tisdag 2 augusti 2011

Gästinlägg: Föraningar

Vi lever i spännande tider, om än inte särskilt uppmuntrande. Skeenden som kunde upplevas som både spännande och uppmuntrande under 80- och 90-talet, med Östeuropas frigörelse och annat, har förbytts i spänning men med en medföljande känsla av annalkande katastrofer. Det är när man i ögonblick av reflektion och eftertanke summerar helheten som den rätta glädjen inför framtiden vägrar att infinna sig.

Katastrof är ett ord som, liksom av en tillfällighet, har grekiskt ursprung och det betyder något omstörtande. Vi använder ordet för stora olyckor som inbegriper stora materiella värden eller som skadar eller dödar många människor eller bådadera.

Numera är det ett omfattande arbete att hålla reda på alla militära nedskärning av förband, materielprogram och militära förmågor i Västvärlden och motsvarande upprustningar i övriga världen. Som försvarsmaktsanställd - som varit med ett tag - så känns det som att det börjar bli dags att konvertera till Buddismen, där ju själva lidandet är en del av affärsidén. Det klagas en del på hur Försvarsmakten var förr, men när jag läser den översättning av NATO:s beröm av vår försvarsförmåga som publicerats, så leder tankarna snarare till ”förr” än till ”nu”:

"När det gäller nationellt försvar vidmakthåller Sveriges mark- (inbegripet hemvärnet), marin- och flygstridskrafter, med understöd av Försvarsmaktens organisation för logistik, en betydande kapacitet för ett självständigt och samordnat agerande, utan understöd från andra."

Finansinstitutet Moody säger att villkoren i det senaste räddningspaketet för Grekland på 109 miljarder Euro i realiteten innebär konkurs. En nog så realistisk bedömning är att detta är ett lyckat försök från Tysklands och Frankrikes sida att rädda sina banker och vältra över Svarte Petter på euroländernas skattebetalare.

En lågoddsare är att det slutar med en grekisk konkurs och att landet lämnar både EU och eurosamarbetet. Begreppet Social Oro är en skönmålning av vad som kan följa. Sedan har vi alla de andra länderna som köar fram till stupet med sina ”sunkiga” ekonomier.

Vem kunde ens i sin vildaste fantasi tänka sig att USA skulle komma i närheten av en konkurs eller komma i ekonomiskt beroendeställning till Kina och Mellanösterns olika diktatorer? Nu är det inte längre några fantasier, utan högst upp på agendan, med snart bara timmar kvar till dead line.

Förr hade krigen en början och ett slut, men numera känns det som att bara början finns kvar. Irak, Afghanistan, krigen i Afrika söder om Sahara och nu senast Libyenkriget, krig som det inte går att se något rimligt och bra slut på.

Hur kommer det att gå i oljelandet Nigeria, med pirater och landet delat fifty-fifty mellan kristna och muslimer och med olika rättssystem i olika landsändar, är bara en av många relevanta frågor man kan ställa sig och ha onda aningar kring när man ser sig om i världen.

Pirater och svältkatastrof på Afrikas Horn, inhemsk terrorism och terrorism med internationella kopplingar på hemmaplan, flyktingströmmar snart sagt överallt och på något sätt känns det som att själva naturen börjat ”djävlas”, med tsunamis, vulkanutbrott, jordbävningar o.s.v.

Allt detta - och mer därtill - gör att man undrar hur allt skall sluta. Att extrapolera sig in i framtiden, när man försöker att skapa sig en bild av vad som ligger i korten, har en tendens att bli fel. Just nu pekar dock alltför många kurvor neråt för man inte skall få onda aningar trots detta. Alla vi som tillhör de generationer som aldrig behövt kalkylera med att hamna ofrivilligt i krig, bör kanske fundera kring frågan om huruvida mänskligheten har det värsta framför sig eller bakom sig.

