Helt enligt plan, eller?

Hur kommer Afghanistan att fungera efter det att ISAF och USA drar sig ur? Ja, det är nog bara att titta på Irak och räkna med en faktor 10 på allt elände som händer där. Irak var trots allt en fungerande stat innan USA invaderade. Man få säga vad man vill om Saddam Hussein, men han var en faktor som höll ihop ett land som precis som så många andra länder i regionen bara är linjer på en karta och ett arv efter kolonialismen. Afghanistan har i stort sett aldrig varit en stat och det är mer än trettio år sedan det fanns en centralmakt värd namnet. Med tanke på att medellivslängden i Afghanistan ligger strax över 44 år så finns det inte många afghaner som har ett minne av Afghanistan innan 1979 års revolution och sovjetiska invasion.

Den senaste attacken på svenska soldater av "allierade" visar på hur katotiskt landet är. Vem är vän med vem?

Tolgfors stöttar CIP-milisen och jag håller faktiskt för en gångs skull med honom.

Satsningen omfattar 1500 afghanska män i Norra Afghanistan som för 150 dollar i månaden ska bistå de Nato-ledda styrkorna i norr i kampen mot talibanerna.

Men projektet har mött kritik. Människorättsorganisationen Human Rights Watch har larmat om övergrepp begångna av miliser – som varken är poliser eller militärer – på lokalbefolkningen.

Och Svenska Afghanistan-kommittén påtalar risken för att Cip-vakterna i framtiden kan komma att byta sida. Då de internationella styrkorna lämnar landet 2014 kan där finnas fler skjutkunniga män – i värsta fall utrustade med vapen – än någonsin tidigare.

Vad Tolgfors glömmer att säga är dock att detta går helt emot EU:s officiella mål att hjälpa till och bygga upp en afghansk stat. President Karzai är livrädd för en beväpnad milis och detta med all rätt. Det kommer att öka autonomiteten i regionerna. Det kommer att stärka de lokala krigsherrarnas makt. Det kommer att öka risken för ett inbördeskrig den dag ISAF lämnar landet.

Jag har i ett flertal tidigare inlägg lyft fram fördelarna med en lokal milis. För att kunna lämna Afghanistan i ett någorlunda bra skick måste vi kunna garantera säkerheten på landsbygden. ANA/ANP kommer inte att hinna byggas upp tillräckligt för detta. Då är det bättre att bygga upp den stamkultur som alltid har funnits. En lokal milis för skyddet, byäldste som leder stammöten (Jirga) och kanske tyvärr också lokala Shariadomstolar för rättssäkerheten. Att talibanerna en gång i tiden kom till makten berodde på att de just bidrog med denna säkerhet, något som de centrala ledarna inte lyckades göra under inbördeskrigen efter att Sovjetunionen lämnade landet. Genom att bygga upp de byäldstes maktposition så kommer de unga att tappa en del av den makt som de idag får genom att stötta talibanerna.

Fördelen med CIP är att de inte gillar talibanerna och känslorna är ömsesidiga.

När jag kommer in på den torra gårdsplanen i distriktet Char Bolak i norra Afghanistan, där svenska soldater har säkerhetsansvaret, möts jag av en stor grupp afghanska män med raketgevär och kalasjnikov.

- Sex av mina män har dött och flera har fått sina fötter avskurna. För åtta dagar sedan hällde talibanerna bensin i munnen på en av oss och tände eld på honom. Klart vi har vapen, säger kommendant Lal Mohammad.

Gruppen har funnits i 13 månader då de bildade en så kallad arbaki, en beskrivning som används på löst sammansatta beväpnade grupper som ofta beskrivs som en maffiarörelse med starka band till ömsom krigsherrar, ömsom talibaner.

Allt enligt principen att "min fiendes fiende är min vän". Men det är inga duvungar vi allierar oss med.

Den svenska försvarsmakten beskriver CIP som en lokal grupp som ska skydda sin egen by och rapportera till polisen om något sker. Vid rekryteringen har de fått en armbindel och en visselpipa men ingen träning eller vapen. Ändå har alla vapen och dessutom bär flera av dem polisuniform, trots att de inte är registrerade som poliser. I själva verket är CIP bara ett annat ord för milis. På den svenska basen är frågan känslig och inte alla är bekväma med att vara involverade.

- CIP är en rysare och ungefär som att Stockholmspolisen skulle anlita och betala Hells Angels för att hålla ordning i Rinkeby utan att ställa några frågor om hur de går till väga, säger en svensk soldat med insyn i projektet.

David Kilcullen beskriver i sin bok "The accidental guerilla" två händelser som får anses som typiska för det afghanska krigarsamhället.

- Efter att talibanerna förlorade slaget om Kabul 2001 så bytte många av soldaterna sida och välkomnades med öppna armar av den Norra Alliansen. I Afghanistan så stödjer man den som är stark och det är accepterat att man då och då byter sida till den som för tillfället har makten. Frågan är hur afghanerna ser på västvärlden. Ser de oss som mäktiga nog att styra landet? Ser de oss som uthålliga nog att bekämpa talibanerna så läge som det behövs? Jag skulle vilja hävda att tidslinjalen 2014 som numera är 2013 tydligt visar för lokalbefolkningen att vi kommer att lämna landet och då gäller det att stödja den som kommer att vara starkast när ISAF inte finns kvar. Är det Karzai eller är det talibanerna? Jag tror att Karzais enda chans kommer att vara att förhandla med talibanerna, något som enligt rykten redan pågår med USA:s hjälp. ISAF väljer i deta läge att blunda.

- Efter en eldstrid där lokala stammedlemmar beskjutit amerikanska soldater så frågade Kilcullen varför stammen deltog i striden. Svaret blev "det pågick en strid och hedern krävde att de deltog. Men de kunde inte välja sida med utlänningarna". Här har vi också svaret på hur "the accidental guerilla" uppstår. Mycket av det motstånd vi ser i Afghanistan kommer inte från Al Qaida eller från talibanerna, utan från lokala stammar som följer de traditioner som funnits i många hundratals år.

Engelsmännen och ryssarna och innan dem mongoler, Alexander den stora, turkar m.m. har alla fått inse att frånvaron av en centralmakt gör Afghanistan oerhört enkelt att invadera, men också oerhört svårt att härska över. Alexander den store kallade regionen för "de tusen språkens land". Detta då varje dal var ett eget rike med en lokal härskare, eget språk och egen tolkning av religionen.

Genom att nyttja denna struktur i form av byäldste och stammilis så kan vi få lokalbefolkningen att skydda sig själva. Men sedan måste vi snabbt lämna landet då det knappast kommer att uttrycka sin stora tacksamhet för vår närvaro. Tvärt om kommer förlängd närvaro bara att ge dem någon att slåss emot och talibanerna en symbol att ena grupper i kampen mot inkräktarna.

Men EU:s plan om en centralregering med lagar, polis m.m. är nog tyvärr bara att glömma för ett antal år framöver. Det bästa vi kan hoppas på är att landet sakta men säkert bygger upp ekonomiska förbindelser med omgivande länder. Turkiet, Iran och Pakistan har helt klart intressen att försvara i regionen. Men detta kanske är den nya planen, eller? Även de bästa planer brukar efter stridens inledning få justeras efter verkligheten.

SvD