Planering pågår?

Jag kommer säkert att få skäll för detta inlägg. Att analysera problem i Mellanöstern tas av många för att man antingen är en krigshetsare eller en antisemit. Men man kan inte blunda utan måste se verkligheten i denna region för vad den är.

Vad är sant och vad är falskt avseende den munhuggning som just nu pågår mellan Israel och Iran? Vad är riktiga hot om anfall om vad är bara politisk retorik? Helt klart känner sig Israel hotad av Irans kärnkraftsprogram. Shimon Perez går nu ut och kräver att omvärlden ingriper för att stoppa Irans potentiella planer på kärnvapen.

Calling the recent media buzz surrounding Iran's nuclear program unnecessary, the president said it is "a mistake to speak about the operational aspect" of an Israeli strike on Iran. According to Peres, the focus should be on the "political-international aspect" instead.
...
In an interview with Channel 2 on Friday, Peres said that he believes Israel is closer to utilizing the military option in dealing with Iran's nuclear program than it is to finding a diplomatic solution to the threat.

The president suggested that the media speculation about a potential attack on Iran may have some basis in truth. "Intelligence services in many countries are looking at the clock and warning their leaders that not much time remains. I do not know if these world leaders will act on this advice."

Omvärlden verkade redan 2010 tro på Israels hot. Frågan är om de också spelar med i spelet?

World leaders "believe absolutely" that Israel may decide to take military action against Iran to prevent the latter from acquiring nuclear weapons, Italian Prime Minister Silvio Berlusconi said Saturday.

“Iran is not guaranteeing a peaceful production of nuclear power [so] the members of the G-8 are worried and believe absolutely that Israel will probably react preemptively,” Berlusconi told reporters following talks with other Group of Eight leaders north of Toronto.

CIA stöttar politikerna i denna analys.

A longtime CIA officer who spent 21 years in the Middle East is predicting that Israel will bomb Iran in the fall, dragging the United States into another major war and endangering US military and civilian personnel (and other interests) throughout the Middle East and beyond.
...
Baer was especially impressed by the unprecedented warning about Netanyahu's plans by former Mossad chief Meir Dagan. Dagan left the Israeli intelligence agency in September 2010. Two months ago, he predicted that Israel would attack and said that doing so would be "the stupidest thing" he could imagine.

Vad har Israel att vara rädd för? Iran stödjer aktivt båda Hamas och Hizhollah. De är dessutom mycket aktiva i stödet till Gaza. Den iranske presidenten Ahmadinejad har också vid ett flertal tillfällen uttryckt att staten Israel inte bör fortsätta existera. Men ett direkt anfall mot Israel från Irans sida är mycket osannolikt. Fortsatt iranskt stöd till terrorism är dock inte osannolikt.

Vad har Iran att vara rädd för? Ett storskaligt anfall från Israel är mycket osannolikt. Det ligger för många länder mellan Iran och Israel för att göra detta praktiskt möjligt. Israel har inte resurser och USA är knappast villig att ge sig in i ett nytt Irak. En precisionsattack för att slå ut kärnreaktorer är dock ett sannolikt scenario. Det har gjorts förr mot Irak och Syrien. Stuxnet-viruset var med största sannolikhet ett "mjukt" försök att stoppa Irans kärnreaktor. Men i bästa fall så har det bara resulterat i fördröjningar. Den politiska argumentationen som pågår just nu kan vara ett försök från Israel att motivera en liknande attack, att tvinga USA att stötta Israel för att mildra konsekvenserna av attacken så att Iran ska tänka sig för både en och två gånger att slå tillbaka. På så sätt kan man genomföra en precisionsattack med mindre politiska konsekvenser. Märk väl att även USA nyttjade Preemtive Strike doktrinen vid sitt anfall mot Irak 2003.

Men ett anfall på kärnanläggningen i t.ex. Bushehr har ett stort praktiskt problem. Avståndet från Israel är oerhört långt. I anfallet mot Irak 1981 så opererade israeliska F-15 och F-16 på sina maxräckvidder. De fick fälla sina extratankar när de var tomma för att minska luftmotstånd och vikt och därmed också öka räckvidden. F-15 och F-16 tar i och för sig en massa last, men om man bär tre fälltankar så blir det inte plats för så många vapen. Med tanke på att en kärnanläggning är ett stort mål och en reaktorbyggnad är designad för att stå emot jordbävningar så krävs det en hel del flygplan för att vara säker på att göra tillräcklig skada. Lufttankning är svårt, då Israel knappast kan lägga lufttankningsflygplan över Saudiarabien, eller?

Anfallet på Osirak-reaktorn utanför Bagdad 1981

Det finns ett par potentiella lösningar på det taktiska problemet.

- Saudiarabien (som heller inte är särskilt förtjusta i Iran) blundar och tillåter lufttankning över sitt territorium. Dock ganska så osannolikt. Kommer detta ut så kommer det att leda till stora politiska problem för den saudiska regimen.

- Israel utnyttrar Buddy-Buddy lufttankning på samma sätt som Storbritannien gjorde vid anfallet mot Falklandsöarna 1982. Där använde britterna ett antal Vulcan/Victorflygplan som tankade upp varandra för att nå ända fram. Nackdelen med denna lösning är att det blir en mycket komplex operation för att få fram ett fåtal flygplan. Britterna hade också fördelen av att kunna genomföra lufttankningarna över internationellt vatten. Men liksom britternas insats 1982 så kan en liknande operation ge effekten att visa att Israel har förmågan till anfall. Det är dock oklart om Israal har Buddy-Buddy förmåga på sina F-16 eller F-15. Problemet är att de israeliska F-15/F-16 är designade för tankning med bom. Men den israeliska flygindustrin har definitivt kapacitet för att ta fram en liknande förmåga på egen hand.

Existerande lufttankningsgränssnitt på F-15 mot bom.

Möjlig lösning för att kunna tanka mot korg.

- USA stöttar med lufttankningsflygplan över Persiska viken. Med stor sannolikhet så har USA fortfarande tillräckliga resurser på plats för att stötta operationerna i Irak. På vägen in mot Iran så kan detta maskeras, men hur gör man på vägen ut när det israeliska anfallet med stor sannolikhet väckt upp det iranska luftförsvaret? Man vill i detta läge knappast lägga sig bakom ett lufttankningsflygplan. Då gäller det att ha kvar alla tre yttre fälltankar och hoppas på att det räcker tillbaka till Israel.

- För att skapa en mer direkt rutt till Iran så kan man med falska transponderkoder maskera flygplanen som ett eller ett par civila flygplan tillhörande det statliga flygbolaget El Al. Flyger man i tillräckligt tät formering så kommer det bara att synas ett radareko från det flygplan som har sin transponder aktiverad. Men även detta är svårt, då El Al inte har några rutter som går över arabiskt luftrum annat än till Egypten. Att maskera sig som ett annat flygbolag kan ge allvarliga politiska problem för Israel.

- Man undviker att gå ända fram till Bushehr och avfyrar långräckviddiga attackvapen från sina F-15 när de når räckviddsmaximum för vapnen. nackdelen med detta är att man inte har möjlighet till samma precision. Dock så skulle man med en UAV över anläggningen, alternativt med kommandosoldater på backen ha möjlighet till slutfasstyrning av attackrobotar för att få upp precisionen. det är oklart vilka typer av långräckviddiga vapen som finns tillgängliga i Israel. Många länder har de senaste åren koncentrerat sin förmågeutveckling på korträckviddiga precisionsvapen (även Sverige). Men jag tvivlar på att Israel har utelämnat denna förmåga i sin arsenal.

- Man skippar flyganfall helt och hållet och koncentrerar sig på en kommandoräd. Israeliska soldater är bra på detta, men ett uppdrag inne i Iran är rena självmordsuppdraget. För att få tag på frivilliga soldater så måste dessa verkligen se Irans känvapenförmåga som ett reellt hot. Så den politiska retoriken kan mycket väl även vara ett sätt att bygga upp stridsviljan inom den israeliska armén? Även här skulle USA kunna stötta genom att tillåta israeliska UAV att starta från amerikanska baser eller t.o.m. hangarfartyg. UAV:erna skulle kunna användas för att leda insatsen, ge taktiskt stöd till soldaterna på marken och även leda insatser med laserstyrda robotar. Svårigheten ligger i att få dessa soldater att komma fram till basen. Stöd från USA krävs med t.ex. ubåt för att landsätta små förband så nära kärnanläggningen i Bushehr som möjligt.

Det som definitivt är ett faktum är att Israel inte kan göra något på egen hand. Det krävs stöd från USA samt att omgivande arabiska stater ger sitt tysta medgivande. Det minsta som krävs är stöd från USA med underrättelser från deras spionsatelliter i området. Det enda sättet att få till detta är genom att bygga upp en hotbild från Iran. Israel har haft ett ont öga till Irans kärnkraftsprogram under många år. Dagens politiska argumentation skall därför ses som en fortsättning och eskalering snarare än något nytt.

Se även Försvar och Säkerhet.



SvD1, SvD2, SvD3, SvD4, DN

Gästinlägg: Adapting, Adopting, and Adeptness

Hört något om Ship to Gaza på senare tid? ”En liten flottilj idealister tillåts inte lämna grekiska hamnar för att bistå ett sedan 65 år rättsvidrigt igenmurat folk med en smula humanism” skriver en Claes von Retting – författare och regissör - upprört i ett inlägg i SvD i början av juli.

”Detta kom mycket oväntat. Men dagen före beskedet hade Grekland tvingats acceptera ett lån från storemiratet EU på hårda grunder. Där ingick tydligen förbudet att låta frihetsflottan avsegla”.

Här har Retting emellertid fel. Vad det handlar om är istället Israels nya Soft Power-taktik, som ersatt den mindre lyckade taktik som användes under Ship to Gaza, del 1. Ett intressant inlägg i Information Dissemination förklarar den nya taktiken. Israel har på ett systematiskt sätt förvandlat hela Ship to Gaza-projektet till ett stort fiasko.

Redan i början av juli var deltagarantalet nere i 350 deltagare, från att ursprungligen ha varit uppe i 1500. Antalet båtar har minskat från 15 till 10 och minskande.

Nu kommer det intressanta: Den som mest av allt ligger bakom denna framgång är den israeliska juristfirman Shurat haDin, som driver tesen att man kan få terrorister bankrutt genom att använda lagen på ett kreativt sätt. Juristbyrån skickade brev till alla försäkringsbolag i Europa och Turkiet, där man varnade för att bolagen skulle bli juriskt medansvariga i varje framtida terrorhandling som Hamas kan tänkas komma att genomföra, som en konsekvens av misstanken att båtarna skulle medföra kontraband, om bolagen tecknade försäkringar för Ship to Gazas båtar.

Juristbyrån lade, som ombud för ett amerikansk terroroffer, som skadats vid ett palestinskt självmordsanfall, in en stämningsansökan och krävde att ”frihetsflottiljens” båtar skulle beläggas med kvarstad tills ersättning utbetalts.

