Gästinlägg: Föraningar

Vi lever i spännande tider, om än inte särskilt uppmuntrande. Skeenden som kunde upplevas som både spännande och uppmuntrande under 80- och 90-talet, med Östeuropas frigörelse och annat, har förbytts i spänning men med en medföljande känsla av annalkande katastrofer. Det är när man i ögonblick av reflektion och eftertanke summerar helheten som den rätta glädjen inför framtiden vägrar att infinna sig.

Katastrof är ett ord som, liksom av en tillfällighet, har grekiskt ursprung och det betyder något omstörtande. Vi använder ordet för stora olyckor som inbegriper stora materiella värden eller som skadar eller dödar många människor eller bådadera.

Numera är det ett omfattande arbete att hålla reda på alla militära nedskärning av förband, materielprogram och militära förmågor i Västvärlden och motsvarande upprustningar i övriga världen. Som försvarsmaktsanställd - som varit med ett tag - så känns det som att det börjar bli dags att konvertera till Buddismen, där ju själva lidandet är en del av affärsidén. Det klagas en del på hur Försvarsmakten var förr, men när jag läser den översättning av NATO:s beröm av vår försvarsförmåga som publicerats, så leder tankarna snarare till ”förr” än till ”nu”:

"När det gäller nationellt försvar vidmakthåller Sveriges mark- (inbegripet hemvärnet), marin- och flygstridskrafter, med understöd av Försvarsmaktens organisation för logistik, en betydande kapacitet för ett självständigt och samordnat agerande, utan understöd från andra."

Finansinstitutet Moody säger att villkoren i det senaste räddningspaketet för Grekland på 109 miljarder Euro i realiteten innebär konkurs. En nog så realistisk bedömning är att detta är ett lyckat försök från Tysklands och Frankrikes sida att rädda sina banker och vältra över Svarte Petter på euroländernas skattebetalare.

En lågoddsare är att det slutar med en grekisk konkurs och att landet lämnar både EU och eurosamarbetet. Begreppet Social Oro är en skönmålning av vad som kan följa. Sedan har vi alla de andra länderna som köar fram till stupet med sina ”sunkiga” ekonomier.

Vem kunde ens i sin vildaste fantasi tänka sig att USA skulle komma i närheten av en konkurs eller komma i ekonomiskt beroendeställning till Kina och Mellanösterns olika diktatorer? Nu är det inte längre några fantasier, utan högst upp på agendan, med snart bara timmar kvar till dead line.

Förr hade krigen en början och ett slut, men numera känns det som att bara början finns kvar. Irak, Afghanistan, krigen i Afrika söder om Sahara och nu senast Libyenkriget, krig som det inte går att se något rimligt och bra slut på.

Hur kommer det att gå i oljelandet Nigeria, med pirater och landet delat fifty-fifty mellan kristna och muslimer och med olika rättssystem i olika landsändar, är bara en av många relevanta frågor man kan ställa sig och ha onda aningar kring när man ser sig om i världen.

Pirater och svältkatastrof på Afrikas Horn, inhemsk terrorism och terrorism med internationella kopplingar på hemmaplan, flyktingströmmar snart sagt överallt och på något sätt känns det som att själva naturen börjat ”djävlas”, med tsunamis, vulkanutbrott, jordbävningar o.s.v.

Allt detta - och mer därtill - gör att man undrar hur allt skall sluta. Att extrapolera sig in i framtiden, när man försöker att skapa sig en bild av vad som ligger i korten, har en tendens att bli fel. Just nu pekar dock alltför många kurvor neråt för man inte skall få onda aningar trots detta. Alla vi som tillhör de generationer som aldrig behövt kalkylera med att hamna ofrivilligt i krig, bör kanske fundera kring frågan om huruvida mänskligheten har det värsta framför sig eller bakom sig.

Kanske kommer vår tid att gå till historien som en mellankrigstid, vem vet? Beredda är vi hur som helst inte, vilket bara är ägnat att spä på de onda aningarna. Vår beredskap borde vara bättre inför de eventuella prövningar som framtiden kanske bär i sitt rymliga sköte, prövningar av mångahanda slag.

/Sumatra