranterna för något, men frågan är bara vad demonstranterna i London har för agenda annat än att bara slåss?

Han jämför händelserna med andra aktuella upplopp och pekar bland annat på Syrien där det pågår politiska protester, Grekland där protesterna är inriktade på sociala frågor och på rena huliganupplopp.

– Det här förortsrelaterade massprotesterna är en blandning mellan allt och inget. Det finns dynamik men ingen logik i protesterna.

– Är det politiska protester? Ja till viss del, svarar Nihad Bunar på sin egen retoriska fråga.

Anledningen till att protesterna blir så våldsamma är enligt honom dels att det inte finns några tydliga politiska eller sociala organisatörer bakom och att spridningen via sociala medier även drar dit människor som bara är ute efter bråk.

– Via sms, Facebook och Twitter samlas man snabbt och då får de, kanske befogade, sociala och politiska protesterna stora inslag av huliganism.

Sociala medier kan skapa problem för poliserna som inte hänger med, men används även för att samla människor som rensar upp efter upploppen.

Vilka typer av aktioner är egentligen moraliskt tillåtna?

I mitt förra inlägg om OFOG så fick jag kritik för att jag jämförde OFOG med Breivik & Co och ansåg att skillnaden egentligen bara var graden av våld. Bägge grupperingarna tar lagen i egna händer och anser att deras åsikter är viktigare eller mer rätt än övriga samhällets. Frågan är egentligen bara var vi sätter gränsen? Vilken typ av protest är OK? Oftast så är det bara framtiden som kan visa på vem som egentligen hade rätt. Vinnarna skriver historieböckerna.

Är det så att den äldre generationen helt enkelt inte förstår sig på den yngre? Har vi missat något förklarande budskap som sprids på Facebook eller Twitter? Vad skiljer dagens upplopp mot studentupproren -68? Då var det bl.a. anti-krigsrörelsen och medborgarrättsrörelsen som spred ett budskap som många ungdomar var beredda att slåss för. I efterhand så har det visat sig vara rättfärdiga protester, men med våldsamma metoder. De som deltog i studentupploppen -68 har i många fall lyckats göra karriär. Vi ser nog en och annan svensk politiker i Regering och Riksdag som som kastade stenar på poliser, målade Peace-symbolen i pannan och idkade fri sex i parkerna.

Skulle dessa typer av upplopp kunna sprida sig till Sverige? Givetvis. Se bara på upploppen i Göteborg 2001. Det har också genom åren förekommit lokala upplopp i bostadsområden med låg social status. Men det som saknas är en sammanhållande faktor. Vi har kanske ännu inte samma typ av misär i Sverige som i t.ex. Storbritannien. Våra arbetslöshetsersättningar och socialbidrag fyller nog en viss funktion i dessa sammanhang.

Om det skulle bli upplopp så är det också en fråga om vilka resurser Polisen har. Hur mycket har man förbättrat sina metoder och sin utrustning efter 2001? Polisen har brist på helikoptrar, vilket gör att de kommer att få svårt att få överblick över en situation som sprider sig i en storstad. Hur möter man stenar och molotov-cocktails? Det har forskats mycket kring icke-dödliga vapen, men det enda jag har sett som gett resultat är Polisens pepparspray. Annars så är det fortfarande batonger, sköldar, hjälmar och chockinsatser med polishästar, hundar och vattenkanononer som gäller vid upplopp.

Är dessa typer av protester en cyklisk företeelse på samma sätt som att börsen går upp och ner? Är det bara en konsekvens av att vi samlar fler och fler människor på samma plats i storstäderna?

I Frankrike så är man vana vid våldsamma protester. Jag kommer ihåg när jag var i Paris 2004 och en kväll stötte på poliser i full kravallmundering med vattenkanoner utställda. jag frågade en polis vad som var på gång och han svarade att det var brandkåren som skulle strejka. Mycket riktigt så fick jag ett par timmar senare på lokal-TV se fullt slagsmål mellan poliser och brandmän som till vardags arbetar tillsammans. Men när det är strejk i Frankrike så är det strejk och då skyr man inga metoder!

