Examensdags!

I många år så har debatten böljt fram och tillbaka om det går att vinna ett krig med enbart luftstridskrafter. Kosovo 1999 för en del förespråkare fram som ett exempel på att det är möjligt. Jag håller dock inte med. Man missar då två faktum. 1 - Det fanns styrkor på marken i form av UCK som bedrev ett markkrig mot serberna och 2 - bombanfallen mot Belgrad fick den serbiska befolkningen att tappa viljan och stödet till sin regerings krigföring. Dessutom krävdes det efter luftkriget en massiv insats av marktrupper för att hålla de bägge sidorna separerade från varandra så att inte våldet skulle blossa upp igen. Samma sak har egentligen inträffat i Libyen. NATO:s luftstridskrafter har stöttat rebellarméns markoffensiv (med viss koordinering av små specialstyrkeförband på marken). Om det kommer att krävas marktrupper i fortsättningen och om den politiska viljan finns att ställa upp med dessa är oklart. Själv så anser jag att det är oklokt att ge sig in med marktrupper, då vi kommer att få det svårt att dra oss ur i framtiden. Alternativet är att fortsätta stödja rebellerna från luften.

Personligen så tror jag på tesen att med luftstridskrafter så kan man inte vinna ett krig, men utan så kommer man att förlora det. Hur är det då med Afghanistan, kanske någon frågar sig? Talibanerna har ju inget flygvapen. Tja, det finns två förklaringar till talibanernas okänslighet för flyganfall. 1 - de saknar strategiska mål, vilket egentligen är den typ av mål som luftstridskrafter är optimerade för. 2 - de slåss med en helt annan tidsskala för sin krigföring. Att nöta ut talibanerna tar tid, vilket ISAF inte längre har. Varje attack riskerar dessutom skador på civila, vilket underlättar talibanernas rekrytering. ISAF vill dra sig ur så fort som möjligt och talibanerna har råd att vänta.

Nu börjar NATO:s generalsekreterare Fogh-Rasmussen tala om att dra sig ur Libyen. Givetvis så beror detta på den dåliga ekonomin i Europa och i USA. De flesta länder har kört slut på sina resurser. I Sverige börjar våra politiker att vackla, så att när NATO nu också börjar fundera på att dra sig ur måste det ses med ett visst mått av lättnad. Om NATO sedan har lyckats med sin insats får framtiden visa. Kanske har en tyrann bara ersatts av en annan? Kanske vi har lyckats med att bryta ner en stabil diktatur och ersatt den med instabil demokrati som förr eller senare faller ihop till ett nytt Somalia?

Det börjar därför bli dags att summera ihop insatsen.

Försvar och säkerhet har i ett inlägg analyserat vad de olika aktörerna vunnit/förlorat på kriget. För Europa som militär allians vid sidan av NATO så har det inte gått så bra.

Generellt sett negativt med undantag för de stater som deltog i Unified Protector. Flera bedömare talar om att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik dog i samband med upptakten till kriget. Det var dels den tyska oviljan att deltaga liksom den brittiska vägran att låta unionen leda militära operationer istället för NATO som tog mest tull på förtroendet. Det är heller inte EU som organiserar den stora konferensen om Libyen i början av september, utan Frankrike.

De exakta kostnaderna för insatsen är svåra att räkna ut. I den här sammanställningen så redovisas en analys av hur stor del av stridsinsatserna varje land stått för (Sveriges insatser kategoriseras inte som stridsinsats!).

France: 33%, approximately 2,225 strike sorties
US: 16%, 801 strike sorties
Denmark: 11%, dropped 705 bombs
Britain: 10%, 700 strike sorties
Canada: 10%, approximately 324 strike sorties
Italy: 10%
Norway: 10%, 596 strike sorties
Belgium: 8th ally participating in combat missions, no public data available on number of strike sorties

Om man räknar med en medelläng på varje insats på 6 timmar och 100.000 kr per flygtimme så får man en grov uppskattning om flygtidskostnaden. Varje bomb ligger sedan på 250.000 - ca 5.000.000 beroende på typ. Men då får man bara med själva attackflygplanen. Man missar helt alla stödflygplan som AWACS, lufttankning m.m. och hela lednings och underhållsorganisationen. För att inte tala om de inledande anfallen med Tomahawk, Storm Shadow och B-2.

Oavsett om de av vissa analytiker klassas som stridsuppdrag eller inte så har de spaningsinsatser som Sverige genomfört haft två positiva effekter:

1 - De svenska spaningsbilderna möjliggör bättre analys av framtida mål och att utvärdera effekten av ett anfall. Rätt mål ska bekämpas och ett mål som är utslaget ska inte bekämpas igen. Detta innebär att effekten av de övriga NATO-styrkornas markanfall höjts. Tyvärr så innebär den tid det tar från målet till dess att bilderna finns hos en anfallande besättning att spaningsinsatserna gör bäst verkan mot stationära mål. Rörliga mål kräver att spaningsflygplanet leder det anfallande flygplanet direkt med laserutpekare eller datalänk, något som de svenska politikerna inte har varit särskilt sugna på. Frågan vilken påverkan detta ger på risken för skada på tredje man? Gamla spaningsdata måste trots allt öka risken för att fel mål bekämpas?