Ett fransk försäkringbolag fick ett brev som varnade för att försäkra ett fartyg som skulle segla i flottiljen med avgångshamn Marseilles. Det blev ingen försäkring.

Efter att det turkiska “flaggskeppet” M/S Mavi Marmara dragits ur operationen kunde The New York Times avslöja att detta berodde på svårigheter att få fartyget försäkrat.

Juristbyrån skickade brev med varningar till GB och USA och varnade det globala satellitkommunikationsbolaget INMARSAT för kraftiga skadeståndsanspråk och åtal om man tillhandahöll service till en misstänkt terrororganisation. Detta följdes upp med att en israel stämde bolaget enligt amerikansk lag för att understödja terrorism.

Enligt New York Times har grekiska myndigheter lagt beslag på två fartyg liggande i Grekland, varav ett fartyg var amerikanskt. Detta skedde efter att man klagat för grekiska kustbevakningen att sju av fartygen kunde sakna försäkringar eller var registrerade på ett felaktigt sätt.

Det amerikanskflaggade fartyget M/S Audacity of Hope försökte att lämna grekisk hamn utan tillstånd, vilket slutade med att befälhavaren häktades. Det amerikanska utrikesdepartementet ingrep inte.

Genom att göra INMARSAT och assuransbolag till mål och genom att dela ut ”juridiska råd”, lade israelerna ribban högt för dessa bolag att följa lagen. Man vände helt enkelt på en taktik som NGO:s själva använt. Lite av det som hänt är att USA och Israel tvingat européerna att tillämpa sina egna lagar. Trycket är stort på den grekiska kustbevakningen att inte begå några misstag och den byråkrati som skapas i processen begraver projektet Ship to Gaza. Europeisk byråkrati mot Ship to Gaza!

Ovanstående är ett bra exempel på Soft Power, där det finns mycket att lära för Europas nationer, som allt mindre får råd med Hard Power.

Det skall bli intressant att ta del av de svenska deltagarnas synpunkter när de kommer hem, i den mån de inte redan är hemma. De framstår alltmer som clowner på en cirkus.

/Sumatra

Terrorism 101 del 1 - Lehi & Irgun

Lehi/Lehy – ”Lohamei Herut Yisrael”, eller Sternligan som de är mer kända i Sverige, var en judisk terroristgrupp som slogs mot britterna för att skapa den judiska staten Israel i det brittiska protektoratet Palestina. För oss svenskar blev de ökända genom mordet på FN-medlaren Folke Bernadotte den 17 september 1948.

Det här inlägget misstänker jag kommer att provocera en hel del människor, men om man inte analyserar händelser från alla sidorna så får man heller inte fram alla svar.

Terrorism har allt sedan attentatet i Stockholm varit en het debatt här i Sverige och (sd) lyckades häromveckan t.o.m. få upp en diskussion om terrorism på agendan i Riksdagen (givetvis med fokus på den aktuella islamska terrorismen). För USA har terrorism varit ett hett samtalsämne sedan 9-11 (egentligen ända sedan ambassadbombningen i Beirut 1983), men för många andra länder betydligt längre tid än så.

Med tanke på den senaste tidens händelseutveckling i arabvärlden, det muslimska brödraskapets framväxt och hur detta påverkar Israel så kan det vara bra att granska bildandet av den israeliska staten.

Vad man måste inse när man analyserar en terroristgrupp är att den ena sidans terrorister kan vara den andra sidans frihetshjältar. De terroristgrupper jag tänkte börja att studera är exempel på just detta.

Till grund för detta inlägg så använder jag två böcker samt artiklar på Internet. Böckerna är "Counterinsurgency in Modern Warfare" kapitel 1 "In aid of the civil power: Britan, Ireland and Palestine 1916-48", ISBN 978-1-84603-281-3 av Prof. Charles Townsend samt "Terrorismens histora", ISBN 978-91-85873-47-0 av Björn Kumm.

Bakgrund
Under det Ottomanska väldets tid var Palestina inte den konfliktzon som det har blivit på senare tid. Vare sig judar eller kristna var som folkslag eller religion förföljda av de muslimska araberna eller turkarna, men både araber och judar drömde om att en dag bilda egna stater fritt från turkiskt styre, vilket givetvis motarbetades av turkarna. Omvärlden var länge inte intresserad av att stötta dessa drömmar, men under VK1 behövde Frankrike och Storbritannien stöd med striderna mot Ottomanerna för att behålla greppet om Suezkanalen. 1916 skedde med övertalning av bl.a. T.E. Lawrence (a.k.a. Lawrence av Arabien) samt korrespondens mellan shejken av Mecka Husayn bin Ali, och Sir Henry McMahon, brittisk High Commissioner i Egypten, den arabiska revolutionen där de arabiska staterna förklarade sig fria från det Ottomanska väldet (flera arabländer bär fortfarande färgerna svart=Abbasid, vitt=Umayyad, grön=Fatimid och rött=Hashemite efter de stammar som tog del i denna revolution). Araberna startade ett gerillakrig mot de turkiska trupperna. Palestina var inte det viktigaste målet (även om staden Jerusalem var det) utan räknades bara som södra Syrien. Slagordet var i stället ”mot Damaskus!”. Frågan är dock hur mycket Frankrike, Storbritannien och framför allt Lawrence lovade araberna och hur mycket av dessa löften man var beredd att hålla?

Behind the scenes, imperial politics were at work. In 1915 and 1916, Sir Mark Sykes, a key British adviser on the Middle East, and French diplomat François Georges Picot secretly negotiated apportioning the region after the war. Under terms of the resulting Sykes-Picot Agreement of May 1916, Britain was to control Mesopotamia, Transjordan (Jordan), and Palestine. The French would rule Lebanon, Syria, and Cilicia, while the Russians would receive Kurdish and Armenian lands to the northeast. An international body would govern Jerusalem. Arabia was, in the words of historian David Murphy, to receive only "a certain level of independence."

Naturally, this deal was not revealed to the Arabs. But in November 1917, the Arabs found other cause for concern in a letter from Lord Arthur James Balfour, Britain's foreign secretary, to Lord Lionel Walter Rothschild, a leader of the Zionist Federation, which was published in the Times of London.

What became known as the Balfour-declaration stated: "His Majesty's Government view with favor the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people…it being clearly understood that nothing shall be done which may prejudice the civil and religious rights of existing non-Jewish communities in Palestine."

Dessa två dokument skulle komma att ligga som grund för utvecklingen i mellanöstern som skedde under ett antal konferenser efter VK1.

* 1918, president Wilsons 14 punkter. Framför allt var det punkt 5 och 12 som fick araberna att tro att de skulle få bilda egna stater efter freden. A free, open-minded, and absolutely impartial adjustment of all colonial claims, based upon a strict observance of the principle that in determining all such questions of sovereignty the interests of the populations concerned must have equal weight with the equitable claims of the government whose title is to be determined...The Turkish portion of the present Ottoman Empire should be assured a secure sovereignty, but the other nationalities which are now under Turkish rule should be assured an undoubted security of life and an absolutely unmolested opportunity of autonomous development...

* 1919, fredskonferensen i Paris. De arabiska stammarna blev inte inbjudna till konferensen. I stället så skrevs avtalet enligt Sykes-Picot överenskommelsen och den sionistiska rörelsen skickade in en skrivelse som påminde om Balfour deklarationen.

* 1920, San Remo konferensen. Här fastslogs slutligen uppdelningen av de arabiska staterna i det forna Ottomanska imperiet enligt Sykes-Picot överenskommelsen och man skrev dessutom in de judiska anspråken enligt Balfour deklarationen. Frankrike slog ner på Kung Faisal som utropat en arabisk stat med säte i Damaskus och området delades upp i två mandat med Syrien och Libanon under franskt ledning och Palestina och Mesopotanien (Irak) under brittisk. Kung Faisal skulle 1932 ta över kungadömet Irak från britterna, men han fick en kort karriär som kung och det är en annan historia...

The High Contracting Parties agree to entrust, by application of the provisions of Article 22, the administration of Palestine, within such boundaries as may be determined by the Principal Allied Powers, to a Mandatory, to be selected by the said Powers. The Mandatory will be responsible for putting into effect the declaration originally made on November 8, 1917, by the British Government, and adopted by the other Allied Powers, in favour of the establishment in Palestine of a national home for the Jewish people, it being clearly understood that nothing shall be done which may prejudice the civil and religious rights of existing non-Jewish communities in Palestine, or the rights and political status enjoyed by Jews in any other country.

Balfour deklarationen, Sykes-Picot överenskommelsen och de muntliga avtalen med arabstammarna var inte förenliga. Frankrikes och Storbritanniens iver att vinna över turkarna resulterade i att hela mellanöstern skulle bli en framtida krutdurk.

Spänningen ökar
Den sionistiska rörelsen startade 1897 och snart började judiska bosättare att flytta till Palestina. Efter VK1 så ökade inflyttningen som resultat av Balfour deklarationen och förföljelser av judar i framför allt Ryssland.

Detta ledde 1920-21 till reaktioner från de palestinska araberna och ökat våld mellan judiska bosättare och araber. För att skydda bosättarna bildades 1920 en judisk milis kallad Haganah som 1948 skulle ligga som grund till den israeliska statens försvarsmakt, IDF - Israel Defense Forces. Under denna period hade den brittiska kolonialmakten mest problem med palestinier som protesterade mot ockupationen och att britterna inte uppfyllt de tidigare löftena till araberna. Hahagah användes därför enbart för att utbilda bosättarna att skydda sig själva.

1929 bröt ett allvarligare palestinskt uppror ut i Jerusalem. Den brittiska och palestinska polisen var numerärt mycket svag (ca 1500 man) och kunde inte skydda de judiska bosättarna.

The 1929 Palestine riots, also known as the Western Wall Uprising or the Buraq Uprising, refers to a series of demonstrations and riots in late August 1929 when a long-running dispute between Muslims and Jews over access to the Western Wall in Jerusalem escalated into violence. During the week of riots 116 Arabs and 133 Jews were killed and 232 Arabs and 198 Jews were injured and treated in hospital.

1931 bröt sig en grupp yngre bosättare ut ur Haganah och bildade en mer militant organisation kallad Haganah B. Efter våldsammare palestinska konflikter 1936-39 erbjöd bosättarnas ledare Ben-Gurion Haganah B:s medlemmar att återgå i Haganah som numera var mer stridbar. De som vägrade skapade en privat milis kallad Irgun/Etzel.

"Mot de arabiska protesterna manade Haganah och Jewish Agency, den sionistiska förvaltningen i Palestina, som stod socialisterna närmast, till vad som på hebreiska uttrycks havlagah, återhållsamhet och självbehärskning. Mindre behärskning visades av vissa Irgun-medlemmar. Bomber kastades in på arabiska marknadsplatser, kvinnor och barn dödades."

