Flygvapnet har under en längre tid utrett olika alternativ för att förbättra medevac-förmågan i Afghanistan i väntan på att Hkp 10 skall bli operationell. Den lösning som FM f n avser att genomföra är ett samarbete med Norge kring deras medevac-helikopter i Maymane(PRT) i Afghanistan. Samarbetet innebär att Sverige bidrar med teknisk personal vilket gör att Norge har möjlighet att behålla sin medevac-förmåga under en längre tid än vad som annars varit möjligt. Den norska medevac-helikoptern har möjlighet att verka i delar av det svenska PRT(MES).
Den personal som vi nu söker skall arbeta med norsk basmateriel(Hkp) och vissa fordon.
Vi söker 3 st materiel- och/eller flygtekniker som under två år skall tjänstgöra huvudsakligen i Norge, men som under perioden 101001—111231 skall tjänstgöra ca 5 månader i Afghanistan. Tjänstgöringsperioden 101001—111231 delas alltså upp mellan de tre teknikerna. Den exakta längden på perioderna fastställs senare.
Norway will also provide two to three light helicopters and up to 70 accompanying personnel to reinforce the Norwegian-led Provincial Reconstruction Team in Maimana in northwestern Faryab province from April 2008, the ministry said.
Detta samarbete är en bra bit på vägen att få upp de svenska kunskaperna om hur man opererar med helikoptrar i tuff miljö som Afghanistan. Jag har vid tidigare inlägg beskrivit hur hårt den fina afghanska sanden sliter på en helikopter. När den tränger in i smörjoljor så bildas ett betongliknande ämne som inte bara slipar ner kugghjul utan förr eller senare kan knäcka sönder delar av motorer. Norrmännen har också stora problem med sina helikoptrar i Afghanistan, så lite förstärkning av svensk personnal tas nog tacksamt emot. Här är ett reportage från norsk TV.
Nu får vi se hur Försvarsmakten går vidare. Att skicka HKP-10B till Afghanistan är en nödlösning för att göra politikerna lyckligare. Men det finns betydligt bättre alternativ, även om det givetvis kommer att kosta en hel del. SoldF har en forumsdiskussion där bl.a. lastutrymmet i olika helikoptertyper jämförs.
I min jämförelse av Colombia och Afghanistan så pekar jag på att; ett betydligt bättre alternativ än att försöka få till en egen Medevacförmåga är att köpa in ett antal trupptransporthelikoptrar, t.ex. UH-60 Blackhawk. Med liknande helikoptrar i Afghanistan så kan vi dels förflytta våra trupper snabbare och dels undvika att exponera dom för IED, självmordsbombare m.m. Undviker vi skador på soldaterna så minskar vi behovet av Medevac. Trupptransporthelikoptrar kan dessutom i Sverige användas som "Force Multiplier". Våra ynkans 8 manöverbataljoner i IO 2014 kan därmed agera som luftburna bataljoner och täcka mycket större yta samt vid behov möta hot från olika riktningar.
Saab jobbar aktivt med att sälja Gripen till Kroatien. Bl.a. har svenska Flygvapnet i samband med Lion Effort övningen besökt Kroatien och visat upp Gripenflygplan. Problemet för de flesta potentiella kunder i denna region är att dom helt enkelt har mycket ont om pengar i statsfinanserna. Lösningen blir därför s.k. motköpsaffärer, d.v.s. dom köper något av oss om vi köper något av dom.
Rederi AB Transatlantic, med hemmahamn i Skärhamn, förhandlar om att köpa fyra jättelika isbrytare för fyra miljarder kronor. ... Tjörnrederiet, som kan köpa fyra jättelika isbrytare till en kostnad av omkring en miljard styck, tänker hyra dem ut på långtidskontrakt åt amerikanska Exxon. De jättelika fartygen är tänkta att stå runt Exxons oljeborrtorn i Arktis för att stå emot ismassorna.
Det ska bli mycket intressant att se hur många Gripen flygplan man får för fyra stycken gigantiska isbrytare.
Jag håller på att förbereda ett inlägg om det svenska flygbassystemet. Men för att den ska ha fakta att stå på så tänkte jag analysera vad som sades i inledningen på Folk och Försvar.
Traditionellt sett var svenska flygvapnet till för att försvara Sverige och framför allt säkerställa att arméns mobilisering skyddades. Gripen A/B var specialdesignad för just detta. Korta start- och landningssträckor, snabb klargöring, enkel hantering för att kunna skötas av värnpliktiga mekaniker, ingen lufttankning då det fanns 100-tals med flygfält spridda runt omkring i Sverige och ett unikt ledningssystem med stridsledningscentraler nedsprängda i vart annat berg över hela Sverige.