2 - Genom att Sverige bidrar med spaningsresurser så kan de andra ländernas flygplan fokusera på markanfallen. Detta innebär att Sverige indirekt förstärker markattackförmågan. Tyskland gjorde samma sak när man förstärkte AWACS-besättningarna över Afghanistan så att överiga NATO kunde fokusera på Libyen.

Vilka erfarenheter har NATO då dragit av insatsen i Libyen? Lyssna på den här intervjun av generallöjtnant Friedrich W Ploeger, Deputy Commander NATO Allied Air Command ACC.

- Hotet från det libyska flygvapnet var borta redan innan NATO-operationen drog igång. Flygvapnet slogs ut redan under den fransk/engelsk/amerikanska insatsen "Odyssey Dawn". Behovet av rena jaktflygplan var därför lågt. Vilket också bl.a. kan ses av det svenska förbandets fokus på spaningsuppdrag.

- Khadaffis soldater anpassade sig till lufthotet och använde en taktik som liknade rebellernas, vilket gjorde dem mycket svåra att skilja åt från luften och därmed också att slå ut. I stället för stridsvagnar så använde man Toyota jeepar med tunga kulsprutor och granatkastare på flaken. De tog av sig sina uniformer och slogs i civila kläder. Detta innebar också att NATO blev tvungen att anstränga sig för att minimera skador på civilbefolkningen (vilket är en av orsakerna till att man satte in markförband, trots att FN-resolutionen egentligen inte medgav detta). FAC/TAC utbildningen har varit omfattande och lett till att de andelen av de civila förlusterna orsakade av NATO har varit lägre i Libyen än i något annat krig.

- NATO saknar en hel del förmågor. Lufttankning, ISTAR, UAV och vapen med låg verkan för att minimera skada på tredje person (collateral damage). Detta gör att NATO är beroende av USA vid insatser.

- Det krävs en stor organisation för att leda en liknande insats. I början var NATO:s ledningsenheter underbemannade, men de förstärktes i juni.

- UAV ersätter inte flyg utan kompletterar med uthållighet i uppdrag som är "dirty, dull & dangerous". Men bara om de opererar i ett luftrum där det saknas hot. Vad som sker i framtiden är svårt att avgöra, men det måste styras av behov. UAV:er för att upptäcka IED eller för att störa kommunikation?

En intressant fråga som journalisten ställer mot slutet är hur framtiden ser ut med länder som minskar på storleken på sina flygvapen, där det dyker upp enskilda flygplanstyper som ska klara av allt och mer och mer av uppdragen läggs på UAV:er?

Svaret blir att det är en svår balans mellan vad som behövs och vad finansministrarna i de olika länderna har råd med. Nedgången i antal flygplan behöver trots allt inte betyda nedgång i förmåga. (Här håller jag inte helt med, då färre antal flygplan trots allt innebär att man förlorar uthållighet, då ett flygplan inte kan göra två saker samtidigt som t.ex. utföra en insats och samtidigt träna piloter inför nästa).

NATO börjar se ett nytt stadie i sin utveckling. Från att ha varit en allians "by necessity" under Kalla Kriget via en allians "by choice" så är man återigen en allians "by necessity", fast denna gång beroende på vacklande ekonomi snarare än en yttre hotbild. Det är helt enkelt för dyrt för många medlemsländer att behålla sina sjö- och luftstridskrafter på samma nivå som tidigare. NATO:s medlemsländer kommer därför i framtiden troligtvis att specialiseras inom olika roller och förmågor. Det enda som hindrar denna utveckling är medlemsländernas rädsla för att bli lämnad ensam i framtiden och då helt sakna vissa förmågor. Men kanske den sviktande ekonomin kan överkomma denna rädsla?

Många konspirationsteoretiker anser att krigen i Libyen, Irak och Afghanistan har sin grund i behovet av att kontrollera oljan. Jag anser att detta behov är sekundärt. Kostnaderna för insatserna innebär att det tar många år innan eventuella oljevinster kommer att täcka dessa. Nej, det mest troliga argumentet för varför NATO gör dessa typer av insatser är för att rättfärdiga sin egen existens.

Dags för betygsutdelning efter denna insats. Frågan är om resultatet blev G eller IG? Betyget VG eller MVG kan inte delas ut då insatsen snarast pekat på bristerna än på möjligheterna med Europas försvarsmakt under internationella insatser.

LFS 2025 Del 1 - Ledning

Handsken är kastad. KKrVA har utmanat alla försvarsintresserade att deltaga i en studie för att definiera framtidens luftförsvar.

En av anledningarna till avdelning III initiativ är att vi saknar ett samlat grepp efter Luftförsvarsutredning 1967. Med LFS 2025 hoppas vi ge mer näring till en diskussion som inte slutar förrän efterfrågan på luftförsvar är över.

Eftersom det är en regnig dag idag och jag inte har något bättre för mig så antar jag utmaningen. Då det är en ganska komplex uppgift så delar jag upp den i flera delar varav denna första fokuserar på ledning eftersom det är kittet som knyter ihop luftförsvaret.

Som utgångspunkt för min diskussion använder jag mig av "Svenska Flygvapnets Styrdatasystem" av Arne Larsson 2005-05-29 F22/04 som är en del av FHT - Försvarets Historiska Telesamlingar, urvalsgrupp Flygvapnet samt "Luftens dirigenter" av Bjarne Darwall, ISBN 91-973892-6-9. Dom beskriver tillsammans ganska så bra vad vi en gång i tiden har haft i Flygvapnet.