1938 hade den brittiska närvaron i Palestina utökats till två infanteridivisioner, 3000 poliser och 5500 judiska hjälppoliser. Den arabiska polisen hade upplösts, då den ansågs som opålitlig. Notera att fram tills VK2 var britterna i konflikt med framför allt den arabiska befolkningen i Palestina som protesterade mot brittisk närvaro och judiska bosättare.

Britterna hade nu börjat tröttna på våldsamheterna i Palestina och önskade dra sig därifrån.

"The brittish White Paper of May 1939 was a clear recognition (heralded in the fall of 1938) that the basic demands of the Arab Higher Commitee had been conceded. Self-government - an Arab-controlled Palestine would be implemented within 10 years and in the meantime Jewish immigration would cease after five years."

I och med utbrottet av VK2 så inträdde en vapenvila mellan de judiska grupperna och britterna. Men Avraham Stern vägrade att gå med på detta och bröt sig ur Irgun och bildade Lehi/LEHY.

En intressant aspekt av Lehis hat mot britterna är att de var i initial kontakt med Tyskland då man sökte hjälp för att bekämpa britterna. Dock så blev det inte så mycket av dessa kontakter (frågan är när man började förstå vidden av tyskarnas "slutgiltiga lösning"?). Jämför detta agerande med den irländska frihetsrörelsen som även de var i kontakt med Tyskland. Devisen "fiendens fiende är min vän" är applicerbar i bägge fallen.

1942 sköts Stern ihjäl av brittisk polis efter ett "flyktförsök". Han var då efterlyst för ett antal bankrån och attentat.

1943 då Menachem Begin tagit över ledningen för Irgun så förklarade även de krig mot britterna.

Lehi var inblandad i ett antal attentat, mord på brittiska soldater, brevbomber till brittiska ämbetsmän. Men det är framför allt tre operationer som gjort dem (ö)kända.

1944 - Assassination in Cairo of Lord Moyne. Moyne was in charge of British immigration policy. The result of the assassination was to turn Winston Churchill against the Zionist project.

1948 - Participated with the Irgun in the attack and massacre at Deir Yassin. This was an attack on an Arab village near Jerusalem that had a pact with the neighboring village of Givat Shaul, approved by the Jewish Agency. The attack was carried out against the advice of the Haganah and without the knowledge of Zionist leadership. It turned into a massacre apparently, though it was not planned as such. Four Irgun and LEHI fighters were killed and over 100 Arabs, mostly women and children.

1948 - Assassination of U.N. Mediator Count Bernadotte in Jerusalem. This created a bad atmosphere for Israel in the UN and was in part responsible for UN Resolution 194, which called on Israel to allow Palestinian Arab refugees to return.

Mordet på Folke Bernadotte beordrades av Lehis ledning som senare skulle uppnå höga positioner i den israeliska staten.

Bernadotte was assassinated on September 17 1948 by the LEHI, sometimes known as the Stern Gang. The assassination was approved by the three-man Lehi 'center': Yitzhak Shamir, Natan Yellin-Mor, and Yisrael Eldad, and planned by the Lehi operations chief in Jerusalem, Yehoshua Zetler.

Haganah och Ben-Gurion tog avstånd från Lehi och Irguns metoder. Mordet på Lord Moyne resulterade i att Haganah hjälpte britterna att gripa mer än 1000 medlemmar av Irgun och Lehi. Även Irgun tog avstånd från Lehis metoder, men fortsatte själva med attentat. Det mest kända inträffade 1946 då man sprängde King David Hotel i Jerusalem. 28 britter, 41 araber, 17 judar och ytterligare tre personer dödades. 1948 så deltog man tillsammans med Lehi i Deir Yassin massakern.

Massakern i Deir Yassin ledde till att 700.000 palestinier lämnade sina hem under frihetskriget 1948 mellan Israel och de angränsande arabstaterna.

"Irguns ledare, Menachem Begin, som senare skulle bli Israels premiärminister, går så långt att han i sina memoarer hävdar att utan vad han kallar 'segern i Deir Yassin' en israelisk stat över huvudtaget inte skulle ha blivit till. Israel Scheib-Eldad, Stern-ligans ideolog, förklarade tio år efter massakern, i en debatt: 'Hade det inte varit för Deir Yassin, skulle idag ytterligare en halv miljon araber levat i Israel. Staten Israel skulle inte ha existerat'."

Slutsats
Varför klassar jag Lehi och Irgun som terroristorganisationer? Givetvis så klassades de som det av britterna, då de mördade brittiska soldater och ämbetsmän. Grupperna klassades också som terrorister av FN. Dessutom så klassades de faktiskt även som det av staten Israel och fördömdes officiellt 1948. Men de fick snabbt hedern tillbaka.

Medlemmar i Lehi och Irgun/Etzel har belönats med medalj av den israeliska staten och genom en amnesti upptagits i IDF. En av ledarna för Lehi Yitzhak Shamir blev senare Israels premiärminister. Meachim Begin som var ledare för Irgun blev även han israelisk premiärminister.

Det vi måste inse att på det sätt vi själva agerar så skapar vi prejudikat som kan användas av omvärlden. Bush begrepp ”Global War on Terror” används nu som förevändning av många icke-demokratiska regimer för att hårt slå ner på lokal opposition. Bush pre-emptive strike doktrin, d.v.s. rätten att anfalla ett land som skulle kunna bli ett hot användes av bl.a. Ryssland i Georgien.

Israel ville inte samtala med Yasir Arafat då man klassade honom som terrorist, men vad ska man då kalla Shamir och Begin? Genom att försöka slå ut PLO i Libanon 1982 så skapade man grogrunden för det ännu farligare Hizbollah som startade ”trenden” med självmordsbombare i mellanöstern. Genom att föringa Arafat så skapade man öppningar för Hamas att få det palestinska folkets stöd och de är numera ett betydligt större problem än PLO/Fatah för Israel.

Märk väl att som jag tagit upp i tidigare inlägg om Israels misslyckande i Gaza så är jag för Israel och jag anser att försvarskrigen fram till Libanon 1982 utkämpades på ett mycket beundransvärt sätt. Därefter så har man tappat i trovärdighet. Detta mycket beroende på att man glömt bort sitt eget ursprung och att terrorism var ett verktyg som man själva använt sig av.

Rätt kan ibland vara helt fel

Den israeliska kommission som granskat de israeliska soldaternas agerande när de stoppade konvojen till Gaza hittar inga felaktigheter.

Soldaterna som var med när skeppen bordades agerade i självförsvar, enligt kommissionen som skrivit rapporten. Det skriver israeliska tidningen Haaretz på nätet.

Men samtidigt så tappar nu Israel sitt internationella stöd, vilket borde vara en kraftig tankeställare för ett land som är så beroende av sitt stöd med bl.a. vapen från USA.

Israel är ganska ensamt i sin syn på det hela. En rad regeringar världen över, inklusive den svenska, har fördömt stormningen av Gazaflottan, som skedde på internationellt vatten. Och på söndagen presenterade Turkiet en egen rapport, där det hette att de israeliska soldaterna använde övervåld under aktionen.

I den israeliska pressen så anges att rapporten ska skickas till FN för analys innan FN ger ut sitt officiella utlåtande.

The panel's two foreign observers, Brig. Gen. Ken Watkin of Canada and Lord David Trimble of Northern Ireland, have both signed off on the report's conclusions.

Simultaneously, an English translation of the 300-page document will be submitted to the UN panel that is probing the incident. That panel, chaired by former New Zealand Prime Minister Geoffrey Palmer, includes both Israeli and Turkish representatives.

Försvar och Säkerhet har haft ett fokus på just Israel den sista tiden. Man är rädda för utvecklingen i både Iran och Libanon. Att ett antal av grannländerna rustar upp gör inte saken bättre. Tyvärr så kan det förlorade stödet från omvärlden leda till en negativ spiral där Israel känner att man måste klara sig själv mer än tidigare, vilket kan trigga någon typ av reaktion på bl.a. kärnkraftsprogrammet i Iran. Bombning av kärnanläggningar har som bekant utförts tidigare av Israel!

Israel ansåg att man hade laglig rätt att stoppa Gazakonvojen. Man hade nog inte räknat med detta massiva fördömande. Tyvärr så kan därmed en aktion som utfördes för att förbättra säkerheten i Israel resultera i att den försämras. Detta visar med all tydlighet på att vad som är lagligt rätt kanske inte alltid är moraliskt rätt eller ens särskilt klokt att göra. I framtiden så kanske en sådan här aktion inte bara ska granskas av jurister, utan även av humanister.

DN

En riktig nagelbitare (uppdaterad)

Nu har den första neutrala rapporten som analyserar händelseförloppet vid den israeliska bordningen av Mavi Marmera släppts.

"Panelen är enig om att, i ljuset av den hittills insamlade informationen, undersöka och finna fakta, omständigheter och sammanhang i händelsen", liksom att söka och rekommendera sådant som kan avstyra liknande händelser i framtiden, sade Bans talesman.

Det ska bli mycket intressant att läsa rapporten. Inte bara för att se en mer objektiv redogörelse för vad som hände ombord på Mavi Marmera, utan även för att få en internationell bedömning för vad som ligger inom en stats rätt att agera på internationellt vatten.

Vi får se vilken påverkan rapporten får på de pågående fredssamtalen mellan palestinerna och Israel. Jag hade stora förhoppningar, men det verkar som om samtalen gått i stå de senaste dagarna.

Dystra tongångar kommer från de av USA frampressade fredssamtalen mellan israeler och palestinier. Israel uppges nobba ett amerikansk-egyptiskt förslag att förlänga byggstoppet på Västbanken i tre månader.

Premiärminister Benjamin Netanyahus position vad gäller tidsperioden för frysningen av bosättningar är väl känd, och har inte förändrats”, hette det i kortfattat uttalande från hans kansli på torsdagen.

DN, SvD

Uppdaterad 10-09-23, 07:02
Inte helt oväntat så kritiseras Israel kraftigt för det kraftiga våld som användes vid bordningen av Mavi Marmera.

Utredningen slår fast att bordningen stred mot Genèvekonventionen och att det finns klara bevis för att stödja åtal på flera punkter: uppsåtligt dödande, tortyr eller omänsklig behandling, uppsåtligt orsakande av stort lidande eller allvarlig kroppsskada.

"Uppförandet från Israels militär och annan personal mot passagerarna på flottan var inte bara oproportionerligt för tillfället men visade också nivåer av totalt onödigt och ofattbart våld", går att läsa i rapporten som ska läggas fram för FN-rådet på måndag.

Det ska bli intressant att läsa hela rapporten nästa måndag. Lka intressant ska det bli att läsa den israeliska utredningen för att jämföra resultaten.

Vad har vi att lära av Israel? (uppdaterad)

Sverige har en liten kluven inställning till Israel. Vi köper israeliska vapensystem (även om det ibland inte sker i direkta affärer med Israel), men samtidigt så fördömer vi Israels agerande mot Gaza och hotar med importförbud av israeliska varor (även om det mest skulle drabba palestinsk arbetskraft).

