LFS 2025 Del 2 - Flygbassystemet (uppdaterad)

Mitt sommarprojekt fortsätter. I förra inlägget startade jag med ledningsorganisationen då STRIL är en av de delar i Flygvapnet som hamnat på sparlåga de senaste åren och ledningsorganisationen är en grundförmåga som vi måste ha oavsett scenario. Kai kompletterade med lite förtydliganden avseende sambandsfunktionen.

Fokus i debatten i alla de senaste 20 årens försvarsbeslut har legat på vilka fredsflottiljer som ska vara kvar eller inte. Lite grand i skymundan så har kanske det viktigaste nästan helt och hållet försvunnit, d.v.s. våra krigsbaser och våra basbataljoner.

Som grund i detta inlägg använder jag bl.a. "Flygbassystem Bas-60" och "Flygbassystem 90" av Jörgen Rystedt, Försvarets Historiska Telesamling Flygvapnet F02/09, 2009-04-25. Dessutom givetvis lite underlag från de utmärkta Internetsajterna bergsrum.se och flygbas.se.

Historik
Flygvapnets krigstida skydd har allt sedan andra världskriget byggt på spridningskonceptet. Om det skulle börja osa till i omvärlden så skulle en order ges att snabbt flyga ut alla flygplan från fredsflottiljerna till krigsbaserna. Därmed så skulle det vara svårt för en fiende att snabbt slå ut flygplanen på marken där dom är som mest sårbara.

Detta strukturerades sedan med Bas 60-konceptet som vanligtvis bestod av en huvudbana och en sidobana, s.k. smalbana. Vid mitten av 70-talet fanns ett femtiotal flygfält av varierande storlek och materielbestyckning som tillhörde Försvarsmakten. Av dessa var tjugotalet flottiljer eller f.d. flottiljer och resterande s.k. hemliga flygbaser belägna "någonstans i Sverige".

Successivt pågick under hela sextio- och sjuttiotalet en fortifikatorisk och teknisk utbyggnad till Bas 60 standard. Ett utökat fortifikatoriskt skydd av basens operativa ledningsfunktion, kommandocentralen (KC) byggdes och det interna/externa sambandet förstärktes.

Bas 90 utvecklades efter erfarenheterna från sexdagarskriget 1967 där Israel slog ut hela egyptens flygvapen på market. Även den tekniska utvecklingen av s.k. multipelvapen, som gjorde det möjligt att bekämpa många mål på marken, låg bakom den nya basfilosofin.

För att möta detta hot byggdes på varje krigsbas 2-4 stycken 800 m kortbanor (1200 m inklusive 200 m avsmalning i varje ända) i närheten av huvudbanorna som kunde utnyttjas av Viggenflygplan med kort start-/landningssträcka. Totalt fanns därmed ett hundratal start/landningsmöjligheter spridda över Sverige. Dessutom utökades det fortifikatoriska skyddet med en ledningscentral för basledningen som även var central för den flygande personalen, s.k. Bascentral (BasC). Det skulle därmed krävas många anfall för att slå ut samtliga banor på en krigsbas. 20-40 flygplansplatser byggdes på varje bas längs med vägar i anknytning till bansystemen där flygplanen klargjordes. Detta gjordes med s.k. rörlig klargöring för att minska tiden som den tekniska personalen var i riskzonen kring banorna. Beroende på lastalternativ kunde ett flygplan vara i luften mellan 10-20 minuter från det att det landade. På så sätt kunde få flygplan få större verkan!

För att kunna verka från en Bas 90 hade divisionen stöd av Basbataljon 85. I en fullt utbyggd krigsbas 90 så rörde det sig om ca 1500-2000 man beroende på uppgifter (basbataljonen kunde även ha som uppgift att sköta en sidobas). Till detta kom armén som stöttade med bl.a. luftvärn. Personal och vapenförråd var normal grupperade utanför riskzonen för anfall. Ett av de stora problemen för en krigsbas var all trafik som pågick inom området och risken för dödsfall i bilolyckor var nästan större än risken att dö vid ett flyganfall.