Jag tänker inte besvara frågan om vi ska försvara Sverige eller inte, utan anser att med dagens politiska direktiv så är det självklart även om man verkar ha glömt bort det med nedläggning av krigsbaser och stridsledning samt slopande av värnpliktsystemet som behövdes för att bemanna krigsbaserna.

Jag tänker inte heller borra mig ner allt för mycket i ekonomi, utan anser att om vi ska ha en Försvarsmakt värd namnet med förmågan att försvara Sverige så måste det få kosta vad det kostar. Dock så försöker jag att utnyttja existerande system så mycket det går samt titta på internationella system för att få ner kostnaderna så mycket det går.

Kort historik
Den svenska stridsledaren har ända sedan införandet av STRIL 50 klassats som den femte gruppmedlemmen i en fyrgrupp jaktflygplan. För att få effekt av luftförsvaret gäller det att sätta in jaktflyg och luftvärn där de behövs och när de behövs. Stridsledaren hjälpte till att leda flygplanen mot målen samt gav muntlig information för att bygga upp pilotens omvärldsbild (s.k. Situational Awareness) fram tills dess att han själv kunde hitta målet visuellt (J29) eller med hjälp av egen radar (J30, J33).

Stridsledaren fick sin luftlägesinformation från radarstationer av typ PJ-21 och spaningsradar PS-41/T som var flyttbar. Från den optiska luftbevakningen samlades informationen in via LGC till LFC - Luftförsvarscentraler. Sammanlagt 11 stycken anläggningar sprängdes ner i berg runt omkring i Sverige. Inspirationen och stora delar av utrustningen kom från England.

Med STRIL 60 infördes datastridsledning till J35 Draken som sedan förbättrades med införandet av JA37 Viggen (attack och spaningsversionerna av Viggen hade inte dataledning). Datastridsledning har stora fördelar då det går snabbt att föra över informationen direkt till flygplanets vapenberäkningar och det fungerar bra även vid kraftig störning. STRIL 60 innebar även anskaffning av nya radarstationer, bl.a. PS-08 och PS-15. Man införde ett "filter" till LFC i form av Rrgc/F - Radargruppledningscentral Fast, där informationen från radarstationer gjordes om från analog "bredband" till digital "smalband". Det uppstod massiv kritik över detta beslut, då stridsledarna ansåg att den gamla analoga radarbilden gav dom en mer "riktig" bild av omvärlden.

LFU 67 - Luftförsvarsutredning 67 (den senaste stora studien av luftstridskrafter) inför det stora försvarsbeslutet 1972 pekade på behovet av en rörlig operativ stridsledning. Detta infördes i form av Rrgc/T - Transportabel. Dessa var tänkta att samgrupperas i fortifikatoriska skydd bredvid de nya PS-860 som vid behov kunde sänkas ner i marken. För låghöjdsspaning infördes PS-870 med en antenn och mast som kunde flyttas mellan ett antal förplanerade grupperingsplatser. På så sätt hade man ett bra skydd mot dåtidens precisionsvapen och signalsökande robotar.

Den senaste utvecklingen av Stridsledningen som planerades samtidigt som Gripen är STRIC - StridsledningsCentral. Det var tänkt att en transportabel lösning STRIC/T skulle tas fram, men den ströks p.g.a. budgetskäl. STRIC består av ett antal operatörsplatser som ser identiskt lika ut. Beroende på vilken roll som operatören loggar in som så får den dock olika funktioner. Samtliga idag existerande ledningscentraler har numera STRIC som användargränssnitt. STRIC operatörsstationer har även exporterats till bl.a. Australien i deras Anzac fregatter. I samband med STRIC så anskaffades även luftburen radar i form av PS-890 som sedan vidareutvecklats till ASC-890.

Sedan dess har utvecklingen på stridsledningen i stort sett stått still förutom att användargränssnittet i STRIC fortfarande putsas på lite då och då.

Dagens Gripenflygplan har en utmärkt radar och en datalänk mellan flygplanen som gör att man inte längre är lika beroende av stridsledningen för att bygga upp omvärldsbilden. Men man kan inte se bakåt! Det gäller dessutom att komma till rätt ställe för att optimera användandet av de fåtal flygplan som vi har i Flygvapnet. med andra ord, ju mindre Flygvapen, desto viktigare är det därmed att stridsledningen fungerar så att varje enskilt flygplan ger större effekt.

Ledningscentraler
Som alla har löst i pressen det senaste året så har vi två stora problemområden avseende stridsledning.

- Dels ett förmågeglapp då vi saknat möjlighet att skicka stridsledningsdata till våra C/D Gripen. Detta är på väg att lösas då C/D Gripen kan bära Länk 16 terminaler. Detta är en amerikansk/NATO standard för överföring av taktisk information. Vi saknar dock fortfarande ledningscentraler som kan skicka Länk 16 information. Det vi för tillfället har är våra ASC-890 luftburna ledningscentraler som är på väg att levereras. Nackdelen med dessa är kort uthållighet. Vi saknar dessutom ett rikstäckande nät med sändarstationer för Länk 16 där stridsledningen kan skicka information till egna flygplan på låg höjd.

