Bygg upp Afghanistan från grunden

Det här blir ett långt inlägg, men kanske starten på mina funderingar kring en fungerande Afghanistanstrategi. Jag håller inte riktigt med McChrystal realisering av sina tankar. I teorin låter en COIN strategi vacker, men när man använder vanliga infanterister till att utföra den så blir resultatet ofta det motsatta.

Den senaste tiden har jag haft boken "The Village" av Bing West på mitt skrivbord. Den här boken är ett litet bortglömt mästerverk som handlar om en bortglömd del av Vietnamkriget, CAP - Combined Action Platoons som levde integrerat med vietnameserna och hjälpte till att försvara deras byar mot Viet Congs plundring.

Anledningen till att boken blivit bortglömd är att den kom ut i helt fel tid. 1972 var USA på väg att dra ut sina trupper ur Vietnam och det var bara ett par år kvar tills dess att Norvietnams flagga skulle vagga över den amerikanska ambassaden i Saigon. Därför så skrevs det aldrig några recensioner om denna bok som handlade om något som USA helst ville lägga bakom sig.

Den f.d. amerikanske försvarsministern James R. Schlesinger skriver i sitt förord:

The splendid thing about this volume is its lack of pretence. West provides a remarkable portrait of the ethos of the Vietnamese countryside and a sense of what life in conditions of war was really like. Binh Nghia is a microcosm - with the generalized and parochial distrust of all outside forces charasteristic of such a village. Since the war raging about the village was primarily a civil war, certain rules of the game to limit damage or reprisal against family and bystander were unavoidable. The famous "hearts and minds" of the Vietnamese villagers could scarcely be won unless the government could provide security. Therein lay the crux of the pacification program. The village war would determine the outcome of the civil war. The ultimate failure of the Viet Cong in the village war meant that Hanoi could only triumph through direct invasion: the eighteen line divisions of the North Vietnamese Army that finally crushed the GVN (Government of South Vietnam) in the spring of 1975.

Varför tar jag upp just denna bok? Jo, därför att de lärdomar som USA drog i Vietnam och sedan föll i glömska är mycket användbara i dagens Afghanistan. Nu är den "återupptäckt" och är obligatorisk läsning för amerikanska marinkårsbefäl.

Combined Action Platoons bestod av soldater från amerikanska marinkåren samt vietnamesiska soldater ur PF - Popular Forces, ett slags hemvärn/milis som skyddade de byar dom bodde i. Dessa styrkor ska inte blandas ihop med ARVN som var den centralt styrda Sydvietnamesiska armén.

De amerikanska soldaterna sågs först med viss misstänksamhet från den lokala befolkningen i byn. Civila dödades och skadades vid strider mellan CAP och Viet Cong, vilket ledde till blandade känslor. Men efter ett anfall där hälften av den amerikanska styrkan slogs ut och de kvarvarande soldaterna fick välja mellan att åka hem eller stanna kvar och valde det senare så vann dom vietnamesernas respekt. Vad som kanske är mest fascinerande är att de amerikanska soldaterna slogs under ledning av vietnamesiskt befäl eftersom de hade bäst lokal kännedom och stridit imånga år mot Viet Cong. Suong som var den lokale vietnamesiska ledaren för PF i Binh Nghia genomförde nästan 2000 patruller under 13 år innan han 1974 dog i ett bakhåll.

Soldaterna i boken levde i byn Binh Nghia i nästan två år, fram tills dess att byn var tillräckligt säker för att försvaras av enbart PF. Under dessa två år så deltog de i dagliga patruller och strider med Viet Cong till skillnad mot soldaterna i reguljära amerikanska infanteriförband som deltog i strid under betydligt kortare perioder. Med tiden hann en del av soldaterna skapa relationer med lokalinvånarna och åt samt bodde till och från i deras hem. Det viktigaste var dock att allt eftersom lokalbefolkningen mer och mer litade på att de amerikanska skyddade dom mot Viet Cong så gav dom underrättelser till PF och CAP som möjliggjorde att de lokala Viet Cong förbanden kunde besegras.

One tribe at a time
Major Jim Grant har skrivit "One Tribe at a time" som handlar om hans erfarenheter i Afghanistan. Han har stora erfarenheter från strid i Afghanistan med specialstyrkor under 2003 och 2004 i Irak under 2006 och 2007 och åter till Afghanistan 2009. Den här rapporten är mycket läsvärd och jag rekomenderar framför allt kapitel 4 om hur de amerikanska trupperna byggde upp förtroendet mellan dem och den lokale ledaren Malik Noorafzal.

Grant föreslår att skapa en struktur som han kallar TET - Tribal Engagement Teams som ska leva med de afghanska stammarna, mycket likt CAP konceptet i Afghanistan. Dessa TET grupper ska sedan slåss tillsammans med TSF - Tribal Security Forces uppbyggda av lokala milismän, mycket likt PF i Vietnam.