Men det har inte alltid varit så.

Personligen så har jag alltid beundrat den israeliska försvarsmakten. Det har varit lite grand av Davids kamp mot Goliat. Dom har ända sedan staten Israels skapande slagits en kontinuerlig kamp mot sina aggressiva grannländer. Man har liksom Sverige varit neutrala (även om banden till USA är starka). Man har inte litat på sin omgivning och därför skapat en inhemsk försvarsindustri.

Detta har inneburit att det genom åren har funnits mycket att lära från Israel.

- Egen flygindustri som utvecklar avancerade flygplan och hade med stor sannolikhet fortsatt utveckla sin Lavi om inte USA pressat på och sålt F-15 och F-16. Nu kanske israelerna delvis ångrar detta beroende då USA erbjuder minst lika avancerade F-15 tillsammans med Apache- och Blackhawkhelikoptrar till Saudiarabien (Saudiarabien är dock inget hot mot Israel utan dom vill nog snarare liksom Israel bygga upp sitt försvar i den händelse att relationerna med Iran försämras). Idag är det mest UAV som är fokus för IAI. Israelerna är dock mycket skickliga inom telekrig och IR-teknik och eftersom vi inom ramen för Gripenförsäljningen samarbetar med Sydafrika som åtminstone tidigare hade ett aktivt samarbete med Israel så kan vi dra nytta av deras erfarenheter. Hur skyddar vi svenska flygplan mot rysktillverkat luftvärn?

- Egen stridsvagnsutveckling som bl.a. resulterat i deras Merkavastridsvagn som baserat på erfarenheter från bl.a. Libanon har ett mycket kraftigt pansar (även om man har haft problem mot Hizbollahs pansarvärn). Det bör vara mycket intressant för Sverige att studera hur man motverkar effekten av ryskt pansarvärn.

- Ledarskap. Israel (framför allt deras pansarkår) har en syn på ledarskap som är mycket likt den svenska. Mer fokus på soldatens inre färdigheter snarare än det yttre polerade. Mer chefen som agerar tillsammans med gruppen än leder från en stab. Den f.d. israeliske psykologen Ben Shalit föreläste i många år för svenska kadetter om sina erfarenheter från strider i Israels försvarskrig.

- Stridserfarenheter. Israel har baserat sin försvarsmakt på värnplikt (i och för sig en ganska lång sådan och både män och kvinnor). Att försvara landet är varje medborgares skyldighet (dock så har krigen mot palestinierna sänkt försvarsviljan hos många israeler). Med denna armé har man lyckats besegra motståndare utrustade med det bästa av sovjetisk vapenteknologi. Precis samma typ av försvar som Sverige skulle ställa upp med mot precis samma typ av motståndare.

Utbytet mellan våra bägge länder har bestått i mer än bara tekniska och taktiska kunskaper. När jag var ung och medlem i FVRF och Flygvapenungdom så var Israel ett av de mest intressanta utbytesländerna inom ramen för IACE. Jag har inte så bra koll på med vilka länder som utbytet skett de senaste åren, men jag misstänker att bara säkerhetsläget i Israel har inneburit att inga svenska ungdomar skickats dit. Tittar man på IACE hemsida så verkar tyvärr Sverige inte ens vara med längre (med stor sannolikhet ytterligare en konsekvens av de ekonomiska åtstramningarna).

Men numera så är det tyvärr mest Israels misstag som vi kan dra lärdomar från. Vår insats i Afghanistan innebär att vi möter samma typer av hotbild som Israel i Libanon och senare under Intifadan och i Gaza. Hur agerar en försvarsmakt när man försöker att bekämpa en motståndsrörelse? Ja, inte gör man som israelerna gör just nu. Att riva muslimska kyrkogårdar är inte ett lysande exempel på en fungerande "Hearts&Minds" strategi. Bägge sidor beskyller varandra för övergrepp och bägge har nog delvis rätt i sina anklagelser. Men fortsatta strider är inte lösningen.

Israel har med andra ord inte lösningen på våra problem i Afghanistan, men vi kan idag studera deras metoder och undvika att göra samma misstag!



Uppdaterad 10-08-16, 18:51
Det har kommit en hel del kritik mot att mitt inlägg skulle ta sida i debatten om de raserade gravarna. Faktum är dock att den artikel som jag länkar till ovan är SvD:s inlägg där staden Jerusalem dementerar att det var riktiga gravar som man rev. Även DN:s inlägg nedan refererar enbart till staden Jerusalems utalande och tar inte ställning till vem som har rätt eller fel. Därmed så finns det två sidor i debatten. Jag skulle vilja säga att bägge har lika rätt och fel.

Men i detta fall är det egentligen betydelselöst om gravarna innehöll lik eller inte. Resultatet blev ändå ytterligare ett i raden av israeliska politiska självmord den senaste tiden. Särskilt efter Gazaincidenten så borde man ligga lågt med denna typ av aktioner.

Fakta i fallet är att det bevisligen är en muslimsk kyrkogård som man varit inne på och det är en tvist som pågått under lång tid och som tidigare fördömts av västerlänsk press (inte bara TT).

The crux of the dilemma is a simple moral one: The Wiesenthal Center is seeking to build a Center for Human Dignity on top of a Muslim cemetery, a historic landmark and a place held sacred by many. Under the Wiesenthal Center's supervision, more than 200 skeletons have been unearthed at the site.

The cemetery land, along with other property in the waqf (Islamic trust), was designated as "absentee property" when West Jerusalem came under Israel's control after 1948. The land was ruled no longer sacrosanct in 1964 by the state-sanctioned Islamic Sharia Court in Jerusalem, whose members were appointed by Israel and largely distrusted by the Muslim population. In violation of international law, the land was then designated by Israel as public open space, and the municipality built a parking lot on it.

Hier's claim that there has not been any opposition to the building of the parking lot ignores the fact that the government imposed martial law on Palestinians in Israel until 1966. Under this martial law, Israel ensured that any indications of national spirit or identity among Palestinians were quickly and forcefully crushed.

Despite this, Muslims in Israel did legally oppose the designation of waqf land as absentee property in the 1960s, lobbied to rebuild and maintain the Mamilla graves after the 1967 war, protested the desecration of the graves in the '70s and '80s, and today oppose the Center for Human Dignity's construction on the cemetery land. One cannot blame Muslims in Israel because their protests fall on deaf ears.

Frågan är bara varför Israel hela tiden går i sådana så här pass uppenbara "fällor"?

- Man tror för mycket om sin egen PR-tjänst och omvärldens stöd att man kan sudda ut händelsen i efterhand? Med tanke på USA:s stöd för bl.a. Saudiarabien så måste Israel inse att spelplanen har förändrats de senaste åren. Just nu lever man mycket enbart på USA:s rädsla för Iran.

- Man inser inte att reaktionen kommer att komma? Det tyder på mycket dålig underrättelsetjänst, vilket skulle förvåna mig oerhört.

- Man är så pass arrogant att man inte bryr sig?

Hur hade motsvarande händelse utvecklat sig i Sverige? Hade en svensk kommun kört över svenska kyrkan hur som helst? Nu flyttas det då och då kyrkogårdar även i Sverige, men det brukar vara en mycket kontrollerad process för att säkerställa att eventuella begravda hamnar i vigd jord och med tillåtelse av kyrkan. Man kör inte dit en schaktmaskin!

Just nu pågår en massiv kampanj på Internet där man baserat på staden Jerusalems uttalande försöker bl.a. smutskasta TT reportrar. Tyvärr så är det för sent. Skadan är redan gjord. Det staden Jerusalem och i förlängningen nationen Israel borde ha gjort är tänkt efter före!

Svar från utredningar (uppdaterad)

Så här i sommartider brukar många utredningar komma med sina slutgiltiga svar. 2010 är inget undantag.

- En intern militär israelisk utredning kritiserar nu de befäl som planerade insatsen mot Gazakonvojen. Detta tycker jag är utmärkt då orsaken till att soldaterna fick panik och sköt civila var att man helt enkelt inte gjort en tillräckligt detaljerad What-If-analys. Uselt israeliskt ledarskap med andra ord. Vi får se om den slutgitliga rapporten släpps till allmänheten. I så fall så kommer jag att granska den en smula noggrannare. Den kan vara intressant att titta på parallellt med den civila utredningen som ska peka på om blockaden av Gaza följer internationell lag eller inte. Intressant är dock att israeliska armén läcker sådana här utredningssvar. Det tyder på att man börjat granska sina metoder med att hantera den palestinska motståndsrörelsen.

- Förundersökningen av dödsskjutningarna i Afghanistan läggs nu ner. Detta tycker jag är mycket bra. Misstag händer i krig och får då oftast allvarliga konsekvenser. Att peka ut några enskilda skyldiga till vådaskott i en stridsituation är ogörligt. Det skulle innebära att våra trupper i Afghanistan i framtiden skulle få sådana stora restriktioner i sitt agerande att dom skulle tvingas ta oerhört stora personliga risker innan dom tillåts besvara fientlig eld. Försvarsmaktens utredning pågår fortfarande och det ska bli intressant att se framför allt om man hade kunnat agera annorlunda med t.ex. underrättelseinhämtning för att analysera risken i den situation man begav sig in i. Risken är dock stor att denna rapport blir klassad som hemlig.

Jag väntar dessutom med spänning på SHK:s rapport från buklandningen på F17 förra året. Ett krav brukar vara att SHK ska kunna leverera en rapport inom ett år från händelsen. Utredningen avseende G4 haveriet i Afghanistan lär nog dröja en smula längre. Det är dock mycket intressant att SHK på samma sätt som vid det senaste haveriet på F21 valt att inte utreda denna händelse, utan nöjer sig med en intern militär utredning.

Uppdaterad 10-07-12, 22:25
BBC har som vanligt en mer djuplodad artikel om den israeliska utredningen än svensk press, inklusive en intervju med generalmajor Giora Eiland som hävdar att det fanns ett vapen ombord på Mava Marmara. Ett vapen! Inte unbdra på att de israeliska soldaterna fick ta i med storsläggan...

Johanne Hildebrandt har i Aftonbladet kommenterat att utredningen avslutas. Jag brukar vanligtvis hålla med henne helt och hållet, men i just detta fall har jag en smula divirgerande åsikt.

Men det är oerhört tråkigt att saken inte blivit utredd ordentligt, att man inte kunde gå till botten med det här. Det är synd för alla inblandade, säger hon.

Att nyttja polisens utredningsexperter är givetvis bra för att utreda hur händelseförloppet gått till. Det är dessutom bra att en utomstående granskare får komma med sina slutsatser för att allmänheten ska bibehålla förtroendet för Försvarsmakten (därav också min besvikelse över att SHK allt oftare på senare tid n inte har haft tid att utreda militära haverier). Men jag anser inte att man ska utreda om något brott har begåtts. En stridszon följer inte helt och hållet de lagar och regler som gäller i det civila samhället.

