I December 2001 så höll USA och den s.k. Norra Alliansen kniven mot strupen på Talibanerna och Al Qaida. De hade trängts tillbaka av en kombination av afghanska stamkrigare med stöttning av ett par hundra CIA-agenter, gröna baskrar och US Army Rangers som utrustade med mulåsnor, laserpekare, GPS och radio kunde leda insatser med bl.a. B-52. Djupt nere i Tora Boras grottsystem så förberedde sig USama bin Laden och Mulla Omar för den sista striden. Men USA lättade på trycket och viktiga nyckelpersoner i Talibanernas och Al Qaidas ledning kunde fly över gränsen till Pakistan. Stora delar av Talibanregimen fraktades ut ur landet med hjälp av den pakistanska säkerhetstjänsten ISI under den s.k. "Airlift of Evil" operationen. I stället så började USA med president Bush Jr i spetsen att ändra fokus mot Irak.
Resultatet blev det som vi fortfarande lider av. Usama bin Laden mötte sitt öde först 10 år senare. Mulla Omar är fortfarand i frihet och talibanerna ställer till elände som gör att de svenska styrkorna trots politisk vilja om motsatsen bara förstärker sin styrka och omvandlat förbandet från "Provinsial Construction" i lätta Toyota jeepar till dagens skyttekompanier i stridsfordon 90. Någonstans på vägen så missade ISAF syftet med operationen. Men den största orsaken till dagens läge är att man inte gjorde slut på stridigheterna 2001.
I Irak 2003 så gjorde USA många saker rätt. Men man gjorde ett par stora misstag. Man förbjöd Bath-partiet och alla som hade haft samröre med dem förlorade sina arbeten. Därmed så tappade Irak hela sin ledning och kaos, plundring och religionskrig utbröt. Jämför gärna med Tyskland efter VK2 där många nazister fick sitta kvar i ledande poster i kommuner m.m. På så sätt kunde en liten mängd allierad soldater kontrollera ett stort land genom den existerande statsapparaten. Det andra misstaget var att upplösa polis och armé. Därmed fick över 100.000 krigserfarna soldater inget annat att göra än att knyta band med de grupperingar som slogs mot USA.
På grund av detta är USA fortfarande kvar i Irak och man tvingades dessutom till massiva truppförstärkningar i form av "The Surge" 2007 för att över huvud taget få andrum nog att kunna dra sig ur landet med värdigheten i behåll och någon typ av fungerande regim på plats.
Tyvärr så är det ofta så att det vi lär oss av historien är att vi inte lär oss av historien. Inget misstag är stort nog att det inte tåls att upprepa minst två gånger. Händelseutvecklingen i Afghanistan 2001 och Irak 2003 riskerar att upprepa sig i Libyen 2011.
Det enda som skiljer Libyen från Afghanistan och Irak är att genomsnittslibyern är mer bildad än genomsnittsafghanen, men något sämre än genomsnittsirakiern. Annars så är det samma typ av stammentalitet som råder på landsbygden och Khadaffi har likt Saddam Hussein försökt att hålla folket i schack genom att enbart tillsätta personer som han litade på på ledande poster. Det innebär att nu när rebellerna river ner Khadaffis statsapparat så river de också ner det enda som fungerade och höll ihop landet. De rebellstyrkor som "säkrar" Tripoli kommer tyvärr också passa på att ta hämnd på de som stött Khadaffi eller som bara jobbat för Khadaffi.
Khadaffi är på flykt och rebellerna har intagit Tripoli. Segern verkar nära. NATO verkar dock vilja fortsätta insatsen ända in i kaklet. Tyvärr så verkar det som de svenska politikerna darrar på manchetterna.
Statsminister Fredrik Reinfeldt tillhörde de inbjudna. Han konstaterade att den svenska flyginsatsen nu går mot sitt slut.
- Sverige har deltagit i runt 500 flygoperationer. Ett betydande bidrag som har spelat roll. Men vi ser framför oss att detta snart är en avslutad fas, sade han, och tillade att det nu är dags att förbereda nästa fas med mer humanitära insatser.
