På löpsedlarna 2014

Nu börjar minskningen av vår insats i Afghanistan. Har vi lyckats? Tja, endast framtiden kan visa detta. Själv så är jag en smula tveksam, även om Försvarsmakten anser att läget har blivit lugnare (i varje fall i den svenska sektorn). ISAF gav Afghanistan ca 10 år. Tittar man på historiska exempel (här, här och här) så kräver en lyckad COIN - Counterinsurgency kampanj ca 30 år. Tyvärr så finns sällan den viljan eller ekonomin.

I Sverige så har i varje fall våra politiker beslutat att vi skall dra ner vårt truppbidrag för att efter 2014 enbart vara kvar och stötta med utbildning av den Afghanska polisen och Armén.

Dock så har man varit mycket vag på att beskriva vilka förutsättningar som finns för en fortsatt insats.

Den stora spelaren i Afghanistan är USA. Mycket av de gemensamma resurser som används i form av lufttankning, CAS-flyg, UAV, helikoptrar och ledningsfunktioner är amerikanska bidrag till insatsen. Utan dessa resurser så blir det inte mycket som en svensk insats kan göra. Skär vi ner på vår egen personal blir vi dessutom ännu mer beroende av stödet från andra nationer. Saknas detta stöd kommer vi bara att vara där för att skydda oss själva, vilket knappast lär glädja den afghanska befolkningen eller de svenska skattebetalarna.

Det man därför bör fråga sig är om USA kommer att vara kvar? De amerikanska politikerna lovar att stanna, men hur mycket är det löftet värt?

- Obama kommer snart att fokusera sig på valkampanjen inför presidentvalet nästa år. Ett av hans förra vallöften var att minska på de internationella insatserna, vilket han har lyckats med i Irak. Han visade dessutom under insatsen i Libyen att USA inte var särskilt sugna att ställa upp. Men utan amerikanskt stöd hade den insatsen heller inte gått att genomföra. NATO är för svagt för att hitta på något på helt egen hand. Då ska vi dessutom inte ens tala om EU:s gemensamma försvarsförmåga. Med tanke på den ekonomiska krisen och den obalans som den amerikanska statsbudgeten och försvarsbudgeten befinner sig i så kommer det att behövas nya vallöften ganska så snart. Då dessutom den amerikanska försvarsindustrin är duktiga på lobbying och bl.a. F-35 programmet riskerar nedskärningar så misstänker jag att man kommer att minska de internationella insatserna ytterligare till förmån för förnyelse av utrustningen.

- Löftet till Irak var att USA skulle ha en fortsatt närvaro på ca 50.000 man för att fortsätta utbilda den irakiska armén och polisen. Dock så vägrade den irakiska regimen att ge amerikanska soldater åtalsimmunitet och USA lämnar därför helt och hållet. Samma sak riskerar att hända i Afghanistan. Så fort det finns en regim som inte är helt beroende av den utländska närvaron så kommer de att kräva större kontroll över de utländska styrkorna, något USA knappast kommer att gå med på.

Om USA lämnar Afghanistan 2014 (vilket är ganska så troligt) så kommer det att resultera att även Sverige tvingas ut ur landet. Utan den amerikanska infrastrukturen så kan vi helt enkelt inte göra några vettiga insatser. Våra politiker bör inse att den svenska säkerhetspolitiken är beroende av utländskt stöd oavsett om vi är NATO-medlem eller inte. När det gäller Internationella Insatser så kan vi inte välja vart vi vill ställa upp eller ens vilka mål vi har med insatsen. Det går bara att deltaga om någon annan vill.

2014 kommer det att stå mycket i tidningarna om Fotbolls-VM i Brasilien. Det kommer att vara mycket tyst om vad som händer i Afghanistan.

SvD

Hur länge är hemligt hemligt?

Jag var för ett par veckor sedan på Flygvapenmuseum i Malmslätt utanför Linköping. Där har man bl.a. resterna av den DC-3:a som den 13 juni 1951 sköts ner av ryskt jaktflyg när Kalla Kriget var som kallast.

När jag tittade på de rostiga flygplansbitarna och delar av den utrustning som besättningen bar på sig så kändes det som det var eoner sedan det inträffade. Men för vissa är det inte tillräckligt långt tillbaka. Hemligstämpeln kring vad som egentligen hände är trots flera utredningar fortfarande inte helt lyft. Det finns fortfarande nya detaljer som dyker upp då och då.

Ny Teknik har gjort en intressant analys av signalspaningsutrustningen som fanns ombord. Tidigare var det redan känt att utrustningen APR-5 var av amerikanskt ursprung och att Sverige fått ta del av denna utrustning mot att vi lämnade över detaljer om det Sovjetiska luftförsvaret till USA.