Jag fick en gång för många år sedan utbildning av SÄPO i hur vi piloter skulle skydda oss till och från jobbet. På den tiden skulle man förvara tjänstepistolen och ammunition hemma och vara beredd att vid behov kämpa sig fram till flygplanen. Jag ställde då frågan om vad som skulle hända om jag sköt en polsk s.k. tavelförsäljare i ett skymningsläge föratt jag kände mig hotat. Skulle jag dömas på samma sätt som alla andra? Nej, var svaret. Då vi piloter var en utsatt grupp som behövde hålla en betydligt högre beredskap än vanliga civila så skulle vi därmed också dömas efter andra referensramar.

Dessa referensramar borde kanske definieras för internationella insatser? Hur gör vi i praktiken om någon bevittnar tortyr, men inte griper in? Ta exemplet med SSG i Kongo där man i och för sig rentvåddes från ryktet, men hur hade det dömts om det varit sant?

Uppdaterad 10-07-13, 09:32
Polisens utredare kräver nu att det skapas tydliga regler för när Polisen ska kopplas in i en militär utredning. På samma sätt som med referensramarna jag pratade om ovan så tycker jag att det här är en bra idé.

Men det måste vara klart vilka incidenter militärerna ska anmäla. Och när de anmäler måste det finnas ett körschema om vad som ska ske, så att det inte blir gnissel på vägen. Jag vill att det ska utarbetas i förväg så att alla känner till det, förklarar Krister Petersson.
...
Gärningsmannens motiv är oklart. Andremannen försvann spårlöst i tumultet och tros befinna sig i Pakistan. Eftersom hans identitet är osäker kan han inte efterlysas och förundersökningen är nedlagd.

Men frågan är när man kan kalla det för mord under krig? Det är en motståndsrörelse som vi slåss mot. Dom använder i och för sig ojusta metoder och bryter mot diverse internationella konventioner, men jag tycker ändå att det är tveksamt att klassa det som mord. Polisens experter är bra att använda för att dom har metoder för att utreda som Försvarsmakten delvis saknar, men att i onödan sätta en stämpel på svenska soldater att dom är misstänkta för ett brott är att gå för långt. Mitt förslag är att utred polis och militär tillsammans. Fokus för utredningen ska vara att ta reda på vad som hänt för att undvika liknande händelser och öka säkerheten för förbandet. Skulle det under utredningens gång visa sig att någon gjort något brottsligt (misstag är inte ett brott i krig) så får detta gå till åklagare.

Slutligen måste jag berömma den svenska insatsen. Jämför man med den israeliska instsen mot Mavi Marmara så är det en mycket sansad användning av militärt våld. Tre ur det svenska förbandet dödas och en skadas och när svenskarna besvarar elden så dödas enbart den afghanske gärningsmannen. På Mavi Marmara så skadas sju israeliska soldater (oklart hur mycket), nio aktivister dödas och många fler skadas av den israeliska motelden.

Uppdaterad 10-07-14, 08:44
Vi får snart se om IDF har lärt sig något från insatsen på Mavi Marmara. Ett nytt fartyg med hjälpsändningar från Libyen närmar sig Gaza.

Uppdaterad 10-07-14, 21:37
Nu har det hänt igen. Tre brittiska soldater dödade och ett antal skadade efter att ha beskjutits av en soldat från afghanska armén (ANA). Det som måste till är ett bättre selektivt urval av rekryterna till ANA och ANP. Vi får inte i ivern att kunna dra oss ur rekrytera vem som helst. Se till att alla som söker får tummen upp från de lokala stamledarna i deras hembyar. Jag har tidigare skrivit om mina farhågor kring rekryturvalet hur man löste rekryteringen i Liberia.

Vänner igen? (uppdaterad)

Relationerna mellan Turkiet och Israel har inte varit så goda efter Gazakonvojen. Men både Turkiet och Israel har två gemensam egenskaper. Dom känner sig hotade av omvärlden och dom har inte så många vänner.

- Turkiet har stora problem med de kurdiska separatisterna och motverkar därför ett starkt kurdiskt styre i Irak. Dessa insatser kan bidraga till ökade problem i Irak, vilket är emot USA:s vilja. Konflikten med kurderna verkar heller inte avta, snarare förstärks den i och med Iraks stabilisering, vilket den senaste striden pekar på. Hur ställer sig USA till detta? Turkiet har länge varit ett orosbarn inom NATO på grund av konflikten med Grekland. Risken är att om Turkiet inte löser konflikten med kurderna och Grekland så hamnar man i onåd hos både NATO och USA.

- Israel har tappat mycket av sin Goodwill hos USA den senaste tiden. Nu röstade FN:s säkerhetsråd igenom fortsatt närvaro på Golanhöjderna. Frågan är hur länge omvärlden kommer att acceptera att Israel ockuperar mark som tillhör andra länder? USA:s behov av Israel som allierad i kampen mot islamistiska terrorister kommer att minska om man minskar på insatsern i Afghanistan och Irak.

Därför så är det inte förvånande att se att Turkiet och Israel nu sakta men säker försöker att bygga upp den nära relation man hade för bara ett par månader sedan. Turkisk och israelisk flygindustri har samarbetat väl i många år och kommer behöva att fortsätta göra så. Turkiet är i behov av bl.a. UAV:er för att hålla koll på gränsen mot Irak. Israel är i behov av en exportpartner då många länder likt Sverige har en tudelad känsla mot att köpa israelisk vapenteknologi.

Uppdaterad 10-07-03, 10:05
Israel tänker inte be Turkiet om ursäkt för insatsen mot Gazakonvojen.

- Israel kan inte be om ursäkt för dess soldater som tvingades att försvara sig mot mobben som i det närmaste slaktade dem, sade Netanyahu enligt Haaretz. Han sade dock att Israel beklagar dödsoffren.

Men jag misstänker att även om det pågår ett öppet ordkrig mellan länderna så kommer visst militärt samarbete att återupptas. Det är som Sumatra skriver i sitt inlägg nedan helt klart att Turkiet kommer ihåg sin egen blodiga historia och därför har svårt att kritisera Israel för agerande som dom själva har utfört eller fortfarande utför mot kurderna. Turkiet vill heller inte att debatten kring ett erkännande av folkmorden på armenier. Både USA och Sverige har drivit igenom beslut om att definiera dessa händelser som just folkmord. Precis som kritiken mot Israel kan driva dem mot en konservativ höger och ökad isolering mot omvärlden kan ökad kritik mot Turkiet driva dem från planer om EU-medlemsskap. På så sätt har Israel och Turkiet ytterligare ökat behovet av varandra.

Uppdaterad 10-07-03, 20:24
Israel har insett att de konservativa är en black om foten om man ska förbättra relationerna med Turkiet. Jag hoppas att man börjar ställa dem utanför i diskussionerna med palestinierna så kanske det finns en väg framåt. Extremister är extremister oavsett vilken sida av muren dom befinner sig. Kan nu bara palestinierna städa upp på sin bakgård så kanske det finns ett hopp trots allt!

Uppdaterad 10-07-05, 17:59
Turkiet fortsätter med sin kritik av Israel. vad är det egentligen som ligger bakom detta? Turkiet har ambitioner på de forna sovjetrepublikerna med turkiska folkgrupper. Försöker man att bli "populära" eftersom många andra länder i omvärlden fördömer Israel? Försöker man att släta över sin egen något skamfilade historia?

Uppdaterad 10-07-06, 23:04
Obama passar på att smida medans järnet är varmt. Eftersom Israel nu tvingats att delvis släppa på blockaden mot Gaza så är det ett bra läge för att återuppta fredsförhandlingarna som stoppades 2008. I detta läge så har Israels president inte mycket att göra annat än att säga ja och se glad ut inför den samlade världspressen.

Säga vad man vill om aktivisterna ombord på Gazakonvojen, men dom har hittills fått som dom önskat. Israel gick in i en listigt anordnad fälla. Då den israeliska militären har ett ryggmärgsbeteende att besvara våld med ännu mer våld så spårade situationen ur, vilket lett till dagens händelseutveckling. En mer kontrollerad hantering av Gazakonvojen hade inneburit att Israel inte fått backa lika mycket som man nu tvingas till. Här finns en läxa för ISAF att ta med sig till Afghanistan. Soldater är bra att bekämpa militära mål med, men betydligt sämre att sätta in mot terrorister och frihetsrörelser. Särskilt om man är känslig för PR-motgångar som Israel är i sin relation med USA och ISAF är då man är beroende av deltagarnationernas bidrag.

Frågan är när motsvarande tumskruvar kommer att sättas in mot Turkiet? Minderåriga fängslas för att dom misstänks ha kopplingar mot PKK.

Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, Thomas Hammarberg, har nyligen träffat arton kurdiska barn i åldrarna 8–16 år i fängelse i staden Diyarbakir i sydöst. De anklagas för stöd till PKK utifrån vad de skrek på demonstrationerna eller för stenkastning, vilket kan ge långa straff.
...
De flesta säger att de var aktivister och deltog i demonstrationer, men inte alla. Det fanns ett visst våldselement under demonstrationerna. Men längden på straffen, upp till femton år, är fullständigt orimliga, säger han.
...
SvD har också träffat den turkiske medborgarrättsaktivisten och teatermannen Mehmet Atak, som i Istanbul kämpar för de fängslade barnens rättigheter.

– I mer än 50 procent av fallen finns inga hållbara bevis. De döms efter vittnesmål från poliser eller militärer. Deras ord väger tyngre än de kurdiska barnens i domstolen.

Han menar att militären behöver ständiga terrorhot för att motivera sin maktställning och rundliga budget. Efter det kalla krigets slut blev två nya grupper identifierade som terrorhot: kurder och islamister.

Uppdaterad 10-07-08, 09:58
Ett antal skådespelare hoppar nu av filmfestivalen i Jerusalem som protest mot Gazakonvojincidenten. Pressen på Israel ökar mer och mer. Det är därför inte förvånande att Israels president nu öppnar för nya samtal med palestinierna om de israeliska bosättningarna, förutsatt att dom inte kommer med några villkor för att samtalen ska starta. Israel har därmed lagt Gilad Shalit åt sidan.

Uppdaterad 10-07-15, 00:26
Att Turkiet och Grekland har långt kvar innan dom får normala relationer visar om inte annat fallet med den grekiske mannen som placerats på en burk med turkisk youghurt. Inte nog med att han blev så ilsken att han stämde mejeriet, domstolen tyckte dessutom att brottet var så pass allvarligt att han fick ett skadestånd.

Det påminner mig om scenen i "Göta Kanal" när en grek blir kallad för "skurkdjävul" och svarar med "jak är inte turk, jak är grek".

