Det är svårt att räkna bort vad som händer i dessa dagar i Västvärldens Leading Nation eller som Madeleine Korbel Albright, Clintons utrikesminister åren 1997-2001, uttryckte det, The Indispensible Nation. Detta kan man instämma i, men frågan är vad som händer nu, när denna oersättliga ekonomiska motor och säkerhetsgarant hackar och sviktar.
När nu USA:s kongress röstat igenom nerdragningar av den federala budgeten på 1500 miljarder dollar, tillsätts en ”superkommitté” för att anvisa var i samhället neddragningarna skall ske. Går det inte att nå resultat i denna kommitté, faller bilan och hälften av besparingarna kommer att landa inom området Nationell Säkerhet med automatik.
Konsekvensen kan bli att – istället för de 400 miljarder dollar som Vita Huset tidigare föreslagit i nerdragningar av försvarsbudgeten - dessa kan komma att uppgå till både 600 och 700 miljarder dollar över en 10-årsperiod, lite beroende på vad man läser in i begreppet Nationell Säkerhet. Dessa besparingar skall läggas på toppen av tidigare strykningar bland vapenprogrammen och redan beslutade 78 miljarder dollar som Pentagon planerar att lämna tillbaka de närmaste fem åren genom att effektivisera försvaret.
Krig är dyrt. WW II kostade USA 4650 miljarder dollar, Vietnamkriget kostade 565 miljarder dollar (*1) och krigen i Irak och Afghanistan har kostat över 1000 miljarder och slutnotan beräknas hamna kring 1800 miljarder dollar (*2). Alla kostnader omräknade till dagens dollarvärde.
Med det höjda lånetaket kommer USA:s federala skulder att kunna bekosta deltagande för USA i 2:a världskriget fyra gånger till, om kriget gick i repris.
Attacken den 11:e september 2001 kostade ca 500 000 dollar att genomföra. ”We are continuing this policy in bleeding Amerika to the point of bankruptcy”, sa Osama bin Laden i november 2004. ”Every dollar of Al Qaeda defeated a million dollars”
Kanske är mer begränsade konflikter av strategisk raidkaraktär framtidens melodi. USA:s invasion av Grenada kostade 136 miljoner, Panama kostade 163 miljoner och Desert Storm kostade USA 7 miljarder dollar (*1).
Pentagons budget har ökat tretton år i följd. Mellan 2001 och 2009 ökade kostnaderna från drygt 400 till ca 700 miljarder dollar, en ökning med 70 %. Detta är 250 miljarder mer i snitt än under Det Kalla Kriget. USA:s kostnader för försvaret har stigit från en tredjedel av världens samlade försvarskostnader till att numera utgöra 50 %.
Neddragningar av USA:s försvarsbudget har gjorts förut. Efter Koreakriget minskade Eisenhower försvarsbudgeten med 27 %, Nixon skar bort 29 % efter Vietnamkriget. Reagan, Bush d.ä. och Clinton vidtog alla tre reducerande åtgärder under sina respektive presidentskap.
Det finns de som kallar USA:s sätt att sörja för den militära personalen för världens största socialistiska ekonomi, med allt boende, olika subventioner och ersättningar, tidig pensionering och livstids pensioner och hälsovård.
För USA:s del tror jag inte att större neddragningar av försvarsbudgeten med nödvändighet behöver innebära katastrof. Att USA numera står för 75 % av NATO:s kostnader, mot 50 % tidigare, behöver inte innebära att detta förhållande varar för all framtid. Inte heller behöver USA stödja militär verksamhet i diverse suspekta länder för dyra pengar och på det hela taget bör USA omdefiniera sina nationella intressen, så att dessa balanseras mot tillgängliga resurser.
Kanske är det i många fall både billigare och bättre att satsa resurser på det diplomatiska området än på det rent militära. Den totala obalans som råder mellan militära och diplomatiska resurser i USA har bl.a. förre försvarsministern Robert Gates satt fingret på. ”There are more members of military marching bands than make up the entire U.S. Foreign Service”.
Själv tror jag att militära budgetneddragningar får långt större och långvarigare konsekvenser när dessa görs i Europa än i USA. Soft Power med dithörande diplomati fungerar bara utifrån en styrkeposition och någon sådan är inte i sikte inom EU i närtid och knappast på medellång sikt heller. En gissning är att Europas politiker kommer att vara fullt sysselsatta med att rädda EU, eurosamarbetet och förmodligen även NATO-samarbetet under lång tid framöver. USA:s politiker kommer att vara sysselsatta med att övertyga omvärlden att landet förtjänar betyget AAA när det gäller kreditvärdighet, vilket kommer att prioriteras långt före att stå för européernas andel av NATO:s budget.
Kostnader för krig inom ramen för ”nationella intressen” eller av humanitära skäl tror jag inte att någon nation i Västvärlden har råd med i nuläget. Krig kostar och pengar är en bristvara just nu.