Men nu visar det sig att utrustningen var modifierad för att även täcka 10 GHz frekvensområdet och därmed vara möjlig att använda för att analysera siktesradarn ombord på ryska Mig-15 jaktflygplan.

Två av planets radarmottagare var av modellen APR-5, som påstods nå upp till 6 gigahertz i försvarsmaktens haveriutredning från 2007.

Dokument från Krigsarkivet visar dock att minst en av mottagarna nådde 10 gigahertz. De var sannolikt vidareutvecklade av Foa 3, Försvarets forskninganstalt avdelning 3 och kallades APR-5M. Foa 3 hade nämligen fått en beställning på modifierad signalspaningsutrustning.

Men till skillnad från markburna kommunikationsnät och radarsystem som finns placerade på ett givet ställe och där signalspaningen mest handlar om att lyssna vid rätt tidpunkt för att avgöra var de står och med vilken frekvens de sänder så är det en smula lurigare med jaktflyg. Det krävs att man får dom att starta och aktivera sin siktesradar. Frågan är om man medvetet irriterade ryssarna?

Wennerström avslöjade med stor sannolikhet en hel del av hemligheterna kring DC-3:ans uppdrag. Frågan är om han hade tillräckligt god insyn för att veta vilka frekvensband som signalspaningsutrustningen opererade på? Jag tvivlar på det. Dock så kan han ha fått tag på detaljer om vilken typ av uppdrag DC-3:an hade.

Men trots att det gått många år sedan händelsen så är det svårt att få svar från FRA. Detta trots att FRA officiellt säger att man samarbetar med utredningen och att det inte finns några hemligheter kvar att avslöja. Dock så är det svårt att lära gamla hundar att sitta. Det Kalla Kriget må vara slut, men mentaliteten kvarstår. Även om dagens medarbetare på FOA säger sig avslöja allt de vet så kan man fråga sig om vilka som har kunskap kvar om det som hände för 60 år sedan. Det har hänt förr att hemliga arkiv har rensats på information som vissa inte ville skulle gå till eftervärlden.

Det finns information som ingen politiker idag vill rota i. Varför riskera bråk med våra grannländer för händelser som alla har glömt? Se bara på hur STASI-arkivet hanteras. Personligen så tycker jag att det finns ett historiskt intresse att avslöja hur det egentligen gick till. Annars så förljuger och skönmålar vi bara verkligheten. Hur skall vi kunna lära av historien om historien är falsk? Visst så finns det risk att oskyldiga kommer i klämm, men i annat fall finns det också risk att skyldiga helt klarar sig undan.

Fortfarande kvarstår ett par viktiga frågor:

- Vad hände med FRA-operatörerna som var ombord? Vid bärgningen hittade man kvarlevorna av besättningen, men inget spår av operatörerna. Hann de lämna flygplanet med fallskärm innan det träffade vattenytan? Blev de upplockade av något av de sovjetiska fartyg som deltog i den övning som pågick i närområdet? Det har under många år förekommit rykten om svenskar i sovjetiska fångläger, men inga bevis.

- Fanns det en amerikansk agent ombord och var tog han i så fall vägen?

Läs mer på Anders Jallais blogg. Där finns en hel del intressanta spekulationer kring händelseförloppet.

Maskirovka? (uppdaterad)

En av den senaste veckans intressantaste händelser var Irans uttalande om att de lyckats få tag på en av USA:s hemligaste spaningssystem, en UAV RQ-170 Sentinel. Det har rått en viss förvirring i medias rapportering i denna affär. Dels givetvis beroende på falsk propaganda från både Iran och USA och dels beroende på att man blandade ihop RQ-170 med den mer officiella Boeing X-45 J-UCAV. Iran spädde på det hela med att visa upp videofilmer som var kopior av Lockheed Martins reklam för Polecat, ett projekt som avbröts då det enda provexemplaret kraschade 2006.

Även om hela historien bara är byggd på missvisande information så är den ett bra exempel på informationsoperationer där Iran har satt en viss press på USA.

Första gången en Sentinel dök upp i allmänhetens ögon var på bilder från Kandahar i Afghanistan. Den döptes då till "The beast of Kandahar". Det uppges nu att den opereras från flera håll i världen. Enligt en del källor var RQ-170 inblandade i operationen i Pakistan där Usama bin Laden dödades.

RQ-170 Sentinel fotograferad i Khandahar

The aircraft is operated by the 30th Reconnaissance Squadron at the Tonopah Test Range in Nevada, where the Air Force has operated numerous classified aircraft, including the Lockheed F-117 and captured foreign aircraft. The drone is also operated by the 432nd Wing at Creech AFB, the primary operating base of the Air Force's mainstay UAVs, General Atomics Aeronautical Systems' MQ-1 Predator and MQ-9 Reaper.