Basbataljon 85 har sedan gradvis utvecklats till Basbataljon 04 och numera Flygbasbataljon 08 där man infört bl.a. en mobil flygplatsenhet. Utvecklingen har framför allt inneburit förmåga att verka under internationella insatser baserat på bl.a. erfarenheter från insatsen med flygplatsenhet i Kongo. Det senaste utecklingssteget kallas EAW - Expeditionary Air Wing. För att stötta detta nytänk har man på F21 prövat ut det s.k. skvadronupplägget modellerat från bl.a. NATO där division och kompani slås ihop till en enhet med gemensam ledning.

Hade konceptet fungerat i ett eventuellt krig?

Om man tittar på t.ex. Kosovokriget där den allierade sidan hade stor luftöverlägsenhet (inte totalt luftherravälde då man bevisligen förlorade några flygplan och serberna var uppe i luften med sina Mig-29) så misslyckades dom till stor del att slå ut det serbiska flygvapnet på marken. Serberna använde sig bl.a. av Mig-29 modeller i skala 1:1 som skenmål, vilket resulterade att dom lyckades behålla en stor del av sitt flygvapen även efter alla flygplan rapporterats som förstörda av NATO.

De insatser som gjorts i Afghanistan har till viss del lett politiker att dra falska slutsatser. Insats med precisionsvapen kräver även precision i underrättelser för att ge bra måldata för insater. Detta försvåras i "normala" fall då användning av UAV för att spana efter mål är inte lika enkelt om man saknar luftherravälde.

Scenario och hotbild
För att kunna ställa krav på ett fungerande Flygvapen så bör man definierade det mot ett gränssättande scenario. I förra inlägget om ledning så hoppade jag över detta steg, då ledning krävs över hela Sveriges yta oavsett scenario och det måste finnas redundans.

Bassystemet måste dock anpassas mot ett gränssättande scenario.

- Invasion av Sverige kan inte vara detta scenario då det helt enkelt blir för dyrt och våra politiker har uttryckligen sagt att detta inte är tänkbart inom överskådlig tid. Den dagen en invasion kommer så lär vi få klara av den med de resurser vi har tillgängliga och hoppas på att hjälpen utifrån verkligen kommer.

- Internationella insatser kan inte heller vara gränssättande då detta är något som vi ska kunna göra med de resurser vi har tillgängliga.

- Det scenario som jag anser vara mest troligt är att kunna hävda Territoriell Integritet (incidentbevakning) när det uppstår en kris i vårt närområde (Baltikum, Norra Ishavet och Östersjön). Samtidigt måste vi ha förmågan att kunna möta ett Strategiskt Överfall med t.ex. kryssningsrobotar eller sabotage mot våra ledningsfunktioner och offensiva flyg- och marinförband. Jag tvivlar på att det går så långt som att en potentiell fiende skulle luftlandsätta trupp, utan dom nöjer sig nog med att slå ut Sveriges förmåga att bistå ett annat land i regionen. Detta innebär att fokus för skyddet av Sverige är större städer, flygbaser, marinbaser, infrastruktur (el, kommunikation m.m.). För Flygvapnets del består uppgiften i att skydda dessa funktioner från anfall från luftarenan.

OBS: Detta ska dessutom kunna ske samtidigt som vi har ett krav på oss att stötta exportkunder av Gripen i Tjeckien, Ungern och Thailand med reservdelar och utbildning av piloter och tekniker. Även fortsatt utbildning av svenska piloter och tekniker ska ske och detta t.o.m. med ökad intensitet då våra politiker i ett sent läge givetvis kommer att komma på att vi behöver mer resurser.

Fredsbaser
En fredstida flottiljs läge ska egentligen bara bestämmas av en enda sak och det är närheten till övningsområden. Men trots det är en annan mycket viktig faktor vilken ort den ligger i närheten av. Det måste finnas rekryteringsunderlag på orten, alternativt en attraktiv ort som personal vill flytta till. Attraktionen styrs av boende, skolor, jobbmöjligheter för medföljande och inte minst avstånd till släkt och vänner. Men vad är det egentligen som har styrt de senaste årens nedläggningar? Jo, kommunalpolitik och grannar som klagar på buller.