På senare år så har fokuset helt och hållet svängt. Gripen C/D är designad med internationella operationer i fokus. Lufttankning som inte behövdes i Sverige har integrerats. NATO-kompatibla radio- och datalänkssystem har tillförts. Men framför allt så övar divisionerna på NATO-anpassad taktik. Borta är den unika svenska lågflygningsskompetensen, vilket Katangas flygvapen fick känna på under Kongoinsatsen 1961-63. Nu är det nya förmågor som CAS, NTISR, COMAO m.m. som gäller. Vi har helt klart blivit duktiga, vilket resultaten vid bl.a. CCT i Alaska 2006 och Red Flag 2008 visar på.
Men nu börjar det blåsa nya vindar. En av signalerna som började dyka upp inför Folk och Försvars konferens var ett ökat fokus på närområdet. Folkpartiet satte ribban, vilket kanske inte var helt uppskattat av de övriga partierna i alliansen. Det intressanta är att detta ominriktade fokus kanske får mest genomslagskraft på Flygvapnet och Marinen som har haft svårt att hitta sina roller på utlandsuppdragen. Transportflyget gör stor nytta i Afghanistan, men helikoptrarna ska vi bara inte prata om och Gripendivisionerna har varit insatsberedda under många år, men bara fått öva.
Kriget i Georgien utspelade sig på fem dagar och avgjordes på två. Det var färre än 20.000 ryska soldater i Georgien, men de kom dit mycket snabbt. Georgien saknade luftherravälde, vilket beseglade konfliktens utgång.
Kriget i Georgien innebar inte i sig en upptrappning av den militära hotbilden mot Sverige i det korta perspektivet, men väl ett tydliggörande av hur den nya tidens hot ser ut. Det understryker varför försvaret behöver en ny inriktning mot ökad tillgänglighet och ökad användbarhet. ... Att agera mot ett baltiskt land som mot Georgien skulle ha fundamentala säkerhetspolitiska konsekvenser.
Likväl är utvecklingen i vårt närområde mycket intressant. Östersjön är ett hav präglat av energitransporter och intensiv sjöfart. Det går inte att utesluta risk för olyckor, militära incidenter och intressekonflikter, som jag sade förra året. Kriget i Georgien har ökat betoningen av den säkerhetspolitiska utvecklingen i Barentsregionen. Där finns energifrågorna mycket närvarande. I norr öppnas nya isfria sjöfartsleder , vilket ökar områdets strategiska betydelse och militära intresse. Där finns också naturtillgångar, inte minst på energiområdet. ... Samtidigt är USA upptaget på andra håll i världen. Flera medlemsländer ser att man därför trots Natomedlemskap måste lita till egen förmåga i inledningsskedet av en eventuell konflikt. Det Nordiska samarbetet kan bidra till fördjupad stabilitet i närområdet och är ett huvudspår i svensk försvarspolitik.
Ryssland satsar betydande belopp på försvaret, men på väl utvalda delar. Det som är mest relevant är att Ryssland satsar på snabbrörliga insatsförband. De har en tillgänglighet på timmar eller dagar och är avsedda för insats inom landet och i närområdet. Man är tydlig med att de största hoten ligger i syd.
Det är en ny internationell prioritering av snabbt tillgängliga och rörliga förband vi ska svara mot och det är precis på denna punkt vi är för svaga idag. De hot Sverige kan drabbas eller påverkas av framöver kommer att komma mycket snabbt, oavsett var de kommer geografiskt, eller hur de ser ut i den breda hotbilden. Därför är den gamla styrningen av försvaret föråldrad.
I slutet av talet dyker den viktigaste delen för FV:s framtid upp.
Flygvapnet ska balanseras för Sveriges behov
Han jämför sedan Gripen med Norges val av JSF.
Gripen är inte framtagen med målsättningen ett autonomt uppträdande över fientligt kontrollerat territorium utan är uppbyggt som ett system av system.
Norge har efterfrågat förmågan till helt autonomt uppträdande, dvs. utan stöd av t ex luftburen radar. Norge har inte egen sådan förmåga även om den finns inom NATO. ... Sverige har det och Gripen använder sådant stöd, dvs. sensorer som finns även på annan plattform. Våra flygstridskrafter har medvetet utvecklats som ett system av system.
Gripen är ett mycket bra stridsflygplan för att värna territoriell integritet, vår suveränitet, vårt luftrum och hav.
D.v.s. det Tolgfors lyfter fram till Gripens stora fördelar är inte möjligheterna till insats i Afghanistan utan den unika anpassningen till insatser i närområdet och till integrationen i det svenska luftförsvaret.