Det finns också spekulationer om att Lockheed Martin (eventuellt i samarbete med CIA) driver ett eget testfält vid Yucca Lake i närheten av Tonapah Test Range.

Several classified Lockheed UAVs, including the Polecat technology demonstrator and RQ-170 Sentinel, were tested at airfields on the range, though the specific airfields have not been disclosed. The RQ-170 is operated by US Air Force units at Creech AFB and Tonopah Test Range airfield, both nearby. Lockheed also manufactures the Hellfire missile, which is standard equipment on US Predator and Reaper aircraft.

Efter det att USA slutade flyga SR-71 så har det funnits spekulationer om vilken typ av system som tagit över rollen av strategisk spaning över väl försvarade områden som t.ex. Nordkorea och Iran. Det verkar som Sentinel kan vara ett sådant system. F-117 var en väl förborgad hemlighet under många år och SR-71 föregångare A-12 flögs under flera år i CIA regi under en s.k. "Black Ops" budget som gjorde att det hölls hemligt även för amerikanska senaten.

RQ-170 Sentinel i luften

Vad är det då egentligen som har hänt? Iran hävdar att man lyckats hacka sig in i Sentinelen och på så sätt ta över styrningen och lyckas landa UAV:n (läs den officiella kommentarer på Sepah News). USA hävdar i sin tur att haveriet berodde på ett mekaniskt fel. NATO/ISAF erkänner dock ärlig att en UAV kraschat i Iran efter att man tappat kontrollen över den.

Om det är någon typ av offensiv operation som fått UAV:n att krascha så är det troligtvis i form av störning och eventuellt mikrovågsvapen som bränt sönder elektronik. Att ta över själva länken är mycket svårt, då den går via satellit. Det finns rykten om talibanerna har hackat ROVER-datalänkar och på så sätt kan se den videobild som länkas ner från UAV och flygplan ner till marken. Men steget är långt till att ta över styrningen. Då måste du ha spioner inom Lockheed Martin som lägger in någon slags bakdörr i koden alternativt känna till hur datalänkarna är uppbyggda. Virus är ett alternativ (USA har stora problem i Irak och Afghanistan med virus), men för att ett virus ska ge effekt måste det vara anpassat till det system den ska attackera. Att störa ut GPS och mottagare hjälper heller inte så mycket då stora UAV:er har tröghetsnavigering och automatisk navigering om länken skulle försvinna. Det finns dock tecken på att Iran köpt in det ryska störsystemet 1L222 Avtobaza.

Only six weeks ago, Russia announced delivering the Avtobaza ground-based electronic intelligence and jamming system (shown above) to Iran.
...
The Avtobaza, moreover, is designed to jam side-looking and fire control radars on aircraft and manipulate the guidance and control systems of incoming enemy missiles. It would be the perfect tool to target and perhaps infiltrate the communications link that allows a UAV to be controlled from a remote location.

Att en UAV kraschar är inte direkt ovanligt. Då det inte finns någon pilot ombord så är det mer eller mindre omöjligt för en operatör att hantera situationen om ett mekaniskt fel eller fel i mjukvaran uppstår. Detta på grund av de stora fördröjningar som finns vid styrning via satellit.

Skulle länken av någon anledning försvunnit så har en UAV oftast någon typ av "fail-safe" som styr den till ett känt område för nödlandning. Mindre UAV:er har en fallskärm som kan få den att kontrollerat falla till marken om styrningen upphör. I en hemlig UAV som denna så borde det dessutom finnas någon typ av mekanisk auto-destruktion för att spränga UAV:n och dess sensorer hellre än att riskera att bilder, krypton m.m. hamnar i fel händer.

Det märkliga är att de bilder som Iran visar upp visar en i stort sett oskadad Sentinel. Det finns en buckla på höger vinge och den ligger på en ställning, vilket indikerar skada på landställen. Men annars så verkar den hel. Detta motsäger USA:s tes om mekaniskt haveri. Det motsäger också alla spekulationer om att den skulle ha blivit nedskjuten. Skadorna borde ha blivit mer omfattande. Möjligtvis om den har hamnat i någon typ av spinnmanöver med låg fallhastighet så han islaget bli mer eller mindre mjukt. I och för sig så finns det exempel på haverier även med svenska flygplan där flygplanet varit mer eller mindre oskatt. Jag minns t.ex. ett haveri med en dansk RF-35 Draken som inträffade i USA. En testpilot på Edwardsbasen fick slut på bränsle (inte helt ovanligt fel i en 35:a) och sköt ut sig på lång final. Flygplanet gledflög (på det sätt som en 35:a kan glidflyga) och landade i den mjuka sanden på de bägge fälltankarna. Resultatet blev två skadade tankar och ett flygplan som kunde ha tagits i drift igen.