Hans idé är att dessa TET kommer att engagera de lokala byarna att bekämpa talibanerna och att det i sin tur innebär att en mindre mängd soldater behövs i ISAF än vad den nuvarande offensiven kräver.

Afghan tribes always have and always will resist any type of foreign intervention in their afairs. This includes a central government located in Kabul, which to them is a million miles away from their problems, a million miles away from their security. “Democracy” only has a chance to be cultivated at the local level by a small group of men—Tribal Engagement Teams—who are willing to dedicate their lives to the Afghan people and cause.
...
What about democracy? A tribe is a “natural democracy.” In Afghan shuras and jirgas (tribal councils), every man’s voice has a chance to be heard. The fact that women and minority groups have no say in the process does not make it less efective nor less of a democracy to them.

Förtroendet för de utländska styrkorna och den centrala regimen i Kabul är inte särskilt stort på landsbygden. Vi måste visa att ISAF närvaro i Afghanistan är till för att skydda befolkningen, att bekämpa Al Qaida och talibanerna och inte att bekämpa de afghanska stammarnas livsstil. Vi kan inte lyckas med dessa totalt olika mål samtidigt. D.v.s. de svenska målen att få kvinnorna att ta sig sina Burkhor, att få fler flickor att gå i skola kan vara totalt kontraproduktiva mot att lyckas med att minska talibanernas inflytande. Om några år då vi har skapat fred och stabilitet kan det kanske finnas möjligheter till detta. Maslows behovstrappa pekar på att först så ska de grundläggande behoven tillfredsställas sedan kan man börja med självförvekligande.

There is no shortage of information detailing Afghan corruption at all levels of government. This directly affects the tribes. If the national government cannot protect “us,” if US forces cannot protect “us,” if we cannot protect ourselves... the only answer is to side with the Taliban. How can you blame anyone for that? I would do the same.
...
A strategy in which the central government is the centerpiece of our counterinsurgency plan is destined to fail. It disenfranchises the very fabric of
Afghan society.

Det viktiga enligt Grant är att förstå vikten av stamkulturen i Afghanistan. Genom att utnyttja de strukturer som redan finns på plats i stället för att försöka skapa nya så har vi möjlighet att lyckas.

We cannot make progress in Afghanistan through a war of attrition or a war of exhaustion. As I have said and will continue to say, time is on their side. In
an insurgency, all the insurgents have to do is not lose.

Grant pekar på vikten av personliga kontakter. Stammarna kommer inte att bygga upp ett förstroende för ISAF, utan för den trupp som dom samarbetar med. Genom kort närvaro och rotation av trupp så kan inte detta förtroende byggas upp.

Third, the tribe offered us outstanding intelligence that allowed us to target both insurgents and terrorists in the area. Their loyalty was with us. Not Afghan forces or US forces, but us.

Då de amerikanska trupperna inte kunde närvara dygnet runt och stammens vänskap med amerikanarna ökade riskerna för anfall från fientliga grupperingar beslöt Grant att förse dom med vapen.

Since we could not maintain a 24-hour presence in the village (which they had asked for on two separate occasions), I decided to give them as many weapons and as much ammo as I could get my hands on. I felt like not only was it the best thing to do, but the moral thing to do as well. I had asked them to risk so much — what else was I supposed to do? I am comfortable with the decision for two reasons. First, the tribe needed more weapons to help defend themselves and, more importantly, Malik
Noorafzhal and his people viewed these weapons as great gifts. Tese were gifts not only of honor but trust as well. These gifts bound us together even more than we already were.

Grant trycker på vikten av hedersbegreppet i framför allt pashtunsk stamkultur.

Thus, warlords and warriors fghting in Afghanistan, Iraq and other tribal zones today are renowned for the value they place on upholding codes of honor and avoiding shameful humiliation. All want to gain honor for themselves and their lineage, clan and tribe. No one can aford to lose face, for that would refect badly not only on them as individuals but also their kin. If the word were in the dictionary, it might be said that tribes and clans are deeply honoritarian.

Tre faktorer är viktiga för att lyckas med en COIN-strategi
1 - Förmågan hos de lokala säkerhetsstyrkorna och då framför allt polisen
2 - Lokalt styre
3 - Utomstående stöd för gerillan inklusive skyddade basläger

Hur lyckas ISAF idag med dessa faktorer?

Current policy is to pour more time, money and resources into the ANA and ANP. We have been doing this for eight years now and what do we have? The ANA and ANP are symbols of the central government, which at present is not trusted by the tribes.