Innebär detta planer på en ny strategi för Flygvapnet? Kanske gör vi som Kanada och nöjer oss med transportflyg, UAV och den dag dom blir klara, helikoptrar för internationella insatser. Sedan återgår Gripenflygplanen till att fokusera på det nationella försvaret av Sverige. Detta innebär inte att NATO taktiken och tekniken överges, då försvaret av Sverige helt tydligt ska ske med möjlighet till stöd av andra länder (om dom nu har möjlighet till det). Dock så kanske driftpengarna läggs på att i stället för att sitta i beredskap på ett uppdrag som aldrig blir av så kommer vi att lägga mer tid på incidentberedskap och att träna. Red Flag m.m. är fortfarande utmärkta avancerade övningar att skicka svenska divisioner på, men kanske inte med fokus mot insatser i Afghanistan utan över Nordsjön, Östersjön och Nordkalotten i samarbete med Norge, Danmark och Finland.
Saab ligger precis i slutspurten på sina ansträngningar att sälja Gripen till Indien. Som förespråkare för Gripen så är jag givetvis kraftigt för denna försäljning även om jag tror ryssarna har ett visst försprång. Saab gör dock sitt bästa och lanserar t.o.m. ett koncept på att ta fram en hangarfartygsbaserad Gripen. Givetvis har indierna ett behov av att förr eller senare köpa flygplan till sina hangarfartyg INS Viraat (f.d. HMS Hermes), INS Vikramaditya (F.d. Amiral Gorshkov och eventuella efterträdare. Även Brasilien skulle nog kunna tänka sig att fylla på sitt hangarfartyg São Paulo (A12) med nya flygplan.
Men vilka negativa konsekvenser kan det bli av denna affär?
Svenska Försvarsmakten är djupt involverad i Afghanistan där våldet har eskalerat det senaste året. Talibanerna och Al Qaida var i stor sett utslagna 2001, men USA lyckades då inte knyta igen säcken. I stället fick talibanerna hjälp att på ett ordnat sätt lämna landet vid den s.k. "Airlift of Evil" då pakistanska säkerhetstjänsten ISI flög ut alla pakistanska soldater och underrättelsemän som stödde talibanregimen.
Varför har Pakistan en sådan kluven inställning till Afghanistan? Dom hjälper ju trots allt USA med kampen mot vissa talibangrupper som har sina baser i västra Pakistan.
Givetvis finns det religiösa kopplingar då den pashtunska folkgruppen är delad och hälften finns i Afghanistan och den andra hälften i Pakistan. Men den stora anledningen är Indien. Pakistan är livrädda för att annekteras av indierna. Det dom dock är ännu mer rädda för är ett Afghanistan som är positivt inställda till Indien och som då skulle kunna agera "kniv i ryggen" på Pakistan vid en eventuell konflikt mellan Pakistan och Indien. Hellre ett instabilt Afghanistan som är upptaget med inbördeskrig än ett stabilt som styrs av en regim som skulle kuna utgöra ett hot.
The National Command Authority (NCA), which oversees the country's nuclear assets, at a meeting took note of developments "detrimental" to the objectives of strategic stability in the region, an official statement said.
"India continues to pursue an ambitious militarisation programme and offensive military doctrines," the meeting chaired by Prime Minister Yousuf Raza Gilani said.
"Massive inductions of advanced weapon systems, including installation of ABMs (anti-ballistic missiles), build-up of nuclear arsenal and delivery systems... tend to destabilise the regional balance," it said.
"This relentless pursuit of military preponderance will have severe consequences for peace and security in South Asia as well as for the Indian Ocean region. Pakistan cannot be oblivious to these developments.
Om Pakistan skulle uppleva att Indien blir ett stort hot kommer dom att dra ner på trupperna i södra Waziristan, vilket leder till att talibanerna återigen får fri lejd. Det kan till och med leda till att Pakistan försöker göra Afghanistan mer instabilt för att försäkra sig om att ha ryggen fri. Därmed så är Gripenförsäljningen indirekt bidragande till ökat hot mot FS18.
Nu får man dock vara realist och inse att om inte indierna köper Gripen så blir det något annat. Kanske är det på så sätt bättre att det blir svenska flygplan, då vi vår vana trogen skulle slopa att skicka nya reservdelar till Indien om det skulle bli ett nytt krig. Svensk vapenexport är på ett ironiskt sätt faktiskt fredsframtvingande.