Vad som är mest troligt är att det rör sig om en gigantisk Maskirovka. USA tappar en UAV över Iran, vilket inte är en helt osannolik händelse. Den kraschar och iranska myndigheter hittar vraket. Man bygger snabbt en skala 1:1 modell av UAV:n för att kunna hävda att den har tagits över i oskatt skick. Detta kommer givetvis att få USA att svettas då man vet att innehållet kommer att hamna i fel händer som t.ex. Kina (som redan har byggt en RQ-170 kopia kallad Wind Blade). Dessutom kommer det att få USA att tveka att fortsätta använda sina UAV över Iran innan man med säkerhet kan kontra de eventuella metoder som Iran hävdar att de har förmåga till. Dessutom så är det nog ett sätt att bygga upp den iranska självkänslan efter attacken av Stuxnet-viruset som USA och Israel med stor sannolikhet ligger bakom.

Det intressanta är att se vad detta resulterar i. Nedskjutningen av Gary Powers U-2 över Sovjetunionen 1960 visade att hög höjd inte var ett tillräckligt skydd. Detta resulterade i utvecklingen av SR-71 som kombinerade hög höjd med hög fart och därmed var mer eller mindre okänslig för både luftvärn och jaktflyg. Sentinel förlitade sig nog på en kombination av hög höjd och viss Stealth-förmåga. Bevisligen räckte detta inte till. Jämför man med t.ex. Boeing X-45 signaturanpassade luftintag så är Sentinel inte fullt Stealthanpassad.

För USA kan det uppstå problem då den nya strategin för att slå ut den globala terrorismen verkar vara att operera med UAV och små specialstyrkor. Man vill inte göra om misstagen med Afghanistan och Irak. Detta pågår just nu på ett flertal ställen runt jorden. Nordkorea, Pakistan, Iran, Jemen och Somalia är bara ett par exempel. Jag kommer att återkomma med fler inlägg om användningen av UAV i hemliga operationer och den påverkan det kan få på den civila luftfarten.

Se mer spekulationer hos Gyllenhaal, Försvar och Säkerhet, Livefist, Danger Room och David Cenciotti.





SvD, DN1, DN2, Fligh Global

Uppdaterad 11-12-17, 15:54
Mer detaljer börjar komma ut om Irans påstådda kapning av en RQ-170. Wired citerar en artikel i Christian Science Monitor (även fast jag anser att kristendom inte har mycket med vetenskap att göra med tanke på deras syn på utvecklingsläran).

On Thursday, the Christian Science Monitor published an interview with an Iranian engineer who claims that Iran managed to jam the drone’s communication links to American operators by forcing it to shift into autopilot mode. With its communications down, the drone allegedly kicked into autopilot mode, relying on GPS to fly back to base in Afghanistan. With the GPS autopilot on, the engineer claims Iran spoofed the drone’s GPS system with false coordinates, fooling it into thinking it was close to home and landing into Iran’s clutches.

Rent tekniskt är detta mycket möjligt. Dock så har jag vissa tvivel:

- Att störa ut en GPS-signal är inte särskilt svårt. Att lura en civil GPS-signal är en smula svårare, men heller inte helt omöjligt. Har Iran knäckt kryptot i den militära GPS-signalen så har USA och större delen av västvärlden problem. Militär GPS används inte bara för att styra flygplan och UAV:er utan även för att styra bomber som t.ex. GBU-39/GBU-49 och granater som Excalibur.

- Ett flygplan och en UAV har oftast ett TN - tröghetsnavigeringssystem som komplement till GPS. Om positionsinmätningen skulle skilja för mycket mellan TN och GPS så bör systemet lita på TN. Nogranheten är sämre, men det är betydligt mindre känsligt för Jamming/Spoofing.

But Iran might not have had to break the encryption on the P(Y) code in order to bring down a drone. According to Richard Langley, a GPS expert at the University of New Brunswick in Canada, it’s theoretically possible to take control of a drone by jamming the P(Y) code and forcing a GPS receiver to use the unencrypted, more easily spoofable C/A code to to get its directions from navigational satellites.

“GPS satellites transmit on two legacy radio frequencies,” Langley explains. The unencrypted C/A code used by most civilian GPS unit “is transmitted only on the L1 frequency. The encrypted P code for so-called authorized military users is transmitted on both the L1 and L2 frequency.”

