Examensdags!

I många år så har debatten böljt fram och tillbaka om det går att vinna ett krig med enbart luftstridskrafter. Kosovo 1999 för en del förespråkare fram som ett exempel på att det är möjligt. Jag håller dock inte med. Man missar då två faktum. 1 - Det fanns styrkor på marken i form av UCK som bedrev ett markkrig mot serberna och 2 - bombanfallen mot Belgrad fick den serbiska befolkningen att tappa viljan och stödet till sin regerings krigföring. Dessutom krävdes det efter luftkriget en massiv insats av marktrupper för att hålla de bägge sidorna separerade från varandra så att inte våldet skulle blossa upp igen. Samma sak har egentligen inträffat i Libyen. NATO:s luftstridskrafter har stöttat rebellarméns markoffensiv (med viss koordinering av små specialstyrkeförband på marken). Om det kommer att krävas marktrupper i fortsättningen och om den politiska viljan finns att ställa upp med dessa är oklart. Själv så anser jag att det är oklokt att ge sig in med marktrupper, då vi kommer att få det svårt att dra oss ur i framtiden. Alternativet är att fortsätta stödja rebellerna från luften.

Personligen så tror jag på tesen att med luftstridskrafter så kan man inte vinna ett krig, men utan så kommer man att förlora det. Hur är det då med Afghanistan, kanske någon frågar sig? Talibanerna har ju inget flygvapen. Tja, det finns två förklaringar till talibanernas okänslighet för flyganfall. 1 - de saknar strategiska mål, vilket egentligen är den typ av mål som luftstridskrafter är optimerade för. 2 - de slåss med en helt annan tidsskala för sin krigföring. Att nöta ut talibanerna tar tid, vilket ISAF inte längre har. Varje attack riskerar dessutom skador på civila, vilket underlättar talibanernas rekrytering. ISAF vill dra sig ur så fort som möjligt och talibanerna har råd att vänta.

Nu börjar NATO:s generalsekreterare Fogh-Rasmussen tala om att dra sig ur Libyen. Givetvis så beror detta på den dåliga ekonomin i Europa och i USA. De flesta länder har kört slut på sina resurser. I Sverige börjar våra politiker att vackla, så att när NATO nu också börjar fundera på att dra sig ur måste det ses med ett visst mått av lättnad. Om NATO sedan har lyckats med sin insats får framtiden visa. Kanske har en tyrann bara ersatts av en annan? Kanske vi har lyckats med att bryta ner en stabil diktatur och ersatt den med instabil demokrati som förr eller senare faller ihop till ett nytt Somalia?

Det börjar därför bli dags att summera ihop insatsen.

Försvar och säkerhet har i ett inlägg analyserat vad de olika aktörerna vunnit/förlorat på kriget. För Europa som militär allians vid sidan av NATO så har det inte gått så bra.

Generellt sett negativt med undantag för de stater som deltog i Unified Protector. Flera bedömare talar om att EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik dog i samband med upptakten till kriget. Det var dels den tyska oviljan att deltaga liksom den brittiska vägran att låta unionen leda militära operationer istället för NATO som tog mest tull på förtroendet. Det är heller inte EU som organiserar den stora konferensen om Libyen i början av september, utan Frankrike.

De exakta kostnaderna för insatsen är svåra att räkna ut. I den här sammanställningen så redovisas en analys av hur stor del av stridsinsatserna varje land stått för (Sveriges insatser kategoriseras inte som stridsinsats!).

France: 33%, approximately 2,225 strike sorties
US: 16%, 801 strike sorties
Denmark: 11%, dropped 705 bombs
Britain: 10%, 700 strike sorties
Canada: 10%, approximately 324 strike sorties
Italy: 10%
Norway: 10%, 596 strike sorties
Belgium: 8th ally participating in combat missions, no public data available on number of strike sorties

Om man räknar med en medelläng på varje insats på 6 timmar och 100.000 kr per flygtimme så får man en grov uppskattning om flygtidskostnaden. Varje bomb ligger sedan på 250.000 - ca 5.000.000 beroende på typ. Men då får man bara med själva attackflygplanen. Man missar helt alla stödflygplan som AWACS, lufttankning m.m. och hela lednings och underhållsorganisationen. För att inte tala om de inledande anfallen med Tomahawk, Storm Shadow och B-2.

Oavsett om de av vissa analytiker klassas som stridsuppdrag eller inte så har de spaningsinsatser som Sverige genomfört haft två positiva effekter:

1 - De svenska spaningsbilderna möjliggör bättre analys av framtida mål och att utvärdera effekten av ett anfall. Rätt mål ska bekämpas och ett mål som är utslaget ska inte bekämpas igen. Detta innebär att effekten av de övriga NATO-styrkornas markanfall höjts. Tyvärr så innebär den tid det tar från målet till dess att bilderna finns hos en anfallande besättning att spaningsinsatserna gör bäst verkan mot stationära mål. Rörliga mål kräver att spaningsflygplanet leder det anfallande flygplanet direkt med laserutpekare eller datalänk, något som de svenska politikerna inte har varit särskilt sugna på. Frågan vilken påverkan detta ger på risken för skada på tredje man? Gamla spaningsdata måste trots allt öka risken för att fel mål bekämpas?

