Julläsning: Vulcan 607

Förkylning i kombination med en massa mat och socialt slöande under julhelgen ger ett perfekt tillfälle att försöka tömma biblioteket. SMB ger tyvärr ut för många böcker som fångar mitt intresse och likt en drogberoende köper jag fast jag inte hunnit läsa föregående bok.

Nu har jag i varje fall hunnit läsa igenom "Vulcan 607" av Rowland White. Utmärkt bok som får fem rattmuffar i betyg! Historien är välkänd. Det handlar om engelsmännens bombning av flygfältet i Stanley den 30 april till 1 maj 1982 under Falklandskriget. Operationen skulle bli känd under kodnamnet "Black Buck".

Anledningen till operationen var två delad:
- Engelsmännen togs med byxorna nere och kunde inte svara direkt på Argentinas invasion den 2 april 1982. Järnladyn Thatcher blev givetvis ursinnig och krävde att England skulle kunna militärt agera. Men frågan var med vad? Det logiska valet blev givetvis Royal Navy som med två hangarfartyg i spetsen snabbt satte ihop en invasionsstyrka. Redan den 9 april nådde de första engelska ubåtarna Spartan och Splendid vattnen utanför Falkslandsöarna.

- RAF ville givetvis vara delaktiga i operationen. Man lånade ut Harrier GR3 som stationerades ombord på hangarfartyget Hermes som komplement till RN Sea Harrier som opererade från Hermes och Invincible, men enbart i jaktrollen. Flygvapenpiloterna fick snabbträning i att landa på fartygsdäck. Men detta var inte en operation i egen regi. Lösningen för att nå Falklandsöarna hette lufttankning. Engelsmännen använde sig av det beprövade lufttankningsflygplanet Victor. Men vilket flygplan skulle genomföra själva anfallet? Tornado GR1 hade varit operativ på förband i enbart ett par veckor och bedömdes som ett för omoget system. Buccaners oljeförsörjning till motorn skulle inte tåla ett så pass långt uppdrag som en bombning av Stanley skulle innebära. Lösningen hette Vulcan som var i slutet av sin karriär i RAF.Flygbasen i Waddington var planerad att stängas den 1 juli 1982. Den 9 april fick Vulcandivisionen på Waddington order om att planera ett uppdrag mot Falklandsöarna. Den 29 april så påbörjades första delen av resan med flygning till ön Ascension.

Som ni ser på bilden av Flight Lieutenant Martin Withers ovan så var det inte bara själva flygplanen som var på väg att pensioneras. Även besättningen tillhörde det gamla gardet.

Jag tänkte inte säga särskilt mycket om själv operationen. Den får ni läsa er till i boken, alternativt via länkarna ovan. Men det finns ett antal generella slutsatser som man kan dra av att studera denna operation som Sverige borde tänka på.

- Förmågeglapp. Engelsmännen hade börjat reducera sin långräckviddiga förmåga innan Tornado GR1 var operativ. I Sverige diskuterar vi mycket om förmågeglappen i stridsledningssystemet vid övergång från nationella länkar till internationella Länk 16 samt i spaningsförmåga vid övergång från AJSF 37 till JAS 39 Gripen spaningskapsel SPK. Detta är någonting som är naturligt och givetvis inträffar vid generationsväxling. Men det måste finnas möjlighet till parallell användning och planering för hur man ska agera vid förseningar vid införande av nya system. Väpnaren hade ett inlägg om just detta för ett par dagar sedan.

- Lufttankning är farligt. Engelsmännen som har hållit på med detta i många år har stora problem med skador på både lufttankningsflygplan och den som tankar. I fredstida övningar är det lätt att sätta begränsningar i väder och se till att det finns utrustning som kan laga skadorna. I en krigsoperation kan man bli tvungen att genomföra lufttankning i allt annat än stabila väderförutsättningar. I Sverige har vi precis genomfört de första lufttankningsutbildningarna på svenska divisioner. Vi får inte glömma bort att lufttankning är en av de farligaste aktiviteter som går att genomföra med stridsflygplan i fred.