Människa och maskin i ofas

Nu börjar det läcka ut detaljer om vad som hände ombord på Air France AF447 de sista minuterna innan kraschen. Popular Mechanics har lagt ut ett läsvärt utdrag ur boken "Erreurs de pilotage". Den beskriver vad som hände i kabinen baserat på inspelningar från de krachskyddade minnena.

Sammanfattningsvis så var det ett enkelt fel som fick ödesdigra konsekvenser. Det enda tekniska fel som egentligen uppstod var att pitotröret isade igen. Flygplanet i sig fungerade helt som det skulle. Haveriet berodde på att piloterna ombord inte kunde tolka det läge som de hamnat i, i kombination med digitala styrsystem som enbart kan göra det de är programmerade för. Programmerarnas brist på fantasi resulterade att varningssystemen inte riktigt agerade som de borde ha gjort. Men det gjorde sitt bästa för att varna piloterna om att de befann sig i ett farligt läge.

The Airbus's stall alarm is designed to be impossible to ignore. Yet for the duration of the flight, none of the pilots will mention it, or acknowledge the possibility that the plane has indeed stalled—even though the word "Stall!" will blare through the cockpit 75 times. Throughout, Bonin will keep pulling back on the stick, the exact opposite of what he must do to recover from the stall.

Under haveriförloppet så uppstod vid flera tillfällen situationer då alla instrument fungerade som de skulle och där flygplanet var flygbart. Tyvärr så fortsatte 2:e piloten Bonin att agera tvärt om mot vad han borde ha gjort.

Bonin eases the back pressure on the stick, and the plane gains speed as its climb becomes more shallow. It accelerates to 223 knots. The stall warning falls silent. For a moment, the co-pilots are in control of the airplane.

Det som förvärrade situationen var att styrsystemet är designat att inte ge återmatning åt piloten i vilket läge som den andra pilotens spak befinner sig. Därmed så kunde ingen av de andra piloterna känna vad den andra piloten gjorde.

Unlike the control yokes of a Boeing jetliner, the side sticks on an Airbus are "asynchronous"—that is, they move independently. "If the person in the right seat is pulling back on the joystick, the person in the left seat doesn't feel it,

Först i slutet av haverisekvensen börjar de inse att enda sättet att lösa situationen är att dyka för att få upp farten. En utvecklad stall går bara att komma ur om man lättar på spaken och ökar farten så att flygplanet återfår lyftkraften. Men i detta fall var det på tok för sent.

Bonin yields the controls, and Robert finally puts the nose down. The plane begins to regain speed. But it is still descending at a precipitous angle. As they near 2000 feet, the aircraft's sensors detect the fast-approaching surface and trigger a new alarm. There is no time left to build up speed by pushing the plane's nose forward into a dive. At any rate, without warning his colleagues, Bonin once again takes back the controls and pulls his side stick all the way back.

Vad lär vi oss av detta haveri?

1 - Teknik löser inte alla problem.

För att kunna lösa ett problem måste det vara känt innan. Frågan är också vilka indata som finns tillgängliga till datorerna. I ett flygplan finns inga ideala data. Det finns dock backup till luftdata (fart och höjd baserat på statiskt och dynamiskt tryck) som borde kunna användas. Ett modernt flygplan har någon form av navigeringsplattform baserat på GPS, gyron och accelerometrar. Den kan användas för att avgöra vilken fart ett flygplan har i förhållande till marken. Den tar dock inte hänsyn till luftströmmarna kring flygplanet, så i låga farter så blir det inte korrekt. Jetströmmar kan på hög höjd blåsa i flera hundra kilometer i timmen. Men navigeringssystemet borde i varje fall kunna användas för att rimlighetsövervaka luftdata och avgöra om ordinarie eller reservpitotrör är felaktiga. Bara att ge denna information till piloten borde vara tillräckligt för att avgöra vilka instrument som man kan lita på.

2 - Det behövs träning för piloter även fast flygplanen blir lättare att flyga.

Tyvärr så flyger de flesta civila bolag större delar av flygningarna med flygplanet i automatiska styrmoder. Konsekvensen blir att de piloter som flyger för stora bolag helt enkelt tappar praktisk skicklighet. Den enda gången de flyger är i samband med start och landning. En åtta timmars flygning över Atlanten ger som resultat kanske bara 30 minuters manuell flygning. En pilot för ett mindre bolag som använder flygplan utan all denna automatik blir faktiskt oftast en bättre pilot.

3 - Militära piloter bör passa sig för att anpassa sig till civila rutiner och utrustningar.

Som stridspilot skall man kunna klara av situationer där flygplanen kan vara skadade och system utslagna. Visst är det bra med system som avlastar flygningen, men man får aldrig glömma bort att man måste ha kunskap och skicklighet att hantera flygplanen även då hjälpmedlen inte är tillgängliga.