Resultatet har blivit att vi nu sitter med en flottilj i Kallinge utanför Ronneby, en flottilj i Såtenäs nära Lidköping/Trollhättan och en i Kallax utanför Luleå. Sedan har vi Helikopterflottiljen i Linköping med tillhörande flygskola och TU JAS. Förutom flottiljerna med flygverksamhet så har vi skolor på gamla F14 i Halmstad och LSS stab på gamla F16 utanför Uppsala. Transportflyget använder sig av Bromma som bas då det är närmaste landningsplatsen för kungen, generalerna och våra politiker. Slutligen har vi Vidselbasen som är en hybrid mellan gammal krigsbas och övnings-/utprovningsområde för bl.a. FMV.

Jag har kollegor som har intervjuat blivande piloter och det har inträffat att när mina kollegor nämnt att valen om man vill bli stridspilot står mellan Kallinge, Såtenäs och Kallax så har aspiranten tackat för sig, vänt sig om och gått ut genom dörren. Jag har andra kollegor som arbetat på mer attraktiva orter som Ängelholm och Uppsala som hellre tog avsked än flyttade familj och barn. Inget ont om dessa städer och flottiljer. Jag har själv arbetat och bott på alla tre flottiljerna och trivts bra, men för dom som är uppvuxna i storstäder så saknar man liv och rörelse (Lidköping en lördagskväll i november är INGEN nöjesmetropol). Det finns en anledning till att HKV rekryterar så många officerare till Stockholm och inte är det de attraktiva arbetsuppgifterna!

Men nu sitter vi där vi sitter och det är för dyrt att backa. Ryktena säger dessutom att ytterligare en flottilj ska skäras bort. Givetvis så kommer detta att starta en ny smutskastningskampanj mellan de inblandade kommunerna och en del officerare kommer tyvärr att dras med i kriget.

Ur flygtidsproduktions synvinkel så är det delvis bra att klumpa ihop fler flygplan på färre flottiljer. Man kan då effektivt utnytta underhållsresurser och vid behov flytta flygplanen mellan kompanierna. Men det är inte gratis att bygga upp en storflottilj då hela infrastrukturen måste anpassas. Fler flygplan betyder fler hangarer och underhållsplatser. Det kan också krävas att man sprider på flygverksamheten så att någon division flyger mörkerflygning varje kväll. Detta för att det kan ur trafikavvecklingssynpunkt vara svårt med många flygplansrörelser samtidigt. Det kan dessutom vara svårt att belägga övningssektorerna på ett effektivt sätt, vilket leder till längra an- och återflygningar från en övning, d.v.s. lägre verkningsgrad. Mer mörkerflygning ger upphov till mer buller, vilket kan ställa till problem med grannar. Frågan är vad dagens s.k. koncessionstillstånd säger om antalet flygrörelser som får genomföras per dag på de nya storflottiljerna? Ett alternativ kan givetvis vara att under längre tider ombasera till krigsbaser, men det sliter på familjen om en familjemedlem tvingas vara hemifrån längre tider vilket inte lär förbättra rekryteringsmöjligheterna.

Bristen på fredsflottiljer ställer också till problem i övningsplanering då det är långt till alternativbaser om något skulle hända. Nu finns alltid möjligheten att landa på en civil bas, men eftersom det där inte finns några tekniker som kan ta hand om flygplanen så blir dom stående tills hjälpen kommer.

Ur säkerhetssynpunkt är det givetvis korkat att lägga alla äggen i samma korg. Wiseman gjorde för ett tag sedan en jämförelse mellan en svensk fredsflottilj och en NATO-bas som har fortifikatoriska skydd och luftvärn på sina baser. Vi placerar alla flygplan i en hangar med stängsel och brandskydd. Bevisligen har en och annan plogbillare kommit åt flygplan och böjt pitotrör, men vad händer om någon med mera allvarliga planer kommer in i en hangar?

Ett av de förmågor som jag anser Flygvapnet måste uppnå är hävda Territoriell Integritet och kunna möta ett mindre Strategiskt Överfall. Om t.ex. Ryssland skulle vilja ge sig på Baltikum och Sverige har i sin utrikesdeklaration hävdat att vi ska ställa upp för länderna i Östersjön så kan Ryssland ta till samma knep som Tyskland under VK1 och VK2. D.v.s. slå ut den potentiella fiende som kan ställa till problem först. Detta behöver inte innebära invasion, men med ett par strategiskt placerade kryssningsmissiler i varje hangar så är Flygvapnet utslaget!

