Jag håller på att förbereda ett inlägg om det svenska flygbassystemet. Men för att den ska ha fakta att stå på så tänkte jag analysera vad som sades i inledningen på Folk och Försvar.Traditionellt sett var svenska flygvapnet till för att försvara Sverige och framför allt säkerställa att arméns mobilisering skyddades. Gripen A/B var specialdesignad för just detta. Korta start- och landningssträckor, snabb klargöring, enkel hantering för att kunna skötas av värnpliktiga mekaniker, ingen lufttankning då det fanns 100-tals med flygfält spridda runt omkring i Sverige och ett unikt ledningssystem med stridsledningscentraler nedsprängda i vart annat berg över hela Sverige.
På senare år så har fokuset helt och hållet svängt. Gripen C/D är designad med internationella operationer i fokus. Lufttankning som inte behövdes i Sverige har integrerats. NATO-kompatibla radio- och datalänkssystem har tillförts. Men framför allt så övar divisionerna på NATO-anpassad taktik. Borta är den unika svenska lågflygningsskompetensen, vilket Katangas flygvapen fick känna på under Kongoinsatsen 1961-63. Nu är det nya förmågor som CAS, NTISR, COMAO m.m. som gäller. Vi har helt klart blivit duktiga, vilket resultaten vid bl.a. CCT i Alaska 2006 och Red Flag 2008 visar på.
Men nu börjar det blåsa nya vindar. En av signalerna som började dyka upp inför Folk och Försvars konferens var ett ökat fokus på närområdet. Folkpartiet satte ribban, vilket kanske inte var helt uppskattat av de övriga partierna i alliansen. Det intressanta är att detta ominriktade fokus kanske får mest genomslagskraft på Flygvapnet och Marinen som har haft svårt att hitta sina roller på utlandsuppdragen. Transportflyget gör stor nytta i Afghanistan, men helikoptrarna ska vi bara inte prata om och Gripendivisionerna har varit insatsberedda under många år, men bara fått öva.
Vad sade då Tolgfors på sitt inledningsanförande på Folk och Försvar?
Kriget i Georgien utspelade sig på fem dagar och avgjordes på två. Det var färre än 20.000 ryska soldater i Georgien, men de kom dit mycket snabbt. Georgien saknade luftherravälde, vilket beseglade konfliktens utgång.
Kriget i Georgien innebar inte i sig en upptrappning av den militära hotbilden mot Sverige i det korta perspektivet, men väl ett tydliggörande av hur den nya tidens hot ser ut. Det understryker varför försvaret behöver en ny inriktning mot ökad tillgänglighet och ökad användbarhet.
...
Att agera mot ett baltiskt land som mot Georgien skulle ha fundamentala säkerhetspolitiska konsekvenser.
Likväl är utvecklingen i vårt närområde mycket intressant. Östersjön är ett hav präglat av energitransporter och intensiv sjöfart. Det går inte att utesluta risk för olyckor, militära incidenter och intressekonflikter, som jag sade förra året. Kriget i Georgien har ökat betoningen av den säkerhetspolitiska utvecklingen i Barentsregionen. Där finns energifrågorna mycket närvarande. I norr öppnas nya isfria sjöfartsleder , vilket ökar områdets strategiska betydelse och militära intresse. Där finns också naturtillgångar, inte minst på energiområdet.
...
Samtidigt är USA upptaget på andra håll i världen. Flera medlemsländer ser att man därför trots Natomedlemskap måste lita till egen förmåga i inledningsskedet av en eventuell konflikt. Det Nordiska samarbetet kan bidra till fördjupad stabilitet i närområdet och är ett huvudspår i svensk försvarspolitik.
Ryssland satsar betydande belopp på försvaret, men på väl utvalda delar. Det som är mest relevant är att Ryssland satsar på snabbrörliga insatsförband. De har en tillgänglighet på timmar eller dagar och är avsedda för insats inom landet och i närområdet. Man är tydlig med att de största hoten ligger i syd.
Det är en ny internationell prioritering av snabbt tillgängliga och rörliga förband vi ska svara mot och det är precis på denna punkt vi är för svaga idag. De hot Sverige kan drabbas eller påverkas av framöver kommer att komma mycket snabbt, oavsett var de kommer geografiskt, eller hur de ser ut i den breda hotbilden. Därför är den gamla styrningen av försvaret föråldrad.
I slutet av talet dyker den viktigaste delen för FV:s framtid upp.