Humanitära insatser i all ära, men först måste det till stabilitet. De svenska flygspaningsinsatserna har fått mycket beröm och enligt information levererar Sverige 35-40% av spaningsunderlaget (som givetvis ligger som grund för kommande insatser med bombflyg, tro inget annat). Dessutom har flyginsatserna stöd av svenska folket, vilket politikerna borde lyssna på.
Men även om Khadaffi tas till fånga så är inte insatsen över. Det finns massor av vapen som kan hamna i felaktiga händer. Khadaffis legosoldater från de omgivande länderna är på väg hem. Om de tar med sig sina vapen så riskerar konflikten att sprida sig. Det gäller nu för NATO att ta kontroll över gränserna i söder. Spaningsflyg är en mycket viktig del av en sådan operation. De svenska flygplanen bör därför snarast omgruppera till Libyen och operera från något av de erövrad civila flygfälten, t.ex. Misrata. Med lufttankning över säkrade områden i Libyen så kan de nå över hela landet och avspana gränserna för att säkra att inga vapen kommer in eller ut från landet.
Visa större karta Ny bas för "de svenska"?
NATO har lyckats hålla ihop insatsen så här länge (trots att många medlemsländer har risig ekonomi), men ska man kunna rättfärdiga denna typ av insatser så måste den göras klar. Annars så bör NATO inte ens försöka, då det i långa loppet kan vara bättre med en diktator som är inlåst och har kontroll på sina medborgar än ett land som brakar ihop. Även för Sverige så är det upp till bevis. Att skicka iväg ett förband för en enstaka insats bevisar inte så mycket. Om vi däremot ahr viljan och fortsätter insatsen tills dess att den är klar så motiverar vi också att fortsätta med denna typ av insats. Annars så är det bara att dra sig tillbaka hem till Sverige och slicka på såren. Argument som att det blir för dyrt eller att vi kör slut på våra förband är inte tillräckligt bra. Bägge sakerna måste fungera om vi skall kunna hävda att vi har ett insatsberett insatsförsvar. Försvarsmakten har tekniken och personalen, men har våra politiker viljan och pengarna?
DN, SvD
Inlägg
Realistiskt sett så ska det nog väldigt mycket till för att Sverige skulle fortsätta en militär insats efter Khaddafis fall.
SvaraRaderaNär rebelloffensiven är fullbordad så finns det ju betydligt mindre behov av luftangrepp och därmed flygspaning. Politikerna kommer tacksamt ta emot signalen att uppdraget är slutfört med hedern i behåll och att planen kan tas hem. Det blir också en utgift mindre, vilket inte är fel i dessa tider.
Att städa upp röran i Libyen bör nog i ärlighetens namn stormakterna göra eftersom de varit låsta i en besynnerlig vals med Khaddaffi under flera årtionden.
"Det enda som skiljer Libyen från Afghanistan och Irak är att genomsnittslibyern är mer bildad än genomsnittsafghanen, men något sämre än genomsnittsirakiern."
SvaraRaderaI Afghanistan och Irak så agerade västerländsk trupp under egen flagg, och var under lång tid en ockuperande makt.
I Libyen så är vi hjälptrupp åt rebellerna.
Vårt ansvar i Libyen är därför betydligt mindre än vad västs ansvar var i Irak och Afghanistan.
@Chris: Våra svenska politiker försöker nog att dra sig ur så fort det bara går. Men varför ska vi satsa på ett försvar anpassat för internationella insatser om vi inte har ekonomin att göra det ordentligt?
SvaraRaderaDet vi måste säkerställa är att vi inte gör misstaget från 2001 att lämna landet för tidigt eller 2003 att lämna en hoper välbeväpnade människor åt sitt öde. Det gäller att ha kontroll på landet utan att behöva skicka dit en massa marktrupper som utan tvivel kommer att ses som de tar en eller annan sida i en konflikt. Det bästa alternativet är därför spaningsflyg.
