Bara en dum dom

Nu har AD sagt sitt i fallet med de officerare som avskedats på grund av arbetsbrist då de inte accepterade det nya Utlandsobligatoriet. Domen blev inte helt förvånande friande för Försvarsmaktens del. Man har bara följt "god sed". Det är heller inte särskilt förvånande att Försvarsmakten håller mycket låg profil att basunera ut beslutet.

Officersförbundets ordförande Lars Fresker är inte särskilt imponerad över domen.

Vidare har Officersförbundet hävdat att internationell arbetsskyldighet inte är rimligt på samtliga befattningar i försvaret, samt motsatt sig sättet skyldigheten infördes på. Det fanns exempelvis inte tillräcklig information om vad som var skäl för giltigt förfall. Detta har förbättrats sedan införandet, men problem kvarstår.

– Tyvärr har många medlemmar dåliga erfarenheter av Försvarsmaktens förmåga att leva upp till löften om långsiktighet i personalplanering och hänsyn till de anställdas situation. Nu får vi försöka att, utan en AD-vinst i ryggen, fortsätta att få Försvarsmakten att nå en rimlig balans mellan verksamhetens och personalens behov, säger Lars Fresker.

Man får dock skilja på vad som är juridiskt korrekt agerande (vilket Försvarsmakten har följt till punkt och pricka), vad som är etiskt korrekt agerande (vilket är rätt så tveksamt då många anställda har tagit sin anställning på helt andra villkor) och vad som är smart agerande. Var finns känslan för personalen? Var finns självbevarelsedriften? Tyvärr får man den känslan att det är tidsplanen följs till punkt och pricka oavsett varningssignalerna som hörs från många håll. Frågan är bara tidsplanen till vad? Är det något som Clausewitz borde lärt höga officerare är att en fastställd plan sällan överlever kontakten med verkligheten. Fortsätter man då enligt planen i stället för att anpassa den efter rådande verklighet så förlorar man vanligtvis kriget.

Jag börjar se fler och fler av mina gamla kollegor på samma sida av stängslet som jag själv. De flesta sade faktiskt "Ja" till utlandsobligatoriet, men många gjorde detta delvis bara för att köpa sig tid för ett aktivt beslut om de ska stanna kvar eller inte. Många har inte längre kvar något förtroende för sin arbetsgivare. Detta har förstärkts av införandet av den nya insatsorganisationen och placeringen av officerare på specialistofficersbefattningar. Det Försvarsmakten helt missat i sin analys av konsekvenserna av sitt agerande är att de starkaste faktorerna som håller personalen kvar i firman är att "ha kul på jobbet" samt de bra arbetskamraterna. Om trivseln sjunker och arbetskompisarna lämnar skeppet så riskerar det att starta en nedåtgående dödsspiral som är mycket svår att ta sig ur.

Detta riskerar att förvärras av att det nya personalsystemet inte riktigt har kommit på plats. De GSS som jag samtalat med anser att det är en intressant tjänst de fått, men att löner m.m. innebär att de inte kommer att stanna kvar särskilt många år. Detta kommer att sätta press på utbildningsorganisationen för att omsätta personalen. Om Försvarsmakten samtidigt tappar de äldre officerarna som skall utgöra basen för denna utbildningsorganisation och föra kunskapen vidare till nästa generation så riskerar det att uppstå ett gigantiskt "förmågeglapp".

Toppa allt detta med ÖB:s pessimistiska syn på de ekonomiska resurserna de närmaste åren. Ont om pengar brukar alltid innebära stopp i utbildningar och övningar. Till vilken nytta kommer ett "insattsberett insatsförsvar" vara om det inte är övat? Hur kommer motivationen påverkas av soldater som får gå hemma på kaserngården och "sparka kottar"?

En tidigare ÖB sade, om uppsägningen av en hel årskull fänrikar på grund av dålig ekonomi, att "det var det beslut som han ångrade mest att han varit med att driva igenom". Jag undrar vilket av de beslut som vår nuvarande ÖB varit med att driva igenom som kommer att framstå som den slutgiltiga Pyrrhussegern för Försvarsmakten. Slopandet av värnplikt, utlandsobligatorie eller omstrukturering till insatsförsvar utan att ha budget för det?

Den kanske intressantaste frågan kvarstår. Kommer omvärlden om några år att fortfarande se ut som den gör idag? Kommer internationella insatser att vara möjligt? Titta bara på Syrien där allt agerande stoppas av Säkerhetsrådets handlingsförlamning att komma till beslut. Handen på hjärtat, även om säkerhetsrådet kom till beslut, vill västvärlden ha ett nytt Irak eller Afghanistan? Libyen var en lyckad insats rent militärt, men det är en bit kvar för att vi ska kunna säga att det var en lyckad insats långsiktigt. Dessutom var Libyeninsatsen inte en insats som motiverar en omställning till insatsförsvar med fast anställda infanterister. Snarare rörde det sig om högteknologi i form av stridsflyg, UAV, kryssningsrobotar och möjligtvis små specialförband på backen. Min misstanke är att framtidens insatser kommer att bli mycket lika dessa. Små enheter med specialförband stöttade av UAV, spaningsflyg och till viss del insatser med attackflyg. För den som vill se hur det går till så kan man ta en titt på Afrikas Horn. Där pågår framtidens amerikanska insatser. Vill Sverige verkligen vara del av dessa?

Försvarsmakten har med högt tempo drivit igenom många förändringar som kostat mycket i relationerna mellan arbetsgivare och anställda. Frågan är när vinsten av dessa förändringar ska skördas? Gårdagens vinst i AD kan dock inte anses som ett steg i rätt riktning. ÖB borde sjunka ihop över sitt skrivbord och sucka, "En sådan seger till, och jag är förlorad."

Se även Commander.