Kanske kommer vår tid att gå till historien som en mellankrigstid, vem vet? Beredda är vi hur som helst inte, vilket bara är ägnat att spä på de onda aningarna. Vår beredskap borde vara bättre inför de eventuella prövningar som framtiden kanske bär i sitt rymliga sköte, prövningar av mångahanda slag.

/Sumatra

21 kommentarer:

  1. Jag delar dina farhågor inför framtiden.
    Tyvär så verkar folk tro att vi är "guds utvalda folk" som skall skona oss från allt ont och därmed blir beredskapp för allt från naturkatastrofer till krig ingen valfråga förrän det är för sent!

    SvaraRadera
  2. Det är egentligen inga nyheter att det börjar framträda en större kris som skjutits upp flera generationer. Sådant kan man enkelt läsa sig till i politiska debatter från slutet av 1800-talet och fram till 2VK. De generationer av politiker som bortsett från nackdelarna med de program som de infört bär faktiskt skuld till att ha bortsett från alla negativa effekter på sikt. Det behöver faktiskt inte finnas någon lösning som innebär att alla för evigt kan bortse från konskvenser av de val som andra redan gjort.

    Dock stämmer det till vördnad att det finns ett och annat järtecken med i sammanhanget. Det är en sak att tidigt ha insett att det är en finans- och resurskris av enorma proportioner i antågande. Alla förstår inte vidden av detta. Men när dessutom det går runt förvirrade älgar inne på Södermalm och hittas sällsynta djurarter i Östersjön, samtidigt som vulkaner vaknar, då är det skeenden som går utöver vad människor kan påverka.

    I ändens tid ska ju de onda människorna vara ungefär lika dryga och självcentrerade som många är just nu. Värderalitivismen är ju total.

    Tobias Wallin

    SvaraRadera
  3. 9,5% av USAs statsskuld har lånats från Kina, 1,6% från "oil exporters".
    Den aldra största delen av skulden är lånad inom USA.
    Källa: http://www.ritholtz.com/blog/wp-content/uploads/2011/03/whom-does-the-us-government-really-owe-money-2010.png

    I media och bloggar verkar det vara allmänt "känt" att Kina står som absolut största lånegivare och så är det ju inte.

    /Wiggo

    SvaraRadera
  4. En intressant men dock mörk bild som visas upp...jag må kanske vara naiv optimist men de facto kvarstår, världen har aldrig varit fredligare!

    Tiden sedan VK II har dominerats av fantastiska framsteg inom medicin, teknologi och samarbete och sällan under världshistorien skådad tid dör så få människor av sjukdomar och arbetsplatsolyckor. Vi har idag ett världsledande samhälle vad gäller jämlikhet och lika lön för samma arbete. Vi har genom ett europeiskt samarbete kommit så långt att den fred och välstånd som råder i Europa är historisk. Vi i västvärlden har genom vårat sekulariserade samhälle brutit oss loss från den dominerande kyrkan vilket gett oss en frihet att leva som vi vill, därtill ett demokratiskt synsätt som saknar motstycke gentemot många andra regioner.

    Det är min outtröttliga och envisa ståndpunkt att SAMARBETE över gränser och kulturer som möjliggör denna välfärd där nationalism, populism och isolation är motparten...det har vi sett tydligt genom historien.

    Men, världen är föränderlig och inget av människans tillstånd varar för evigt, därav är nyckelordet ANPASSNING. Den entitet som inte har förmåga att anpassa sig till rådande situation är den som förändring kommer att drabba hårdast. Fluktuationer upp och ner är helt naturligt och inget som behöver bli en upplevd katastrof så länge man är öppen och för förändring och utnyttja tillfället att se det som något positivt.

    ANPASSNING, POSITIVISM, SAMARBETE

    mvh

    Johan

    SvaraRadera
  5. Johan, du har många bra poänger som jag själv har berört i min lilla bok "När resurser sinar" som jag skrev för ett drygt år sedan. Vad det blir av det hela beror på anpassning och samarbete. Positivism är mycket bättre än depression men det är svårt att välja humör och jag blir inte gladare när jag råkar tänka på hur många goda chanser jag har missat. Nåja, det är bara att knega på men just nu känner jag mig som en hare som inte lyckas springa ut ur ljuskäglan från problemen som håller på att köra över oss.

