Folk och Försvar fokus på Afghanistan

Jag har tillbringat ett par timmar med att titta igenom videoinspelningarna från dagens tal på Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Tyvärr så är dom inte särskilt väl redigerade med mycket dödtid och dåligt ljud, men innehållet var intressant. Jag hade dock föredragit att få texterna upplagda på samma sätt som efter de inledande talen från igår.

Under året har mycket av den svenska försvarspolitiska debatten med all rätt legat på utvecklingen i Aghanistan. Debatten har varit livlig, men fokuserat på enskilda detaljer som terrängfordon och helikoptrar för att skydda våra soldater. Detta är i och för sig mycket viktigt, men debatten har döljt de djupare frågorna; vad gör vi där och hur löser vi bäst vår uppgift?

NATO:s biträdande chef i Europa, den engelske generalen McCall höll ett intressant föredrag om läget i Afghanistan och Pakistan. Han inledde med att tacka de svenska truppernas bidrag under internationella insatser, vilket visar att de bidrag vi ger är små, men uppskattade (om det nu inte bara var ett resultat av den engelska artigheten mot värden).

ISAF arbete i Afghanistan har den senaste tiden genomgått en förändring på grund av den förändrade hotbilden. Chefen för ISAF, general McChrystal har satt fokus på skyddet av den afghanska befolkningen. För att klara av detta och framför allt täcka Afghanistans yta krävde han en förstärkning av truppnärvaron. I början av 2009 hade ISAF 55.100 soldater i Afghanistan. Under 2009 har 26.500 extra tillkommit. I slutet av 2009 har 36.000 extra soldater utlovats. Totalt kommer ISAF alltså ha ca 118.000 soldater i Afghanistan de närmaste 36 månaderna. Parallellet med den militära upptrappningen pågår en liknande civil, om än ganska så långsamt.

Han tar upp det regionala arbetet i PRT och då framför allt fokuset på stödet till det civila samhället. Här saknar jag den svenska helheten i Mazar-e-Sharif. Vi har vår truppnärvaro med CIMIC funktion, men vi saknar den sammanhållande planeringen med insatsen där vi redan på plats hemma i Sverige skulle kunna lägga upp gemensamma strategier för det civila stödet kopplat till de militära ansträngningarna för att öka säkerhetsläget.

Han talade mycket om OMLT och NTMA arbete med att utbilda en central afghansk armé och polis. Jag tycker att detta är bra, men saknar det lokala arbetet för att framför allt få med de pashtunska stammarna, se nedanstående rapporter.

Det ökade motståndet i framför allt de södra delarna har ställt ISAF inför ett dilemma. Hur ska man kunna bekämpa detta motstånd och samtidigt bibehålla supporten från den lokala befolkningen? Det finns ingen enkel lösning som går att tillämpa rakt av över hela Afghanistan, utan unika metoder måste tas fram för varje region. ISAF har inte själv tillgång till alla dessa metoder. Säkerheten är inte det viktigaste för ISAF utan statsbildning och ekonomisk tillväxt har högre prioritet, men kräver säkerhet i grunden för att kunna utvecklas.

Den afghanska befolkningen har i de senaste undersökningarna visat ökat stöd för ISAF, större misstro mot talibanerna och en ökad förhoppning om positiv utveckling i Afghanistan (själv så tar jag alla dessa typer av analyser med en grov nypa salt då det t.ex. kan vara svårt att intervjua de delar av befolkningen som stöttar talibaner, eller som bor i de delar av landet som är under kontroll av talibanerna. Alltså är inte resultatet representativt för hela befolkningen.) Att sedan enbart 6% stödjer talibanerna låter bra, men det innebär trots allt i absoluta siffror 1.260.000 afghaner! Som allt annat här i världen så finns det lögn, förbannad lögn och statistik.

ISAF arbete är begränsat till Afghanistan då dom styrs av sitt FN-mandat. Dock så har de senaste tidernas utveckling visat på att det krävs en helhetslösning för både Afghanistan och Pakistan. Detta kräver en utökning av ISAF mandat. (Lite intressant att Sverige säljer Erieye radarsystem till Pakistan samtidigt som vi deltar i Afghanistan. Indirekt så supportar vi därmed dom som supportar de som ställer till problem för oss.) Obama har dock insett att det går inte att bekämpa Pakistan, utan vi måste samarbete (antagligen mest för att dom har kärnvapen).