Flygvapnet ska balanseras för Sveriges behov
Han jämför sedan Gripen med Norges val av JSF.
Gripen är inte framtagen med målsättningen ett autonomt uppträdande över fientligt kontrollerat territorium utan är uppbyggt som ett system av system.
Norge har efterfrågat förmågan till helt autonomt uppträdande, dvs. utan stöd av t ex luftburen radar. Norge har inte egen sådan förmåga även om den finns inom NATO.
...
Sverige har det och Gripen använder sådant stöd, dvs. sensorer som finns även på annan plattform. Våra flygstridskrafter har medvetet utvecklats som ett system av system.
Gripen är ett mycket bra stridsflygplan för att värna territoriell integritet, vår suveränitet, vårt luftrum och hav.
D.v.s. det Tolgfors lyfter fram till Gripens stora fördelar är inte möjligheterna till insats i Afghanistan utan den unika anpassningen till insatser i närområdet och till integrationen i det svenska luftförsvaret.
Innebär detta planer på en ny strategi för Flygvapnet? Kanske gör vi som Kanada och nöjer oss med transportflyg, UAV och den dag dom blir klara, helikoptrar för internationella insatser. Sedan återgår Gripenflygplanen till att fokusera på det nationella försvaret av Sverige. Detta innebär inte att NATO taktiken och tekniken överges, då försvaret av Sverige helt tydligt ska ske med möjlighet till stöd av andra länder (om dom nu har möjlighet till det). Dock så kanske driftpengarna läggs på att i stället för att sitta i beredskap på ett uppdrag som aldrig blir av så kommer vi att lägga mer tid på incidentberedskap och att träna. Red Flag m.m. är fortfarande utmärkta avancerade övningar att skicka svenska divisioner på, men kanske inte med fokus mot insatser i Afghanistan utan över Nordsjön, Östersjön och Nordkalotten i samarbete med Norge, Danmark och Finland.
Inlägg
Handlingsplan JAS Gripen och dess forcerade införande av en ensad flotta JAS 39 C/D måste nu kunna omprövas.
SvaraRaderaDet är ju inte bara för datastridsledning, som vi har ett förmågeglapp under uppsegling. Också med avseende på bekämpning av luftvärnsförsvarade markmål och fotospaning saknar vi en kontinuerligt säkerställd förmåga med JAS Gripen.
Det handlar om JAS 39A/B med robot 75 "Maverick" respektive att kanske äntligen få igång spaningskapseln SPK 39. Den senare började det arbetas med 1986.
- Det borde inte vara "rocket-science" att i SPK 39 från Försvarsmaktens egen "hylla" återanvända Drakens utomordentliga våtfilmskamera SKA 24?
Det är nog meningen att vi ska köpa SDB till JAS 39C/D. Men hinner vi få dem operativa innan JAS 39A/B hunnit avvecklas? Och fyller verkligen en frifallande SDB samma förmåga som en attackrobot?
Såvitt jag kan begripa så finns det "bara" en anledning att sätta in Gripenförband i Afghanistan. Det skulle vara för att visa presumtiva kunder att 39:an har förmåga att göra det som USA och NATO gjort sedan 2VK - använda flyg som ersättning för ett artilleri som marktrupper av olika skäl inte får med sig i tid på de arenor de måste uppträda.
SvaraRaderaSkälet kan m a o kallas marknadsföring. Jag finner egentligen inget fel i det om det inte vore så att utbildning och vapenanskaffning för marknadsföring stjäl de resurser som borde prioriteras (menar jag) för uppgiften att bevaka och försvara det egna territoriet.
Även om jag mot bakgrund av de senaste 25 årens tekniska utveckling är aningen skeptisk till värdet av lågflygning i dagens hotmiljö så är min allmäna uppfattning att under det kalla krigets dagar var de svenska piloterna avsevärt mer allsidigt användbara än de flesta NATO-ländernas.
Jag ser fram mot att läsa om ditt bloggande om ny inriktning för FV.
Nu när fokus ser ut att skifta till närområdet kanske(förhoppningsvis) man börjar öva med Rb15 igen. Sjömålsförmågan har så vitt jag förstår nästan glömts bort/proriterats bort de senaste 10 åren i Flygvapnet. Och då torde lågflygning bli aktuellt igen, förvisso inte över land, men väl över vatten och skärgård.