2 - Genom att Sverige bidrar med spaningsresurser så kan de andra ländernas flygplan fokusera på markanfallen. Detta innebär att Sverige indirekt förstärker markattackförmågan. Tyskland gjorde samma sak när man förstärkte AWACS-besättningarna över Afghanistan så att överiga NATO kunde fokusera på Libyen.

Vilka erfarenheter har NATO då dragit av insatsen i Libyen? Lyssna på den här intervjun av generallöjtnant Friedrich W Ploeger, Deputy Commander NATO Allied Air Command ACC.

- Hotet från det libyska flygvapnet var borta redan innan NATO-operationen drog igång. Flygvapnet slogs ut redan under den fransk/engelsk/amerikanska insatsen "Odyssey Dawn". Behovet av rena jaktflygplan var därför lågt. Vilket också bl.a. kan ses av det svenska förbandets fokus på spaningsuppdrag.

- Khadaffis soldater anpassade sig till lufthotet och använde en taktik som liknade rebellernas, vilket gjorde dem mycket svåra att skilja åt från luften och därmed också att slå ut. I stället för stridsvagnar så använde man Toyota jeepar med tunga kulsprutor och granatkastare på flaken. De tog av sig sina uniformer och slogs i civila kläder. Detta innebar också att NATO blev tvungen att anstränga sig för att minimera skador på civilbefolkningen (vilket är en av orsakerna till att man satte in markförband, trots att FN-resolutionen egentligen inte medgav detta). FAC/TAC utbildningen har varit omfattande och lett till att de andelen av de civila förlusterna orsakade av NATO har varit lägre i Libyen än i något annat krig.

- NATO saknar en hel del förmågor. Lufttankning, ISTAR, UAV och vapen med låg verkan för att minimera skada på tredje person (collateral damage). Detta gör att NATO är beroende av USA vid insatser.

- Det krävs en stor organisation för att leda en liknande insats. I början var NATO:s ledningsenheter underbemannade, men de förstärktes i juni.

- UAV ersätter inte flyg utan kompletterar med uthållighet i uppdrag som är "dirty, dull & dangerous". Men bara om de opererar i ett luftrum där det saknas hot. Vad som sker i framtiden är svårt att avgöra, men det måste styras av behov. UAV:er för att upptäcka IED eller för att störa kommunikation?

En intressant fråga som journalisten ställer mot slutet är hur framtiden ser ut med länder som minskar på storleken på sina flygvapen, där det dyker upp enskilda flygplanstyper som ska klara av allt och mer och mer av uppdragen läggs på UAV:er?

Svaret blir att det är en svår balans mellan vad som behövs och vad finansministrarna i de olika länderna har råd med. Nedgången i antal flygplan behöver trots allt inte betyda nedgång i förmåga. (Här håller jag inte helt med, då färre antal flygplan trots allt innebär att man förlorar uthållighet, då ett flygplan inte kan göra två saker samtidigt som t.ex. utföra en insats och samtidigt träna piloter inför nästa).

NATO börjar se ett nytt stadie i sin utveckling. Från att ha varit en allians "by necessity" under Kalla Kriget via en allians "by choice" så är man återigen en allians "by necessity", fast denna gång beroende på vacklande ekonomi snarare än en yttre hotbild. Det är helt enkelt för dyrt för många medlemsländer att behålla sina sjö- och luftstridskrafter på samma nivå som tidigare. NATO:s medlemsländer kommer därför i framtiden troligtvis att specialiseras inom olika roller och förmågor. Det enda som hindrar denna utveckling är medlemsländernas rädsla för att bli lämnad ensam i framtiden och då helt sakna vissa förmågor. Men kanske den sviktande ekonomin kan överkomma denna rädsla?

Många konspirationsteoretiker anser att krigen i Libyen, Irak och Afghanistan har sin grund i behovet av att kontrollera oljan. Jag anser att detta behov är sekundärt. Kostnaderna för insatserna innebär att det tar många år innan eventuella oljevinster kommer att täcka dessa. Nej, det mest troliga argumentet för varför NATO gör dessa typer av insatser är för att rättfärdiga sin egen existens.

Dags för betygsutdelning efter denna insats. Frågan är om resultatet blev G eller IG? Betyget VG eller MVG kan inte delas ut då insatsen snarast pekat på bristerna än på möjligheterna med Europas försvarsmakt under internationella insatser.