Jubileum (uppdaterad)

De senaste åren har det varit många jubileum relaterade till flyghistorisk utveckling. Med tanke på den snabba utvecklingen de senaste 100 åren så finns det mycket att fira. Idag så firar man i Storbritannien 70-årsdagen av Gloster Whittle E-28 första flygning och med den också födseln av reaåldern i Storbritannien.

Den snabba teknikutvecklingen under VK2 visar på hur ett krig kan motivera fram pengar, utrustning och personal till forskning. I inledningen av VK2 flög många flygvapen (inklusive det svenska) fortfarande med dubbeldäckade reliker från 20- och 30-talen, men 10 år senare var jetflyget fullt operativt (inklusive i Sverige).

Frank Whittle var en av de stora pionjärerna inom flygteknisk utveckling, men han hade svårt att få generalerna att lyssna på sina idéer.

While writing his thesis there he formulated the fundamental concepts that led to the creation of the turbojet engine, taking out a patent on his design in 1930. His performance on an officers' engineering course earned him a place on a further course at the University of Cambridge where he graduated with a First.

Without Air Ministry support, he and two retired RAF servicemen formed Power Jets Ltd to build his engine with assistance from the firm of British Thomson-Houston. Despite limited funding, a prototype was created, which first ran in 1937.

Under tiden hann andra länder ta till vara på hans idéer. På samma sätt som Tyskland utvecklade sin stridsvagnsteknik och taktik baserat på idéer från bl.a. Storbritannien så utvecklade man jettekniken snabbare än de som ursprungligen uppfann den. Detta resulterade i att man 1944 hade det första operativa jetflygplanet Me 262 Schwalbe. Britterna var färdiga med sin Gloster Meteor strax efter tyskarna, men den hann göra mycket begränsad tjänst under kriget. Även USA (Bell P-59 Airacomet) och Japan (Nakajima Kikka som var misstänkt lik Me 262) utvecklade jetflyg under kriget, men de hann inte bli operativa.

Under VK2 så finns det inga registrerade luftstrider mellan tyskt och allierat jetflyg. Det skulle i stället dröja till Koreakriget, då ryska Mig-15 mötte amerikanska F-80 Shooting Star och F-86 Sabre samt engelska Gloster Meteor. Givetvis finns det olika syn på vem som var den första jetpiloten att skjuta ner ett annat jetflyg. Ryssarna hävdar att det var löjtnant Khominich som den 1 november 1950 sköt ner en amerikansk F-80. Men eftersom Ryssland inte officiellt deltog i Koreakriget så var denna seger svår att hävda vid den tidpunkten. I stället är den officiella historieskrivningen att löjtnant Russel J. Brown den 8 november 1950 sköt ner en "nordkoreansk" Mig-15.

Den tyske piloten Kurt Welter blev den mest framgångsrike jetpiloten under VK2 och ännu så har ingen pilot passerat hans rekord på 27 segrar (även om det finns viss skeptism om antalet segrar i en Me 262 då propaganda har påverkat statistiken). För luftstrid jet mot jet så anses den ryske piloten Nikolay Sutyagin, med 21 segrar under Koreakriget, vara den mest framgångsrika jetpiloten i flyghistorien (dock en smula tveksamt då den ryska statistiken under Koreakriget är ifrågasatt. Ryssarna hävdar 1106 nedskjutningar mot 142 FN-flygplan officiellt förlorade i luftstrid). Han är dock tätt följd av den israeliske piloten Giora Epstein med 17 segrar och den amerikanske piloten Joseph C. McConnell med 16.

Med den typ av krigföring som sker nu för tiden så är det mycket osannolikt att någon pilot någonsin kommer att överträffa de som idag leder statistisken. Tekniken har fått större inflytande än pilotens individuella flygskicklighet. Piloter på västsidan tjänstgör dessutom oftast inte tillräckligt lång tid i strid, vilket bl.a. ledde till att det var nordvietnameser som sköt ner mest flygplan under Vietnamkriget. I moderna operationer typ Libyen, Gulfkriget m.m. så har överlägsenheten på den ena sidan varit för stor, vilket har lett till mycket begränsat antal luftstrider. Skulle det uppstå en konflikt mellan två länder med samma tekniknivå så riskerar även den bästa piloten att förr eller senare stöta på en luftvärnsrobot som hans motmedel inte klarar av. Det är med andra ord mycket svårt i dagens läge att bli ett äss.

Numera så är det ingenjörerna snarare än piloterna som avgör framtidens luftstrider. Så ett stort grattis till Frank Whittle och andra ingenjörer som bidragit till att vi flygnördar kan få vår dagliga dos av flygporr!





Uppdaterad 11-05-21, 14:43
Jag och 2.718 har haft en diskussion i kommentarsfältet om P/F-80 "Shooting Star" blev operativ eller inte under VK2. Jag tog därför en titt i "facit", d.v.s. "Kelly" Johnsons bok "Kelly. More than My Share of it All" då chefen för "Skunk Works" borde vara den som är bäst insatt i vad som hände med utprovningen av YP-80. (Kelly blandar dock en smula med begreppen och kallar den för F-80, en benämning som dök upp först efter kriget. Muroc Army Airfield kallas för Edwards, en benämning som också dök upp först senare).

På sid 100 och framåt kan man bl.a. läsa:

"With the F-80, the Air Corps was able to develop tactics for flying against the German jets - both with bombers in defence and fighters in attack, not only with single aircraft, but in formation. We spent several weeks flying with the military at Edwards. All the various U.S. fighters where there - P-38s, P-39s, P-47s, and P-51s - to be evaluated against the jet as escorts for our bombers. They were armed with gun cameras to record their "kills." So where the B-17s and B-24s.
...
These mockflights were very valuable. We discovered that while it was impossible to stop a frontal attack by the jet, it didn´t matter much. At a closing speed of more than 700 miles an hour the probability of an Me-262 pilot´s scoring a hit in the few seconds firing time he had while avoiding a collision with the bombers and fighters was so remote that we decided not to worry about it. The main concern turned out to be attack from he rear quadrant, where the German jets could overtake our aircraft, fly at any matching speed, and have considerably more time to aim and fire. To counter this the Air Corps developed the tactic of having the fighters watch the rear. These exercises with the F-80 saved the Eight Air Force from having to discover in combat the characteristics of the German jet fighter.
...
Before World War II ended, four F-80 were sent to the European theater. Thet were there for indoctrination flights only, on patrol from England and Italy. We didn't want them shot down were the Germans might capture them.
...
The war in Europe ended before the F-80 could be proven in combat there."