SvaraRadera@ Henrik: Vad jag menar när jag skriver om de senaste 25 årens hotutveckling är att flygburen spanings- och stridsledningsradar i kombination med air superiority-jakt med look-down, shoot-downförmåga rätt avsevärt minskat vinsten med lågflygning. Om man däremot endast betraktar fartygbaserat rb- (och eldrörs) luftvärn så finns fortfarande vinster i lågflygtaktik. Man måste dock bättre bevaka de temperaturgradienter och radarledskickt som är vanliga över Östersjön än vad jag upplevde man gjorde på "den gamla goda tiden"
SvaraRaderaUtanför räckvidden för Mainstayradar och Su-27 eller vad man nu har mot sig av sådan karaktär är lågflygning över terräng självfallet fortfarande lönsamt. Det är alltid så när man försöker hålla texten kort att man generaliserar men nu har jag försökt att nyansera mitt uttalande.
"Marinen som har haft svårt att hitta sina roller på utlandsuppdragen"...
SvaraRaderaVarken amfibiekåren eller Flottan har haft några som helst problem att "hitta sina roller" avseende utlandsuppdragen, vilket visat sig under ML01, ML02, TD01, TD01F, ME01. Denna typ av verksamhet är exempel på ett självklart och naturligt utnyttjande av marina stridskrafter, en verksamhet som med fördel kan varvas med övningar tillsammans med gamla och nya samarbetspartners, till stöd för svensk och europeisk utrikespolitik. Det handlar till syvende och sist att våra politiker och generaler måste få klart för sig vad man kan nyttja sjöstridskrafter till. Dock är det så att utlandstjänst, liksom all annan verksamhet inom den funktionsstyrda Försvarsmakten, är anpassad för armén - övriga försvarsgrenar får anpassa sig efter bästa förmåga. För denna anomali finns det endast en bot – återinför Försvargrensstaberna så samordning av krav och styrningar inte behöver genomföras av de små, strömlinjeformade förbandsstaberna på respektive förband.
@Commander: Som du helt riktigt påpekar så är synen på möjliga utlandsuppdrag armétunga. Ta Tchad som exempel. Ett betydligt bättre alternativ i mina ögon hade varit en insats med stridsbåt 90 i Kongofloden än terrängfordon i Tchad (med dessutom mycket begränsad insatstid).
SvaraRaderaFV är numera fokuserade på att vara en stödenhet till Armén. Detta trots att alla flygstridsteoretiker från Douhet till Warden tryckt på cikten av att fokusera flygstridskrafter mot strategiska mål. Tyvärr har talibanerna inga strategiska mål att bekämpa.
Om nu FV enbart ska vara en övningsresurs för CAS så är Gripen en ganska så lyxig resurs. En COIN kärra som t.ex. Tucano skulle vara ett betydligt bättre övningsobjekt.
Ff:
SvaraRaderaDet som genomsyrar försvarspropositionen är just det faktum att man suddar ut gränserna mellan den tidigare uppdelningen av förband skapade enkom för nationellt försvar och andra skapade för internationella instater.
Nu handlar det om att ha förband gripbara för att göra insatser där det behövs och är politiskt gångbart. Igår och idag kostar det pengar att ha förband i hög beredskap - det lär det göra framöver också. Det ska framöver finnas en insatsorganisation - där Flygvapnet är en viktig del - som ska kunna genomföra insatser där och när det behövs. Vi måste lämna den gamla bilden av uppdelning. Förr fokuserade vi bara på nationellt - den senaste tiden kan jag hålla med de som hävdar att vi i princip bara satsat på internationella insatser - vi ska ju kunna göra både och.
Flygvapnets stridsflyg genomför redan insatser och har hög beredskap. Dagligdags sitter vi incident och spaningsberedskap, detta gör vi till stor del på de divisioner som de senaste åren varit inriktad på att vara beredda på att åka utomlands. Däremot hade det varit alldeles utomordentligt om vi satte oss ned och tittade på vad vi behöver öva - och gör det utifrån våra egna intressen och inte hela tiden försöker kopiera andra nationers lösningar.
Vi skall ha förmåga att verka gemensamt med andra, de procedurer etc. vi använder oss av ska passa in i ett gemensamt handlande - men vi behöver inte lösa allt exakt som andra. Vi bör annama procedurer men anpassa vårt uppträdande efter vår teknik, våra system och våran personal. Nu strävar vi i mångt och mycket efter att anpassa morgondagens editioner utefter dagens behov.