Det jag har sett av framför allt ANP är jag måttligt imponerad av. Korruption och nespotism är allt för vanligt förekommande. Nej, låt afghanerna själva sköta sitt skydd på en lokal nivå.

Following the “Clear - Hold - build” model, a small number of US TETs (Tribal Engagement Teams)—given enough time to train a Tribal Security Force (TSF) and the ability to call for US air support and aerial re-supply and a US Quick Reaction Force in an emergency — could conduct the “hold and build” portion of this strategy with a very limited footprint. We are talking about the tribes providing security for themselves, with the assistance of US Tribal Engagement Teams.

En stor fördel som jag ser med lokala styrkor är att risken för infiltration minskar då stammarna känner igen sina medlemmar. Visst så ökar risken för lokala stamkrig om vi beväpnar dem, men det har alltid varit en del av den afghanska "kulturen".

I dagens maktvakum så börjar vissa stammar att skapa egna säkerhetsstyrkor. Varför inte utnyttja denna möjlighet till samarbete mot ett gemensamt mål?

The tribes are forming their own anti-Taliban fighting units, the Arbakai. Their main mission is to protect tribal homelands from any perceived threat (be that US forces, Afghan Army units, Afghan Police units, predatory warlords, al-Qaeda and the Taliban). With our assistance they will grow stronger and be far more efective — and be our allies.

Många analytiker har insett vikten att återställa maktbalansen i Afghanistan. Talibanerna är ofta yngre män som fått respekt genom sin förmåga att strida. genom att bygga upp prestigen hos by-äldste och hjälpa till att i första hand bygga moskéer (inte skolor) så kommer de yngre talibanmedlemmarna inte längre styra i stamsamhället.

Jag tror att den största vinsten med Grants strategi är möjligheten att minska den utländska närvaron snabbare. Därmed så minskar vi dels afghanernas känsla av att vara ockuperade samt risken för att civila skadas av utländska soldater. Enligt David Kilcullens tes så skulle detta drastiskt minska risken för att skapa "The accidental Guerilla", d.v.s. motståndsmän som egentligen bara besvarar elden.

Sammanfattningsvis
Jag ser många likheter mellan Jim Grants rapport och Bing West bok. Varför försöka nya metoder när det redan finns beprövade och lyckade exempel? Likt Vietnam består Afghansistan av en mängd byar helt utan beroenden eller kopplingar med den centrala regimen i Kabul. Likt Viet Cong är talibanerna beroende av lokalbefolkningens skydd eller fruktan. Kan ISAF erbjuda en större säkerhet till det afghanska folket så kommer stödet till talibanerna att minska.

I Vietnam lyckades CAP genom att skydda lokalbefolkningen skapa möjligheter att besegra Viet Cong. Hade man fokuserat på att besegra Viet Cong så hade det omvända inträffat. Märk väl. Viet Cong var besegrad i Vietnam. Det var NVA som till slut fällde avgörandet då USA drog sig ur kriget. I Afganistan finns bara motsvarigheten till Viet Cong, d.v.s. talibaner och Al Qaida. Det finns inget motsvarighet till NVA i Afghanistan, förutom möjligen den "frihamn" som talibanerna tidigare haft i Pakistan. Men tack vare de amerikanska påtryckningarna och JeM misslyckade bombkampanjer i Pakistan som minskat ISI:s stöd till talibanerna så verkar den frihamnen snart vara borta.

För att vinna "Hearts and Minds" hos den lokala afghanska befolkningen måste vi skapa lokal säkerhet. Det kommer vi inte att lyckas med om vi i våra försök att slå ut talibanerna samtidigt skadar de civila. Under operation Mushtarak har general McChrystal gett order om att de civila ska skyddas. Trots det sker misstag. Talibanerna drar också nytta av det nya regelverket och anfaller från civila positioner. I stället för att försöka vinna hela kriget i en enda 18 månaders kampanj som Obamas "The Surge II" syftar till, så måste vi skapa säkerhet i en by i taget. Detta kommer att ta tid, men vi riskerar heller inte det tillbakadragande som ett fiasko med Obamas strategi kan innebära.

Dessa byar ska skyddas av en lokal milis bestående av män som är bofasta i byn. På så sätt vinner vi tre fördelar.

1 - Dom känner ansvar för sin stam och sin by.

2 - Dom får en fast inkomst som gör att dom kan försörja sin familj utan att vara beroende av talibanernas bistånd.

3 - Vi förhindrar talibanernas rekrytering då den lokala milisen kommer att veta om när det finns talibaner i närheten och det blir mycket svårt för en rekryt att bekämpa sin egen stam.

Som en bonus så kommer en hel del män som anslutit sig till talibanerna att återvända. Därför är det nya amnestiprogrammet som den afghanska regeringen utlyst mycket bra. Hellre förlåta än att slåss för evigt.