- Integrering av ny utrustning. Vulcanflygplanen hade inte använts i den konventionella bombrollen på massor av år. Lufttankning hade inte övats på 20 år. Man fick resa runt på museum och skrotgårdar för att samla ihop luftttankningsutrustning och bombmagasin. De ca 100 sista kvarvarande bomberna hittades i ett förråd. För att navigeringssystemet skulle klara av den långa flygningen över öppet vatten så integrerades två stycken tröghetsnavigeringsssystem. En motmedelskapsel hängdes på flygplanet med en egentillverkad balk. Under de senare Black Buck uppdragen så integrerades den signalsökande roboten Shrike. Kan vi göra detta i Sverige? Knappast! Ta exemplet NVG - Night Vision Goggles. Trots att det testats i många år på FMV Provflyg så tog det över två år att få ut det på förband, trots att en s.k. "snabbrutin" användes. Problemet är att RML - Regler för Militär Luftfart har lagt allt ansvar i händerna på industrin när det gäller tekniska frågor. Det innebär att allt nytt som ska in på flygplan tar tid och kostar pengar. Felet som Försvarsmakten har gjort här är att man har kopierat ett civilt regelverk rakt av och inte tänkt på att det kan finnas särskilda militära behov. Flygingenjörskåren som tidigare hade ett lokalt tekniskt ansvar på flygflottiljerna är därmed inte användbar längre. Begreppet krigsreparation tränas inte längre utan allt bygger på godkända data från leverantören av flygplanet, d.v.s. för Gripen är det Saab. Flygvapnets tekniska underhållsorganisation har därmed blivit mycket fredsanpassad.

- Träning på nya förmågor. Besättningarna på Vulcanflygplanen hade inte tränat lufttankninge eller fällt konventionella bomber. Som tur väl är så är RAF stort och kunskapen fanns inom de andra flygande systemen. Hur gör vi i Sverige om vi snabbt skulle behöva lära oss en ny förmåga? Låt säga Hot&High operationer med HKP 10B i Afghanistan. Hur landar man med en helikopter i Brown Out? Hur startar man med en MEDEVAC helikopter i 45 graders värme på 3000 meters höjd samtidigt som man beskjuts med finkalibrig eld? Det är bara att bita i det sura äpplet och hyra in utländska instruktörer.

- Hotbilden kan ändras. Sist, men kanske mest viktigt är att vad vi än planerar att använda vårt försvar till så kommer det att bli någonting annat. Engelsmännen tränade för tredje världskriget och Vulcan hade helt konverterats till rollen att fälla kärnvapenbomber. I själva verket blev det till att snabbträna en styrka för att invadera en ö. Detta är någonting som svenska politiker bör ha i åtanke. Bara för att hotbilden ser ut på ett visst sätt idag innebär det inte att den kommer att se likadan ut i morgon. Är det någonting som historien lärt oss så är det att en försvarsmakt är designad att vinna föregående krig. Engelsmännen hade en hel del i förråd som dom kunde återanvända. Sverige har sålt ut sina förråd på bättre-begagnat-marknaden. Om någonting oväntat skulle ske, hur lång tid tar det oss att ställa om systemet? Hur starka politiska signaler krävs det för att t.ex. börja utbilda värnpliktiga igen? Vilka instruktörer är det i så fall som vi ska använda om behovet skulle uppstå? Hur återaktiverar vi våra flygbaser och strilanläggningar?

Vi kan givetvis göra som strutsen, stoppa ner huvudet i sanden och nonchalera ovanstående problem. Eller så kan vi göra som många liberala politiker förespråkar och lite helt på att EU och NATO ska vid behova hjälpa oss. Men vem vill hjälpa en som inte kan hjälpa sig själv? Jämför med sjukvård. Visst kan man för det mesta lita på att det finns ambulanser, men ändå så är det bra om befolkningen i allmänhet kan hjärt- och lungräddning, då det tar ett tag innan ambulansen kommer.

Jag tvivlar på att Reinfeldt i framtiden vill tvingas återupprepa Chamberlains berömda "Peace for our time".