- Dels en pågående nedläggning av våra existerande stridsledningscentraler. Diskussionen har varit het mellan alternativen NBF, som likt hydran dyker upp i nya skepnader som GLC/NOC, GLI m.m. och existerande stridsledningscentraler i bl.a. Hästveda. Principdiskussionen har varit att en fast ledningscentral kan lätt slås ut i dessa precisionsvapnens tid och man därför fokuserar på att kunna bygga upp en ledningscentral i en skolsal vid behov. Men där tycker jag att kritiken har varit helt fel. Våra existerande ledningscentraler ska tåla en atombomb och kriget i Irak 2003 bevisade för USA att det är mer eller mindre omöjligt att slå ut djupt nedgrävda bunkrar. Om USA skulle släppa en s.k. "Bunker Buster" på en svensk ledningscentral nedsprängd i urberget så skulle det bara skrapa ytan på berget. Det som är problemet är de fasta radarstationerna samt kommunikationslänkarna som lätt kan slås ut med precisionsvapen. Vi måste därför ha en mobil lösning med välutbildad personal som snabbt kan reparera eller flytta på ledningsstationer. Nu råkar det faktiskt finnas ett sådant nät och det är det civila 3G mobiltelefoninäten som tack vare Internetflugan snabbt byggs ut för ökad kapacitet. Krigsplacera därför personal (om det går nu för tiden? Alternativt köp upp en OPS-lösning?) inom dessa befattningar. Säkerställ med hjälp av statliga bidrag att stationerna är tillräckligt robusta och har tillgång till nödkraft. Detta är något som även behövs i det civila Sverige, vilket bl.a. stormen Gudrun pekade på. NBF hysterin fokuserade på tok för mycket på teknik att man glömde bort att det finns ett arv som är väl värt att återanvända.

Alltså bör framtiden för ledningscentraler vara att behålla 2-3 av dagens fortifikatoriskt skyddade centraler som är helt redundanta och kan ta över varandras roll. Komplettera med ett par stycken STRIC/T fölr rörlighet, redundans och utlandsuppdrag.

Sensorer
Vad har vi idag? De civila ledningsorganen går mer och mer över på s.k. sekundärradar, d.v.s. dom läser enbart av transpondersvar från flygplanen. Flygplanen själva har möjlighet att detektera andra flygplans position och noggrannheten är med hjälp av GPS mycket bra. Problemet är bara att GPS går att störa ut och eftersom det ägs av USA så är det t.o.m. möjligt att stänga av (knappast så troligt, då även USA skulle lida av detta). Det ryska alternativet Glonass används inte i västvärlden och är inte heller särskilt väl uppbyggt. Det europeiska alternativet Galileo har inte heller fått en bra start. Detta gör att vi inte helt kan lita på GPS i krigstid. Transponder är dessutom något som knappast fientliga flygplan använder sig av.

Försvarsmakten bör kräva av luftfartsverket att det finns kvar civila radarstationer som klarar s.k. primärradar, d.v.s. har en riktig utstrålande radarsignal. Detta är ett måste för att få en bra yttäckning i fred. Samordning med de civila ledningsorganen är ett måste med tanke på att det inte längre existerar unika militära övningsområden, utan militär och civil trafik delar samma luftrum.

Den nordiska samordningen av radarplottar måste utökas. Om detta ska ske via Länk 16 formatet (filtrerad smalband), eller någon typ av bredbansöverföring får teknikstudier visa.

För krigsscenenariet så är det bara rörlighet som är lösningen. Det ger dessutom en bra bi-effekt i form av att systemen går att vid behov ta med på en internationell insats.

PS-860/870 var en bit på vägen vad gäller rörlighet, men ändå inte tillräckligt. Bägge typerna är med dagens vapensystem för lätta att slå ut, även om man taktikanpassar genom att slå av/på sändning för att undvika signalsökande robotar. Vet fienden bara läget (vilket han vet) på stationerna så går dom snabbt att slå ut.

ASC-890 är en bra teknikstudie för ett framtida rörligt system. Tyvärr så saknar luftburna system uthållighet och dagens Saab 340 är en för liten plattform. Byt ut till en större plattform som Saab 200/Embraer 145 (viss problem finns med jetlösningen) så finns det möjlighet till fler operatörer och motmedel. Vi behöver dessutom fler enheter för att täcka större delar av Sverige och kunna få tillräcklig uthållighet.

För marksidan så ser jag en möjlighet att utveckla UndE 23 som finns till Lv-robot 23. Den ger en bra möjlighet till ett rörligt marksystem som ger uthållighet och kan lokalt luftbevaka viktiga områden.

Dataledning
Det svenska 300-formatet för dataledning är i grund och botten överlägset Länk 16. A/B versionen av Gripen ärvde därför detta mer eller mindre rakt av från JA37 Viggen. Det har egentligen bara ett fel. Det finns bara i Sverige! Det gör att vi får två problem med dagens inriktning på försvaret.

- Vi kan inte operera internationellt (om vi inte tar med oss ett STRIC)

- Vi kan inte leda utländska stridskrafter effektivt på övningar i Sverige, eller vid en eventuell krigssituation de stridskrafter som våra politiker vill ska kunna komma till Sveriges hjälp.