ANA och ANP är bra för att skydda den centrala regimen samt större städer som Kabul och Mazar-e-Sharif, men för byarna där talibanerna hittills har haft överläge så är det stammarna som måste göra grovjobbet. Framför allt är det pashtunerna som vi måste få med i byggandet av ett stabilt samhälle. Hittills har dom visat mycket litet intresse för ANA/ANP.

I stället för att försöka bygga upp en större ANA/ANP för att täcka hela AFghanistan så räcker den nuvarande storleken för storstäderna. Våra OMLT borde därför omfokusera sina utbildningsinsatser till att utbilda den lokala milisen. Beväpna afghaner kanske låter konstigt, men det är precis vad USA gjorde i Irak med framför allt kurdiska grupper. Majoriteten av manliga pashtuner vet hur man hanterar ett gevär, det behöver vi inte utbilda dom i. Dom vet också hur man slåss i Afghanistan, vi behöver inte lära dom ett västanpassat sätt som inte funkar i Afghanistan. I stället borde vi likt utbildningsinsatserna i Liberia fokusera på att lära dom att skriva, läsa, historia m.m. så att dom förstår varför dom ska slåss.

I försvaret av byarna så intregrerar vi mindre styrkor av ISAF soldater. Dom samverkar sedan med de civila hjälporganen. På så sätt vinner vi också flera fördelar:

1 - De lokala byinvånarna ser att ISAF är där för att skydda dom och inte som idag genomföra en strid och sedan lämna byn för eventuell hämndaktion från talibanerna.

2 - De fast stationerade trupperna får en god lokal kännedom. Vänskapen med byborna innebär att underrättelseinhämtningen kommer att kraftigt förbättras.

Dessa styrkor kommer att ta stora risker och vi får räkna med förluster motsvarande de som Bing West och hans män fick stå ut med. Men vad är alternativet? Ett utdarget krig som vi med stor sannolikhet kommer att förlora den dag vi inte har råd att hålla kvar de stora styrkor som McChrystals strategi kräver. ANA/ANP är inte heller lösningen på landsbygden som Grant mycket noggrant påpekar.

Denna typ av uppdrag passar inte det nya svenska konceptet med manöverbataljoner a la NBG08/11. I stället borde vi för internationella insatser i Afghanistan satsa mer på rörliga trupper motsvarande SSG och vissa jägarförband som är vana att tillbringa långa tider i fält i små grupper. Utbildning i afghansk kultur och språk är ett måste! Tyvärr så kan vi få problem med regelverk då Grant tycker att soldaterna ska klä sig som de lokala afghanerna. Det var bl.a. detta som gav upphov till kritiken kring den danska boken om deras specialstyrkors insatser i Afghanistan.

The TETs need the latitude to dress, speak and act in the ways that will maximize their acceptance by the tribes. This may mean wearing local garb, growing beards, and interacting with the tribe on a personal level. They must be able to “go native.” Go to the tribe’s elementary school daily. Learn Pashto from them. Learn about being a Muslim. Learn about Islam. Learn about the tribe.
...
Why chase the enemy? Make him come to us. And when I say “us” I mean a group of people who have the same goals: the TET and the tribe.

Vi kan inte initialt skydda alla byar, men vi kan skapa lokala skyddade byar där vi med samordnade insatser med de lokala afghanska trupperna kan patrullera omgivningen. Allt eftersom byarna kan säkras med lokal milis kan ISAF flytta över till nästa by. Jämför det franska konceptet under deras vietnamkrig 1945-54 med begreppen Base Aéroterrestre och Groupes Mobiles. ANA och ANP måste därför snarast tillföras mer helikoptrar för att få upp en rörlighet utan att behöva utsätta sig för minor och IED.

Parallellt med uppbyggandet av de lokala miliserna så skapar vi skolor, moskéer och lokala domstolar som kan ersätta talibanernas shariadomstolar. På så sätt så skapar vi en afghansk nation, fast bottoms-up i stället för dagens top-down struktur. Utnyttja de afghanska sederna med jirga - råd och shura - samtal. Val bör också genomföras, men inte för att bygga upp en central regim utan i stället en stat uppbyggd på samma sätt som USA med självstyrande federala stater. Stammarna kan i stället samlas vid behov för Loya Jirga - Stort råd. United States of Afghanistan kanske är en möjlig framtid?

Vad vi behöver i Afghanistan är egentligen inte en krigare som McChrystal. Vi behöver en ledare som respekteras av stammarna och som kan få dom att arbeta mot ett gemensamt mål. Vad vi behöver är en modern motsvarighet till Lawrence av Arabien! Jim Grant är ingen Lawrence, men han verkar i varje fall förstå hur afghanerna fungerar.