Uppdaterad 10-01-23, 12:38 Den indiska marinen är fullt igång att uppgradera sitt marinflyg. Frågan är därför om Saab verkligen hinner med att erbjuda något? Syftet med Saabs ansträngning är nog snarare att säkerställa att man inte straffar ur sig ur den stora affären.
India plans to buy 16 new MIG-29 fighter jets, half a dozen light combat aircraft, unmanned patrol planes and multi-role helicopters. Tenders for these will be floated soon, Indian officials said.The Indian navy is also upgrading its Sea Harrier fighter jets, IL-38 maritime anti-submarine warfare planes and acquiring five Kamov KA-31 patrol helicopters. ... Indian officials said Pakistan, too, was modernising its navy.Pakistan's National Command Authority (NCA), which oversees the country's nuclear weapons, said last week India's arms modernisation plans could destabilise the regional balance.
Uppdaterad 10-01-23, 16:57 Enligt den indiska ambassadören i Italien av alla länder så har Eurofighter ett försprång i affären mnot Indien. Eftersom Eurofighter inte är anpassad för hangarfartyg och aldrig kommer att bli det (engelsmännen satsar på F-35B för sina hangarfartyg) så visar det att indierna nog inte tar så hårt på detta krav. Eurofighter har en stor fördel i att den har samma motor som det inhemska flygplanet LCA. Nu funderar man på att lägga delar av tillverkningen i Indien för att förbättra sina chanser att vinna affären.
Läs mer här för senaste uppdateringar i MMRCA affären.
Uppdaterad 10-01-26, 22:01 Nu börjar indiska marinen få leverans av de första Mig-29K/KUB till till Indian Naval Station Hansa i Goa/Dabolim. Hittills har 2+2 st har levererats av totalt 12+4 beställd. Tanken är att dessa ska baseras på INS Vikramaditya när hon blir klar för aktiv tjänstgöring 2012/13. Detta meddelas i Air Forces Mothly Februari 2010.
I samband med Folk och Försvar har Newsmill kört en särskild belysning av försvarsbloggarna. Först ut på banan var Allan Widman.
Min uppfattning är att bloggandet bland personer med stor insyn i det svenska försvaret är av utomordentlig betydelse för att garantera skattebetalarna valuta för försvarsanslaget. Gång på gång kommer fakta i dagen som fungerar som hävstänger för engagerade försvarspolitiker, journalister och andra debattörer. Och sekretessreglerna har såvitt kan bedömas upprätthållits av bloggarna.
Allan tog givetvis upp begreppet ÖRA - Öppenhet, Resultat och Ansvar. Ett begrepp som lanserats i FM, men som utan att överdriva kanske inte följs helt ut på alla nivåer. Fortfarande så är det inte bra för karriären att ha en åsikt som inte överensstämmer med den som är accepterad av systemet. Jag har kollegor somk blivit utslängda från föredragningar för generaler för att dom inte har slips på sig. Att detta berodde på att dom precis jobbat två veckor med 14 timmars pass varje dag för att leverera ett bra beslutsunderlag var ingen ursäkt. Tyvärr så är det ofta ytan som gäller och inte innehållet.
Ett av de största problemen i en stor organisation som Försvarsmakten är vad jag brukar referera till som "filtrering". Tyvärr är det ofta så att information från det jag kallar användarnivån inte når upp till den beslutande nivån ett antal nivåer upp p g a antingen oförmåga att se det viktiga i informationen, ovilja att framföra negativa aspekter eller egna agendor. Informationen filtreras helt enkelt. Det finns otaliga exempel på detta inom Försvarsmakten som kostat mångmiljardbelopp och mycken försvarsförmåga. Speciellt utsatta för filtrering brukar just Försvarsmaktsledningen och den politiska nivån vara, när man inte vill eller vågar föra fram "negativ" information.
Vid diskussioner med försvarspolitiker häpnar man ibland över den bristande kännedom de har om Försvarsmaktens förmågor och begränsningar. Jag tror inte problemet ligger hos politikerna, annat än att de är för villiga att acceptera guidade turer i sällskap med förkläden. I en representativ demokrati får man inte bättre politiker än vad man gör dem, vilket många medborgare glömmer.
Filtreringen skapar också en förtroendekris bland den underlydande personalen som dagligen ser verkligheten och att den skiljer sig avsevärt från vad Försvarsmaktsledningen och politisk nivå talar om.
Sist ut var denna blogg. Jag ville belysa skillnaden i öppenhet mellan två till synes raka motsatser och valde den lätt islamistiska staten Pakistan och gamla hederliga öppna Sverige. Jämförelsen föll tyvärr inte ut till Sveriges fördel.
