LFS 2025 Del 1 - Ledning

Handsken är kastad. KKrVA har utmanat alla försvarsintresserade att deltaga i en studie för att definiera framtidens luftförsvar.

En av anledningarna till avdelning III initiativ är att vi saknar ett samlat grepp efter Luftförsvarsutredning 1967. Med LFS 2025 hoppas vi ge mer näring till en diskussion som inte slutar förrän efterfrågan på luftförsvar är över.

Eftersom det är en regnig dag idag och jag inte har något bättre för mig så antar jag utmaningen. Då det är en ganska komplex uppgift så delar jag upp den i flera delar varav denna första fokuserar på ledning eftersom det är kittet som knyter ihop luftförsvaret.

Som utgångspunkt för min diskussion använder jag mig av "Svenska Flygvapnets Styrdatasystem" av Arne Larsson 2005-05-29 F22/04 som är en del av FHT - Försvarets Historiska Telesamlingar, urvalsgrupp Flygvapnet samt "Luftens dirigenter" av Bjarne Darwall, ISBN 91-973892-6-9. Dom beskriver tillsammans ganska så bra vad vi en gång i tiden har haft i Flygvapnet.

Jag tänker inte besvara frågan om vi ska försvara Sverige eller inte, utan anser att med dagens politiska direktiv så är det självklart även om man verkar ha glömt bort det med nedläggning av krigsbaser och stridsledning samt slopande av värnpliktsystemet som behövdes för att bemanna krigsbaserna.

Jag tänker inte heller borra mig ner allt för mycket i ekonomi, utan anser att om vi ska ha en Försvarsmakt värd namnet med förmågan att försvara Sverige så måste det få kosta vad det kostar. Dock så försöker jag att utnyttja existerande system så mycket det går samt titta på internationella system för att få ner kostnaderna så mycket det går.

Kort historik
Den svenska stridsledaren har ända sedan införandet av STRIL 50 klassats som den femte gruppmedlemmen i en fyrgrupp jaktflygplan. För att få effekt av luftförsvaret gäller det att sätta in jaktflyg och luftvärn där de behövs och när de behövs. Stridsledaren hjälpte till att leda flygplanen mot målen samt gav muntlig information för att bygga upp pilotens omvärldsbild (s.k. Situational Awareness) fram tills dess att han själv kunde hitta målet visuellt (J29) eller med hjälp av egen radar (J30, J33).

Stridsledaren fick sin luftlägesinformation från radarstationer av typ PJ-21 och spaningsradar PS-41/T som var flyttbar. Från den optiska luftbevakningen samlades informationen in via LGC till LFC - Luftförsvarscentraler. Sammanlagt 11 stycken anläggningar sprängdes ner i berg runt omkring i Sverige. Inspirationen och stora delar av utrustningen kom från England.

Med STRIL 60 infördes datastridsledning till J35 Draken som sedan förbättrades med införandet av JA37 Viggen (attack och spaningsversionerna av Viggen hade inte dataledning). Datastridsledning har stora fördelar då det går snabbt att föra över informationen direkt till flygplanets vapenberäkningar och det fungerar bra även vid kraftig störning. STRIL 60 innebar även anskaffning av nya radarstationer, bl.a. PS-08 och PS-15. Man införde ett "filter" till LFC i form av Rrgc/F - Radargruppledningscentral Fast, där informationen från radarstationer gjordes om från analog "bredband" till digital "smalband". Det uppstod massiv kritik över detta beslut, då stridsledarna ansåg att den gamla analoga radarbilden gav dom en mer "riktig" bild av omvärlden.

LFU 67 - Luftförsvarsutredning 67 (den senaste stora studien av luftstridskrafter) inför det stora försvarsbeslutet 1972 pekade på behovet av en rörlig operativ stridsledning. Detta infördes i form av Rrgc/T - Transportabel. Dessa var tänkta att samgrupperas i fortifikatoriska skydd bredvid de nya PS-860 som vid behov kunde sänkas ner i marken. För låghöjdsspaning infördes PS-870 med en antenn och mast som kunde flyttas mellan ett antal förplanerade grupperingsplatser. På så sätt hade man ett bra skydd mot dåtidens precisionsvapen och signalsökande robotar.

