KFÖ, FVÖ och FMÖ

Med det nya "insatta insatsförsvaret" så krävs det massor av träning för att alla insatsberedda insatsförband ska hålla skärpan uppe och klara av sina beredskapstider. Det talas om KFÖ - Krigsförbandsövningar för att våra kontraktuerade deltidstjänstgörande GSS ska få träna likt de repövningar för värnpliktiga som ekonomin förr aldrig tillät. Våra soldater deltar i den ena internationella NATO-övningen efter den andra. Flygvapnet har börjat vakna och genomförde förra året den andra FVÖ - Flygvapenövningen efter många års uppehåll. Även samövningen mellan Luftvärnet och Flygvapnet i form av FOCUS har återuppstått (även om 750 personer inblandade 2010 är ljusår från övningens omfattning för 15 år sedan). Beredskapsövningarna Dagny har pekat på stora brister i samarbetet med civilförsvaret och att transportera trupp till Öland och Gotland, men det är ändå ett steg framåt att de genomförs.

Men det jag saknar är en riktig gammaldags hederlig FMÖ - Försvarsmaktsövning. Som dåvarande ÖB sade redan 1980. "FMÖ syftar till att öva förband från flera försvars­grenar i olika planlagda operationer. Övningarna skall främst möjliggöra samverkan mellan deltagande förband."

Under 1950-talet och början av 60-talet genomför­des ett antal stora s k "manöv­rar" i Sverige. Under 60-talets senare del (1966) omorganisera­des ledningsorganisationen till bl a nuvarande regionala modell med militärbefälhavare och militärom­rådesstab med ett totalansvar för freds- och krigsverksamhet inom resp område, t ex Östra militär­området.

Övningarna kom av många skäl att under 70-talet bli mer "regionala" och av mindre om­fattning. I flera fall övade för­svarsgrenarna var för sig och p g a olika utbildningsrytmer vid olika tidpunkter.

Försvarets uttunnade ekonomi under 70-talet medförde krav på en mycket stark prioritering av verksamheten. Att samla förband från olika delar av landet är dyrt. Därför blev det glest mellan rik­tigt stora övningar under 70-talet.

ÖB skrev dock i sin program­plan 83-88 för det militära för­svaret att en försvarsmaktsöv­ning (=FMÖ) skall genomföras årligen enl särskilda direktiv. Den ökade spänningen i vår omvärld motiverade bl a detta.

Den sista "riktiga" FMÖ:n som genomfördes var "Orkan" 1993. Det var den tionde i ordningen. FHT - Försvarets Historiska Telesamling har en hel del intressant att läsa på sin hemsida. Bl.a. har man lagt ut hela årgångar av Flygvapennytt. Nr 1 1994 hade en lång artikel om just "Orkan". Någon som har denna film tillgänglig?

Jag missade helt "Orkan", då jag började läsa på högskolan just den hösten. Men året innan var jag med på förträningen i form av Flygvapenövningen "Samverkan 92". Mitt minne var att det blåste kraftiga vindar under större delar av den vecka som övningen pågick, så namnet "Orkan" på FMÖ:n året efter var nog rätt så passande.

Som ung fänrik så fick man nästan alltid nattskiftet, d.v.s. att gå på runt 22.00 och jobba fram till 12.00 dagen efter. Mörker var alltid en stor utmaning. Bara en sådan sak som att hitta ut till flygplanet på en flygbas där man iakttar ljud- och ljusdisciplin är en utmaning. För spaningens del så innebar mörkeruppdrag oftast havsspaning med radar. Det gjorde man enskilt då mörkerförmågan med SF 37 var rudimentär. Man var tvungen att komma mycket nära målet för att värmekameran eller mörkerspaningskapslarna skulle fungera och i ett skarpt läge hade det varit rena självmordsuppdraget.

Först lite om det allmänna upplägget. En fredsdivision spaning delades upp i två krigsdivisioner. Vanligtvis placerade på två olika baser. Den bas jag höll till på mest var Byholma, men i detta fall så gick övningen (om jag inte minns helt fel) från Kostabasen.

Uppdraget fick spaningen från E1 i form av en Företagsorder. (Numera heter det enligt internationell standard ATO - Air Task Order). Där stod det när uppdraget skulle genomföras, vilket mål man hade, vilken spaningsuppgift man hade (vanligtvis LOK - Lokalisera eller IDA - Identifiera), hur det skulle rapporteras (snabbrapport i luften via radio var bra, men röjde flygplanets position), utflygningsrutter genom eget luftvärnsområde, eventuell snabbtankning på bas närmare operationsområdet och beväpning. För en SH 37 var det inte mycket att välja på, standardutrustningen var alltid en KB - remsor/facklor, en KA/U22 - elektronisk störning, en SKA 24D avståndskamera (oanvändbar i mörker), en Rb24 Sidewinder och en XT - Extratank med bränsle.

När vi kom till bascentralen eller var vi nu höll till så fick vi alltid en gemensam lägesgenomgång. Meteorologen drog vädret, klargöringschefen statusen på flygplanen, trafikledaren drog läget på basen och taxivägar. Då en flygbas i krig är fylld med hundratals fordon och 1000-tals personer så är risken för krock stor, särskilt i mörker (då har jag inte räknat in en och annan förvirrad älg).