Det är därför helt rätt att Gripen gått över till Länk 16, som är den internationella standard som används. Diskussionen kring förmågeglapp har inte varit Gripens fel. Synd bara att övriga Försvarsmakten inte hängde med i denna utveckling. Nu gäller det därför att bygga upp denna förmåga på bredden i Försvarsmakten och även se till att mark- och sjöstridskrafterna blir inkopplade. Ser vi bara till att alla våra nya system har Länk 16 (eller dess framtida efterföljare) som gränssnitt så är vi mer eller mindre automatiskt interoperabla. Svenskutvecklade system är givetvis OK, men gränssnitten utåt måste vara standard! Detta gör också att vi kan nå målet att skapa en gemensam luftlägesbild mellan mark-, sjö- och flygförband.

Länk 16 kan reläas från ett flygplan till ett annat, vilket ger mycket lång räckvidd och behovet av marksändarnät minskas. Men detta tar samtidigt kapacitet, så min rekommendation är att anskaffa ett antal rörliga markstationer för att skicka ut Länk 16 information. Dessa skulle även kunna nyttjas för att reläa radiotrafik till flygplan på låg höjd på samma sätt som dagens s.k. "radiokullar".

Identifiering
Militärt hade vi tidigare IK som var ett störskyddat kodat alternativ till den civila transpondern (SSR - Secondary Surveillance Radar). Problemet var att det var ett unikt svenskt system och vi har numera i C/D Gripen gått över till IFF - "Identification Friend or Foe" som är ett NATO-anpassat system som innehåller även civil transponder. Problemet är att liksom Länk 16 så har restejn av Försvarsmakten inte hängt med Flygvapnets utveckling. Det behövs frågeenheter på marken som kan detektera IFF-signalen. Detta är ännu inte helt infört på luftvärn och marinens fartyg. FMV driver ett projekt kallat SWIFF - Swedish IFF som var tänkt att ersätta IK, men eftersom Gripen nu har tagit initiativ så bör snarast resterande Försvarsmakten hänga på och anskaffa samma system.

Den NATO-standard som vi för närvarande följer är den äldre Mode 4. För ett par år sedan så nödlandade ett amerikanskt P3 Orion flygplan i Kina efter en kollission. I och med detta så anses tekniken bakom Mode 4 vara röjd. NATO går därför mer och mer över på Mode 5 som är bättre krypterad och har bättre störskydd. Men eftersom Sverige inte är NATO-medlem, så är det inte helt självklart att vi får tillgång till Mode 5! Det här är resultatet av dn svenska viljan att vara interoperabel, men oviljan av att bli NATO-medlem.

Slutsatser
Stridsledningen behövs även i framtiden för att optimera varje insats och förbättra situationsmedvetandet hos piloterna. Detta gäller särskilt i och med att storleken på Flygvapnet minskas dag för dag.

- Behåll ett par av de gamla stridsledningscentralerna, eftersom fortifikatoriskt skydd trots precisionsvapen fortfarande fungerar. Komplettera med STRIC/T för rörlighet och utlandsuppdrag.

- Anskaffa fler ASC-890 och byt till en större plattform samt komplettera med UndE 23 för rörliga sensorer. Komplettera i fredstid med civila primärradarstationer.

- Utnyttja den civila 3G-infrastrukturen för kommunikation mellan ledningscentraler och ledningsenheter. Säkerställ med statliga bidrag att den är robust nog för krigsanvändning. Se till att det finns en krigsorganisation som kan hantera denna kommunikation.

- Bygg ut IFF mode 5 på samtliga plattformar i Försvarsmakten.

- Bygg ut Länk 16 för ledningskommunikation och använd det även för mark- och sjöstridskrafter.

Viktigast är dock att snabbt se till att vi förutom ett tekniskt förmågeglapp inte får ett personalglapp, då de fåtal stridsledare som finns kvar i tjänst idag måste finnas kvar för att utbilda nästa generation. Annars så får vi göra som danskarna och skicka våra elever på utbildning i andra länder. Detta kan också vara en av huvudorsakerna till att behålla Hästveda!

Nästkommande inlägg kommer att handla om bassystemet, jaktförsvaret, attack/spaning, helikoptrar och transportflyg.

Se även mina tidigare inlägg om STRIL.

To be, or not to be

En kommentar från Wiseman i mitt inlägg om Neuron avseende UAV:ers möjlighet att operera i krig utan luftherravälde samt Cynisk blogginlägg om manöverteorins död har fått mig att fundera en smula på hur framtidens användande av luftstridskrafter kommer att se ut.

Hur ser framtiden ut? Det finns nog ingen som kan avgöra det. Det vi kan lära av historien är dock att varje försvarsmakt är designad för att vinna det föregående kriget. För Sveriges del så innebär det till glädje för den svenska befolkningen att vi får gå tillbaka till kriget mot Norge 1814. Vi har alltså inte så mycket egna erfarenheter att stå på. Framför allt inte för luftstridskrafter... Visst så har vi deltagit i internationella operationer m.m., men hur typiska är dom för ett eventuellt krig som Sverige skulle bli inblandad i? I stället så försöker vi lära oss av andra länder erfarenheter och tyvärr hänga med i deras teknikutvecklingar. Då är det USA som är den stora förebilden till fasa för Anders Borg.