4 - Ett flygplan är ett system. Det är tekniken i kombination med pilotens skicklighet som avgör hur bra det blir.

Här kan man dra paralleller med dagens svenska Försvarsmakt. Det är inte tekniken som är avgörande, utan hur väl människorna i systemen kan hantera tekniken. Avgörande är träning. "You fight as you are trained, therefore you must train as you fight". Då är det en smula oroväckande när det talas om neddragning av övningar under de närmaste åren för att få FM ekonomi i balans.

Att läsa det finstilta

ÖB gick i samband med det nya anställningsavtalet om obligatorisk utlandstjänst ut och sade att ingen skulle bli tvingad utomlands mot sin vilja. Min kommentar till detta uttalande var, "varför då ha ett obligatorium?"

Nu anmäls en officer på F7 till Försvarsmaktens Personalansvarsnämnd FPAN för kontraktsbrott då han försökt undvika att mot sin vilja bli ivägskickad till Afghanistan.

Riktigt vilken typ av tjänst det rör sig om är oklart. TV4 nämner ett behov av fem flygtekniker inom ramen för FS22/23.

Bakgrunden är att F7 fick som uppgift att ställa fem flygtekniker i beredskap för utlandsuppdrag i styrkorna FS23 och FS24 med start i oktober månad - uppdrag som inte verkar ha varit så attraktiva eftersom man inte fick ihop tillräckligt många frivilliga.

Då beordrades istället personal till detta, däribland den aktuelle teknikern.

Men när det var dags att åka till USA för utbildning inför uppdraget meddelande mannen att hans pass inte var giltigt hela tjänstgöringsperioden, och när han uppmanades att skaffa nytt pass blev inte det gjort utan han sjukskrev sig istället.

Att skicka en flygtekniker som knappt ser skillnad på den farliga och den icke farliga ändan på en AK5 till Afghanistan låter ologiskt. Men det finns faktiskt ett antal tjänster som det är troligt att det rör sig om.

F7 har två flygande system, JAS 39 Gripen och Tp 84 Herkules.

- Herkules har då och då stationerats i Afghanistan och där finns det helt klart behov av tekniker från F7. Jag har dock inte hört något om en planerad insats med Herkules i Afghanistan inom den närmaste tiden.

- För Gripentekniker finns det heller inget större behov i Afghanistan. Gripen användes i Libyen och det lär nog inte finnas vare sig politisk vilja eller ekonomi att skicka ut Gripen igen på ett tag.

Försvarsmakten har dock valt att ta ett antal utbildade tekniker (Gripen och Herkules) och utbilda dem till tekniker på helikoptrar samt UAV. Detta då det nya anställningsavtalet ledde till ett stort avhopp av helikoptertekniker som gick till den civila arbetsmarknaden, samt att UAV 03 Örnen - Shadow 200 är ett nytt system och det därför finns ett stort behov av tekniker. Enklast i detta läge var att K3 i Karlsborg samt Helikopterflottiljen i Malmen "lånade" in tekniker från F7 i Såtenäs. Resonemanget på HKV gick nog i stil med att "det är väl ingen större skillnad att skruva helikoptrar och UAV när man kan skruva på Gripen?"

I Afghanistan så pågår just nu insatser med både HKP 10B och UAV 03. Vilket system teknikern i fråga numera tillhör är oklart. Troligast rör det sig om UAV 03, då en utbildning i USA nämns som förkrav inför insatsen och Shadow 200 i grunden är ett amerikanskt system.

För att kunna sätta sig in i teknikerns tvekan så måste man vara medveten om personalsituationen i Försvarsmakten. Det har under många år funnits personal på F7 som pendlat från Karlsborg efter det att F6 lades ner. Nu tvingas tekniker pendla från F7 till Karlsborg då Försvarsmakten tvingat dem att byta befattningar. Som lök på laxen så skickas de dessutom ner till Afghanistan. Oftast är det just personalbrist som är orsak till att folk skickas iväg mot sin vilja snarare än att officerare i allmänhet inte vill tjänstgöra utomlands. Rätt åtgärd av ÖB hade varit att utöka med tillräcklig mängd rätt utbildad personal i stället för att ta till knepet med nytt anställningskontrakt. Men antagligen så var det en billigare lösning med kontrakt.

Frågan är hur välmotiverad personal är som råkar ut för denna behandling? Är det över huvud taget bra att ha personal på en skarp insats som inte har rätt motivation? Att sitta och må dåligt för att man skiljs från sin familj och pendlar mellan Karlsborg och Såtenäs är en sak, men att sitta i Afghanistan och må dåligt kan kraftigt påverka moralen i förbandet och i värsta fall också flygsäkerheten om teknikern i fråga tappar fokus och gör ett dåligt jobb.

