En ny inriktning för Flygvapnet?

Jag håller på att förbereda ett inlägg om det svenska flygbassystemet. Men för att den ska ha fakta att stå på så tänkte jag analysera vad som sades i inledningen på Folk och Försvar.

Traditionellt sett var svenska flygvapnet till för att försvara Sverige och framför allt säkerställa att arméns mobilisering skyddades. Gripen A/B var specialdesignad för just detta. Korta start- och landningssträckor, snabb klargöring, enkel hantering för att kunna skötas av värnpliktiga mekaniker, ingen lufttankning då det fanns 100-tals med flygfält spridda runt omkring i Sverige och ett unikt ledningssystem med stridsledningscentraler nedsprängda i vart annat berg över hela Sverige.

På senare år så har fokuset helt och hållet svängt. Gripen C/D är designad med internationella operationer i fokus. Lufttankning som inte behövdes i Sverige har integrerats. NATO-kompatibla radio- och datalänkssystem har tillförts. Men framför allt så övar divisionerna på NATO-anpassad taktik. Borta är den unika svenska lågflygningsskompetensen, vilket Katangas flygvapen fick känna på under Kongoinsatsen 1961-63. Nu är det nya förmågor som CAS, NTISR, COMAO m.m. som gäller. Vi har helt klart blivit duktiga, vilket resultaten vid bl.a. CCT i Alaska 2006 och Red Flag 2008 visar på.



Men nu börjar det blåsa nya vindar. En av signalerna som började dyka upp inför Folk och Försvars konferens var ett ökat fokus på närområdet. Folkpartiet satte ribban, vilket kanske inte var helt uppskattat av de övriga partierna i alliansen. Det intressanta är att detta ominriktade fokus kanske får mest genomslagskraft på Flygvapnet och Marinen som har haft svårt att hitta sina roller på utlandsuppdragen. Transportflyget gör stor nytta i Afghanistan, men helikoptrarna ska vi bara inte prata om och Gripendivisionerna har varit insatsberedda under många år, men bara fått öva.

Vad sade då Tolgfors på sitt inledningsanförande på Folk och Försvar?

Kriget i Georgien utspelade sig på fem dagar och avgjordes på två. Det var färre än 20.000 ryska soldater i Georgien, men de kom dit mycket snabbt. Georgien saknade luftherravälde, vilket beseglade konfliktens utgång.

Kriget i Georgien innebar inte i sig en upptrappning av den militära hotbilden mot Sverige i det korta perspektivet, men väl ett tydliggörande av hur den nya tidens hot ser ut. Det understryker varför försvaret behöver en ny inriktning mot ökad tillgänglighet och ökad användbarhet.
...
Att agera mot ett baltiskt land som mot Georgien skulle ha fundamentala säkerhetspolitiska konsekvenser.

Likväl är utvecklingen i vårt närområde mycket intressant. Östersjön är ett hav präglat av energitransporter och intensiv sjöfart. Det går inte att utesluta risk för olyckor, militära incidenter och intressekonflikter, som jag sade förra året. Kriget i Georgien har ökat betoningen av den säkerhetspolitiska utvecklingen i Barentsregionen. Där finns energifrågorna mycket närvarande. I norr öppnas nya isfria sjöfartsleder , vilket ökar områdets strategiska betydelse och militära intresse. Där finns också naturtillgångar, inte minst på energiområdet.
...
Samtidigt är USA upptaget på andra håll i världen. Flera medlemsländer ser att man därför trots Natomedlemskap måste lita till egen förmåga i inledningsskedet av en eventuell konflikt. Det Nordiska samarbetet kan bidra till fördjupad stabilitet i närområdet och är ett huvudspår i svensk försvarspolitik.

Ryssland satsar betydande belopp på försvaret, men på väl utvalda delar. Det som är mest relevant är att Ryssland satsar på snabbrörliga insatsförband. De har en tillgänglighet på timmar eller dagar och är avsedda för insats inom landet och i närområdet. Man är tydlig med att de största hoten ligger i syd.

Det är en ny internationell prioritering av snabbt tillgängliga och rörliga förband vi ska svara mot och det är precis på denna punkt vi är för svaga idag. De hot Sverige kan drabbas eller påverkas av framöver kommer att komma mycket snabbt, oavsett var de kommer geografiskt, eller hur de ser ut i den breda hotbilden. Därför är den gamla styrningen av försvaret föråldrad.

I slutet av talet dyker den viktigaste delen för FV:s framtid upp.

Flygvapnet ska balanseras för Sveriges behov

Han jämför sedan Gripen med Norges val av JSF.

Gripen är inte framtagen med målsättningen ett autonomt uppträdande över fientligt kontrollerat territorium utan är uppbyggt som ett system av system.

Norge har efterfrågat förmågan till helt autonomt uppträdande, dvs. utan stöd av t ex luftburen radar. Norge har inte egen sådan förmåga även om den finns inom NATO.
...
Sverige har det och Gripen använder sådant stöd, dvs. sensorer som finns även på annan plattform. Våra flygstridskrafter har medvetet utvecklats som ett system av system.

Gripen är ett mycket bra stridsflygplan för att värna territoriell integritet, vår suveränitet, vårt luftrum och hav.

D.v.s. det Tolgfors lyfter fram till Gripens stora fördelar är inte möjligheterna till insats i Afghanistan utan den unika anpassningen till insatser i närområdet och till integrationen i det svenska luftförsvaret.

Innebär detta planer på en ny strategi för Flygvapnet? Kanske gör vi som Kanada och nöjer oss med transportflyg, UAV och den dag dom blir klara, helikoptrar för internationella insatser. Sedan återgår Gripenflygplanen till att fokusera på det nationella försvaret av Sverige. Detta innebär inte att NATO taktiken och tekniken överges, då försvaret av Sverige helt tydligt ska ske med möjlighet till stöd av andra länder (om dom nu har möjlighet till det). Dock så kanske driftpengarna läggs på att i stället för att sitta i beredskap på ett uppdrag som aldrig blir av så kommer vi att lägga mer tid på incidentberedskap och att träna. Red Flag m.m. är fortfarande utmärkta avancerade övningar att skicka svenska divisioner på, men kanske inte med fokus mot insatser i Afghanistan utan över Nordsjön, Östersjön och Nordkalotten i samarbete med Norge, Danmark och Finland.