COIN 101 del 3 - Nordirland 1967 - 2007 (uppdaterad)

Nu har turen kommit till en konflikt som kanske av många inte direkt identifieras som Counter Insurgency, nämligen den brittiska militärens och polisens insatser mot "provisoriska" IRA i Nordirland 1967-2007. Denna konflikt är just nu mycket aktuell då en brittisk utredning snart kommer att presentera en rapport om vad som egentligen hände under "Bloody Sunday" den 30 januari 1972 (mer information kommer så fort jag tagit del av denna rapport). Dessutom så går det att dra paralleller mellan denna incident och Israels misslyckade bordning av Mavi Marmara. Givetvis så kommer jag även att dra paralleller med ISAF insats i Afghanistan.

Klockan var strax efter fyra på eftermiddagen när fallskärmsjägarna körde in bland demonstranterna. Tretton människor sköts ihjäl, en fjortonde dog senare av sina skador. Inga vapen hittades vid de döda kropparna.

Två och en halv månad senare lämnade lord Chief Justice Widgery, en hög brittisk domare, sin rapport om händelsen. Han fastslog att soldaterna upplevt sig angripna, och därmed skjutit i självförsvar. Han tillade också att även om de döda var obeväpnade då de sköts, kunde man »mycket väl misstänka« att de tidigare under dagen kastat bomber eller på annat sätt provocerat soldaterna.

Känns retoriken igen från Mavi Marmara?

Se även mina tidigare inlägg om COIN i Vietnam och Malaysia. Precis som i de tidigare inläggen så har jag använt boken "Counterinsurgency in Modern Warfare" av redaktörerna Daniel Marston och Carter Malkasian som utgångspunkt för analysen. I detta fall kapitel 9 "Britain´s Longest War, Northern Ireland 1967 - 2007" av överste Richard Iron.

Bakgrund
Medborgarrättsrörelsen som startade i USA kom under 60-talet över till Irland och fann grogrund bland den katolska befolkningen. De kände sig diskrimerade och ansåg att de lokala valen riggats så att det fanns en protestantisk majoritet även i katolska områden som Derry. 1969 så eskalerade dessa demonstrationer då protestantiska extremister blandade sig i bråken. För att förhindra upploppen så kallades den brittiska armen in i augusti 1969 för att hjälpa den nordirländska ledningen. Eftersom den nordirländska ledningen var protestantisk blev fokus för de brittiska instserna därmed automatiskt de katolska grupperingarna.

"The local police force, the Royal Ulster Constabulary, and its reserve forces, the B specials, were largely from the Protestant community; they were widely seen as supporting the protestant cause and being anti-Catholic."

Detta är även ett av de stora problemen i Afghanistan där både ANA och ANP består av mycket små andelar Pashtuner som i stället utgör majoriteten av talibanerna. ANA och ANP blir därmed automatiskt motståndare snarare än beskyddare.

IRA som bildats under den irländska frihetsrörelsen 1919-20 och det irländska inbördeskriget 1920-21 sågs som för marxistiska och inte beredda att ta till det som krävdes för att skydda de katolska intressena. I stället bildades PIRA - Provisoriska IRA av medlemmar ur IRA som var beredda att ta till våld för att vinna. Snabbt så raserades möjligheterna för den lokala polisen att patrullera genom bl.a. användning av IED - Improvised Explosive Devices. Denna metod är aktuell än idag i både Irak och Afghanistan.

Britterna insåg till slut att dom stöttade en illa omtyckt regim och 1972 upplöstes därför den lokala styrningen och Nordirland övergick till att styras centralt från London. Men då var det redan för sent!

Fängelsestrejker
I mars 1971 pbörjade britterna en strategi att fängsla alla ledare av PIRA. Denna taktik har fått stor kritik av omvärlden, men faktum var att den i realiteten lyckades med att kraftigt påverka PIRA:s ledningsstruktur. (Frågan är hur USA:s Guantanamo och Abu Graib påverkat utvecklingen i Afghanistan och Irak?)

Som ett svar på denna taktik så ändrade PIRA fokus. I stället för att militärt slå ut de brittiska trupperna fokuserade man på att bryta viljan hos de brittiska medborgarna. Man byggde upp en struktur baserad på självständiga celler för att motverka de brittiska försöken att infiltrera.

1981 så inleddes hungerstrejker där 10 PIRA och INLA medlemmar svälte sig själva till döds. Detta ledde till internationell publicitet och fördömande av britterna. (Jämför med det internationella fördömandet idag av Israel). Dessa aktioner ledde till utecklingen av den politiska grenen inom PIRA, Sinn Fein. Britterna insåg dessutom att dom hade att göra med politiskt mycket motiverade motståndare och började förhandla. 1985 skrevs den s.k. "Anglo-Irish Agreement" där Irland gavs möjligheter att påverka utecklingen i Nordirland.

När tog kriget officiellt slut? Genom insatser av bl.a. president Clinton så skrevs 1998 den s.k. "Good Friday Agreement". Striderna togs då över av "The Real IRA". (Jämför utvecklingen med Hamas, Fatah m.m. i palestina). 1996 så meddelade PIRA eld-upphör och 2007 så medgav Sinn Fein den nordirländska polisen möjligheter att agera inom de egna områdena.

"Militära" insatser
Parallellt med de politiska insatserna så planerade PIRA stora militära kampanjer. Dessa blev stoppade i sista sekunden när britterna 1987 lade beslag på MV Eksund, ett fartyg (tidigare svenskt med namnet Ölandssund II) som kom från Libyen lastat med 150 ton vapen och sprängmedel. Detta var en stor seger för den brittiska underrättelsetjänsten. Utan denna insats hade konflikten med stor sannolikhet fått en mer militär prägel.

PIRA genomförde ett antal bombdåd i England, t.ex. 1982 i London och 1989 i Deal. Dessa visade sig vara kontraproduktiva då opinionen ändrades mot PIRA. (Jämför med de palestinska raketbeskjutningarna av Israel). Ett antal bombdåd riktades därefter mot ekonomiska instutioner. Bl.a. 1983 då Harrods bombades, 1990 i centrala London, och 1993 då en bomb åstakom skador för en miljard pund.

"These attacks against the UK's economy almost certainly had greater impact on the British government's negotiation than the killings of soldiers, policemen and civilians in Northern Ireland during the same period."

Hmm... jag undrar om Al Qaida insåg den ekonomiska betydelsen som 9-11 fick på USA. De direkta kostnaderna var inte de största, men insatserna i Irak och Afghanistan kan vara en stor orsak till det ekonomiska kaos världen befinner sig i just nu (givetvis i kombination med usel ekonomisk politik av alla inblandade länder).

PIRA:s övergång till små, men vältränade enheter innebar också att man inte vågade utsätta sig för risken för egna förluster. Här har ISAF ett kraftigt underläge i Afghanistan med en motståndare som är fullt villig att bli martyr. Samma problem har Israel i konflikten med palestinierna. Men å andra sidan så ger samma tänk oss möjlighet till ändrad strategi. "With a long war strategy, there was little sense in taking a risk today when the same effect could be achieved with lower risk tomorrow". Kanske detta är läxan som ISAF måste lära sig? Har vi bråttom så tar vi onödiga risker. Satsar vi på en långvarig kampanj kan vi drastiskt förändra våra metoder. Mindre exponering av egna trupper. Mindre risk för att vi skadar civila.

Britterna fokuserade på att förhindra PIRA att fly efter ett eventuellt attentat. Detta ledde till att fem av sex planerade attentat ställdes in. Mot en självmordsbombare fyller dessa metoder dock ingen effekt! I stället ger utspridda säkerhetsstyrkor fler mål för krypskyttar, IED och självmordsbomber.

De säkerhetskontroller som genomfördes hittade sällan vapen, men de tvingade PIRA att ändra sina metoder. Oftast blev metoderna mer komplexa, vilket ökade chansen att upptäcka någon som var inblandad. Detta är något som framför allt journalister och politiker har svårt att förstå. Vi måste lära oss att utbilda våra beslutsfattare så att dom förstår vikten av operationer som inte syns.

Likheter med Gaza och Afghanistan
Britterna kunde använda helikoptrar för att undvika IED. Detta är betydligt svårare i Afghanistan där den stora ytan gör det mer eller mindre omöjligt att stoppa talibanernas rörelser. Gränsen mellan Irland och Nordirland är ca 400 km lång. Detta att jämföra med gränsen till Gaza som är ca 50 km lång och gränsen mellan Afghanistan och Pakistan som är 2640 km lång. Det fanns 20 godkända och 137 icke godkända gränspassager mellan Irland och Nordirland. Detta att jämföra med Gazas tre och ett oändligt antal i bergsregionerna mellan Afghanistan och Pakistan. Britterna gav därför upp alla försök att bygga en fysisk gräns utan fokuserade på patruller och befästa posteringar. Gaza och Afghanistan är varandras motsatser och man kan därför förstå Israelernas försök med en mur. Kanske det hade varit bättre med en längre gräns som inte lett IDF in i denna "frestelse"?

En av de stora orsakerna till att britterna lyckades i Nordirland var att man hade goda underrättelser tack vare infiltratörer i PIRA. Detta är nog också en av anledningarna till omvärldens stöd till Israel, då Mossad är en av de få underrättelsetjänster i västvärlden som har goda konskaper om islamistiska terrorgrupper. Men att nå de nivåer som man hade i Nordirland även i Afghanistan är nog en ren fantasi. Engelsmännen lade även stor vikt vid att alla soldater skulle lära känna igen ansiktet på några lokala kända motståndsmän. Jämför med USA:s "Most Wanted"-kortlekar under kriget i Irak 2003. Man byggde upp databaser över hur PIRA rörde sig, vilka bilar som användes m.m. för att känna igen mönster i deras operationer. I Afghanistan vimlar det av underrättelsedata från alla UAV:er som flyger omkring. Problemet är att analysera denna mängd av data. När det kommer till kritan är det kontakten med lokalbefolkningen som är den viktigaste källan till bra underrättelser. Då måste vi få dom att lita på att vi kan beskydda dom. Annars kommer dom aldrig att frivilligt ge oss information som riskerar att talibanerna i framtiden dödar dom själva tillsammans med deras familjer. Ett moment 22 med andra ord. Säkerhet kräver underrättelser som i sin tur kräver säkerhet...

Slutsatser
Under striderna mellan britterna och PIRA dog 293 PIRA medlemmar, 655 brittiska soldater, 275 poliser, 621-644 civila dödade av PIRA och 188 civila dödade av britterna. Här ser man ett intressant förhållande som jag kommenterade i Israels taktik mot palestinierna i Gaza. I konflikten Storbritanien vs PIRA så dog det betydligt fler på den brittiska sidan, trots att dom hade möjligheter att ta till kraftigt våld på samma sätt som IDF. Men man insåg från politiskt håll att det var kontraproduktivt. Detta är en slutsats som IDF ännu inte dragit!