    Det riktigt tråkiga med att USA och EU håller på med ett utdraget finansiellt självmord är att det begränsar samhällenas anpassningsförmåga. Den svenska budgetbalanseringspolitiken är bra då den hjälper till med att anpassa staten och politiken till det som är fysiskt möjligt att genomföra. Själv har jag gott om idéer för vad som borde vara vettigt att göra men om sådant inte filtreras genom marknader och för staten ett finansiellt nålsöga svävar allt snart ut i det blå då det finns oändligt med rimliga idéer men alla är inte rimliga att genomföra samtidigt.

    Det jag tror blir avgörande är prioriterandet mellan på ena sidan konsumtion och uppfyllande av gamla avtal och politiska löften som t.ex. pensioner och på andra sidan de investeringar som behövs för att anpassa samhället till diverse resursbrister och klimatförändringen.

    Det är svårt att svika människor utan att få stryk så jag tror det mestadels kommer att ske genom inflation som tyvärr slår mot mycket i samhället.

    Hur folk i allmänhet hanterar svikna löften kommer att bli avgörande för den politiska utvecklingen. Kommer de att inse att det bara är att acceptera och göra det bästa möjliga av situationen eller kommer de att vända sig till populistiska politiker som föreslår snabba och våldsamma lösningar på krisen?

    Det enda som fungerar på sikt är att anpassa och investera sig ur problemen så gott det går men på kort sikt kan en värre variant av SD:s politik hjälpa. Det riktigt hotfulla med de destruktiva och onda lösningarna på problemen är att de kan fungera för en del människor och under en begränsad tid.

    Sådana risker för rejäla problem innebär att vi bara måste lösa små problem som misslyckad integration av invandrare innan de blir stora problem som blir lösta med dåliga lösningar.

    Att grupper sluter sig samman under svåra tider är en psykologisk mekanism som inte kan stoppas genom att t.ex. säga att det är ondskefullt med nationalism. Det är tvärt så att vi behöver de mekanismerna för att orka anpassa samhället, det gäller bara att de godhjärtade är först ut med att skapa grupper och gör dem öppna för nya medlemmar. En svensk nationalism behöver inte sluta vid gränsen utan kan vara öppen för samarbeten med våra grannar och nya invandrare som vill komma hit för att bli svenskar och leva efter våra ideal som hjälper oss genom krisen.

    Sedan finns det en krass fördel med att säg Grekland reagerar med förlamande strejker för att slåss om smulorna och besvära sig till större räddningspaket och att Storbritannien prioriterar räddning av finansindustrin för pålitlig elproduktion. Om de fullständigt havererar sina samhällen så vi i värsta fall behöver prioritera om delar av u-hjälpen till Grekland blir det uppenbart vilka misstag som på inga villkor får upprepas här hemma.

    SvaraRadera
  6. @ Wiggo

    Visst har du rätt i det du skriver om fördelningen av USA:s statsskuld.

    Men…

    I runda slängar går i nuläget 5% av den federala budgeten åt till att betala räntor på statsskulden. Detta är den femte största utgiftsposten i budgeten. Räntekostnaderna beräknas att fyrdubblas till 2020 och seglar då upp till en fjärdeplats. Då beräknas de årliga räntekostnaderna bli ca 840 miljarder dollar. Allt enligt U.S. Treasury:s egna uppgifter.

    Två tredjedelar av statsskulden är upplånad av de egna medborgarna, amerikanska företag och utländska regeringar. En tredjedel har staten lånat av sig själv, främst från Social Security Trust Fund och andra ”trust funds”. Dessa fonder gick förr med vinst p.g.a. att Baby Boomers betalade in avgifter och att få utgifter fanns i form av pensionärer. Nu skall snart Baby Boomers gå i pension och då är fonderna tömda p.g.a. att staten lånat upp och gjort av med deras avsatta pensionspengar. Givetvis mot löfte att återbetala, när pengarna behövs för pensionerna. Lycka till med det. Det hade nästintill varit bättre om pengarna varit upplånade i Kina och Japan.