Det är kanske, som man brukar säga med skogar, nödvändigt med en större brand lite då och då? Det ger möjlighet för nya växter och djur att slå sig fram. I den politiska världen så är det kanske branden som ger möjlighet till nya idéer?

Se även Tokmoderaten.





Hmm...intressant att "Russia Today" lägger ut så många videosnuttar på problem i andra länder. Man kanske vill visa att Ryssland inte är så dåligt trots allt.















SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN1, DN2, DN3, DN4, DN5, DN6

Uppdaterad 11-08-09, 20:31
Hur man än gör så har man ändan bak. Londonpolisen får kritik av "experter" i Sverige som anser att man inte gjort tillräckligt för att hålla en dialog med demonstranterna. Samtidigt får man kritik från de boende i de aktuella områdena som tycker att man inte slår ner tillräckligt hårt på huliganerna.

Mjuk eller hård? Demonstrant eller huligan? Det är inte lätt att vara Bobby dessa dagar.

Uppdaterad 11-08-13, 15:59
Som man kunde misstänka så höjs nu röster även i Storbritannien om att strama åt sociala medier, då dessa använts för att samla ihop till veckans upplopp i London.

Den brittiska premiärministern David Cameron avslöjade, enligt The Guardian, att regeringen undersöker möjligheterna att stänga av vissa personer från sociala medier. De som sprider budskap för till exempel mer plundring bör kunna stoppas.

”Alla som har sett de skrämmande bilderna från kravallerna slås av hur de har organiserats via sociala medier. Fri media kan användas för bra saker, men även för till dåligheter”, citerades Cameron i The Guardian.

Osedvanligt korkat förslag. Man kan dra enkla paralleller till Egypten, Syrien och Kina där odemokratiska ledningar försökt sig på samma sak. Vem definierar vad som får/inte får sägas? Vem utdömer straffet att koppla bort någon? Vem verkställer straffet? Det är inte de sociala medierna i sig som orsakat upploppen, utan britternas ibland usla sociala förhållanden i kombination med en polismakt som inte har haft resurser eller förmåga att stoppa upploppen i tid.

Ärkebiskopen av Canterbury, Rowan Williams, fördömde de kriminella gärningarna. Samtidigt poängterade han att handlingarna måste sättas i en kontext, skriver The Independent.
..
Cameron har redan före kravallerna fått ta emot mycket kritik för nedskärningarna som bland annat innebär kraftiga besparingar inom polis och rättsväsende.

DN1, DN2

Uppdaterad 11-08-17, 06:54
Nu får två av de bloggare som legat bakom hetskampanjen som ledde till upplopp i Storbrittannien hårda fängelsestraff.

Trots att de två männen, enligt domen, inte orsakat någon specifik handling är polischefen Phil Thompson inte är förvånad över domen, med tanke på vilken roll modern teknik spelade i kravallerna och plundringen.

– Teknologin användes för att sprida hat och sammanföra människor som ville utför kriminella handlingar. Då är det inte svårt att förstå domarna som fälldes i dag.

Jag tycker att detta är en bra markering. Det är dock intressant att se en del kommentarer från andra bloggare (framför allt på vänsterkanten) på händelsen. De anser att Storbritannien fängslar underklass som visar sitt missnöje. Visst var det många som visade sitt missnöje, men det finns bättre sätt att göra det på. Det dog flera människor under upploppen. Vill man göra maktskifte på samma sätt som i Egypten så måste man också vara beredd på konsekvenser. Även om Storbritannien inte har en av världens bästa sociala politiker, så är det trots allt en demokrati.

Jag tycker detta också är en betydligt bättre signal till allmänheten än att försöka spärra av sociala medier. Skriv vad du vill, men det kan få konsekvenser.

DN

Framtida förstärkningar i UK

Det har varit många och långa diskussioner om de planerade neddragningarna i Storbritanniens försvarsmakt. Men nu verkar det som om det blåser nya vindar på UK MoD. Erfarenheterna från Libyen där man stod utan hangarfartyg och Afghanistan där man sliter hårt på sina markförband ligger som grund till både ny materiel och ny förbandsstruktur.