Större fredsbaser innebär behov av utökat skydd. Men eftersom vi numera använder civila bevakningsbolag att stå i vakten på våra flottiljer så är vi nog tillräckligt säkra? (svag ironi)

Därför så utav samma orsak som det krävs mer än en stridsledningscentral (redundans) så kan vi inte minska antalet fredsbaser. Vi har nått smärtgränsen för länge sedan. Det vi tjänar in i minskad overhead (flottiljledning) kommer vi att få betala i att bygga upp infrastruktur för att ta hand om den ökade flygverksamheten på de baser som finns kvar. Vi ökar dessutom risken kraftigt för att våra resurser slås ut i ett enda snabbt anfall/sabotage.

Krigsbaser
Idag finns det inte så många krigsbaser kvar. Ta exemplet med Byholma som en gång i tiden var en fullt utbyggd Bas 90 och numera används som virkesförråd efter stormen Gudrun. Många andra baser har helt lämnats åt sitt öde. Utrustningen är nedplockad och i flera fall har banorna grävts av för att förhindra civil trafik (inklusive smugglare) från att använda dom utan tillstånd. En del gamla krigsbaser lever kvar i form av civila flygplatser som drivs av Svedavia (tidigare Luftfartsverket). Med den dåliga ekonomi som de civila bolagen har idag så finns det stora frågetecken hur dessa baser finansieras (ekonomin har förbättrats, men gäller detta även de mindre regionala bolagen?). Den militära infrastrukturen är med undantag för Visbybasen i dåligt skick.

Spridningskonceptet i kombination med fortifikatoriska skydd är även i dagens värld med precisionsvapen ett gott skydd för flygplan på backen, vilket erfarenheterna från Kosovokriget bevisar. Om man roterar positionen på flygplanen på marken snabbare är underrättelseloopen (upptäck - bearbetning av data - uppdragsplanering - anfall) så undviks bekämpning av precisionsvapen och kryssningsmissiler.

Anskaffningen av den nya radarjaktroboter Meteor motiveras ibland med att den ska få förmåga att bekämpa kryssningsmissiler. Jag betvivlar dock nyttan av denna förmåga eftesom det krävs att det finns flygplan i luften som dessutom ska detektera missilerna innan dom träffar målet. En passiv lösning med spridning av resurserna är därför helt klart att föredra!

Ett oroväckande förmågeglapp är den minskade mängden luftvärn i Sverige som ska skydda baserna och befolkningscentra. Jag kommer att gå in närmare på detta i inlägget om jaktflyg.

Jag gjorde i ett tidigare inlägg en jämförande stridslinjal baserat på hur långt man har från en bas till operationsområdet. Av den kan man se att färre baser innebär längre insatstider och sämre verkan av luftförsvaret. Vapen måste ersättas av bränsle på flygplanen. I värsta fall har vi lika lång insatstid till ett område vi ska kunna försvara som fienden, vilket innebär att vi måste detektera anfallen redan när dom lyfter (går kanske att lösa med bra underrättelsesystem och jägarförband placerade på fientligt territorium?)

Varför inte nyttja lufttankning, kanske någon frågar sig? Lufttankning är tyvärr ingen bra lösning. Ett lufttankningsflygplan är en sårbar resurs som måste ligga väl utanför stridsområdet och dessutom ofta måste förses med jakteskort som beskyddar lufttankningsflygplanet (som i sin tur kräver lufttankning). I och för sig kan det delvis lösas genom att de flygplan som för tillfället inte fyller på bränsle utgör eskorten, men detta är heller ingen bra lösning då dom måste räkna med att ha en extra stridsmarginal när dom når lufttankningsflygplanet, vilket ytterligar förkortar tiden i insatsområdet. Det enda alternativet där ett lufttankningsflygplan kan fylla en funktion är som "flygande T-bas" (Tillfällig), d.v.s. i stället för att mellanlanda på en bas för att fylla upp bränsle för att nå sin O-bas (Ordinarie) så används lufttankning. Vi kan med andra ord inte bygga upp ett försvar där vi förlitar oss på lufttankning för att det ska fungera. Jag ser därför inget behov av att skaffa en svensk lufttankningsresurs annat än för att kunna träna i fredstid och då är det nog mer ekonomiskt att hyra in från andra länder.