    SvaraRadera
  7. Har jag förstått de värsta deppgökarna rätt är problemet att det är det federala spenderandet som håller ekonomin uppe eller åtmindstånde de ekonomiska nyckeltalen och illusionen av välstånd.

    Det ger en påstådd loose-loose situation:

    Lägre federat spenderande -> lägre BNP -> depression

    Fortsatt federalt spenderande -> dammsugen kapitalmarknad eller nytryckande av pengar -> investeringar avstannar eller inflation som skadar ekonomin -> depression

    Då kraschen blir så otrevlig och politikerna är valda på att folk skall fortsätta ha det bra som vanligt och deras kampanjer dessutom är finansierade av företag som riskerar konkurs vart tydligen det enda alternativet att gasa sig framåt med ökat federalt spenderande.

    Om den här dynamiken är korrekt blir kraschen när den kommer värre för varje år som man lyckas skjuta den på framtiden. Tyvärr har jag inte ekonomutbildning så jag kan avgöra hur rimligt detta är. :-(

    Sedan är allt inte kört om ekonomin kraschar och måste startas om med nollade skulder, masskonkurser, pensioner ersatta med socialbidrag, ny valuta, osv. I modern tid tror jag att Argentina klarade det utan total kollaps och för 90 år sedan klarade Tyskland av det utan att deras industriella förmåga och folkförsörjningen slogs ut men det fick dåliga politiska konsekvenser.

    SvaraRadera
  8. @ Johan

    Du har helt rätt om behovet av anpassning. Det är nog bristen på anpassningsförmåga som har fört både Europa och USA till ruinens brant. Min inställning är att förmågan till anpassning ibland står i motsatsställning till positivismen och optimismen. Obefogad optimism ruinerar, både privatpersoner och stater och leder till att anpassningar uteblir eller kommer fem över tolv. Gung Ho vid fel tillfälle dödar, både bildligt och bokstavligt. Just i dessa dagar är marknaden för Gung Ho nere i en svacka.

    Jag delar helt din historieskrivning, men nu är nu och då var då. Det är ett helt nytt spel vi ser, på en helt annan spelplan än vad vi är vana vid. Den gamla regeln att ekonomin skall stimuleras i dåliga tider gäller fortfarande, men hela konceptet bygger på att det finns resurser att stimulera med. Varken USA eller Grekland har några sådana resurser, så då återstår att svälta sig ur krisen, med de sociala och andra konsekvenser detta får. Tricket att sänka räntan är redan utfört. För Irlands del gick det förvånansvärt fort för kurvorna att vända och störtdyka. Att betala räntor är inte investeringar och satsningar.

    När det gäller samarbete i framtiden, så lär det bli så att alla vill exportera men ingen har råd att importera (hårddraget). Själva existensen av NATO-samarbetet känns hotat, när nu USA tvingas att ändra sina strategiska ambitioner och Europa blir allt mindre intressant i en prioriteringssituation.

    Det är nog som Tobias Wallin skriver ovan; Det är en uppskjuten kris vi ser och som politikerna nu försöker att skjuta upp ytterligare. Hjulen snurrar allt fortare, men åt fel håll. Det kastas friska pengar efter dåliga.
    För mig är det är som jag skriver ovan; Den rätta glädjen inför framtiden vägrar att infinna sig. Som en kolumnist i NYT utryckte sig efter Senatens omröstning om lånetaket: ”Most of the audience staggered away from this slasher flick still shuddering. We continue to be paranoid, gripped by fear of the unknown, shocked by our own helplessness, stunned by how swiftly one world can turn into a darker one where everything can seem familiar yet foreign”.