@Per A: Det vi gör i Afghanistan och Irak i dagsläget är en sak. Där har vi helt klar gett oss in i något som vi har svårt att dra oss ur. Men Afghanistan 2001 hade vi en mycket jämförbar situation. Liksom i Libyen idag så fanns det specialstyrkor på marken för att koordinera med rebellerna och leda insatser med stridsflyg.
Irak 1991 var på sätt och vis att jämföra. Väst knuffade ut Saddam ur Kuwait och hoppades på att den lokala oppositionen skulle sköta resten. Tyvärr så lämnade väst både Kurder och Shiiter helt åt sitt öde och Saddam kunde därför lätt slå ner upproren.
http://en.wikipedia.org/wiki/1991_Uprising_in_Karbala
http://en.wikipedia.org/wiki/1991_Uprising_in_As_Sulaymaniyah
Förhoppningsvis så finns det inte grogrund för religiösa inbördeskrig i Libyen på samma sätt som i Irak. Det finns heller inte en stark religiös sekt liknande talibanerna i Afghanistan. Det finns dock grupper med koppling till Al Qaida, men de kan inte ta över landet på samma sätt som talibanerna eller Al Shabaab. Dock så har de inflytande på rebellgrupperingarna.
http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/africaandindianocean/libya/8407047/Libyan-rebel-commander-admits-his-fighters-have-al-Qaeda-links.html
"Men Afghanistan 2001 hade vi en mycket jämförbar situation. Liksom i Libyen idag så fanns det specialstyrkor på marken för att koordinera med rebellerna och leda insatser med stridsflyg."
SvaraRaderaJa och nej.
Den taktiska och stridstekniska situationen är definitivt likartad.
Den strategiska och politiska situationen är däremot helt annorlunda, i och med att det libyska övergångsrådet är betydligt mera fristående från väst än Karzairegimen i Afghanistan eller Bremer-styret i Irak.
Min slutsats av detta är att om det libyska övergångsstyret utvecklas i en riktning som vi inte kan stå för, så har vi betydligt mindre moraliskt ansvar att stanna kvar och 'ställa saker och ting till rätta'.
En annan slutsats är att om övergångsrådet säger åt oss att dra, så har vi inget val, om vi inte vill omvandlas till en ockupationsmakt.
Västvärldens militärstrateger gör ett extremt allvarligt fel när de går in militärt i länder som är uppbyggda av muslimska klansamhällen eller av olika muslimska religiösa inriktningar.
SvaraRaderaDe har inte inhämtat tillräckliga kunskaper om islamiska förhållanden.
Det är utmärkta förslag men det skulle betyda att svenska regeringen har långsiktiga mål tex 25år så verkar inte fallet vara iallafall inte sen 70/80talet.
SvaraRaderaHar dock hört rykten att de skall tillsättas en motsvarande strategisk arbets grupp som skall titta på var vi vill ha sverige om 25-50år om det nu bara är ett rykte så tycker jag vi skall kräva att politiker tillsätter något dylikt helst också utan för mkt parti politik och gärna med erfarna strateger/analytiker istället för som i försvarsutskottet kasta in nybörjare för att de tycker det är kul att lära sig om försvaret!
Om de vill hålla på som dom gör kan de väl införa jobb rotation i regeringen oxå så städarna kan få vara statsminister för en dag skulle nog vara mkt roligare och ungefär lika stor skada.
För egen del tycker jag att det är stor skillnad mellan Libyen 2011 och Afghanistan 2001. Libyen är betydligt mer utvecklat och hade en stark statsmakt när ett äkta inbördeskrig bröt ut.
SvaraRaderaAtt rensa Afghanistan från talibaner var relativt enkelt men det stora misstaget var att inte följa upp med en ordentlig markockupation för att skapa stabilitet och förhindra att talibanerna återtog förlorad mark. Afghanistan är ett mycket primitivt land där den starkes rätt råder. Talibanerna skapade lugn genom att utöva en brutal övermakt mot civilbefolkningen.