Den s.k. Durandlinjen har delat den pashtunska befolkningen i två delar, vilket skapar misstro mellan Afghanistan och Pakistan då gränsen inte accepteras av pashtunerna. 2 miljoner afghanska flyktingar som fortfarande finns i Pakistan förbättrar inte denna önskan att förändra gränsdragningen.

På NATO mötet i Bratislava i oktober 2009 så skapades fyra mål (som även EU ställt sig bakom):
- Öka skyddet för den afghanska befolkningen
- Bygga upp en afghansk säkerhetsstyrka
- Utveckla den afghanska staten
- Öka samarbetet med Afghanistans grannar och då framför allt Pakistan

Pakistan har i stort sett samma behov av ökad säkerhet, förbättrad statsbildning och ekonomi som Afghanistan. Det första kan ISAF hjälpa till med, men de två sista kräver internationella avtal mellan t.ex. EU och Pakistan. Det militära samarbetet mellan NATO och Pakistan har utvecklats väl, men det politiska har stått stilla.

Ett exempel på den misstro som Pakistan visar mot ISAF är att t.o.m. vid jordbävningen i Pakistan 2005 då NATO stöttade med militära hjälpinsatser, så var det först när de utländska trupperna lämnade Pakistan som de pakistanska misstankarna om att dom egentligen var där för något annat försvann.

För att minska misstankarna mellan ISAF och Pakistan har en rad samarbeten inletts där Pakistan deltar som en aktiv partner:

- The Tri-Partite Commission (TPC) är det högsta samarbetsorganet mellan ISAF, ANSF och Pakistan. I Kabul har ett gemensamt underrättelseorgan skapats mellan medlemmarna i TPC.

- På en lägre taktisk nivå har skapats BCC - Border Coordination Centres. BCC bemannas av personal från alla tre grupper. Bl.a. har ISAF och ANA förstärkt gränsövervakningen mot Pakistan för att säkerställa att inga talibanern kan fly över gränsen i samband med den offensiv som den pakistanska armen genomför sedan strax före jul. Detta samarbete kommer att utökas i särskilt Helmand och Kandahar regionerna.

2010 kommer att vara ett mycket kritiskt och avgörande år för ISAF:s möjlighet att lyckas nå målen med att stabilisera Afghanistan. Fokuset ligger på tre viktiga aspekter:

- Intitiativet måste tas tillbaka från talibanerna
- Den afghanska regeringen måste öka sitt inflytande i landet. Karzai har visat detta genom att i sitt tal efter valsegern att han avser att arbeta för att minska korruptionen inom regimen.
- Det internationella stödet för att bygga upp landets styre och ekonomi måste kanaliseras genom den afghanska regimen. Den afghanska armén kommer att i slutet av 2010 växt från dagens 90.000 till 134.000. Till detta tillkommer polisen växa till 96.000 man.

Jag skulle vilja jämföra McCalls syn på utvecklingen i Afghanistan med gårdagens föredrag av vår ÖB, Sverker Göransson.

Problemet i Afghanistan är inte bara talibanernas verksamhet, utan också bristerna i samhällsstyre, omfattande korruption på alla nivåer samt organiserad brottslighet, inte minst utbredd fattigdom.
...
Avgörande för den övergripande utvecklingen på lång sikt är dels utvecklingen i
Pakistan, dels förmågan hos den afghanska armén och ISAF att upprätthålla närvaron i
alla de oroliga områden som finns.
...
Därigenom skapas förutsättning för afghanerna och olika hjälporganisationer att fortsatt bygga skolor, sjukvård och annan viktig infrastruktur för ett fungerande samhälle.

Vårt fokus är att utbilda och arbeta med den afghanska armén. Men förutsättningarna för att lyckas med helheten är en utökad civil-militär samverkan. Förenar vi, på ett balanserat sätt, de civila och militära ansträngningarna ytterligare skapar vi förutsättningar att lyckas. Det är inte antingen eller, det är både och.