Den mobilitet som basbataljon 08 och EAW har fått innebär att internationella insatser inte längre bara innebär länder som Afghanistan, utan kanske också basering i länder i närområdet. NATO-baser har ett fortifikatoriskt skydd som kan användas och därmed behövs inte spridningskonceptet på samma sätt. Det finns också personal som sköter skalskyddet på baserna, så basbataljonen behöver enbart koncenterera sig på produktion av flygtid.

Vid behov kan civila baser användas, men dessa saknar i dagsläget helt fortifikatoriskt skydd och de kortbanor och uppställningsplatser som krävs för att skydda flygplanen på marken via spridning. Min rekommendation är därför att civila baser enbart används för snabbtankning i banändan.

Läser man VU10 - Verksamhetsuppdrag 2010 så ser man också att antalet basbataljoner i dagsläget och i framtiden endast är två! Med det nya personalsystemet så är jag dessutom lite fundersam på om vi i praktiken ens kan bemanna dessa två.

Beslutet för 172. och 218. flygbasbataljonerna är att dessa skall inta spridd lokalisering vilket innebär att basbataljonerna kvarstannar i dagens gruppering i Ronneby, Linköping och Luleå.

Antalet anskaffade mobila flyplatsenheter är därmed också enbart två och vi har endast planer på en EAW för internationella insatser inom ramen för NBG11.

Tittar man på de potentiella områden som vi måste kunna verka från så rör det sig om tre zoner: Mälardalen (Gotland, befolkningscentra och infrastruktur), övre Norrland (norra ishavet och elförsörjning) och södra Sverige (Baltikum och Östersjöns utlopp). Varje område kräver för redundans utöver fredsflottiljen 2-3 krigsbaser, varav två O-baser och två T-baser. Detta innebär ett minimum på sex basbataljoner (förutsatt att en basbataljon klarar av att bemanna en huvudbas och en sidobas). Möjligtvis skulle vi kunna skära ner till fyra basbataljoner om vi anser att hotet enbart är fokuserat till norr/söder. Försvaret av huvudstaden med infrastruktur måste dock finnas hela tiden. Gotland bör dessutom vara bemannat hela tiden med incidentjakt.

Hur ska vi då bemanna flygbaserna? Värnpliktssystemet var tidigare enda möjligheten att lyckas med detta då det krävdes volym på förbanden. Det man ofta glömmer bort i arbetet med att reducera storleken på insatsorganisationen är att Basbataljonernas storlek har en positiv bieffekt och det är bevakning av basens område. Kunskaperna om klargöring räknades som färskvara så värnpliktiga mekaniker hade snabb omsättning i krigsförbanden. Efter 5-10 år som krigsplacerad inom Flygvapnet var det dags för ny karriär inom arméns cykelskýtteförband. Att tro att vi ska har råd med kontraktsanställda soldater för att bemanna vid behov sex stycken basbataljoner a ca 1000 man är inte troligt.

Kanske FVRF kan fylla samma funktion för Flygvapnets basförband som Hv för det nationella försvaret? Man har idag uppgiften att repetitions- och vidareutbilda gamla värnpliktiga, men exakt roll i det nya personalsystemet har jag ännu inte hunnit sätta mig in i.

I krigstid fyller alltså krigsbaserna två syften.

- Skydd genom spridning.

- Verkan genom att korta tiden från start till insats och kunna täcka en större yta av Sverige inom en viss given tidsperiod.

Jag skulle därför vilja påstå att för att vi ska kunna försvara Sverige på ett effektivt sätt så krävs det fler krigsbaser! Antalet baser och placeringen på dessa baser beror framför allt på vilka områden vi vill försvara. Visst går det att basera på civila baser som Sturup, Landvetter, Bromma och Arlanda, men i ett skymningsläge kommer detta att försvåras av att det fortfarande kommer att finnas civil trafik från dessa flygplatser. Dom saknar dessutom allt fortifikatoriskt skydd och förmågan till att sprida flygplanen på basen.