/Sumatra
*1 Jon Erlendsson “The Cost of War”, USAToday sep 16 2001
*2 Congressional Research Service 2009
P.S: Kanske dags att ge oss som röstade nej till eurosamarbetet ett erkännande. Varje lagd nejröst kommer när allt är sagt och gjort att ha sparat svenska skattebetalare miljonbelopp. D.S.
Inlägg
Ja, anfallet på USA 11 september 2001 är ett typexempel på asymmetrisk krigföring. Inte bara avseende metoder, utan även avseende ekonomi.
SvaraRaderaJag satt för ett tag sedan och tittade på serien "Ross Kemp in Afghanistan". Där utsätts en brittisk pluton för angrepp av bedömt en krypskytt. Man besvarar elden med massor av 12,7 mm eld och toppar det med två stycken Javelin och ett inkallat CAS anfall. Efteråt är man ändå osäker på om man fick krypskytten eller inte.
Talibanerna. 10 styck 6.5 eller 7.62 mm mm kulor. Kostnad ca 100 kr.
Britterna. 1000 st 12,7 mm kulor. Kostnad ca 20.000 kr. Två stycken Javelin. Kostnad ca 500.000. Ett styck CAS anfall med GBU-12. 500.000 i flygdriftskostnad (5 timmars flygpass) och 500.000 för en bomb. Totalt 1.520.000 kr!
Även om västvärlden har en budget som är 1000 ggr större än talibanerna så är det frågan om vad vi har för tak på budgeten? Vem tröttnar först?
Nej, det är dags att bli smartare och slåss billigare. Tyvärr innebär det också att ta större risker för de enskilda soldaterna. Vi är trots allt inte i dessa länder för att vinna ett krig, utan för att få slut på ett och bygga en bra grund för en varaktig fred.
Målet med våra insatser måste avgöra medel och metoder. Inte tvärtom.
Bästa sättet att spara pengar är att inte ge sig in i konflikter av detta slag. Britterna gick på pumpen i Afghanistan på 1880-talet och ryssarna 100 års senare och nu är amerikanarna där och historien upprepar sig. Dessvärre har man även dragit in vårt land i konflikten. Det går inte att besegra bergsfolk det visar historien. Tyskarna hade ett helvete i Jugoslavien under andra världskriget - varför lär vi oss aldrig något. Men framför allt Sverige kan inte försvaras i Afghanistan.
SvaraRaderaHistorieläsaren
Kostnaden för själva kostymen är betydligt större än den för krigen - och det är där nedskärningarna kommer att behöva göras för att nå budgetbalans.
SvaraRaderaSenaste beskedet från Obama angående Afghanistan tyder ju på att den redan optimistiska tidsplanen för tillbakadragande/överlämnade pressas ytterligare; med motsvarande riskökning och kostnadsminskning som följd.
Frågan är ifall de kan köpa samma inflytande utan synlig militär närvaro över hela världen? Deras enorma försvarsmakt är ju inte bara en kostnad utan även deras överlägset största tillgång i det globala politiska spelet.
Som Sumatra påpekar så är deras relativa styrka jämfört med alla allierade fortfarande ohotad. Det kanske räcker?
Historieläsaren borde för övrigt vara något mindre selektiv i historieläsningen; Afghanistan har många gånger under sin historia invaderats och införlivats i diverse riken.
Talibanerna är militärt ynkliga och risken för att de skulle besegra ISAF på slagfältet är obefintlig. Det är inte det som är problemet. Problemet är att den afghanska staten, som vi är där för att stödja, är så svag och korrupt att det är tveksamt ifall den kan stå på egna ben när vi åker hem.
För möjliga konsekvenser behöver vi bara backa tio år till 90-talet.
Vi är inte i Afghanistan för att försvara Sverige utan för att tillvarata svenska intressen genom att bidra, och bli sedda att bidra, till att upprätthålla den rådande världsordningen.
Uttryckt på ett annat sätt så är vi huvudsakligen där för att samla bonuspoäng hos USA och NATO. Relationerna med västmakterna, och att säkra att de vid behov kommer till vår hjälp vid ett storskaligt anfall på landet, är helt avgörande för vårt försvar (och har så varit sedan 40-talet).
Ett riktigt ordentligt materielintensivt skuldfinansierat storkrig skulle dock kunna få igång den amerikanska ekonomin, likt andra världskriget som drog upp världen ur Depressionen.
SvaraRaderaNoterbart är att skulderna från VK2 inte återbetalades i egentlig mening: de smalt bort som andel av BNP som ett resultat av 30 års urstark nominell och real tillväxt.
Nu vore det förstås ännu bättre att stimulera ekonomin på ett sätt som inte innebär att man dödar människor och spränger infrastruktur (man kunde bygga infrastruktur och lägger pengar på utbildning i stället), men sånt brukar ju vara politiskt omöjligt i USA. Ska man stimulera ekonomin, ska man ha ett redigt världskrig.
@ Forsno
SvaraRaderaI modern tid har Afghanistan inte varit införlivat i några andra riken i alla fall. Vad som hände längre tillbaka i historien är tämligen ointressant.
