Högsta beredskap

Jag var i fredags ute på Visbybasen och hälsade på. Det var inte utan ett visst mått av nostalgi som jag tittade på klargöringsplatserna där den svenska jaktberedskapen brukar stå. En av Flygvapnets huvuduppgifter har genom alla år varit att bevaka Sveriges territorium och att säkerställa att inget utländskt flyg kränker gränsen. Inom Flygvapnet gick verksamheten under beteckning incidentberedskap eller "Fisken". Hur många flygplan som har stått i beredskap och vilken beredskapsgrad man har haft har alltid varit hemligt. Men, även om Försvarsmakten numera lägger allt mer av sin verksamhet utanför Sveriges gränser så fortsätter Flygvapnet att sköta sin gamla roll.


Visa större karta

Själv så har jag haft förmånen att stå i både spaningsberedskap med SF/SH 37 Viggen, samt jaktberedskap med JAS 39A Gripen.

Spaningsberedskapen utfördes oftast i hemmet. Detta då det vanligaste målet, fartyg, inte rör sig så snabbt och det finns gott om tid att planera ett uppdrag innan målet hinner försvinna. Beredskapsgruppen bestod av en spaningschef, två piloter, en underrättelseofficer, en fototolk och 1-2 tekniker. Vi fick med oss personsökare samt den första generationens släpbara "mobiltelefoner" model Hotline NMT 450.

Då någon (t.ex. MB Syd) ville få ett uppdrag genomfört så skickades en order ut via eskaderstaben E1 till spaningschefen som säkerställde att beredskapsgruppen var på väg ut mot flottiljen. Väl ute i divisionens orderrum så började vi förbereda uppdraget. Vanligtvis så bestod uppdraget att identifiera fartyg som kommit för nära gränsen. Därför så var den vanligast formeringen rote med en SH 37 som ledde roten och använde sin radar PS-371 för att hitta fartyg, samt en SF 37 som med sina kameror kunde identifiera och dokumentera fartyget.

Ibland så blev det start mot fartyg som inte hade kränkt svenskt territorium, men som bedömdes som intressanta ur underrättelsesynpunkt. Dessa uppdrag kunde innebära långa flygpass längs med gränsen på andra sidan Östersjön. I liknande fall så behövde vi ibland nyttja andra baser för att snabbtanka flygplanen, d.v.s. vi landade och stod med motorn igång samtidigt som teknikerna tankade våra flygplan. (Med dagens fåtaliga freds- och krigsbaser så finns det inte längre lika många möjligheter till snabbtankning). Jämför gärna med amerikanska spaningsflygplan som SR-71 som nyttjar lufttankning för att få räckvidd och uthållighet. Vårt svenska bassystem var att jämföra med lufttankning.

Då spaningsflygplanen ibland gick över på andra sidan av Östersjön så var det inte ovanligt att man möttes av den ryska jaktberedskapen. Ibland ledde detta till kurvstrid mellan svenska spaningsflygplan och ryska jaktflygplan. Att det kunde gå hett till visar bl.a. incidenten sommaren 1985 när en rysk Su-15 havererade under luftstrid med en SH 37.

Efter avklarat uppdrag möttes man av fototolken som plundrade kamerorna och försvann in i underrättelsevagnen för att framkalla bilderna. När bilderna var klara så debriefades piloterna och en spaningsrapport skrevs ihop som sedan skickades till den som beställt uppdraget.

Jaktberedskapen var annorlunda. Eftersom det i första hand var flygplan man skulle möta så var det betydligt kortare tid att förbereda uppdraget. Därför satt man i beredskap ute på någon flottilj eller ännu oftare på Visbybasen. "Hangarfartyget Gotland" har genom alla år varit en svensk utpost i Östersjön. Beredskapstiden tillbringade man ute i beredskapsbaracken tittandes på diverse videofilmer och väntade på att telefonen skulle ringa med startorder från JAL - Jaktledaren i någon stridsledningscentral.

Även i jaktberedskapen så var man oftast en rote, d.v.s. två flygplan. Men i detta fall var det för att ha förstärkning utifall något hände samt att kunna genomföra uppdraget även om ett av flygplanen var tvungen att avbryta p.g.a. tekniskt fel.

Flygplanen stod klargjorda under klargöringsbågar. Det vara bara att springa ut och hoppa i flygplanet, starta upp APU:n och anmäla sig klar för motorstart på "slingan", d.v.s. telefonledningen till stridsledningen.

Var beredskapen hög så fanns det möjlighet att ha APU:n igån eller yttre kraft kopplade till flygplanen så att alla datorer redan var startade och navigeringssystemet uppstartat. Var beredskapen extra hög så satt man i flygplanen och väntade på start. I extrema fall så kunde man sitta i flygplanet med startad motor och vänta på start. Detta förbrukade givetvis bränsle, men teknikerna hade möjlighet att snabbtanka, d.v.s. fylla på bränsle med motorn igång.