Slutsatser
Att minska antalet fredsbaser yterliagre är förenat med minskad effekt av övningar i fredstid samt en ökat riskexponering för sabotage. Dessutom minskar det flygvapnets exponering för allmänheten och försvårar därmed rekrytering av personal. F17 och F21 ligger bra till för verkan med incidentflyg i norr/söder och fungerar även i krigstid bra som T-baser. F7 ligger sämre till för att basera incidentflyg på, men fungerar bra som T-bas attack och utbildningsflottilj då den ligger inne i landet och därmed är mindre sårbar för anfall. Det som saknas är en flottilj i närheten av potentiella rekryteringsorter och som dessutom kan användas som incidentbasering för bevakning av luftrummet över Stockholm i fredstid (läs gamla F16).

Antalet krigsbaser och basbataljoner måste åter ökas om våra politiker ska med gott samvete i behåll kunna fortsätta hävda att vi satsar på försvaret av Sverige. Gripen utan krigsbaser och STRIL har inte förmågan att kunna hävda den territoriella integriteten! Tanken med Bas 90 var att skydda våra fåtal flygplan och få ut större effekt av dom. Att reducera krigsbaserna SAMTIDIGT som man reducerar antalet flygplan verkar inte särskilt genomtänkt. Ett minimum är sex krigsbaser utöver dagens existerande fredsbaser med tillhörande sex basbataljoner. Möjligen så klarar man av det med fyra basbataljoner om man kan fokusera försvaret till norr/söder.

OBS: Med en utökad politisk vilja så är det inget som förbjuder att för det norra scenariet används baser i Norge och Finland som T-bas, samt i det södra scenariet används baser i Danmark, Finland och Baltikum. Det innebär att en basbataljon i aktuell zon flyttas utomlands. Med den NATO-anpassning som Gripen har så handlar det framför allt om att flytta personal och viss markutrustning. Flygbasbataljon 08 och EAW koncepten har den mobilitet som krävs. Därmed så gäller det framför allt att ha tillgång till transportresurser, vilket jag kommer till i ett senare inlägg om transportflyget.

Se även mina tidigare inlägg om Bas 90.

Uppdaterad 10-07-30, 11:58
Gyllenhal lyfter fram tre inlägg i DN & SvD som pekar på hur omvärldssituationen måste kontinuerligt analyseras för att anpassa Sveriges säkerhetspolitik.

Hur påverkar innehållet i dessa tre artiklar min ovanstående analys?

- Bo Pellnäs om Rysslands närmande till väst avseende Arktis. Detta är givetvis mycket positiva signaler. Samtidigt så kommer en ökad kommersialisering av Arktis att öka områdets strategiska betydelse.

- Joschka Fischer om betydelsen av gas och olja för Rysslands export. Rysslands politik avseende gas och olja påverkar oss direkt i två fall. Nordstreams gasledning i Östersjön med infratruktur i svenskt ekonomiskt intrssezon. Utvecklingen i Afghanistans grannländer och då framför allt Turkmenistan som har behov av att kunna exportera olja och gas för att bygga upp sin ekonomi. Planer har funnits att dra ledningar genom Afghanistan till Pakistan, men oroligheterna stoppar dessa tankar. Alternativet är genom Iran (vilket USA inte är sugen på) eller via Ryssland (som hittills inte har visat särskilt stor välvilja att stötta dessa länder. För att stabilisera Afghanistan krävs det att länderna i regionen också stabiliseras och där har Ryssland ett stort ansvar för sina f.d. delrepubliker.

- Per Blomqvist om behovet av en militärstrategisk analys. I motsats till Tolgfors finner man att från Rysslands gynnsamma militärstrategiska läge är möjligheten att snabbt nå till exempel den norska Atlantkusten avgörande. Nato måste hindras. Mot Sverige börjar då angreppet – i motsats till vad Tolgfors tror – inom Sveriges gränser, bland annat genom bekämpning av Sveriges grundläggande förutsättningar för att hindra svenska stridskrafter att komma till verkan i luften och till sjöss. Detta visar återigen på behovet av spridning som skydd för flygstridskrafter och behovet av redundans utifall någon enhet slås ut.

Uppdaterad 10-07-30, 17:46
Att norra ishavet får mer och mer betydelse visar inte bara en isfri nordostpassage på, utan även en isfri nordvästpassage . Kanada har vissa gränstvister med USA (givetvis rör det sig om områden med potentiella oljefynd).