Oavsett om talibanerna är militärt ynkliga eller inte så de de faktiskt lyckats döda tusentals amerikaner och hundratals andra som kommit "till deras hjälp"! Det är väl tveksamt om Afghanistan verkligen är en stat - det är väl snarare ett stamsamhälle där den uppenbart svaga staten/centralmakten för de flesta "afghaner" är av underordnad betydelse.
Jag fattar fortfarande inte vad vi har i Afghanistan att göra - resonemanget om att vi på det sättet skall skulle skapa förutsättningar för att få hjälp utifrån verkar långsökt. Tror du verkligen att Nato att något annat land skulle kunna hjälpa Sverige vid ett "storskaligt anfall" om vi inte är i stånd att göra något själva för du tror väl inte att den lilla armé som vi nu har skulle kunna hålla stånd tills någon hinner hit. Go and tell the Marines.
Argumentet att vi på detta vis gör det sannolikare att själva få hjälp haltar något. Hjälp får vi om det ligger i USAs/EUs/NATOs intresse att hjälp oss. Precis som under kalla kriget. USA har som bekant inga vänner, bara intressen. Detsamma gäller nog för EU och NATO.
SvaraRadera@Anonym 22:55 & 00:01
SvaraRaderaSedan 1700-talet är Afghanistan mycket riktigt ett eget land, visserligen ett brittiskt lydrike under 1800-talet men dock ett eget land, vilket motsäger din andra poäng något...
Att USA, eller några andra koalitionsstyrkor, på något sätt skulle besegrats militärt av Talibanerna är löjeväckande.
Det var flera hundra år sedan Sverige ensamt kunde stå emot ett storskaligt isolerat angrepp av Ryssland/Sovjetunionen. Det gamla invasionsförsvarets syfte var att sätta en hög tröskel och ifall detta misslyckades hålla ut länge nog för hjälp att anlända västerifrån.
Vi hade från 60-talet t o m hemliga försäkringar från USA om att omfattas av deras kärnvapenparaply (det var därför vi avbröt vårt eget kärnvapenprogram).
De säkerhetspolitiska relationerna västerut varken är eller var byggda på välgörenhet utan på realpolitik.
Vilket även insatsen i Afghanistan är.
Om NATO inte skulle komma till vår hjälp så är vi helt rökta vid ett storskaligt anfall; nu liksom under kalla kriget.
@ Forsno
SvaraRaderaOm USA och dess allierade besegrats MILITÄRT eller inte torde vara ganska ointressant. Om man av kostnadsskäl tvingas dra sig ur utan att ha uppnått sina POLITISKA mål har man blivit besegrad. Du tycks inte heller inse att USA på lång sikt vare sig vill eller har råd att skydda Europa på det gamla sättet. Har du inte uppfattat signalerna fr USA att Europa måste ta ett större ansvar för sin egen säkerhet. Första synliga tecknet var att man inte ville ta den ledande rollen i Libyen. Jag vet av egen erfarenhet att amerikanarna i första hand tänker på sig själva - har själv varit med och förhandlat med Pentagon - dom är ganska trötta att alltid vara den som skall betala notan om vi som motprestation inte vill köpa deras grejor. Detdär med hemliga försäkringar och kärnvapenparply är historia - nu har USA större problem att tänka på.
För övrigt önskar jag att pastor Tolgfors avgår så snart som möjligt - Amen.
@Anonym 13:16
SvaraRaderaMan har blivit besegrad ifall man låter Kabul falla till Talibanerna; det har vi inte sett än. Inte på långa vägar.
USA har prioriterat ner sin närvaro i Europa ända sedan kalla krigets slut och Kinas uppgång som blivande supermakt och rival. Det gör dock inte att det finns något bättre alternativ än NATO; oavsett hur bördorna fördelas inom alliansen eller hur stark eller svag den är.
De enskilda europeiska länderna kommer ju alltid att vara svagare var för sig.
@ Forsno
SvaraRaderaSlutsatsen av Fornos resonemang är att ryssarna ändå blev besegrade i Afghanistan och amerikanarna i Vietnam trots att de hade en stormakts alla resurser. Detta borde bli en läxa för de utvecklade länderna och visar att militära muskler inte räcker om motståndaren inte har samma uppfattning om krigets villkor.
Jag delar din uppfattning att ett djupare militärt samarbete med de andra europeiska länderna vore att föredra framför det hyckleri om alliansfrihet som tydligen fortfarande bedrivs av flertalet riksdagspartier.
Men vad blir NATO utan USAs närvaro i Europa? Tyskland och England rustar ner och Holländarna säljer ut sina stridsvagnar. Då kan man fråga sig om ens Nato är något att luta sig mot när vi själva reducerat vårt försvar till en uppvisningscirkus med infodirektören och clownen Lagersten som presentatör.
För övrigt önskar jag att pastor Tolgfors avgår så fort som möjligt eftersom han tycks ha förlorat all kontakt med den jordiska verkligheten. Amen