Ett steg på vägen för en bättre försvarsdebatt vore om den svenska Försvarsmakten tillät en officiell blogg eller ett diskussionsforum på sin hemsida. Pakistan ses av många i omvärlden som ett strängt religiöst styrt land, men trots detta har det pakistanska flygvapnet ett officiellt diskussionsforum och numera även en blogg där många officerare uttalar sig både för och emot utvecklingen i hemlandet och i omvärlden. Något för Sverige att ta efter? Kan Pakistan så borde vi kunna det.
Bloggen Strilaren var öppen om att FM skapat ett s.k. "förmågeglapp", vilket innebar mycket kritik från Försvarsmaktsledningen och resulterade till slut i att den lades ned. Peter Neppelberg fick tack vare ett debattinlägg på SvD ta en del av stormen. Det var först när Allan Widman visade sin protest mot detta agerande genom att starta sin blogg Strilaren II, som Försvarsmaktsledningen började inse att dom var ute på djupt vatten.
Att vi andra nu får fortsätta tyder ändå på att klimatet håller på att ändras, vilket jag ser som mycket positivt. Wisemans blogg håller mycket hög kvalitet (vilket även generalerna borde inse), vilket inte bara beror på inläggen i sig själv utan att debatten har kommit igång. Inläggen föder kommentarer som föder nya inlägg.
Detta är en iterativ process som mycket väl kan liknas den process som i ett verksamhetsledningssystem kallas "Processen för ständiga förbättringar". Detta borde vara en Aha-upplevelse för alla de som håller på att certifiera sina förband enligt t.ex. RML - Regler för Militär Luftfart. Den som har arbetat med ISO 9000/14000 vet att de första utkasten till processbeskrivningar oftast bara är skräp. Dom dokumenterar helt enkelt bara dom dåliga processer som redan används. Det är förbättringsarbetet som leder till resultat, inte själva verksamhetsledningssystemet i sig själv.
När jag tog började min senaste anställning så frågade min chef vem jag var lojal mot. Mitt svar var två personer. Skattebetalarna som måste få valuta för pengarna och användaren, och då menade jag inte generalerna utan killen eller tjejen som ska ut i strid och lita på att allt fungerar. Detta är också målet med mitt bloggande!
Ytterligare en landingsbana skulle behövas på huvudstadens flygplats för att kunna ta emot alla de fönödenheter som det råder mer än skriande brist på. Flygplatsen saknar också landningsljus vilket gjort att flera plan lastade med mat och mediciner inte kunnat landa.
Portabla landningsljus var något som tidigare fanns i det svenska Bas-90 konceptet. Bl.a. så testades ett centralt system med en lampa som sedan lyste upp ett antal reflekterande skivor som placerades längs med banan. Var har dessa system tagit vägen?
Ingenjörstrupper skulle behövas sändas till Haiti. Tung utrustnig borde gå att få tag på på plats i landet. Det som behövs är några erfarna människor som kan styra upp arbetet.
"Avsikten var att slå upp lägret inne på ett stort brasilianskt FN-område", skriver MSB:s utsända på myndighetens hemsida, och citerar sedan sjuksköterskan Bassam El-Nawajhah som säger att "det är främst säkerhetsskäl som gör att platsen inte längre är aktuell".
Sedan verkar pressen ha fått MSB arbete en smula om bakfoten. I reportage har det stått att det är ett flyktingläger för 300 personer, medan det på MSB hemsida antyds att lägret är för att FN personal ska ha något att verka från.
Meanwhile, the UN has approved a recommendation by Secretary General Ban Ki-moon to boost UN troop numbers in Haiti by 2,000 for six months, and UN police numbers by 1,500.
Mr Ban said he was grateful to the UN Security Council for its swift action, calling it "a clear signal that the world is with Haiti".
He said the UN was in discussion with member states, and he hoped to have the extra troops and police to deploy soon. The UN mission in Haiti currently numbers about 9,000.
Uppdaterad 10-01-20, 23:15 Trots svårigheterna så finns det många ljuspunkter i mörkret. Ett är alla typer av digitala verktyg som nu tas fram och gratis ställs till förfogande för hjälpinsatserna. Denna typ av verktyg kan i framtiden kraftigt underlätta vid liknande händelser. Det gäller bara för FN att ta tag på dessa spontana möjligheter och systematisera det så att det snabbt vid behov går att återanvända.
Kanske något för MSB att fungera på? Men risken är att vi med vanlig svensk (in)effektivitet försöker att ge oss ut på en offentlig upphandling där något bolag som t.ex. Logica (f.d. WM-data som brukar vinna statliga IT-kontrakt) för dyra pengar uppfinner hjulet på nytt, bara för att vid leverans upptäcka att det inte var runt utan fyrkantigt.