På den materiella sidan så kommer bl.a. följande stora anskaffningar att ske:

- 14 extra Chinook helicopters from 2014 onwards
- The Queen Elizabeth aircraft carrier conversion to catapult and arrestor gear ('cats and traps')
- Initial spending on the new Joint Strike Fighter fast jets (known as Lightning II) delivering Carrier Strike capability from 2020
- Development of the Global Combat Ship
- Three new Airseeker signals intelligence and surveillance aircraft in 2014
- Upgraded Warrior armoured vehicles.

Chinook helikoptrarna kommer efter bl.a. kritik på att brittiska soldater tvingas till utsatta marktransporter i Afghanistan och att det saknas MEDEVAC resurser. I kombination med någon typ av landstigningsfartyg så ger förstärkning på helikopterresurserna möjligheter till snabba landsättningar av trupp eller evakuering av civila. Storbritannien har genomlidit ungefär samma debatt som Sverige avseende anskaffning av helikoptrar, men nu verkar framtiden vara klar.

Ett av de nya hangarfartygen läggs som sagts tidigare i malpåse, då det är designat för F-35B. UK beställer inte F-35B, vilket kommer att göra framtiden för denna version en smula osäker. Det är nu enbart Marinkåren som är kund och F-35B har fortfarande stora problem med startvikten. Visst så flyger den nu under prov, men för ett stridsmässigt uförande krävs att den skall kunna operera med yttre last och mer bränsle. Nu blir det i stället F-35C för Royal Navy och en fortsatt förmåga att skydda insatser från havet. (Övergångsperioden innan Queen Elisabeth är levererad kommer att lösas med samövningar med Frankrike).

Global Combat Ship kommer att tillsammans med hangarfartygsförmågan att möjliggöra skydd av insatser från havet. Tillsammans med sina Amphibious Assault Ships av HMS Ocean, HMS Albion och HMS Bulwark kommer UK snabbt kunna föra fram styrkor till ett insatsområde liknande Elfenbenskusten, eller varför inte ett nytt Falklandskrig.

Airseeker kommer att bli ett intressant område att följa. UK lade precis ner hela sin Nimrod-flotta och är därmed av med all havsövervakningsförmåga och i stort sett all signalspaning. Nu väljer man att ta en beprövad konstruktion (Boeing RC-135 "Rivet Joint") i stället för att utveckla något eget som inte fungerar och som blir för dyrt.

Warrioruppgraderingen kommer efter erfarenheter i Irak och Afghanistan. Det behövs grövre vapen för att kunna slå ut starkt befästa positioner. Troligtvis kommer fokus även att ligga på bättre tekniker för att klara av IED. Det här ligger helt i linjerna med amerikanska erfarenheter där man satt in M1A2 Abrams i Afghanistan och omdefinierat sitt Ground Combat Vehicle program.



Förutom detta så visar rapporten "Future Reserve Studies 2020" att armén måste bestå av en större del reservare. Dessa skall tillföra "a huge range of skills, experience and capabilities". Detta är precis det argument som förts fram i Sverige varför den tidigare värnpliktsstrukturen egentligen var bra för utlandsuppdrag. Soldaterna var inte bara soldater utan bidrog även med sina civila kunskaper.

Kanske så har UK insett att man nått vägs ände med en försvarsmakt som enbart fokuserar på strid i Afghanistan-liknande insatser. Det nya försvaret verkar bli mer expeditionsinriktat. Små uppdrag för att lösa snabbt uppkomna kriser för att sedan så fort den initiala insatsen är färdig lämna över till humanitära organisationer samt FN-styrkor. Man tänker inte göra om misstaget att binda sig länge till en insats som man gjort i Irak och Afghanistan.

Man får inte glömma att förutom dessa anskaffningar så har bl.a. RAF sina Eurofighter som jag misstänker kommer att fokusera sina insatser på att försvara luftrummet över Storbritannien och Falklandsöarna. Expeditionär förmåga samtidigt som man har ett nationellt försvar.

Det ska bli intrssant att se hur den svenska Försvarsmakten reagerar på de nya vindarna i övriga länder.