Ända in i kaklet!

I December 2001 så höll USA och den s.k. Norra Alliansen kniven mot strupen på Talibanerna och Al Qaida. De hade trängts tillbaka av en kombination av afghanska stamkrigare med stöttning av ett par hundra CIA-agenter, gröna baskrar och US Army Rangers som utrustade med mulåsnor, laserpekare, GPS och radio kunde leda insatser med bl.a. B-52. Djupt nere i Tora Boras grottsystem så förberedde sig USama bin Laden och Mulla Omar för den sista striden. Men USA lättade på trycket och viktiga nyckelpersoner i Talibanernas och Al Qaidas ledning kunde fly över gränsen till Pakistan. Stora delar av Talibanregimen fraktades ut ur landet med hjälp av den pakistanska säkerhetstjänsten ISI under den s.k. "Airlift of Evil" operationen. I stället så började USA med president Bush Jr i spetsen att ändra fokus mot Irak.

Resultatet blev det som vi fortfarande lider av. Usama bin Laden mötte sitt öde först 10 år senare. Mulla Omar är fortfarand i frihet och talibanerna ställer till elände som gör att de svenska styrkorna trots politisk vilja om motsatsen bara förstärker sin styrka och omvandlat förbandet från "Provinsial Construction" i lätta Toyota jeepar till dagens skyttekompanier i stridsfordon 90. Någonstans på vägen så missade ISAF syftet med operationen. Men den största orsaken till dagens läge är att man inte gjorde slut på stridigheterna 2001.

I Irak 2003 så gjorde USA många saker rätt. Men man gjorde ett par stora misstag. Man förbjöd Bath-partiet och alla som hade haft samröre med dem förlorade sina arbeten. Därmed så tappade Irak hela sin ledning och kaos, plundring och religionskrig utbröt. Jämför gärna med Tyskland efter VK2 där många nazister fick sitta kvar i ledande poster i kommuner m.m. På så sätt kunde en liten mängd allierad soldater kontrollera ett stort land genom den existerande statsapparaten. Det andra misstaget var att upplösa polis och armé. Därmed fick över 100.000 krigserfarna soldater inget annat att göra än att knyta band med de grupperingar som slogs mot USA.

På grund av detta är USA fortfarande kvar i Irak och man tvingades dessutom till massiva truppförstärkningar i form av "The Surge" 2007 för att över huvud taget få andrum nog att kunna dra sig ur landet med värdigheten i behåll och någon typ av fungerande regim på plats.

Tyvärr så är det ofta så att det vi lär oss av historien är att vi inte lär oss av historien. Inget misstag är stort nog att det inte tåls att upprepa minst två gånger. Händelseutvecklingen i Afghanistan 2001 och Irak 2003 riskerar att upprepa sig i Libyen 2011.

Det enda som skiljer Libyen från Afghanistan och Irak är att genomsnittslibyern är mer bildad än genomsnittsafghanen, men något sämre än genomsnittsirakiern. Annars så är det samma typ av stammentalitet som råder på landsbygden och Khadaffi har likt Saddam Hussein försökt att hålla folket i schack genom att enbart tillsätta personer som han litade på på ledande poster. Det innebär att nu när rebellerna river ner Khadaffis statsapparat så river de också ner det enda som fungerade och höll ihop landet. De rebellstyrkor som "säkrar" Tripoli kommer tyvärr också passa på att ta hämnd på de som stött Khadaffi eller som bara jobbat för Khadaffi.

Khadaffi är på flykt och rebellerna har intagit Tripoli. Segern verkar nära. NATO verkar dock vilja fortsätta insatsen ända in i kaklet. Tyvärr så verkar det som de svenska politikerna darrar på manchetterna.

Statsminister Fredrik Reinfeldt tillhörde de inbjudna. Han konstaterade att den svenska flyginsatsen nu går mot sitt slut.

- Sverige har deltagit i runt 500 flygoperationer. Ett betydande bidrag som har spelat roll. Men vi ser framför oss att detta snart är en avslutad fas, sade han, och tillade att det nu är dags att förbereda nästa fas med mer humanitära insatser.

Humanitära insatser i all ära, men först måste det till stabilitet. De svenska flygspaningsinsatserna har fått mycket beröm och enligt information levererar Sverige 35-40% av spaningsunderlaget (som givetvis ligger som grund för kommande insatser med bombflyg, tro inget annat). Dessutom har flyginsatserna stöd av svenska folket, vilket politikerna borde lyssna på.

Men även om Khadaffi tas till fånga så är inte insatsen över. Det finns massor av vapen som kan hamna i felaktiga händer. Khadaffis legosoldater från de omgivande länderna är på väg hem. Om de tar med sig sina vapen så riskerar konflikten att sprida sig. Det gäller nu för NATO att ta kontroll över gränserna i söder. Spaningsflyg är en mycket viktig del av en sådan operation. De svenska flygplanen bör därför snarast omgruppera till Libyen och operera från något av de erövrad civila flygfälten, t.ex. Misrata. Med lufttankning över säkrade områden i Libyen så kan de nå över hela landet och avspana gränserna för att säkra att inga vapen kommer in eller ut från landet.


Visa större karta Ny bas för "de svenska"?

NATO har lyckats hålla ihop insatsen så här länge (trots att många medlemsländer har risig ekonomi), men ska man kunna rättfärdiga denna typ av insatser så måste den göras klar. Annars så bör NATO inte ens försöka, då det i långa loppet kan vara bättre med en diktator som är inlåst och har kontroll på sina medborgar än ett land som brakar ihop. Även för Sverige så är det upp till bevis. Att skicka iväg ett förband för en enstaka insats bevisar inte så mycket. Om vi däremot ahr viljan och fortsätter insatsen tills dess att den är klar så motiverar vi också att fortsätta med denna typ av insats. Annars så är det bara att dra sig tillbaka hem till Sverige och slicka på såren. Argument som att det blir för dyrt eller att vi kör slut på våra förband är inte tillräckligt bra. Bägge sakerna måste fungera om vi skall kunna hävda att vi har ett insatsberett insatsförsvar. Försvarsmakten har tekniken och personalen, men har våra politiker viljan och pengarna?

DN, SvD