Som en kommentar till "bossekommentar" som hävdar att insatser med stridsflyg utomlands skulle kunna motiveras enkom med marknadsföringsanledningar. Behovet av CAS eller stridsflyg i Afghanistan är inte alls marknadsmässigt - det behövs! Sverige skulle med Gripen kunna lösa ut en andel av det behovet. Jag kan däremot hålla med om att löjligt mycket resurser läggs på att utveckla en förmåga som förvisso behövs men som inte känns speciellt politiskt motiverad. Inom Försvarsmakten förekommer tror jag man kan säga utan att överdriva en form av maktkamp för att erhålla resurser. Inom delar av Försvarsmakten upplevs FV:s uppgift enkom vara understöd till markstridskrafterna. Satsningen på CAS etc. skulle kunna ses i ljuset av detta som ett sätt att anpassa FV till att kunna lösa den uppgiften.
På den politiska arenan tror jag däremot att acceptansen och förståelsen av ett Flygvapen är betydligt större än i dessa delar av Försvarsmakten som vill lägga alla resurser på understöd till markstridskrafter på den internationella arenan - och på grund av avsaknaden av politiskt stöd för sådana insatser ser det som en anledning att mer eller mindre reducera Flygvapent till en rote som sitter incidentberedskap.
Och vad gäller flygförares mångsidighet skulle jag tvärt om hävda motsatsen.I och med deltagandet i internationella övningar har vår föremågebredd radikalt har ökats jämfört med under det kalla kriget. Vi genomför nu flerrollsuppdrag - både i offensiva såväl som defensiva scenarier. Jaktpiloten under det kalla kriget vara duktig på defensivt luftförsvar - men övade i princip inget på offensivt luftförsvar. Han övade nästan aldrig integrerat med andra flygstridskrafter i andra roller. Spaningspiloten agerade enskilt, attacken agerade oftaste i grupp riktade mot att sänka skepp. Idag över en betydligt större andel flygförare i en betydligt större bredd. Vi övar defensvit och offensivt, vi övar i flera roller - enskilt och ibland i stora enheter. Att det finns utmaningar och brist på flygtid, kvalificerade övningstillfällen, brist på övriga resurser i form av reservdelar och ledningsstöd - ja absolut. Men vi är betydligt mer flexibla och kan spänna över en mycket bredare repetoar än förr. Självklart är det dock så att om man förr enkom övade defensivt luftförsvar torde man ju ha blivit bättre på det jämfört med om man bara övar det under en del av året.
@FF: Bra inlägg i debatten. En bred utbildning är helt klart bra, men den får inte bli för bred. Tyvärr så sätter ekonomin också sina hinder. FLygplanen klarar mycket väl att växla mellan J/A/S, men hur mycket klarar piloterna av? En fältflygare under kalla kriget kunde få 300 fh/år. I dagsläget ska en pilot på en vanlig division vara glad om han når 100. De som för tillfället sitter beredda för insats får givetvis mer.
SvaraRaderaI Danmark när man införde MLU på F-16 så delade man upp F-16 divisionerna i jakt och attack trots att flygplanen klarade bägge rollerna. Vi har liknande tankar i Sverige, men har inte riktigt satt ner foten ännu.
Det glädjer mig dock oerhört mycket att se jaktässen konvertera till spaningshönor... :-)
@ Anonym 03:24 - Jag är glad att du (som väl är ff på 39-förband?) anser att förmågebredden är större idag än under kalla krigets dagar. Min skepsis grundas på samma orsak som chefsingenjören anför; kan 100 flygtimmar ge så bred förmåga? Min erfarenhet är att en pilot som flugit i storleksordningen 170 timmar senaste året i en 35F bara behövde en veckas intensivträning i attackföretag för att - inom vapensystemets gränser - klarar attackföretag galant. Attackförarnas förmåga till spaningsföretag prövades när AJ37 blev AJS37 och vad jag förstått gick det bra. Se'n finns det självfallet konster som är väldigt speciella för resp flygslag och som onekligen kräver mycket rutin för att klara. Lågflygning över nattsvart hav eller jaktstrid i rote/grupp för att ta exempel.
SvaraRaderaBeträffande CAS så måste jag påpeka att det enligt min uppfattning (grundad på de krig som varit) fordrar luftherravälde i området och jag har svårt att se att vi i ett hemmaförsvar kan få sådant scenarium att CAS blir möjligt. Understöd till markförband är mycket angeläget men bör nog ske på andra sätt än CAS. CAS behövs säkerligen i Afghanistan och stridsflygplan är efterfrågade i de flesta scenarier. Återigen konstaterar jag liksom Chefsingenjören att CAS i Afghanistan lämpligen utförs med COIN - ja, varför inte med Tucano?