Vi tittar dessutom lite för ofta på den anfallande sidan. Är det verkligen det som vi borde studera? Vi heter trots allt Försvarsmakten och inte Krigsmakten numera av en viss anledning. Vi tittar också i stort sett enbart på den vinnande sidan. Men hur representativ är dom för svenska Försvarsmakten? Jag är helt övertygad av att vi har mer att lära av att göra tvärtom i stället. Därmed så har vi större möjligheter att lära oss hur vi får ut mesta möjliga effekt av begränsade resurser och begränsade ekonomiska medel.

Intressanta kampanjer att studera är bl.a.

- Serbernas försvar under Kosovo kriget 1999. Jag är mycket imponerad av bl.a. deras maskeringsteknik. De allierade var övertygad om att dom slagit ut alla Mig-29 flygplan på backen. De visade sig vara modeller i skala 1:1 som byggdes av en lokal modellbyggare. (Sverige hade samma möjligheter på våra BAS 90 system fast våra "modeller" var inte lika effektiva mot dagens satellitfotografering och högupplösta kameror). Man byggde hinder för kryssningsmissiler i form av enkla nät som spärrades upp i lämpliga dalgångar (jämför med de klassiska spärrballongerna över London under VK2).

- Engelsmännens tekniska förberedelser inför Falklandskriget. På bara ett par veckor hade man bl.a. förberett Vulcanbombare för insats där man återintegrerat lufttankning och fällning av frifallande bomber, något som inte använts på 20 år och där delarna fick hämtas frun museum och skrottippar världen över. Man integrerade även nytt navigeringssystem samt störkapsel. Med RML och dagens certifieringskrav i Sverige skulle samma process ta minst två år.

- Indonesiska flygvapnets kamp mot den tamilska gerillan. Jag är mycket imponerad över den flygskicklighet som deras piloter visade upp samt den tekniska skicklighet som teknikerna hade med att hålla en mycket divigerande flotta av flygplan i luften. Detta liknar i mycket den svenska flygtaktiken på 60-80 talet. Vi hade inte bästa tekniken i världen, men vi var mycket bra på att slåss i just den terräng och hotbild som rådde i Sverige.

- Sydafrikas strider mot Angola i det s.k. "Bush War". En mycket effektiv kombination av helikoptrar, specialstyrkor och vid behov insats av attackflyg.

- Irakernas bunkerteknologi under Gulfkriget 1991 och Irakkriget 2003. Trots USA:s luftherravälde, kryssningsmissiler och precisionsvapen så hade dom svårt att slå ut irakernas ledning. I Sverige håller vi på att fylla igen alla bergen med betong. Nu lyckades vi dock i sista sekunden rädda Hästveda från att ersättas med ett par kontorslokaler ovanpå marken i Enköping.

- Vi har även vår egen historia att lära av. Uppsättandet av F 22 i Kongo var en bedrift utan like. På bara ett par veckor hade förbandet satts ihop och var på plats nere i Kongo. Nu för tiden är det svårt och dyrt för Flygvapnet att åka ut på en internationell mission. Vi måste hela tiden ha mer utrustning till följd att Flygvapnet tappat sin stora operativa fördel nämligen förmågan till snabb ombasering. Flygplanen är i och för sig lätta att flyga till en annan plats i världen, men vår logistik kräver C-17 och stora RoRo fartyg för att få på plats. Jag hörde ett rykte att containrarna till NBG08 skulle ta 11 mil på landsväg om dom ställdes upp på rad.

För att se hur framtiden ser ut så är det två begrepp som jag vill titta lite närmare på; Luftherravälde och Manöverkrigföring. Hur aktuella är dom idag med den fokusering svenska försvaret har på strid i Afghanistan och hur väl uppdaterad är vår svenska "Doktrin för luftoperationer"?

Betydelsen av Luftherravälde
På FHS får Flygvapnets elever lära sig allt om begrepept luftherravälde och luftarenans betydlese för krigföringen. Teorin har byggts upp via teoretiker som Douhet, Mitchell och Trenchard.

Deras teorier byggde på erfarenheterna från första världskriget och det statiska skyttegravskriget. Det behövdes något som kunde bryta dödläget. Två system växte fram. Stridsvagnen och flygvapnet. Ironiskt nog så är bägge systemen något som Sverige på senare år använt mindre och mindre. Stridsvagnarna förrådsställs på Gotland och Flygvapnet är inte politiskt korrekt att använda i stridsoperationer utomlands.

En annan erfarenhet var värdet av att använda flygstridskrafter till att slå på djupet. Det var en för dyrbar resurs för att slösa bort i småstrider här och där. I stället skulle det kraftsamlas och användas mot strategiska mål. Detta tänkande låg bakom bildandet av flygvapnet som fristående vapengrenar i England (1918) och Sverige (1926). Genom att vara en fristående vapengren så skulle man säkerställa att resurserna inte "stals" för arméns behov.

För Sveriges del så kulmerade det med E1 klubba under det kalla kriget, d.v.s. attackflyget som skulle sänka invasionstonnaget över Östersjön samt slå på djupet mot ryska divisioners underhåll och frammarch. Jaktflyget var mest till för att skydda baserna som det offensiva attackflyget opererade från. CAS övades över huvud taget inte annat i en indirekt form bestående av de Lätta Attack förbanden.