En intressant slutsats som författaren drar är att allt som tiden gick så försvann de ursprungliga orsakerna till konflikten och tiden gav också den brittiska styrkorna möjlighet att analysera och förstå sin motståndare. Problemet som ISAF har i Afghanistan är att det är stora kultur och språkskillnader som gör det mycket svårt att förstå och infiltrera talibanerna. i Gazakriget ser Hamas och de konservativa krafterna i Israel till att göra allt för att hela tiden påminna sig själva om varför man hatar varandra. Så länge dessa mekanismer finns kvar ges det inte samma möjligheter att lyckas som i Nordirland.

Britterna gjorde ett stort misstag som stödde den lokala regimen i Nordirland. Därmed sågs dom av lokalbefolkningen som en del av problemet och inte lösningen. Därmed kom PIRA att fokusera sina angrepp mot britterna i stället för regimen i Nordirland. Samma problem har ISAF i Afghanistan där den sittande presidenten Karzai är mycket korrupt. Problemet är att han är vald av folket i någorlunda demokratiska val. Vem ska ersätta honom? Om ISAF avsätter honom så underkänner vi också de afghaner som deltog i valet. Dessutom är det ett faktum att talibanerna med sina Shariadomstolar och koranskolor faktiskt ger befolkningen en viss säkerhet där ISAF misslyckas. USA:s stora problem i Irak berodde på att man störtade Saddam Hussein och upplöste militär och polis samt alla Bath-relaterade statsfunktioner. Men man hade initialt inget att ersätta det med. Vi måste ta lärdom av hur vi hanterade Tyskland och Japan efter VK2. Där fick stora delar av statsapparaturen (polis, rättsväsende m.m.) sitta kvar, trots att det i många fall gick att misstänka att dom varit inblandade i krigsförbrytelser. Det är bättre att i dessa fall se mellan fingrarna för att få någon som kan hantera landet så att vi slipper agera ockupationsmakt och göra jobbet själva.

Britterna besegrade aldrig IRA, utan övertalade dom att starta upp fredsprocessen. För att kunna få till en fred krävs det en fungerande ledning på motståndarsidan som man kan förhandla med. Därför så var det från att fredsdialogen påbörjades mycket viktigt för britterna att skydda IRA:s ledningsstruktur i stället för att bekämpa den. Detta är kanske något för IDF att tänka på. Hamas må vara en regim som föraktar Israel som stat, men vad är alternativet? Detta bör också vara vägen till framgång även i Afghanistan. Det gäller bara att hitta rätt häst att satsa på.

"In the end, the Northern Ireland conflict was ended not by the insurgents who were killed, but by those who lived".

Ett iranskt fartyg är nu på väg mot Gaza. Tidigare rykten om att det skulle finnas iranska soldater ombord avfärdas dock av den iranska regimen. Israel pressas därmed mer och mer att hitta en lösning på problemet med Gaza. Att svara med mer våld är inte rätt väg framåt.

Det som borde vara intressant för Israels del är att konflikten i Nordirland faktiskt fick ett fredligt slut. David Trimble, en av de internationella observatörer som Israel nu låter vara med i utredningen av Mavi Marmera, har god inblick i den konflikten och hur den löstes. Nu när han finns närvarande kanske han kan ge en del goda råd om hur man agerade i Nordirland?

Självklart så är U2:s "Sunday Bloody Sunday" ett passande avslut på detta inlägg!



P.S: För att inte skapa samma snedvridna debatt som i mitt förra inlägg om "att vända kinden till" så vill jag trycka på att jag inte tar ställning för någon sida i konflikten, utan försöker bara att beskriva händelseutvecklingen och belysa det ur en COIN-aspekt. I ett inbördeskrig så är det, som Teaterdirektören helt riktigt tidigare påpekade, vinnaren som skriver historien...

Uppdaterad 10-06-15, 19:50
Världen väntar på att se vad som står i Lord Savilles rapport.

Det har hunnit gå tolv år sedan domaren Lord Saville började sin utredning om det som kallas Bloody Sunday i nordirländska Derry 1972. Flera gånger har den slutgiltiga utredningen skjutits upp.

Men nu släpps den gigantiska rapporten som kostat nästan nästan 2,2 miljarder kronor att sammanställa. Över två tusen personer har hörts som vittnen, bland dem dåvarande premiärminister Ted Heath.

Jag kommer nog inte att läsa den 5000 sidor långa rapporten, men jag kommer helt klart att läsa den 60-sidiga sammanfattningen. Bägge två finns att hämta på nätet. BBC och Guardian har som vanligt en bra helhetsbild på händelserna omkring Bloody Sunday och vad som hänt under dagen.

Den brittiska regeringen ber nu om ursäkt för arméns agerande i Derry 1972.

I know some people wonder whether, nearly 40 years on from an event, a prime minister needs to issue an apology.

For someone of my generation, this is a period we feel we have learned about rather than lived through. But what happened should never, ever have happened. The families of those who died should not have had to live with the pain and hurt of that day – and a lifetime of loss.

Some members of our armed forces acted wrongly. The government is ultimately responsible for the conduct of the armed forces. And for that, on behalf of the government – and indeed our country – I am deeply sorry.



Kanske är detta den sista akten i dramat om Nordirland? Kanske kan Israel dröja mindre än 38 år innan dom presenterar utredningen om Mavi Marmara? Frågan är dock om de på samma sätt som David Cameron kommer att be om ursäkt?

Uppdaterad 10-07-12, 16:20
Liksom i Israel och det Palestinska självstyret så finns det i Nordirland gott om falanger som försöker provocera fram nytt våld.

De extrema protestantiska grupperna har en tradition av att hålla marcher varje år. Varje år slutar det med våldsamma demonstrationer. Detta är även fallet i år. På samma sätt som extremhögern i Sverige marcherar i Salem varje år så är det ett sätt att dels enas inom de egna leden och dels att provocera motståndaren, i detta fall katolikerna. Liksom anti-fascisterna i Sverige varje år nappar på betet så ställer katolska grupperingar upp i motdemonstrationer och ökar på våldsspiralen.

Min personliga åsikt är att enda sättet att gå vidare är antingen att negligera demonstrationerna, eller låta polisen förbjuda dom och sedan slå ner hårt. I Nordirlands fall är det sista alternativet inget vidare, då det kan leda till en tillbakagång då de olika grupperna tappar förtroende för staten och polisen ses som folkets fiende.

Vända andra kinden till (uppdaterad)

"En sådan seger till och jag är förlorad" sade generalen Pyrrhus efter sin seger vid Asculum år 279 före kristus.

Historien är fylld med exempel på härförare som vunnit rader av taktiska militära segrar, men trots detta i slutändan förlorat kriget. USA:s "krig" i Vietnam är ett modernt exempel och nu senast Israels attack mot hjälpsändningarna till Gaza. Den israeliska försvarsmakten kan med rätta kallas för en av de bäst utbildade och modernast utrustade i världen. Ändå så har dom stora problem att hantera det palestinska motståndet.

Israel anklagar Ship to Gaza för att vara en provokation från Hamas (och i förlängningen även Al Qaida). Men om det nu enbart var en provokation så var det oerhört korkat av israelerna att gå i fällan. De sår som de dödade och skadade aktivisterna på fartygen har fått under bordningen av israeliska soldater pekar på ett kraftigt övervåld.

Obduktionsresultaten visar att männen i huvudsak träffats av 9 millimeters ammunition och att många var skjutna på nära håll, skriver tidningen som citerar Yalcin Büyük, vice ordförande vid Turkiets rättsmedicinska råd som genomförde obduktionerna på fredagen.

Resultatet från obduktionen visar att 60-årige Ibrahim Bilgen sköts fyra gånger i tinningen, bröstet, höften och ryggen.

Den 19-årige Fulkan Dogan, som också var amerikansk medborgare, sköts fem gånger från ett avstånd på mindre än 45 centimeter. Han sköts i ansiktet, i bakhuvudet, två gånger i benet och en gång i ryggen.

Två andra män sköts med fyra skott. Fem av de dödade sköts antingen i bakhuvudet eller i ryggen, säger Büyük till tidningen.

Förutom de dödade skottskadades ytterligare 48 människor. Sex aktivister saknas fortfarande.

Israel hävdar de många skottskadorna avfyrats i självförsvar.

Israel misslyckades totalt med denna insats. Trots att den senaste insatsen har skett utan våld så har den skett genom att bryta mot internationella lagar då man bordar fartyg på internationellt vatten. Israel misslyckas inte på det taktiska nivån utan på den strategiska. Dom förlorar nu mer och mer av omvärldens stöd och den palestinska motståndsrörelsen har fått internationella martyrer som kommer att användas i rekryteringen och för ökat stöd för deras agenda. Allt beroende på att Israel saknar metoder och verktyg för att möta denna typ av aktioner (eller krigföring på det mentala planet).

Tyvärr så sitter Sverige i samma fälla som Israel i vår insats i Afghanistan. Vi är kanske där med goda intentioner om att stoppa den globala terrorismen och hjälpa det afghanska folket (eller för att få politiska pluspoäng och framtida stöd av EU/NATO). Men resultatet blir tyvärr allt för ofta PR-segrar för talibanerna och Al Qaida.

- När ISAF av misstag dödar civila så används det för att rekrytera lokalbefolkningen att slåss mot invasionsmakten

- När talibanerna dödar ISAF-soldater så lyfts det fram som stora segrar för att rekrytera till den globala Jihaden

- Den dag ISAF drar sig hemåt (vilket vi förr eller senare måste göra) med ett uppdrag som kanske inte blir helt uppfyllt, så kommer även det att lyftas fram som en seger för Al Qaida och talibanerna och visa att västmakterna går att besegra

Det här är inte en enkel ekvation. Att lämna Afghanistan är inte heller rätt metod. Med andra ord "Damned if you do, damned if you don't".

Det vi svenskar måste börja inse är att Al Qaidas taktik inte är att vinna militärt. Det har dom varken numerär eller teknik för att lyckas med. Att utmana USA på slagfältet är ett bra sätt att begå självmord på, vilket Saddam Hussein bittert fick erfara under Gulfkriget 1991 och Irakkriget 2003. I stället använder Al Qaida indirekt asymmetrisk krigföring, d.v.s att slå till (IED, självmordsbomber eller ett nytt 9-11) och sedan vänta på USA:s reaktion. Man hoppas på att denna reaktion blir för kraftig (vilket den oftast blir) och resulterar i att omvärlden tar avsteg från USA och att den amerikanska opinionen tappar sugen på fortsatt krigföring (eller att ekonomin tar slut). Man kan säga att Al Qaida inte är intresserad av det militära resultatet av sina aktioner, utan av själva reaktionen på aktionen.

Själva ordet martyr borde därför indikera vägen framåt även för oss. Vi ser ofta självmordsbombare som en "militär" metod för Al Qaida att slå ut våra soldater och skrämma civilisterna att sluta stödja ISAF. Men egentligen så är det mer än så.