Det här ärendet visar på två saker:

- Tvångsförflyttningarna av personal har redan påbörjats. Konsekvenserna av FM Org 11-13 och IO14 börjar synas mer och mer.
- ÖB:s löfte om att ingen skulle behöva åka utomlands mot sin vilja är inte vatten värt. Konsekvenserna av det nya anställningsavtalet börjar därmed också synas mer och mer.

Att åka iväg på en insats som en del av den tjänst man en gång i tiden tagit anställning inom är en sak. Att tvingas till pendling för att omutbildas och sedan tvingas iväg på skarp insats är en helt annan.

"Välkommen till vår verklighet".

Se även Klart Skepp.

Virusvarning

Hupp. När jag gick in på bloggen så dök plötsligt ovanstående varning upp. Det är min Webläsare Google Chrome som varnar för att det finns misstänkta länkar.

"Long War Journal" är en mycket intressant blogg och hemsida som fokuserar på USA:s insatser i Irak och Afghanistan. Jag har lagt länkar till LWJ i listan över intressanta webplatser och bloggar till höger.

Om det finns skadlig kod på LWJ kan jag varken säga bu eller bä om. Troligtvis så är det någon som har anmält LWJ till Google i ett försök att spärra sidan från Googles sökmotor. Men fram tills motsatsen bevisats så är det upp till var och en att besöka LWJ på egen risk.

Att ta på sig en ny kostym

Försvarsmakten är under omvandling. Mot vad är inte helt klart. Vad som dock är klart är att det inte blir mycket kvar av det gamla.

Det talas just nu om finansiella problem som kan leda till neddragningar i övningsverksamheten under de närmaste åren. Hur mycket är oklart. Vissa talar om 9% av budgeten. Om det är 9% av driftbudgeten eller av hela budgeten är oklart. Oavsett det så blir de operativa konsekvenserna stora. Av försvarsbudgeten går ca 50% till materielanskaffning. Av de kvarvarande 50% går ungefär hälften till fasta kostnader som hyra av lokaler, löner m.m. Det betyder att ca 25% av försvarsbudgeten går till rörliga kostnader som drivmedel, ammunition, övningar och internationella insatser. Då det är politiskt mycket svårt att dra sig ur de insatser vi åtagit oss (se bara på hur svårt det är att ställa NBG trots att det knappast kommer att användas nästa gång vi står i beredskap 2014), så blir resultatet att det är övandet som får ta hela smällen.

Jag kommer ihåg hur det var 2008 när de svarta hålen började dyka upp (var det en slump att vi då höll på med en satsning på NBG08)? Resultatet var att nästan 50% av Flygvapnets piloter stod på backen hela året eller möjligtvis fick lite begränsad flygtid på SK60. Hur det var i Armén eller Marinen vet jag inte, men jag tvivlar på att det var särskilt mycket bättre.

Omställningarna har skötts mer eller mindre snyggt.

- Utlandsobligatoriet genomfördes med samma kirurgiska precision som en berusad vattenbuffel i en porslinsbutik. Fler kommentarer än så är överflödigt!

- "Omgaloniseringen" har än så länge skötts ganska så bra. En ljuvlig kompromiss i form av att "de som vill byta grad får göra det". Frågan är om det var bara för att vara snäll, eller om man kom på att det fanns stor risk att bli av med kompetent personal? Eller om man ska vara cynisk så kanske det var ekonomin som styrde, d.v.s. om man bytt gradbeteckning på en kapten till fanjunkare så har man också satt likhetstecken mellan befattningarna och därmed även lönerna. Det skulle kraftigt driva upp lönerna hos specialistofficerarna om de kom på att de trots skillnader i utbildningsgång har samma arbetsuppgifter som de vanliga officerarna.

Nu startar nästa varv i omstruktureringen i form av "hela havet stormar" när FM Org 12/13 skall intas som steg mot IO14. Den nya organisationen har definierats i PRIO och nu skall stolarna börja fyllas på. Vilka har rätt kompetens och vilka behöver utbildas, omplaceras eller sparkas på grund av "arbetsbrist"?

HKV har insett att det kan bli en hel del protester på förbanden samt att den hel del medarbetare kan må dåligt. Man har därför tagit fram en strategi för att hantera detta kallad "CENTRAL RISKHANTERING MED ANLEDNING AV OMSTRUKTURERING 2012 och 2013", HKV 23 250:65227, 2011-11-23.