Ju mer amerikansk militär, desto bättre i dagens kaotiska situation. Det bästa är ett enda befäl, och USA måste ta ledningen. Det går inte att ha FN-styrkor med folk från Bangladesh, Nepal och Sydafrika som ska försöka koordinera och hålla ordning. FN fungerade dessutom knackigt tidigare i Haiti, säger Lundahl.
Trafficking kan uppstå, sexuella övergrepp kan öka, frustration kan leda till fysiskt våld gentemot barn. Man får nog tyvärr anta att ökat våld redan förekommer, säger Anders Pettersson till SvD.se.
Och uppgifter om traffficking finns, enligt New York Times. Enligt Unicef finns det cirka 200 barnhem i Haiti – men en del av dem är illegala och har upprättats av personer som köper barn och sedan säljer dem vidare till barnlösa i andra länder.
Det har nu gått en vecka sedan katastrofen och ännu så har inget sagts i politiska led om att skicka vare sig svenska beredskapsförband eller EU:s snabbinsatsgrupper. Tror vi fortfarande att det kan dyka upp något läge i världen där dom behövs mer?
Jag har tillbringat ett par timmar med att titta igenom videoinspelningarna från dagens tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Tyvärr så är dom inte särskilt väl redigerade med mycket dödtid och dåligt ljud, men innehållet var intressant. Jag hade dock föredragit att få texterna upplagda på samma sätt som efter de inledande talen från igår.
Under året har mycket av den svenska försvarspolitiska debatten med all rätt legat på utvecklingen i Aghanistan. Debatten har varit livlig, men fokuserat på enskilda detaljer som terrängfordon och helikoptrar för att skydda våra soldater. Detta är i och för sig mycket viktigt, men debatten har döljt de djupare frågorna; vad gör vi där och hur löser vi bäst vår uppgift?
NATO:s biträdande chef i Europa, den engelske generalen McCall höll ett intressant föredrag om läget i Afghanistan och Pakistan. Han inledde med att tacka de svenska truppernas bidrag under internationella insatser, vilket visar att de bidrag vi ger är små, men uppskattade (om det nu inte bara var ett resultat av den engelska artigheten mot värden).
ISAF arbete i Afghanistan har den senaste tiden genomgått en förändring på grund av den förändrade hotbilden. Chefen för ISAF, general McChrystal har satt fokus på skyddet av den afghanska befolkningen. För att klara av detta och framför allt täcka Afghanistans yta krävde han en förstärkning av truppnärvaron. I början av 2009 hade ISAF 55.100 soldater i Afghanistan. Under 2009 har 26.500 extra tillkommit. I slutet av 2009 har 36.000 extra soldater utlovats. Totalt kommer ISAF alltså ha ca 118.000 soldater i Afghanistan de närmaste 36 månaderna. Parallellet med den militära upptrappningen pågår en liknande civil, om än ganska så långsamt.
Han tar upp det regionala arbetet i PRT och då framför allt fokuset på stödet till det civila samhället. Här saknar jag den svenska helheten i Mazar-e-Sharif. Vi har vår truppnärvaro med CIMIC funktion, men vi saknar den sammanhållande planeringen med insatsen där vi redan på plats hemma i Sverige skulle kunna lägga upp gemensamma strategier för det civila stödet kopplat till de militära ansträngningarna för att öka säkerhetsläget.
Han talade mycket om OMLT och NTMA arbete med att utbilda en central afghansk armé och polis. Jag tycker att detta är bra, men saknar det lokala arbetet för att framför allt få med de pashtunska stammarna, se nedanstående rapporter.
Det ökade motståndet i framför allt de södra delarna har ställt ISAF inför ett dilemma. Hur ska man kunna bekämpa detta motstånd och samtidigt bibehålla supporten från den lokala befolkningen? Det finns ingen enkel lösning som går att tillämpa rakt av över hela Afghanistan, utan unika metoder måste tas fram för varje region. ISAF har inte själv tillgång till alla dessa metoder. Säkerheten är inte det viktigaste för ISAF utan statsbildning och ekonomisk tillväxt har högre prioritet, men kräver säkerhet i grunden för att kunna utvecklas.
Den afghanska befolkningen har i de senaste undersökningarna visat ökat stöd för ISAF, större misstro mot talibanerna och en ökad förhoppning om positiv utveckling i Afghanistan (själv så tar jag alla dessa typer av analyser med en grov nypa salt då det t.ex. kan vara svårt att intervjua de delar av befolkningen som stöttar talibaner, eller som bor i de delar av landet som är under kontroll av talibanerna. Alltså är inte resultatet representativt för hela befolkningen.) Att sedan enbart 6% stödjer talibanerna låter bra, men det innebär trots allt i absoluta siffror 1.260.000 afghaner! Som allt annat här i världen så finns det lögn, förbannad lögn och statistik.