    SvaraRadera
  9. Immanuel Wallerstein: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=9197349143 , http://www.vertigo.se/waller.htm kändes lite kufaktig men intressant i början på 2000-talet. Mitt tungsinne nu har gjort att jag reviderat den uppfattningen. Jag tror jag får läsa igenom boken igen.

    J.K Nilsson

    SvaraRadera
  10. Jag rekommenderar Johan Norbergs bok "En perfekt storm" och filmen "Överdos".

    SvaraRadera
  11. @ J.K Nilsson

    Tack för tipset. Vi dysterkvistar måste hålla ihop ;-(

    Jag kommer att beställa boken. Redan titeln väcker min nyfikenhet. Om boken är kass, kommer jag att debitera dig 181 SEK ;-)

    SvaraRadera
  12. Då skickar jag mitt ex....

    J.K Nilsson

    SvaraRadera
  13. Att det är ett paradigmskifte vi står inför där varken EU eller US kan stå som enskilda garanter för fred och utveckling om ett par decennier borde inte vara som en "gubben ur lådan" längre. Dock står sig fortfarande rent ekonomiskt styrkemässigt både EU och US i ett par decennier...sedan går Asien ikapp och det måste vi förhålla oss till. Rent strategiskt kommer det att bli motigt om vi inte kan hålla oss på god kant varav samarbetet inom Europa med gemensam samsyn kommer att bli viktigare än någonsin...vilket land i Asien skulle ta lilla Sverige på allvar...lika stort som en busskö en morgon i Peking.

    Domedagsprofeter finns det gott om och hetsar massan till onödigt lidande; en del farhågor är naturligtvis, med rätta, just en farhåga...men väljer man att se rädslan som en rädsla, vilket många gör, förhindras också möjligheten att anpassa sig och agera. Som att konstatera att båten sjunker men gapar, skriker och fäktas med armarna...eller gör man något åt situationen.

    Alltså...förslag på lösningar utstrålar positivism mer än klagan, rop och skall. Underlåtenhet att handla är mångt värre än med val och brister agera...eller hur det nu sades...

    En ekonomi kommer alltid att existera i någon form och kan ett land som Zimbabwe fortfarande existera trots en raserad ekonomi borde ju tämligen även Sverige klara sig. Tyskland överlevde VK II och kom ut som Europas ekonomiska motor, trots en en havererad infrastruktur...människor överlevde, förverkligade, fortplantade, kände kärlek och sorg och en del kanske till och med kände lycka i nuet...men jag kanske inte kommer att ha råd med en egen Kinesiskt tillverkad hushållsrobot...

    Johan

    SvaraRadera
  14. @ Johan

    I Försvarsmakten har vi samma chefer oavsett "konjunktur", medan man i företagsvärlden mer verkar ha förstått att det är olika sorters chefer som driver företaget i uppgång och i nedgång och konsolidering, chefer som inspirerar eller chefer med hårda nypor som vågar att såga så det känns.

    Anpassning kräver en uppfattning om det rådande läget som är användbar och detta har inte med varken optimism eller pessimism att göra utan om mod att se läget sådant det är. Skall man gasa eller bromsa?

    Inte heller retorik utan innehåll är botemedlet i nuläget, vilket är förklaringen till att Obama gör en så slät figur. Det enda han fick igenom i lånetaksförhandlingarna var att hans egen omvalskampanj inte skulle störas av budget- och lånetaksförhandlingar, utan dessa sköts upp till efter valet. I övrigt - och på de substantiella punkterna - var det republikanernas förslag som antogs, inte minst för att administrationen och demokraterna saknade ett eget förslag att ställa mot motsidans.

    Vad tycker du Johan att vi som skriver och läser på denna blogg skall göra åt finans- och lånekrisen, lånetaket i USA, PIIGS, social nedrustning och sjunkande försvarsanslag i Västvärlden och militär upprustning i omgivningarna? Vad vill du att vi skall göra för att NATO-samarbetet inte skall försvagas eller att USA:s kommande omläggning av den strategiska inriktningen skall lämna Europa därhän. När det gäller svältkatastrofen på Afrikas Horn kan man skänka en slant, men därutöver väldigt lite.