Då startordern kom så var det rullande start som gällde. Klargöringsbågarna för jakten ligger i direkt anslutning till startbanan, så det är bara att taxa ut ett par meter och sedan tända efterbrännkammaren och stiga mot ost. I Visby fanns på den tid jag var aktiv ett dagis som vi tyvärr ibland bullrade över när vi startade. Då var det bara att köpa tårta och försöka trösta personalen och barnen efteråt. Men gotlänningar är starka försvarsvänner och det var sällan några sura miner.

Om det var riktigt bråttom att identifiera en pågående kränkning så beordrades högsta fart. I detta läge så var det full EBK - efterbrännkammare som gällde och överljud fram till målet. Eftersom detta resulterar i en kraftig ljudbang som utbreder sig efter flygplanen så var det risk för att skada byggnader och skrämma allmänheten när man passerade över land.

Uppe i luften så gick ett av flygplanen fram för att identifiera det främmande luftfartyget enligt IKFN-reglerna. Det andra flygplanet låg kvar bakom för att hålla koll på situationen. Om behov uppstod så avvisades flygplanet från svenskt territorium. Till hjälp att dokumentera kränkningen så hade man Handkamera 101. En bjässe till kamera som i krig antagligen skulle duga väl att bekämpa eventuella fiender med när man skjutit slut på robotarna.

Efter avslutat uppdrag så kunde man liksom för spaningsberedskapen utnyttja snabbtankningsbaser för att komma tillbaka till sin startbas.

Det var då. Numera så är det inte bara svenska Gripenflygplan som står i beredskap vid Östersjön. Tjeckerna har genomfört beredskap med sina JAS 39C Gripen inom NATO:s QRA - Quick Readiness Alert baserade på Sialiaibasen i Litauen.

Det har under ett antal år varit stort fokus på internationella insatser inom Försvarsmakten. Tyvärr så har nog en del i försvarsledningen glömt bort den svenska beredskapen. Men det är på väg att vända igen. Just nu så sitter vår regering och analyserar möjligheterna att bidra med svenska flygplan för att bevaka luftrummet över Island. I brist på eget flygvapen så krävs att någon annan ställer upp (att tänka på vid eventuella kommande svenska försvarsneddragningar).

Hittills är det Natoländerna Norge och Danmark som delat på bevakningen efter det att USA drog tillbaka sina flygstyrkor från Island 2006. Men det är känt att dessa länder gärna ser ett större engagemang från övriga Norden. Hittills har Finland varit mest positivt. Det talas om en blygsam tre veckors tjänstgöring år 2015. Sverige har sagt sig vilja avvakta.

Medan planerna debatteras intensivt i Finland så har de knappast nämnts alls i den svenska offentliga debatten.

Enligt tidningen Helsingin Sanomat planerar Finland att sända 50 man och fyra stridsplan av typ Hornet till Island under 2015.

En mycket bra uppgift för Flygvapnet! Det ska bli intressant att följa denna debatt och se hur mycket vår svenska ensidiga solidaritesförklaring är värd i praktiken. Extra intressant vore om t.ex. Tjeckien eller Ungern är intresserade av denna beredskap som komplement till Baltikum. Då skulle svenska Gripen kunna dela på underhållsresurserna med andra nationers Gripenflygplan. Detta på samma sätt som t.ex. Danmark och Norge delade på resurser under insatserna med F-16 i Afghanistan.

Men, tyvärr så kommer den infekterade NATO-diskussionen återigen upp till ytan.

Peter Hultqvist (S), ordförande i riksdagens försvarsutskott, säger att det ännu är för tidigt att säga hur Socialdemokraterna ska ställa sig i frågan.

- Vi är inte beredda att gå in och ta över sådant som är att betrakta som Nato-uppgifter. Sverige är militärt alliansfritt. Det är en principiell hållning som vi kommer att analysera det här utifrån, säger Hultqvist.

- Sedan är vi ju positiva till nordiskt samarbete och gemensamt ansvarstagande i Norden, det är vad vi kan säga just nu - innan vi vet i detalj vad det här kan handla om, fortsätter han.

Om nu vår svenska försvarsförmåga i framtiden bygger på europiskt försvarssamarbete så måste svenska politiker erkänna att det innebär att vi blir beroende av NATO-resurser och NATO-samarbete, NATO-medlem eller inte. Om t.ex. Danmark ber om oss hjälp, är det i form av EU- eller NATO-medlem?

Kom ihåg: "Sleep tight tonight, your Air Force is awake".



P.S: Jag noterade att även Hans Jacobsson hade med ovanstående film i ett bra inlägg om det svenska luftförsvaret.