Slutligen vill jag framhålla att jag är mycket imponerad av FV prestationer i internationella övningar. Om de förare som deltog endast hade 100 flygtimmar det senaste året är jag mer än imponerad.
Ff:
SvaraRaderaVisst har kvantitet i sig en kvalitet – vad gäller flygtid såväl som även andra delar av Flygvapnet, t.ex. flygstridsledare – men det som nog är det största problemet, eller utmaningen är hur och på vad vi övar, tillsammans med vilka och med vilken materiel.
Om vi t.ex vill kunna agera försvarsgrensgemensamt så är det ju inte så svårt att lista ut att vi då bör öva gemensamt. Det gör vi för visso i en rätt så omfattande utsträckning men det finns stor utvecklingspotential.
Tilldelningen av flygtid och kanske ännu mer tillfällena då personal får kvalificerade övningstillfällen är en sak där man utan att överdriva kan säga att det finns förbättringspotential.
100h per år – javisst, för en del och vissa får betydligt mer – minst i nivå med hur det var under det gamla kalla kriget medan vissa får betydligt mindre om ens något alls.
Att förband i insatsorganisationen framöver SKALL vara gripbara utan krav på omfattande återtagning gör att Flygvapnet kommer att vara tvungen att producera betydligt mer flygtid och inte bara öva flygförare utan alla delfunktioner och yrkesfack inom Flygvapnet som ingår i insatsorganisationen.
Detta kommer att kosta och om det ska hålla går det inte som idag att bara låta en viss del öva mycket. Utan att vara matematikgeni kan man nog lista ut att, om fyra insatsdivisioner skall få tillräcklig flygtid, tillräckligt med kvalificerade övningstillfällen och sist men inte minst ha tillgång till flygplan som är utrustade med den materiel som behövs för att kunna öva relevant och att övriga delar av Flygvapnet som också är helt avgörande tillåts öva tillräckligt för att vi ska kunna leverera någon form av effekt, borde kräva en inte oväsentlig ökning av kostnaderna.
Vid CAS går det att hantera en viss nivå av lufthot men det finns så länge inte luftherravälde innehas av oss och med oss allierade betydligt mer lämpade uppgifter för flygstridskrafterna.
Att vi på hemmaplan skulle välja att använda kvalificerade luftstridskrafter på CAS är kanske inte det smartaste drag som man kan tänka sig. Rent traditionellt har vi inom Flygvapnet mer strävat efter att nyttja flygstridskrafter förmåga till indirekta effekter i form av t.ex. att kunna sänka ett tänkt invasionstonnage. Jag håller fullständigt med om att CAS tagit och till viss del tar för stora resurser – titta bara på vilka vapentyper vi framöver planerar att införa inom markmålsbekämpning. SMD och andra tekniska små underverk har såklart sin roll att fylla men jag skulle personligen inte ha något emot att vi även hade en lite större pamflett att välja ur där inte allt handlar om så små stridsladdningar som möjligt.
Men tänk såhär; om vi löser saker och ting gemensamt med andra länders flygstridskrafter kan man mycket väl tänka sig tillfällen då även CAS skulle kunna vara en uppdragstyp som i alla fall inte är helt otänkbar även på hemmaplan.
Att det finns flygplan som är bättre på CAS i Afghanistan än vad JAS39 är idag med nuvarande beväpning är alldeles sant. Alla former av flygplan som är framtagna enkom för att lösa en uppgift borde rent generellt givet samma tekniska kompetens och ekonomi bli bättre än försök att bygga en plattform som kan lösa flera uppgifter.
Jag tycker att vi idag och i morgon ska sträva efter att med befintlig materiel lösa de uppgifter vi har på bästa sätt. Det kommer alltid att finnas bättre materiel och senare teknik men med den tilldelade materielbudget som gäller lär vi inte få några pengar till att köpa in Tucano eller något annat heller för den delen. Flygvapnet har allt för länge strävat efter att utveckla ny materiel som på ett bättre sätt kan lösa dagens uppgifter. Detta hävdar jag är ett arv från kalla-krigs tänket och en egen flygindustri. Risken med det är dock att vi inte kommer till skott och börjar leverera utan fastnar i att utveckla nya saker och nya editioner. Fokus bör framöver ligga på att finna lösningar på att leverera med det vi har – och samtidigt sträva efter att inom tilldelad budget förbättra.