Med fokus på COIN så har flygvapnets roll blivit mer understödjande. Vi övar CAS för att understödja markförbandens strid och likt engelsmännen i Malaysia så är det som eftersöks mest helikoptrar och transportflyg för understöd av marktruppernas logistik, transporter samt sjukvård. Egentligen har behovet av Flygvapnet som fristående enhet totalt försvunnit, vilket Försvarsmakten realiserat i form av den gemensamma staben enligt NATO modell.

I efterklokhetens bleka sken så kanske vi skulle ha köpt in attackhelikoptrar i stället för stridsvagn 122? Vi skulle definitivt haft mer nytta av dom i Afghanistan.

Teorin om luftherravälde säger att "Med luftherravälde garanteras du inte seger, men utan så förlorar du". Bevisen har genom historien varit tydliga med t.ex. tyskarnas initiala segrar under Ardenner offensiven men totala förlust då vädret blev bättre och de allierade kunde återställa luftherraväldet. På senare år har teorin använts i Gulfkriget 1991, Kosovo 1999 och Irak 2003. Kosovo blev också det första krig där man kan hävda att segern kom utan att markstridskrafter behövdes sättas in. Därmed föll en av markförespråkarnas teorier att "endast markstridskrafter kan hålla ett territorium". Den är helt rätt, men i moderna krig är kanske territorium inte längre det viktiga?

Ska man tro på Douhets teorier så går det att knäcka en befolknings vilja. Detta låg som grund för "Bomber" Harris kampanj mot Tyskland under VK2. Men för att knäcka en befolkning krävs det kraftiga metoder som slutar med Hiroshima, Nagasaki och Dresden. Jag tvivlar på att vi vill upprepa det igen? Även precisionsbombning har sina nackdelar, se analysen av Warden nedan.

I Irak och Afghanistan har vi totalt luftherravälde. Ett fåtal Stinger och SA-7 robotar är inget större hot och eldrörsluftvärn samt finkalibrig eld klarar man bra genom att flyga på 3000 meters höjd med bra fart och några svängar då och då. Men enligt teorin skulle Al Qaida och Talibanerna förlora kriget. Ja, det gör dom nog. Men frågan är bara hur lång tid det tar. Detta tar oss över på manöverteorin.

Manöverteorins död
Manöverteorin för luftstridskrafter bygger inte som många tror helt på arméns uppdragstaktik. Den är snarare en effekt av amerikanarnas generande uttåg ur Vietnam. Trots lokalt luftherravälde, överlägsen teknik och stora resurser så kunde dom inte besegra de konventioella stridskrafterna i Nordvietnam och gerillan i Sydvietnam. I stället så begav dom sig med svansen mellan benen hemmåt, begravde alla kunskaper om gerillakrigföring och fokuserade sig på teknikkriget i Europa i stället.

Resultatet blev AirLandBattle doktrinen som släpptes 1980 i form av FM100-5 (numera ersatt av FM 3-0). Liksom skapandet av de fristående flygvapnen som effekt av att man vill undvika ett nytt första världskrig så blev AriLandBattle doktrinen ett sätt att systematiskt använda sina stridskrafter för att nå det operative slutmålet som önskades. Man tog Jominis teorier om att systematisera krigföringen, men glömde Clausewitz klassiska sanning att det de militära operationerna är bara ett sätt att nå det politiska målet, vilket senare skulle straffa sig både i Irak och Afghanistan.

Två teorier har utvecklats ur AirLandBattle doktrinen:

- Wardens teori om att systematiskt bryta ner en motståndares försvar genom att fokusera på "Center of Gravity" och kritiska sårbarheter. Warden var en av strategerna bakom strategin för luftstridskrafterna under Gulfkriget. Den finns dock två aspekter av Wardens teori som gör det mycket svårt att tillämpa för svensk del (om vi inte är en del i en stor koallition). Den första är givetvis omfattningen av kampanjen. Det krävs stora resurser, vilket vi inte längre har i Sverige. Den andra är hur man väljer ut sina mål. USA har med all rätt identifierat folkets vilja att stödja sin ledare som en kritisk sårbarhet. man har slagit ut civil infrastruktur som broar, elkraftverk, vattenförsörjning, kommunikation m.m. Och visst kriget vanns, men till vilket pris? Resultatet blev en civilbefolkning som i stället för att vara tacksamma för att blivit av med en doktator blev hatiska därför att deras värld hade förstörts.

- Boyds OODA loop. Boyds teorier bygger på att en snabb beslutsprocess ska leda till att våra trupper blir mer effektiva än motståndarens och till slut leda till s.k. systemchock. D.v.s. att fienden helt enkelt slutar agera och enbart reagerar på våra operationer. En mycket bra teori mot en västanpassad fiende. Men hur fungerar det mot en fiende som klarar av en mycket lång beslutsprocess och långa krig? Små taktiska segrar behöver inte leda till en strategisk vinst. Titta bara på USA i Vietnam och fransmännen i Algeriet. mängder av taktiska segrar, men i slutet en strategisk förlust av krigen. Dessutom är vikten av underrättelse mycket stor för att det första O-Observe ska fungera. Al Qaida och talibanerna är svåra att komma inpå skinnet.