    Lika lite som vi har orsakat de goda tider vi haft hittills, lika lite har vi orsakat eller påverkat den nuvarande krisen. Att göra som i Grekland och gå ut och kasta sten på poliser ser jag inte som ett alternativ. Vi kommer alla att påverkas av krisen men få av oss har någon större möjlighet att påverka lösningen av den pågående och allt djupare krisen.

    Något vi alla kan göra är att - i egenskap av skattebetalare - vara med och betala kalaset.

    Inget av ovanstående har med domedagen att göra. Det är bara det faktiska läget. Man kan välja att se det eller att inte se det, men oavsett vilket man väljer så drabbas människor nu och för lång tid framöver.

    SvaraRadera
  15. Sumatra!
    Mycket intressant diskussion som du för upp gällande chefers egenskaper civilt/militärt.
    Inom flera myndigheter har nu sk chefstester införts (psykopattester) för att eliminera denna typ av chefer.
    Inom flera civila företag rekryterar man och drar nytta av dessa "borderliners". Vad säger att en massa MBL:ande är det som skapar konkurrenskraft mot företag i andra länder där man arbetar 14 timmar per dygn (ok,ett krystat exempel)?
    Whinston Churchill lär ha haft en lindrigare variant av mano-depressivitet (mental sjukdom som innebär kraftigare "humörsperioder", större än vad som är normalt). Detta anses av flera historiker ha räddat Storbrittanien då landets ledare Whinston Churchill var manisk under slaget om Storbrittanien och därför "med en dåres envishet" lyckades entusiasmera Storbrittaniens folk (tror ni att Persson eller Reinfeldt hade passat i denna roll?).
    Vad lär vi oss av detta?
    Mvh
    Merlin

    SvaraRadera
  16. @ Merlin

    Jag håller med dig i din analys, men det var inte så jag menade.

    Olika lägen i ett företag kräver olika sorters chefer och ledarstilar, där varje ledarstil skall vara bra givet rådande läge.

    Ett exempel: En chef gör ett jättejobb och räddar ett företag när det blåser motvind, allt tack vare sin personlighet och sin ledarstil. Sedan vänder det och denne chef byts ut mot en "uppgångschef". Inget konstigt med det och var och en av cheferna har varit bra för företaget. Förr hade vi en företagsledare som gick under beteckningen "företagsdoktorn" och gick från det ena förlustföretaget till det andra och vände utvecklingen. Jag har bara tappat namnet.

    Det blir lätt fel med en entusiasmerande chefstyp som meddelar delar av personalen att de skall permitteras, fast på ett väldigt entusiasmerande sätt.

    För övrigt anser jag att Göran Persson var precis den politiske ledare vi behövde under den förra, rent svenska, krisen. Han hade modet att vidta åtgärder som sved, men som var helt nödvändiga. Det är fortfarande effekterna av Perssons chefsskap som Anders Borg nu får äran av. Tror jag.

    SvaraRadera
  17. Under VK2 fick en hel del civilister och reservofficerare mycket höga positioner inom de olika ländernas försvarsmakter.

    Givetvis så var det för att fylla ut en tunn fredsorganisation. Men till viss del var det också för att ersätta en hel del odugliga skrivbordsgeneraler som kunde allt om reglementen och att fylla i en reseräkning, men som saknade allt vad framåtanda och mod heter för att våga ta egna initiativ i strid.

    Men dessa personer hade kanske heller inte fungerat bra som skrivbordsgeneraler i fred? En Patton som godkänner ens tidrapport i PRIO skulle nog inte fungera något vidare bra (oavsett PRIOS funktion eller icke-funktion). Olika tider kräver olika ledarskap.

