Gästinlägg: Sanning eller konsekvens - en betraktelse

Alla ljuger men det gör ingenting, för det är ändå ingen som lyssnar. Så tänker en sann cyniker, men stämmer det verkligen?

SvD:s ekonomijournalist Andreas Cervenka skrev för några veckor sedan en intressant artikel ”Krisens första offer är sanningen”.

”För två veckor sedan gick Internationella Valutafondens chef Christine Lagarde ut och varnade för att Europas banker är illa ute. Minst 200 miljarder euro i nytt kapital behövs för att hejda smittspridningen och det fort, förklarade hon. Det intressanta med IMF-chefens uttalande är att hon fram till i somras var finansminister i Frankrike, ett land som huserar några av Europas sjukaste storbanker. Då lyste hennes alarmistiska varningsrop med sin frånvaro.

Att hon i sin nya roll uppenbarligen bestämt sig för att ta bladet från munnen gjorde de forna EU-kollegorna rasande.

Europeiska centralbankens chef Jean-Claude Trichet och den bankansvarige EU-kommissionären Olli Rehn avfärdade utspelet som gripet ur luften.”

När det handlar om känsliga ekonomiska frågor måste man ljuga, sa Jean-Claude Juncker, Luxemburgs premiärminister, i våras.

”Sanningen är att det illavarslande läget för bankerna varit känt i EU- och finanskretsar under lång tid. Redan i våras konstaterade Nordeas ordförande Björn Wahlroos att det är en offentlig hemlighet att många tyska banker är konkursmässiga.

Anders Borg motiverade sin egen pessimism med att hans täta turer till Bryssel gett honom en lite annan och djupare bild än många andra bedömare av hur situationen ser ut i det europeiska banksystemet.”

Men frågan är om inte Europas ledare lyckas åstadkomma precis det som de försökt undvika. Byråkraternas uttalanden är för länge sedan genomskådade och på marknaden börjar antalet lurade väldigt snabbt sjunka mot noll. Känslan av att något döljs har ökat misstron. Europas finansaktier faller fritt. Oviljan att erkänna problemen har snarast dragit ut på krisförloppet”, skriver Cervenkas.

Så långt - och kanske för långt - Andreas Cervenkas artikel. Den innehåller många tänkvärda sanningar.

Även Europaparlamentet har en sanningssägare som det är både värt och underhållande att lyssna till; Nigel Farage. Hans tal i parlamentet finns i stor myckenhet på YouTube.

Det finns även människor på närmare håll som har en fallenhet för att tala klarspråk så att man förstår.

Valet av en bild av Pinocchio i ingressen, skall inte tolkas som att jag anser att det på den politiska och militära sidan finns några, som likt Pinocchio, har en skalle av trä, men håll med om att det är gott virke i vissa. För visst är det väl så att det finns Jean-Claude Juncker-kopior som talar mot bättre vetande och vars motiv är andra än att vara sanningens ödmjuka tjänare.

Baksidan av myntet är att den trovärdighet man behöver längre fram i livet kanske redan förbrukats. Vem tror fortsättningsvis på något som kommer ut från Europeiska centralbanken eller från kommissionären Olli Rehn. Krisen i Europa är långt ifrån över, så det vore bra om dessa hade haft någon trovärdighet kvar. Den skulle ha behövts. I fortsättningen gäller det som Christine Lagarde och Nigel Farage säger för min del.

Ovanstående kan appliceras på mången företeelse i vår omgivning, men jag överlåter åt läsaren att dra sina egna slutsatser. Kom ihåg att vara rädda om er integritet och trovärdighet. En dag kan dessa båda komma väl till pass.

Osanningar får konsekvenser, för det finns människor som lyssnar. Och minns.

/Sumatra