Precisionsbombning och användning av UAV leder till en syn i väst på krig som något "kliniskt rent". Civilbefolkningen i väst drabbas inte särskilt svårt (förutom familjerna till soldater som dödas/skadas i krig). Dock så är kritiken från omvärlden över dödade civila i Irak och Afghanistan är stor. Under VK1 så var striderna fokuserade till fronten, vilket av naturliga skäl innebar att de flesta som dödades av direkta stridsaktioner var soldater. Sedan ledde kriget dock till svält, sjukdomar (spanska influensan)och etniska utrensningar (Armenier i Turkiet) som dödade mer civila än det totala antalet militärer under kriget. manöverkrigföringen och flygvapnet har dock lett till att civila påverkas i allt större grad. Det finns helt enkelt inget försvar som kan förhindra att civila skadas.

Tittar vi dessutom på ett samhälle som Afghanistan så finns det ytterst få kritiska sårbarheter och inga strategiska mål och därmed ingen möjlighet att effektiv använda precisionsvapen förutom CAS. Det enda som jag kan komma att tänka på är talibanernas behov av omvärldens stöd och det enda stöd som finns är Pakistans säkerhetstjänst ISI. Där har USA mycket svårt att lyckas. Det går inte att bomba Pakistan då dom trots allt har kärnvapen och vem vet vad dom gör med dom? Ett sönderbrutet Pakistan kan dessutom leda till att dessa vapen hamnar i händerna på Al Qaida. I stället försöker man med att fjäska genom att sälja F-16 flygplan och tillverka delar till Boeing flygplan i Pakistan. Parallellt genomförs smyguppdrag med UAV som försöker bomba utvalda talibaner som gömmer sig i pakistan. Läs Long War Journals mycket bra sammanställning om UAV operationer i Pakistan. Dessa operationer leds av CIA och liknar i mycket det berömda "Air America":s operationer i Laos och Kambodja under Vietnamkriget. Xe/Blackwater används också i en del uppdrag i pakistan där USA vill förneka sin närvaro.

För att nå effekt av precisionsbombning och hitta strategiskt viktiga mål krävs en bra underrättelsetjänst. Detta är något som USA har stora problem med i både Irak och Afghanistan. Al Qaida och talibanerna är svåra att infiltrera och mycket rörliga. Tittar man på Internet så får nog talibanerna ut mer av informationsspridningen än USA. Det som gett mest effekt är nog kontrollen av Al Qaida sympatisörer i västvärlden. Passkontrollerna nu för tiden är bökiga, men ger resultat. De viktiga mål som slagits utmed UAV i Pakistan har ofta befunnit sig på resa i väst och sedan spårats på sin väg tillbaka.

Sammanfattning
Det finns ett antal slutsatser man kan dra av ovanstående analys:

- Flygvapnets "Doktrin för luftoperationer" är tyvärr helt byggt på ovanstående syn på luftherravälde och manöverktigföring för luftstridskrafter. Om vi ska fortsätta med enna huvudinriktning måste doktrinen snarast skrivas om för att fokusera på understödjande operationer som CAS och NTISR. Utbildningen på FHS bör fokusera mer på Mao och Sun Tzu (Sun Zi) teorier om gerillakrigföring och östlig syn på krigföring. Luftstridskrafterna bör dessutom titta mer på sjöstridskrafternas begrepp "Fleet in beeing". D.v.s. det är inte alltid användandet av stridskrafter som är det viktiga, utan förmågan att vid behov kunna använda dom.

- TUAV måste snarast införas i Sverige om vi avser att fortsätta satsa på operationer liknande de i Afghanistan. Vikten av underrättelse är stor för precisionsbekämpning. Jag tvivlar dock på att Sverige har den politiska viljan att gå vidare till nästa steg och införa CUAV för bekämpning av markmål.

- I både Afghanistan och Irak finns stora behov av utbildning i arabiska språk och muslimsk kultur. Sverige som skryter med att ha tagit emot flest irakiska flyktingar i världen i förhållande till storlek borde ha utmärkta förutsättningar att skapa en mycket bra underrättelsetjänst med fokus på dessa områden. Vi kanske ska sluta skicka militärer och i stället skicka tolkar till Afghanistan?

- Om hotet i Afghanistan ska vara det dimensionerande för luftstridskrafter bör vi studera införandet av s.k. COIN flyg. D.v.s. att återinföra Lätta Attacken, fast med precisionsvapen.

Resultatet av denna teknikdrivna satsning satsning har för Sveriges del mest inneburit en egen systemchock (Boyd må snurra i sin grav). Kostnaderna för att införa NBF - Network Centric Warfare resulterade i svarta hål i försvarsbudgeten. Det resulterade också i ett försvar som inte var lämpat för operationer i Afghanistan.

Jag skulle därmed vilja skriva om scenen på kyrkogården med Hamlet som en gammal Flygvapenchef som pratar om sitt fjärde största flygvapen som numera är bortglömt och begravet. Slutklämmen borde i stället för "Att vara eller inte vara" bli "Att ha eller inte ha", som Hemingway skrev...

P.S. Jag vet att illustrationen ovan är fel, men den passar in i detta blogginlägg. Hamlet sade inte de berömda orden med en dödskalle i näven. Det inträffade i en senare akt och Hamlets monolog var då "Alas, poor Yorick".