ISAF arbete är begränsat till Afghanistan då dom styrs av sitt FN-mandat. Dock så har de senaste tidernas utveckling visat på att det krävs en helhetslösning för både Afghanistan och Pakistan. Detta kräver en utökning av ISAF mandat. (Lite intressant att Sverige säljer Erieye radarsystem till Pakistan samtidigt som vi deltar i Afghanistan. Indirekt så supportar vi därmed dom som supportar de som ställer till problem för oss.) Obama har dock insett att det går inte att bekämpa Pakistan, utan vi måste samarbete (antagligen mest för att dom har kärnvapen).
Den s.k. Durandlinjen har delat den pashtunska befolkningen i två delar, vilket skapar misstro mellan Afghanistan och Pakistan då gränsen inte accepteras av pashtunerna. 2 miljoner afghanska flyktingar som fortfarande finns i Pakistan förbättrar inte denna önskan att förändra gränsdragningen.
På NATO mötet i Bratislava i oktober 2009 så skapades fyra mål (som även EU ställt sig bakom): - Öka skyddet för den afghanska befolkningen - Bygga upp en afghansk säkerhetsstyrka - Utveckla den afghanska staten - Öka samarbetet med Afghanistans grannar och då framför allt Pakistan
Pakistan har i stort sett samma behov av ökad säkerhet, förbättrad statsbildning och ekonomi som Afghanistan. Det första kan ISAF hjälpa till med, men de två sista kräver internationella avtal mellan t.ex. EU och Pakistan. Det militära samarbetet mellan NATO och Pakistan har utvecklats väl, men det politiska har stått stilla.
Ett exempel på den misstro som Pakistan visar mot ISAF är att t.o.m. vid jordbävningen i Pakistan 2005 då NATO stöttade med militära hjälpinsatser, så var det först när de utländska trupperna lämnade Pakistan som de pakistanska misstankarna om att dom egentligen var där för något annat försvann.
För att minska misstankarna mellan ISAF och Pakistan har en rad samarbeten inletts där Pakistan deltar som en aktiv partner:
- The Tri-Partite Commission (TPC) är det högsta samarbetsorganet mellan ISAF, ANSF och Pakistan. I Kabul har ett gemensamt underrättelseorgan skapats mellan medlemmarna i TPC.
- På en lägre taktisk nivå har skapats BCC - Border Coordination Centres. BCC bemannas av personal från alla tre grupper. Bl.a. har ISAF och ANA förstärkt gränsövervakningen mot Pakistan för att säkerställa att inga talibanern kan fly över gränsen i samband med den offensiv som den pakistanska armen genomför sedan strax före jul. Detta samarbete kommer att utökas i särskilt Helmand och Kandahar regionerna.
2010 kommer att vara ett mycket kritiskt och avgörande år för ISAF:s möjlighet att lyckas nå målen med att stabilisera Afghanistan. Fokuset ligger på tre viktiga aspekter:
- Intitiativet måste tas tillbaka från talibanerna - Den afghanska regeringen måste öka sitt inflytande i landet. Karzai har visat detta genom att i sitt tal efter valsegern att han avser att arbeta för att minska korruptionen inom regimen. - Det internationella stödet för att bygga upp landets styre och ekonomi måste kanaliseras genom den afghanska regimen. Den afghanska armén kommer att i slutet av 2010 växt från dagens 90.000 till 134.000. Till detta tillkommer polisen växa till 96.000 man.
Problemet i Afghanistan är inte bara talibanernas verksamhet, utan också bristerna i samhällsstyre, omfattande korruption på alla nivåer samt organiserad brottslighet, inte minst utbredd fattigdom. ... Avgörande för den övergripande utvecklingen på lång sikt är dels utvecklingen i Pakistan, dels förmågan hos den afghanska armén och ISAF att upprätthålla närvaron i alla de oroliga områden som finns. ... Därigenom skapas förutsättning för afghanerna och olika hjälporganisationer att fortsatt bygga skolor, sjukvård och annan viktig infrastruktur för ett fungerande samhälle.
Vårt fokus är att utbilda och arbeta med den afghanska armén. Men förutsättningarna för att lyckas med helheten är en utökad civil-militär samverkan. Förenar vi, på ett balanserat sätt, de civila och militära ansträngningarna ytterligare skapar vi förutsättningar att lyckas. Det är inte antingen eller, det är både och.