Den senaste utvecklingen av Stridsledningen som planerades samtidigt som Gripen är STRIC - StridsledningsCentral. Det var tänkt att en transportabel lösning STRIC/T skulle tas fram, men den ströks p.g.a. budgetskäl. STRIC består av ett antal operatörsplatser som ser identiskt lika ut. Beroende på vilken roll som operatören loggar in som så får den dock olika funktioner. Samtliga idag existerande ledningscentraler har numera STRIC som användargränssnitt. STRIC operatörsstationer har även exporterats till bl.a. Australien i deras Anzac fregatter. I samband med STRIC så anskaffades även luftburen radar i form av PS-890 som sedan vidareutvecklats till ASC-890.

Sedan dess har utvecklingen på stridsledningen i stort sett stått still förutom att användargränssnittet i STRIC fortfarande putsas på lite då och då.

Dagens Gripenflygplan har en utmärkt radar och en datalänk mellan flygplanen som gör att man inte längre är lika beroende av stridsledningen för att bygga upp omvärldsbilden. Men man kan inte se bakåt! Det gäller dessutom att komma till rätt ställe för att optimera användandet av de fåtal flygplan som vi har i Flygvapnet. med andra ord, ju mindre Flygvapen, desto viktigare är det därmed att stridsledningen fungerar så att varje enskilt flygplan ger större effekt.

Ledningscentraler
Som alla har löst i pressen det senaste året så har vi två stora problemområden avseende stridsledning.

- Dels ett förmågeglapp då vi saknat möjlighet att skicka stridsledningsdata till våra C/D Gripen. Detta är på väg att lösas då C/D Gripen kan bära Länk 16 terminaler. Detta är en amerikansk/NATO standard för överföring av taktisk information. Vi saknar dock fortfarande ledningscentraler som kan skicka Länk 16 information. Det vi för tillfället har är våra ASC-890 luftburna ledningscentraler som är på väg att levereras. Nackdelen med dessa är kort uthållighet. Vi saknar dessutom ett rikstäckande nät med sändarstationer för Länk 16 där stridsledningen kan skicka information till egna flygplan på låg höjd.

- Dels en pågående nedläggning av våra existerande stridsledningscentraler. Diskussionen har varit het mellan alternativen NBF, som likt hydran dyker upp i nya skepnader som GLC/NOC, GLI m.m. och existerande stridsledningscentraler i bl.a. Hästveda. Principdiskussionen har varit att en fast ledningscentral kan lätt slås ut i dessa precisionsvapnens tid och man därför fokuserar på att kunna bygga upp en ledningscentral i en skolsal vid behov. Men där tycker jag att kritiken har varit helt fel. Våra existerande ledningscentraler ska tåla en atombomb och kriget i Irak 2003 bevisade för USA att det är mer eller mindre omöjligt att slå ut djupt nedgrävda bunkrar. Om USA skulle släppa en s.k. "Bunker Buster" på en svensk ledningscentral nedsprängd i urberget så skulle det bara skrapa ytan på berget. Det som är problemet är de fasta radarstationerna samt kommunikationslänkarna som lätt kan slås ut med precisionsvapen. Vi måste därför ha en mobil lösning med välutbildad personal som snabbt kan reparera eller flytta på ledningsstationer. Nu råkar det faktiskt finnas ett sådant nät och det är det civila 3G mobiltelefoninäten som tack vare Internetflugan snabbt byggs ut för ökad kapacitet. Krigsplacera därför personal (om det går nu för tiden? Alternativt köp upp en OPS-lösning?) inom dessa befattningar. Säkerställ med hjälp av statliga bidrag att stationerna är tillräckligt robusta och har tillgång till nödkraft. Detta är något som även behövs i det civila Sverige, vilket bl.a. stormen Gudrun pekade på. NBF hysterin fokuserade på tok för mycket på teknik att man glömde bort att det finns ett arv som är väl värt att återanvända.