    Samma resonemang fick jag en gång höra av Flygvapnets psykologer. En person som togs ut för att bli stridspilot har en helt annan profil än den som ska bli trafikpilot. Han kanske t.o.m. skulle misslyckas på uttagningstesterna till trafikpilot. Initiativförmåga och vilja att ta risker är inget man eftertraktar på t.ex. SAS. Där är det disciplin, samarbetsförmåga och förmåga att härda ut under långa (tråkiga) flygningar över Atlanten som gäller.

    SvaraRadera
  18. Sumatra!
    Vet inte om jag riktigt förstår vad du menar men jag gör ett försök att möta!
    Visst är det så att ett företag genomgår olika faser och att varje fas kräver sin chef. Och det är förhållandevis lätt att vara chef i uppgång. Men vilken chef är "duktigast" - den som minskar förlusten (relativt någon slags budget) från 800 miljoner till 400 miljoner jämfört med chefen som ökar vinsten (relativt budget) från 400 miljoner till 500 miljoner?
    Vidare - vad är det för fel på en chef som kan motivera permitteringar? Är det bättre med en som inte kan det?
    För övrigt tror jag faktiskt inte att det är någon större skillnad mellan ekonomer - oavsett om dessa heter Persson eller Borg. Det är den politiska uppbackningen som gör skillnaden.
    Mvh
    /Merlin

    SvaraRadera
  19. @ Merlin

    Det är alltid svårt att få till det, med det utrymme man har i en kort kommentar, men jag tror att CI fick till det i sin kommentar 23:20.

    Det är nog enklare för en chef att få personalen med sig i ett uppgångsläge än när det bär utför och reduceras i verksamheten. Försvarsmakten är för övrigt ett bra exempel på när chefer "för goda tider" och utveckling sätts att hantera det motsatta läget. Anledningen till att de blivit chefer är väl oftast att de visat driftighet och vilja och förmåga till att utveckla verksamheter, och sedan blir de satta att leda förband med pengabrist och inställd verksamhet och avveckling som huvudsaklig sysselsättning.

    Det går kanske att lura sina chefer, politiker eller allmänheten, men det är svårt att lura sina underställda och därför är det viktigt att leverera budskap som personalen kan relatera till och känner igen. Här har det brustit under lång tid och skillnaden mellan chefens beskrivning av verksamheten och upplevd verklighet har varit för stor.

    Det jag reagerat mot under dessa svåra år är hur varje "katastrof" som drabbat oss, följts av genomgångar med uppmuntrande tillrop von Oben, vilket har ersatt ett öppet och ärligt förhållningssätt till det nya som drabbat. I längden väldigt tröttsamt och väldigt verkningslöst. Det är i denna kontext som alla nya och käcka begrepp tillkommer, vars enda syfte verkar vara att dölja det verkliga tillståndet. Det verkar stört omöjligt att få till en seriös diskussion om Försvarsmaktens tillstånd, kapacitet och förmågor internt. Det samma måste sägas om den politiska nivån, där salvetakten i floskelproduktionen är om möjligt än högre. Det är nog i detta häradet som denna diskussion sluter an till det inlägget handlar om, nämligen frågan om sakernas verkliga tillstånd och vart det barkar hän.

    Jag tror att ovanstående kan vara en delförklaring till varför dessa viktiga diskussioner om läget och utvecklingen bara förs seriöst i bloggosfären. Här kan man hyfsat fritt diskutera med kolleger på ett floskelbefriat sätt. Här ställs de viktiga frågorna om hur bristen på vägbassystem är tänkt att hanteras i ett skarpt läge, luftförsvarets tillstånd, ytstridsförmågan i marinen ställt mot antalet skrov, hur inriktningen mot lättare förband i armén står sig mot en "tung" motståndare, o.s.v. Allt detta har dagens chefer släppt ifrån sig till personalen att "hantera" för det är nämligen ofta besvärande frågeställningar. Här har Wiseman, CI och alla andra gjort ett gott och viktigt arbete med att vara blåslampa i --- på beslutsfattare.