D.v.s. ÖB:s har stor samsyn med NATO:s nuvarande strategier i Afghanstan, vilket inte är så förvånande då även EU och Sverige ställer sig bakom McChrystal. COIN är dock lite förädiskt lockande som strategi då det inte finns någon riktig lösning, utan man får situationsanpassa och i vissa fall, som Englands lyckade krigföring i Malaysia pekar på, vara beredd att använda mycket hårdhänta metoder även mot civilbefolkningen.
Hur går vi vidare i Afghanistan? Jag skulle vilja peka på ett av mina tidigare inlägg, där jag tar upp två rapporter från CNAS och CPS hur vi bör ändra fokus från centrala lösningar till regionala. Lösningen ligger inte i Kabul utan ute på landsbygden. Jag skulle även vilja peka på mitt tidigare inlägg om utbildning av den afghanska armén där SWJ pekar på behovet att få med sig pashtunerna och att införa lokala milisliknande förband snarare än enbart ANA/ANP.
Jag skulle även vilja peka på två utmärkta inlägg på SWJ:
- "Don´t try to arrest the Sea" av Major Mehar Omar Khan från den pakistanska armén. Fokue i hans inlägg ligger på att inte behandla afghanistan som en europeisk stat utan även se vad som inte går att göra. Det går inte att skapa en centralt styrd afghansk stat. Afghanerna är ett stamfolk. Det går inte att skydda alla afghaner. Om ISAF har detta som sitt mål kommer dom att misslyckas, vilket talibanerna kommer att använda i sin propaganda. (Jämför med vägverkets orealistiska Noll-vision). Och framför allt, det går inte att skapa en lösning som inte inkluderar pashtunerna! Satsa småskaligt och lös roblemen i ett distrikt i taget. Jämför bl.a. med engelsmännens program i Malaysia med att vita zoner fria från gerilla.
- "One Tribe At A Time" av Major Jim Gant. Den här artikeln bygger på vikten att skapa band på lokal nivå med de olika stammarna i stället för att skapa internationella band med en central regim som inte accepteras och ses som korrupt av många afghaner. Jag tänker göra en mer noggran genomgång av denna rapport i ett senare inlägg.
Min starka övertygelse är att har ISAF enbart militära resurser till sitt förfogande så blir lösningarna begränsade, att jämföra med det gamla uttrycket "Med en hammare i näven tenderar alla problem att se ut som en spik". Med enbart soldater som verktyg är det lätt att fokus åter hamnar på att bekämpa talibaner i stället för att skydda de cvila afghanerna, vilket den tyske befälhavaren nyligen fick ett kraftigt bevis på att är mycket svårt då talibanerna beblandar sig med lokalbefolkningen.
ISAF behöver därför en bredare uppsättning verktyg och här har EU stora möjligheter att spela en mer aktiv roll i framför allt de politiska och ekonomiska påtryckningarna mot Pakistan. Samarbetet mellan de militära och civila insatserna i till och börja med PRT Mazar-e-Sharif måste också förbättras så att lokalbefolkningen tydligt ser att ISAF närvaro förbättrar deras tillvaro. Säkerheten för afghanerna och de svenska soldaterna i ISAF blir inte bättre av att bekämpa talibanerna, utan av att få över lokalbefolkningen på vår sida. Ett gott samarbete innebär bra möjligheter till underrättelseinhämtning som ger oss möjlighet att stoppa talibanerna innan dom går till attack. I stället för reagera måste vi börja agera.
Uppdaterad 10-01-19, 23:02 Oppositionen är splittrade i sitt budskap om hur dom tänker gå vidare med Afghanistan efter en eventuell valvinst. (v) vill dra sig ur snarast. För ett parti som har ordet solidaritet i sitt gamla kommunistiska manifest så är det ytterligare ett bevis på vad svenska politiker lägger för värde i ordet solidaritet. (s) vill dra sig ur när den afghanska regimen klarar av att hantera landet. Men det är ju precis vad Obama och McChrystal avseratt göra. Problemet är att det är mycket svårt att avgöra när det kommer att hända samt vad som kävs för att säga att nu har den afghanska regimen nått tillräckligt långt och säkerhetsläget är tillräckligt lugnt. Det börjar lukta lite linje 2 i kärnkraftsomröstningen. D.v.s. en icke-strategi som inte säger någonting.
Kanske det behövs en ny Eddie Meduza i debatten... :-)
3 stycken svenska flygtekniker har nu börjat tjänstgöra på 720 skvadronen på Ryggebasen i Norge. Syftet är att utbilda sig på den helikopter av typ Bell 412 som Norge opererar i Aghanistan.
Inlägg