Alltså bör framtiden för ledningscentraler vara att behålla 2-3 av dagens fortifikatoriskt skyddade centraler som är helt redundanta och kan ta över varandras roll. Komplettera med ett par stycken STRIC/T fölr rörlighet, redundans och utlandsuppdrag.

Sensorer
Vad har vi idag? De civila ledningsorganen går mer och mer över på s.k. sekundärradar, d.v.s. dom läser enbart av transpondersvar från flygplanen. Flygplanen själva har möjlighet att detektera andra flygplans position och noggrannheten är med hjälp av GPS mycket bra. Problemet är bara att GPS går att störa ut och eftersom det ägs av USA så är det t.o.m. möjligt att stänga av (knappast så troligt, då även USA skulle lida av detta). Det ryska alternativet Glonass används inte i västvärlden och är inte heller särskilt väl uppbyggt. Det europeiska alternativet Galileo har inte heller fått en bra start. Detta gör att vi inte helt kan lita på GPS i krigstid. Transponder är dessutom något som knappast fientliga flygplan använder sig av.

Försvarsmakten bör kräva av luftfartsverket att det finns kvar civila radarstationer som klarar s.k. primärradar, d.v.s. har en riktig utstrålande radarsignal. Detta är ett måste för att få en bra yttäckning i fred. Samordning med de civila ledningsorganen är ett måste med tanke på att det inte längre existerar unika militära övningsområden, utan militär och civil trafik delar samma luftrum.

Den nordiska samordningen av radarplottar måste utökas. Om detta ska ske via Länk 16 formatet (filtrerad smalband), eller någon typ av bredbansöverföring får teknikstudier visa.

För krigsscenenariet så är det bara rörlighet som är lösningen. Det ger dessutom en bra bi-effekt i form av att systemen går att vid behov ta med på en internationell insats.

PS-860/870 var en bit på vägen vad gäller rörlighet, men ändå inte tillräckligt. Bägge typerna är med dagens vapensystem för lätta att slå ut, även om man taktikanpassar genom att slå av/på sändning för att undvika signalsökande robotar. Vet fienden bara läget (vilket han vet) på stationerna så går dom snabbt att slå ut.

ASC-890 är en bra teknikstudie för ett framtida rörligt system. Tyvärr så saknar luftburna system uthållighet och dagens Saab 340 är en för liten plattform. Byt ut till en större plattform som Saab 200/Embraer 145 (viss problem finns med jetlösningen) så finns det möjlighet till fler operatörer och motmedel. Vi behöver dessutom fler enheter för att täcka större delar av Sverige och kunna få tillräcklig uthållighet.

För marksidan så ser jag en möjlighet att utveckla UndE 23 som finns till Lv-robot 23. Den ger en bra möjlighet till ett rörligt marksystem som ger uthållighet och kan lokalt luftbevaka viktiga områden.

Dataledning
Det svenska 300-formatet för dataledning är i grund och botten överlägset Länk 16. A/B versionen av Gripen ärvde därför detta mer eller mindre rakt av från JA37 Viggen. Det har egentligen bara ett fel. Det finns bara i Sverige! Det gör att vi får två problem med dagens inriktning på försvaret.

- Vi kan inte operera internationellt (om vi inte tar med oss ett STRIC)

- Vi kan inte leda utländska stridskrafter effektivt på övningar i Sverige, eller vid en eventuell krigssituation de stridskrafter som våra politiker vill ska kunna komma till Sveriges hjälp.