D.v.s. ÖB:s har stor samsyn med NATO:s nuvarande strategier i Afghanstan, vilket inte är så förvånande då även EU och Sverige ställer sig bakom McChrystal. COIN är dock lite förädiskt lockande som strategi då det inte finns någon riktig lösning, utan man får situationsanpassa och i vissa fall, som Englands lyckade krigföring i Malaysia pekar på, vara beredd att använda mycket hårdhänta metoder även mot civilbefolkningen.

Hur går vi vidare i Afghanistan? Jag skulle vilja peka på ett av mina tidigare inlägg, där jag tar upp två rapporter från CNAS och CPS hur vi bör ändra fokus från centrala lösningar till regionala. Lösningen ligger inte i Kabul utan ute på landsbygden. Jag skulle även vilja peka på mitt tidigare inlägg om utbildning av den afghanska armén där SWJ pekar på behovet att få med sig pashtunerna och att införa lokala milisliknande förband snarare än enbart ANA/ANP.

Jag skulle även vilja peka på två utmärkta inlägg på SWJ:

- "Don´t try to arrest the Sea" av Major Mehar Omar Khan från den pakistanska armén. Fokue i hans inlägg ligger på att inte behandla afghanistan som en europeisk stat utan även se vad som inte går att göra. Det går inte att skapa en centralt styrd afghansk stat. Afghanerna är ett stamfolk. Det går inte att skydda alla afghaner. Om ISAF har detta som sitt mål kommer dom att misslyckas, vilket talibanerna kommer att använda i sin propaganda. (Jämför med vägverkets orealistiska Noll-vision). Och framför allt, det går inte att skapa en lösning som inte inkluderar pashtunerna! Satsa småskaligt och lös roblemen i ett distrikt i taget. Jämför bl.a. med engelsmännens program i Malaysia med att vita zoner fria från gerilla.

- "One Tribe At A Time" av Major Jim Gant. Den här artikeln bygger på vikten att skapa band på lokal nivå med de olika stammarna i stället för att skapa internationella band med en central regim som inte accepteras och ses som korrupt av många afghaner. Jag tänker göra en mer noggran genomgång av denna rapport i ett senare inlägg.

Min starka övertygelse är att har ISAF enbart militära resurser till sitt förfogande så blir lösningarna begränsade, att jämföra med det gamla uttrycket "Med en hammare i näven tenderar alla problem att se ut som en spik". Med enbart soldater som verktyg är det lätt att fokus åter hamnar på att bekämpa talibaner i stället för att skydda de cvila afghanerna, vilket den tyske befälhavaren nyligen fick ett kraftigt bevis på att är mycket svårt då talibanerna beblandar sig med lokalbefolkningen.

ISAF behöver därför en bredare uppsättning verktyg och här har EU stora möjligheter att spela en mer aktiv roll i framför allt de politiska och ekonomiska påtryckningarna mot Pakistan. Samarbetet mellan de militära och civila insatserna i till och börja med PRT Mazar-e-Sharif måste också förbättras så att lokalbefolkningen tydligt ser att ISAF närvaro förbättrar deras tillvaro. Säkerheten för afghanerna och de svenska soldaterna i ISAF blir inte bättre av att bekämpa talibanerna, utan av att få över lokalbefolkningen på vår sida. Ett gott samarbete innebär bra möjligheter till underrättelseinhämtning som ger oss möjlighet att stoppa talibanerna innan dom går till attack. I stället för reagera måste vi börja agera.

Uppdaterad 10-01-19, 23:02
Oppositionen är splittrade i sitt budskap om hur dom tänker gå vidare med Afghanistan efter en eventuell valvinst. (v) vill dra sig ur snarast. För ett parti som har ordet solidaritet i sitt gamla kommunistiska manifest så är det ytterligare ett bevis på vad svenska politiker lägger för värde i ordet solidaritet. (s) vill dra sig ur när den afghanska regimen klarar av att hantera landet. Men det är ju precis vad Obama och McChrystal avseratt göra. Problemet är att det är mycket svårt att avgöra när det kommer att hända samt vad som kävs för att säga att nu har den afghanska regimen nått tillräckligt långt och säkerhetsläget är tillräckligt lugnt. Det börjar lukta lite linje 2 i kärnkraftsomröstningen. D.v.s. en icke-strategi som inte säger någonting.

Kanske det behövs en ny Eddie Meduza i debatten... :-)