- Al Qaida vinner psykologiska segrar. Genom att slå till på detta sätt så skapar dom osäkerhet hos våra trupper vilket leder till ökade risker att vi skadar civila i viljan att skydda oss själva samt att hemmaopinionen till slut tröttnar.

- Självmordsbombarna blir martyrer i kampen mot västvärlden. För en befolkning som svälter och som har svårt att se hur dom skyddas av ISAF närvaro så är det allt för lätt att rekrytera nya martyrer.

Ordet martyr har på senare år fått en dålig stämpel i västvärlden, men i praktiken så är det fortfarande martyrerna som vi hyllar. De finaste medaljerna delas oftast ut postumt. Så även i Sverige där alla som dör i strid tilldelas Försvarsmaktens belöningsmedalj för internationella insatser i guld. Det här saknar all logik. Varför ska man belönas bara för att man dör? Mer logiskt vore om vi som Allan Widman länge har krävt och tar fram en medalj för sårade som delas ut till de som skadas och dör i strid. Sedan om dödsfallet inträffat under någon särskilt heorisk insats så kan den kombineras med en belöningsmedalj.

Jag kallar inte mig själv för kristen, men det finns en hel del att ta tillvara på i de olika religionerna. Jag skulle vilja jämföra med Bibeln och Jesus. Hela hans gärning fram till hans död var bara något som vem som helst (i och för sig med goda kontakter uppåt) skulle ha kunnat utföra. Martyrdöden på korset för att sona våra synder var det som skilde honom från de andra profeterna. Reaktionen på martyrdöden blev också grunden för själva kristendomen (fram tills dess var vi faktiskt "bara" judar).

Tyvärr så är vår verktygslåda som vi använder i insatserna i Afghanistan fylld med många exemplar av endast ett verktyg. När vi möter våld så kan vi därför bara svara med samma mynt (mer våld). Vi måste möta talibanerna på samma stridsfält (det mentala) och fundera i banorna kring asymmetrisk krigföring. I vårt fall att svara på våld med andra metoder än våld. I stället för att slå tillbaka militärt så måste vi öka skyddet av biståndet och de civila. I stället för att skjuta tillbaka på talibanerna (och riskera att skada civila) så måste vi göra som kravallpoliserna, d.v.s. låta stenarna hagla på våra sköldar och hjälmar. I stället för att låta terroristerna vinna segrar i PR-kriget så måste vi gå till offensiven. Med offensiv menar jag då inte en ny Marja/Moshtarak offensiv utan en ren PR-offensiv. Låt "Hearts and Minds" vara ledordet i praktiken och inte bara i teorin. Vi måste ta större risker och kanske tyvärr få några egna martyrer att balansera mot talibanernas martyrer för att vinna egna PR-segrar. Våra soldater kan då med rätta säga till afghanerna att "vi är inte där för att döda, utan att riskera att dö för er skull".

Det är därmed kanske dags att göra som Jesus säger, d.v.s. att "vända andra kinden till".

Uppdaterad 10-06-06, 19:46
Nu planeras nya fartyg skickas till Gaza. Givetvis har Hamas insett att man har funnit ett sätt att provocera Israel som omvärlden stödjer. Frågan är hur Israel ska ställa sig till den nya situationen? Att släppa ner soldater på däck riskerar att få situationen att gå överstyr åter igen. Vad händer om aktivisterna är lika rädda för att bli dödade som de israeliska soldaterna och skjuter tillbaka? Soldater som hänger i en lina under en helikopter är ett mycket enkelt mål för en kulsprutepistol. Vad blir i så fall Israels motdrag? Sänka skeppet? Dödade aktivister innebär bara att Israel får mer negativ publicitet. Frågan är om det inte är dags att hitta helt nya metoder?

Uppdaterad 10-06-07, 07:28
Israel vägrar att deltaga i en FN-ledd undersökning av tillslaget mot Gaza-konvojen. Samtidigt planerar IHH en ny större konvoj. Pressen ökar nu på Israel som måste hitta ett sätt att bemöta icke-militära handlingar utan att använda militärt våld.

Ahmed Yusuf, vice utrikesminister i Hamasregeringen och chef för en regeringskommitté för att bryta blockaden, säger att "vi har hört talas om" planeringen av en ny flotta. Han anser också att effekterna av den förra flottan varit till gagn för palestinierna:

- Det gör att israelerna blir isolerade. De utsätts för stor politisk och diplomatisk press.

Uppdaterad 10-06-07, 20:06
I en av kommentarerna nedan så jämfördes denna händelse med Sveriges deltagande i operation ATALANTA. Att jämföra Israel med somaliska pirater är helt fel. En stat har rätt att under krig hålla en annan stat i blockad och kan då stoppa fartyg på internationellt vatten precis som Israel har gjort. Det som är intressant är att för att detta skall krävas så måste man enligt internationell lag ha erkänt den andra staten vilket var något som nordstaterna fick problem med under amerikanska inbördeskriget. Genom att stoppa transporter till och från sydstaterna i en sjöblockad så gav dom juridiskt lagrum för bl.a. England och Frankrike att föra diplomatiska kontakter med sydstaterna. I annat fall om det varit ett "rent" inbördeskrig så hade man bara stängt sina hamnar. Då finns inte heller den juridiska öppningen för bordning av fartyg på internationellt vatten.

Frågan är vad som händer? Redan nu är fartyg från Irland och Iran på väg mot Gaza. England och Frankrike begär internationell utredning av händelserna, medan USA håller en lägre profil.

Frankrike och Storbritannien anser att en internationell utredning av den dödliga israeliska räden mot Gazakonvojen är nödvändig, något Israel hittills avvisat.

Frankrike föreslår också att EU tar över kontrollen av fartygslaster avsedda för Gaza, liksom kontrollen vid gränsövergången till Egypten vid Rafah i södra Gazaremsan.

Det börjar dyka upp bilder från Mavi Marmara, men vad visar dom egentligen? Sanningen ligger för närvarande i betraktarens ögon och innan en opartisk utredning är klar så är händelseförloppet klart. Jag står dock fortfarande helt för mina åsikter om att de israeliska soldaterna använde på tok för grovt våld. Dom måste ha varit mycket väl medvetna om att det fanns risk för motstånd och just Mavi Marmara var ett högriskobjekt då det fanns många utländska aktivister ombord som var ute efter en konfrontation. Men siffrorna pekar dock sitt tydliga språk. Inga dödade israeliska soldater (trots att dom var lätta mål när dom hängde i rep under helikoptrar) och nio döda på Mavi Marmara.

Jag har i en kommentar nedan jämfört med den svenska insatsen i Caglavica 2004. Resultat 11 timmars strid, 35 skadade soldater (varav 14 svenska) och minst en skjuten alban (av norska soldater). Svenska soldater sköt skarpt vid ett antal tillfällen. 25 utdelade medaljer för tapperhet till svenska soldater. Här förefaller det mig som betydligt mer proportion på våldet i jämförelse med den israeliska insatsen. Både Gamla Testamentet och Koranen säger "Öga för öga, tand för tand", d.v.s. att det ska vara proportion på straffet jämfört med brottet. Allt för ofta kommer soldaten Gilad Shalit upp i debatten. Ja, det är fel av Hamas att hålla honom fången utan att IRC får besöka honom, men de motdrag som Israel genomför är inte i proportion till brottet. Som jag har inlett detta inlägg så är militära aktioner inte längre lösningen på problemen i Mellanöstern. Israels krig fram till Libanon 1982 står jag helt bakom och respekterar, men efter det så finns det stora tveksamheter. Att möta en Intifada med en försvarsmakt håller inte.

Men vad skulle hända om FN öppnar för en resolution där man ställer upp med patrullfartyg för att inspektera och beskydda transportfartyg till Gaza? USA har i detta läge mycket svårt att lägga in sitt veto mot en sådan resolution. Med stor sannolikhet så kommer en sådan resolution innebära att FN frågar om EU kan ställa upp med resurser. Sverige har tidigare erfarenheter från Medelhavet och med de ytterligare erfarenheter som byggts upp under ATALANTA kanske detta skulle vara ett logiskt nästa steg?

Uppdaterad 10-06-09, 21:49
Israel lättar nu på blockade mot Gaza. Detta har dock inget med den misslyckade insatsen att göra. lagomt till fotbolls-VM startar så får invånarna i Gaza sina välbehövliga Chips och Coca Cola. Jublet hörs nog över den höga muren! (viss ironi)

Israel tänker också utreda insatsen, men tänker inte intervjua soldaterna.

Israel avvisar FN-chefen Ban Ki-Moons krav på en internationell utredning av attacken. I stället beslutade den israeliska regeringens inre kabinett sent i går kväll att tillsätta en kommission som enligt Benny Begin, minister utan portfölj, ska utreda två frågor: Är sjöblockaden av Gaza förenlig med folkrätten och är räden Israel genomförde mot flottiljen också förenlig med densamma?

D.v.s. de kanske mest intressanta frågorna kvarstår. Vad hände under själva insatsen? Vad var det som fick situationen att komma så pass mycket ur kontroll att det krävdes nio liv?

Uppdaterad 10-06-13, 23:41
Israel känner av omvärldens press och låter ett par utländska observatörer vara med i utredningen av attacken mot Gazaskeppen.

De två utländska observatörerna blir, enligt uttalandet, fredspristagaren David Trimble från Nordirland och den kanadensiske tidigare domaren Ken Watkin.

Den pensionerade domaren i Israels högsta domstol Yaakov Tirkel kommer att bli ordförande för kommissionen, vars uppgift är att " undersöka aspekterna som är kopplade till statens Israels agerande för att förhindra att fartyg skulle nå Gazas kust den 31 maj", skriver man i uttalandet som tillkännagavs av premiärminister Netanyahus kansli på söndagskvällen.

Uppdaterad 10-06-14, 06:40
ICRC fördömer nu Israels blockad och anser att den bryter mot internationell lag.

The ICRC has urged and continues to urge Israel to respect the rules of international humanitarian law. In particular, in the conduct of hostilities, Israel must take all precautions to spare civilian life and property. It must also ensure that the wounded have access to medical facilities.

Givetvis så fördömer man samtidigt raketbeskjutningarna av Israel och fängslandet av Gilad Shalit. Men som har skrivits i ett antal kommentarer nedan, två fel gör inte ett rätt!

Uppdaterad 10-06-18, 07:40
Att Israels metoder under bordningan av Marvi Marmara var ett stort misstag syns nu mer och mer.

- Man tvingas att lätta på blockaden av Gaza.
- Man riskerar att tappa samarbetet med Turkiet.

Turkiet och Israel har haft mycket goda relationer, inte bara bilateralt. Det har också haft positiv inverkan i en skakig region. Det har varit en viktig balanserade kraft i den israelisk-arabiska konflikten, stabiliteten. Turkiet medlade mellan Israel och Syrien.

Som detta inlägg försöker beskriva så är våld kanske bra för att skydda egna trupper, men sällan bra metod för att vinna en konflikt (förutom ett rent krig).