Det är därför helt rätt att Gripen gått över till Länk 16, som är den internationella standard som används. Diskussionen kring förmågeglapp har inte varit Gripens fel. Synd bara att övriga Försvarsmakten inte hängde med i denna utveckling. Nu gäller det därför att bygga upp denna förmåga på bredden i Försvarsmakten och även se till att mark- och sjöstridskrafterna blir inkopplade. Ser vi bara till att alla våra nya system har Länk 16 (eller dess framtida efterföljare) som gränssnitt så är vi mer eller mindre automatiskt interoperabla. Svenskutvecklade system är givetvis OK, men gränssnitten utåt måste vara standard! Detta gör också att vi kan nå målet att skapa en gemensam luftlägesbild mellan mark-, sjö- och flygförband.

Länk 16 kan reläas från ett flygplan till ett annat, vilket ger mycket lång räckvidd och behovet av marksändarnät minskas. Men detta tar samtidigt kapacitet, så min rekommendation är att anskaffa ett antal rörliga markstationer för att skicka ut Länk 16 information. Dessa skulle även kunna nyttjas för att reläa radiotrafik till flygplan på låg höjd på samma sätt som dagens s.k. "radiokullar".

Identifiering
Militärt hade vi tidigare IK som var ett störskyddat kodat alternativ till den civila transpondern (SSR - Secondary Surveillance Radar). Problemet var att det var ett unikt svenskt system och vi har numera i C/D Gripen gått över till IFF - "Identification Friend or Foe" som är ett NATO-anpassat system som innehåller även civil transponder. Problemet är att liksom Länk 16 så har restejn av Försvarsmakten inte hängt med Flygvapnets utveckling. Det behövs frågeenheter på marken som kan detektera IFF-signalen. Detta är ännu inte helt infört på luftvärn och marinens fartyg. FMV driver ett projekt kallat SWIFF - Swedish IFF som var tänkt att ersätta IK, men eftersom Gripen nu har tagit initiativ så bör snarast resterande Försvarsmakten hänga på och anskaffa samma system.

Den NATO-standard som vi för närvarande följer är den äldre Mode 4. För ett par år sedan så nödlandade ett amerikanskt P3 Orion flygplan i Kina efter en kollission. I och med detta så anses tekniken bakom Mode 4 vara röjd. NATO går därför mer och mer över på Mode 5 som är bättre krypterad och har bättre störskydd. Men eftersom Sverige inte är NATO-medlem, så är det inte helt självklart att vi får tillgång till Mode 5! Det här är resultatet av dn svenska viljan att vara interoperabel, men oviljan av att bli NATO-medlem.

Slutsatser
Stridsledningen behövs även i framtiden för att optimera varje insats och förbättra situationsmedvetandet hos piloterna. Detta gäller särskilt i och med att storleken på Flygvapnet minskas dag för dag.

- Behåll ett par av de gamla stridsledningscentralerna, eftersom fortifikatoriskt skydd trots precisionsvapen fortfarande fungerar. Komplettera med STRIC/T för rörlighet och utlandsuppdrag.

- Anskaffa fler ASC-890 och byt till en större plattform samt komplettera med UndE 23 för rörliga sensorer. Komplettera i fredstid med civila primärradarstationer.

- Utnyttja den civila 3G-infrastrukturen för kommunikation mellan ledningscentraler och ledningsenheter. Säkerställ med statliga bidrag att den är robust nog för krigsanvändning. Se till att det finns en krigsorganisation som kan hantera denna kommunikation.

- Bygg ut IFF mode 5 på samtliga plattformar i Försvarsmakten.

- Bygg ut Länk 16 för ledningskommunikation och använd det även för mark- och sjöstridskrafter.

Viktigast är dock att snabbt se till att vi förutom ett tekniskt förmågeglapp inte får ett personalglapp, då de fåtal stridsledare som finns kvar i tjänst idag måste finnas kvar för att utbilda nästa generation. Annars så får vi göra som danskarna och skicka våra elever på utbildning i andra länder. Detta kan också vara en av huvudorsakerna till att behålla Hästveda!

Nästkommande inlägg kommer att handla om bassystemet, jaktförsvaret, attack/spaning, helikoptrar och transportflyg.

Se även mina tidigare inlägg om STRIL.