En långsiktig utveckling för Försvarsmakten kräver ibland förändringar som riskerar att påverka individers arbets- och hemmiljö. Personal ställs under omstrukturering inför vägval som sannolikt påverkar hälsan både inom arbetet och i hemmet. Exempel på vägval kan vara krav på internationell tjänstgöring, krav om flytt till annan ort och risk för att sägas upp.

Givetvis så är det inte bara för att vara snäll, utan för att minska risken för olyckor som konsekvens av att medarbetare tänker på andra saker. Jag minns t.ex. de två haverierna på F 15 1996. Det var nog inte en slump att de inträffade i samband med att F 15 skulle läggas ner. Militära arbetsuppgifter är förenade med stora risker. Skarpa vapen, höga farter m.m. Har man inte fullt fokus på sina arbetsuppgifter så kan resultatet bli katastrofalt.

Men det är inte bara medarbetarna som behöver hjälpas.

De som är satta att ta hand om medarbetare i kris rekommenderas inte att befinna sig i samma situation som de som söker stöd. Chefer för förband, skolor och centrum, HR chefer, PUG grupper och ATO företrädare bör enligt erfarenheten känna till vad som händer dem och när. Säkerställ att berörda inte har samma tidsaxel som de som de är satta att ta hand om. I de fall där chef har varit uppsagd samtidigt som övriga har förändrings-arbetet inte fungerat på ett bra sätt.

Detta visar på ett stort problem som Försvarsmakten (likt en hel del bolag) har. Cheferna är både arbetstagare och företrädare för arbetsgivaren. Jag kan förstå denna plan, men det riskerar också att skapa ett gap mellan förbandscheferna och de anställda. Om jag inte minns helt fel så var detta ett av de stora problem som "Värdegrundsarbetet" skulle försöka förbättra!

Nu skall förbandscheferna identifiera risker och konsekvenser av dessa risker på sina förband. Det ska bli mycket intressant att se vilka risker man hittar och vilka som kommer att accepteras. Bilaga 2 i skrivelsen innehåller en initial bedömning av troliga risker. Dock så blandar man friskt ihop begreppen sannolikhet, konsekvens och risk i bilagan.

Riskmatris

I bilagan delas de troliga riskerna upp i områdena "hot om uppsägning", "uppsägning", "flytt av pesonal", "arbetsmiljö och verksamhetssäkerhetsrisker". Dessa delas sedan in i "risk för ohälsa" samt "risk för skada". Sannolikhet och konsekvens redovisas på en femgradig färgskala enligt ovanstående bild. De borde ha redovisats på en 10-gradig skala. Sedan är det risken före och efter åtgärder som ska klassas på den femgradiga färgskalan. Frågan är också om åtgärderna är till för att minska sannolikheten eller konsekvensen?

Exempel på risker som tas upp:

- Medarbetare börjar mentalt se sig om för nytt jobb. Sannolikhet = 4, konsekvens = 3, risk = 3.

- Enskilda grupper mår dåligt. Sannolikhet = 4, konsekvens = 4, risk = 3.

- Personal som sitter säker i FM Org 11 riskerar att sägas upp. Sannolikhet = 4, konsekvens = 4, risk = 3.

- Otrygghet i arbetet med för hög alkoholkonsumtion. Sannolikhet = 3, konsekvens = 4, risk = 4.

- Individer som sagts upp tappar tron vilket kan leda till olyckor. Sannolikhet = 3, konsekvens = 5, risk = 5.

- Ökad belastning på de som inte sagts upp leder till olycksfall. Sannolikhet = 4, konsekvens = 5, risk = 5.

- Osäkerhet på konsekvenser för personal som placeras på specialistofficersbefattningar. Sannolikhet = 5, konsekvens = 4, risk = 5.

Vikten av informationsspridning tas upp. Det nog inte en slump att Försvarsmakten på senare tid tagit till sig bl.a. bloggmediet. Frågan är vilka diskussioner som man vågar ta upp offentligt? För att inte sprida dubbla budskap har s.k. "språkregler" tagits fram. I och för sig bra med ensat budskap, men samtidigt måste det finnas möjligheter även för förbandschefer att kommentera och till och med kritisera.

Vi ser också till att det som står i språkregeln är aktuellt, faktagodkänt och Försvarsmaktens officiella uppfattning i frågan. Det innebär att språkreglerna produceras och uppdateras systematiskt. Men framförallt innebär det att Försvarsmakten kommunicerar med en röst.

Det är bra att Försvarsmakten är proaktiv. Det är synd att man behöver vara proaktiv. Hur som helst så kommer det att vara några skakiga år framöver. Omstrukturering och neddragningar i övningsverksamhet p.g.a. ekonomi. Knappast bra för att behålla personal och heller inte så lysande för att rekrytera ny.

Se även Cynisk och Skipper.