Västmakternas initialt låga numerär och oförmåga att hindra talibanernas återtåg signalerade tyvärr bara svaghet för den afghanska civilbefolkningen. Därmed väljer lokalbefolkningen att spela dubbelt med talibanerna, eftersom de verkar ha framtiden för sig.
Libyen är väl egentligen mer likt Irak och jag tror att såväl USA som NATO och EU är mycket angelägna om att inte upprepa gamla misstag genom att skicka in egna markstyrkor som fastnar i en mångårig våldsspiral på Libysk mark.
Vi får väl se hur den Libyska övergångsregeringen sköter sig. Men av allt att döma hade det varit bättre för västvärlden att låta Khaddafi slå ner upproret. Uselt för libyerna förstås, men det är sällan en faktor i storpolitiken.
Därför kan man verkligen fundera över orsaken till att man hjälpte till att stjälpa den medgörlige Khaddafi, medan man låter den betydligt farligare regimen i Syrien hållas.
CI, varför gick det så bra i Kosovo att ställa upp med kängor på marken? Vi har ett snarlikt scenario så här 12 år senare. Massiva luftangrepp ifrån en västkoalition utan markpersonal. Stödet på marken utgörs av opposition till den sittande regimen.
SvaraRaderaVisst jag kan se skillnaden i att Kosovo skulle delas bort och att det skulle ske ett regimskifte i hela Libyen. Men i Kosovo fanns det ett direkt motstånd ifrån bl.a. Ryssland, ett motstånd som saknades i fallet Libyen.
Tydligen var också svenskt spaningsflyg eftertraktat både över Bosnien och Kosovo varför jag ställer mig frågande till att vi skulle kunna ta bakvägen ut ifrån Sigonella med äran i behåll.
J.K Nilsson
@J.K: "Såhär 12 år efter" säger kanske allt. Insatserna i Kosovo var inte de avgörande, utan det var insatserna mot Belgrad som fick den serbiska befolkningen att tröttna på sin ledare. Hade vi skickat in fredsbevarande trupper i Serbien så hade det gått illa.
SvaraRaderaFrågan är hur länge stabiliteten varar när vi drar oss ur? Och då är ändå Kosovo en kultur som är ett par århundrade närmare oss än t.ex. Afghanistan.
"Boots on the ground" är helt klart ett måste i fredsbevarande insatser. I fredsframtvingande tror jag inte att någon annan än de lokala trupperna kan lyckas.
Svenskt spaningsflyg har ända sedan SWAFRAP AJS37 varit efterfrågat. AJSF37 SKA31 höghöjdskamera är fortfarande en av världens bästa våtfilmskameror.
Danmark och Norge valde bombinsatser och den delen av kriget är i stort sett klart, även om det kommer att fortsätta ligga flyg i beredskap över Libyen för CAS under lång tid framöver tills dess att vi är fullt på det klara att alla smågrupperingar som stöttade Khadaffi är borta ur leken. Danmark och Norge kan därför dra sig ur med hedern i behåll. Sverige valde den mindre offensiva spaningsrollen och vårt jobb kommer att finnas kvar under många månader framöver. Drar vi oss ur för tidigt så förlorar vi många av de vita kulor som vi hittills vunnit under insatsen.
Det vore politiskt ett stort misstag för västvärlden att gå in med någon mer substantiell marktrupp i Libyen, eller ens att basera några större flygförband på libyisk mark. Det vore en gudagåva för Ghadaffi (samt div ljusskygga islamister och nationalister) att kunna peka på utländska flygbaser och camper och orera om otrogen och imperialistisk ockupationstrupp på libyisk mark.
SvaraRaderaSicilien är visserligen en bit bort men tillräckligt nära för att bevaka de norra delarna av landet, och framförallt är det utom räckhåll för majoriteten av de Ghadaffitrogna. Vill man bevaka de södra gränserna är det bättre att basera i Tchad, där dessutom fransmännen sedan länge har uppbyggda basfaciliteter.