    SvaraRadera
  20. ...jag förstår Sumatras frustration och "trögheten" i ledningsstrukturer och den inbyggda kulturen att tänka och kommunicera "rätt" ideer. Vad gäller tillståndet i FM har jag valt att distansera mig en smula eftersom jag helt enkelt upplevde att jag inte längre mådde bra i den kultur som jag upplevde att jag befann mig i. Det lilla jag kunde påverka i min domän och bubbla var helt enkelt otillräckligt för mitt egna välbefinnande...

    Det är oerhört svårt att få igenom egna ideer när chefer och ledare har egna agendor och intressekonflikter och där man hela tiden skall visa resultat som är i högre skikts intressen och välsmak...en sorts organisatorisk inflation som urholkar värde och trovärdighet inifrån som kommer fram först när det är för sent och inflationskulturen fastrotad. Den organisatoriska inkompetensen visar sig först när organisationen testas fullt ut och det riktiga värdet uppenbarar sig...och då kan det få ödesdigra konsekvenser...

    Så, för att svara på Sumatras fråga om vad man kan göra...

    För egen del har jag börjat lobba för positiva ideer och förslag till familj, vänner och bekanta. En del kollegor har påbörjat sitt arbete att påverka i egenskap av lokal-, landsting-, rikspolitiker och det är först på den nivån som genomslag är möjligt, att ge folkvalda ideer och förslag på förbättringar. Jag upplever det som att folkvalda vill bli kontaktade av medborgare för att själva känna av vilka influenser och strömmar som går.

    Kan man definiera vilka kanaler som leder till respektive politiskt ämnesområde i form av rådgivare,intresseorganisationer och lobbygrupper öppnar sig ett kommunikationsfält till påverkbara grupper, och på så vis föra fram sina ideer och förslag. En åsikt gör sig sällan hörd men om en kör sjunger finns det dem som stannar upp för att lyssna...

    Rom byggdes som bekant inte på en dag.

    Jag har påbörjat min resa med att påverka det jag kan i min närhet med positiva förslag för förbättringar och jag väljer att se lösningar istället för måla rummet i dyster färg...och jag försöker hitta lyckliga stunder i nuet...

    Johan

    SvaraRadera
  21. @ Johan

    Jag kunde inte skrivit det bättre själv. Det är givetvis så många av oss hanterar bristerna i organisationens sätt att vara och verka och så gör även jag. Det är helt enkelt en överlevnadsstrategi för oss som trots allt vill verka inom Försvarsmakten. Någonstans i grunden tror vi ju ändå på vad vi gör och värdet av det.

    Att skrivborden i FM är höj- och sänkbara kan vara bra ur ergonometrisk synpunkt, men att även taket är höj- och sänkbart påverkar, precis som du skriver, välbefinnandet hos oss som är satta att bedriva verksamheten.

    En avgörande faktor tror jag är att Försvarsmakten blivit ett varumärke som skall hanteras som andra varumärken. Att ha gott renommé genom sättet som verksamheten bedrivs på, har historiskt inte utgjort något problem, men nu försöker vi få gott renommé trots sättet som vi bedriver verksamheten på, inklusive alla luftslott och verbala akrobatkonster. Här har den nuvarande informationstjänsten bidragit till den diskrepans mellan dikt och verklighet som jag beskrev i min förra kommentar och som du och många andra också känner av och beskriver. Mer av Spin Doctor-verksamhet, PsyOps och rekrytering än egentlig informationsverksamhet och detta tror jag har fått negativa effekter internt, när samma "information" sedan rinner ner på förbandsnivå och det blir svårt med igenkänningen.

    Sedan tror jag att en överväldigande majoritet gör som du och jag och försöker - inom ramen för det möjliga – att driva och utveckla den egna tjänsten. Att sedan vissa förslag beviljas med avslag får man ta och det skiljer inte mot hur det var förr. Det går fortfarande att känna arbetsglädje lokalt, det är jag övertygad om, för det gör jag själv. Att utvecklingen i den stora omvärlden går på r-v-n har inte med bra uppgifter lokalt och här och nu att göra.

    SvaraRadera