I vårt planeringsrum hade vi en stor planeringskarta i 500.000 del över hela operationsområdet med viktiga detaljer inritade. Vanligtvis brukade övningsområdet krympa allt eftersom det dök upp bullerklagomål. På natten flög vi inte lågt, men folk sover och buller sprids mycket bättre när det är tyst och kallt. Dagteamet fick desto mer bullerklagomål då de sysslade med "spaningsjakt" som förberedelse för AJS 37 modifieringen som var på gång.

Den som för tillfället var chef gick igenom uppdraget och gav mig de uppgifter som jag behövde för att planera mitt uppdrag mer i detalj. Av UND-personalen så fick jag en genomgång av det aktuella läget i övningen. Var jag hade fientliga styrkor och vilket lufthot jag kunde vänta mig. För mig som spaningspilot så var det framför allt det fartygsburna luftvärnet jag var oroad över. De har bra möjligheter att bekämpa i alla riktningar och det gäller att hålla sig utanför max skjutavstånd.

Jag satte mig ner framför vår helt nya datoriserade planeringsutrustning kallad FASA - Företags Analys Spaning Attack. Där kunde jag få upp detaljerade kartor och foton över målområden. Jag kunde också utvärdera olika flyghöjder och rutter för att se om jag blev upptäckt av radarbevakning eller riskerade att bli bekämpad av fientligt luftvärn. Jag lade in mina brytpunkter och eventuell bränslereserv vid landning. Vid mörker så hade vi alltid en alternativ bas för landning. Därefter så skrev jag ut ett brytpunktsprotokoll med koordinater som jag sedan skulle knappa in manuellt i flygplanets dator. (Det var först med AJS37 modifieringen som den s.k. "datastaven" kom som medgav att piloten fick med sig alla data elektroniskt till flygplanet.)

När den digitala planeringen var klar så gick jag över till den analoga. Som spaningspilot hade man alltid ett par kartor med sig "utifall att". Oftast var det en 500.000 del med uppdraget inritat på. En 1.000.000 del med alternativa baser på. Samt en s.k. radarkarta där jag kunde rita in det område som jag skulle övervaka med radarn på samt eventuella intressanta mål. Allt var bra att ha som reserv utifall något elektroniskt brakade ihop. Annars skulle hela spaningspasset vara misslyckat och någon skulle tvingas göra om det.

När jag hade hela planeringen klar så visade jag den för beslutande chef som gav mig BOF - beslut om Flygnings genomförande.

I luften gällde det att dokumentera allt man sett. Vissa piloter ritade ner information på kartan med de 5-7 S:en, stund, ställe, styrka, slag, sammansättning, sysselsättning och symbol. Jag brukade prata på talbandspelaren som man dels kunde starta manuellt och som dels startade varje gång man aktiverade kamerorna.

När uppdraget var genomfört så möttes jag av klargöringstroppen och kamerabilen där en undassistent plundrade flygplanets kameror. Därefter var det transport till undvagnarna för genomgång av vad jag sett under uppdraget. Så fort film från kameror och radar var framkallad så satte man sig ner med en undassistent och försökte skriva ner det man sett under uppdraget.

Jag kommer ihåg tre uppdrag under övningen.

- Radiotyst. Ett av mina uppdrag skulle genomföras radiotyst. Det innebar att jag fick hela mitt färdtillstånd via slingan, d.v.s. en trådförbindelse som gick från flygplanet in till KC - Kommandocentralen och sedan vidare till stridsledningen. Uppdraget var en tidig morgon, så jag taxade ut och följde en trafikledarassist på motorcykel som visade vägen till banan. Spaningsflygplanen stod vanligtvis långt från själva fältet så det var ett par kilometers taxning. Vid ett tillfälle passerade vi en telefonledning som gick lågt över vägen, men jag fick helt enkelt lita på att någon hade mätt höjden så att en 37:a med dess höga fena kom under utan att riva ner ledningen. Det gick bra, men särskilt många centimeters marginal var det inte.

Sedan var det bara att ställa upp och gå igenom de sista punkterna på checklistan för att sedan tända Zon 3 på efterbrännkammaren och accelerera utmed banan. Att starta i tidigt gryningsljus är en upplevelse. Själva uppdraget var ren rutin, men det dröjde inte mer än 45 minuter innan stridsledarna började bli nervösa och ropade efter mig. Då jag hade planerat att flyga radiotyst så svarade jag inte på en gång. Det krävdes ett par tre anrop från STRIL innan de fick ett buttert svar från mig där jag vänligt men bestämt bad dem hålla radiodisciplinen om det inte var något akut.

- Blåsig landning. Under övningen så blåste det upp. Vindstyrkorna över hav överskred med god marginal 50 kilometer i timmen och därför ställdes stora delar av övningen. Att hoppa i fallskärm i mer än 50 km/h vind är ingen angenäm upplevelse och flygräddningen får problem att hitta dig när du sitter i en liten livbåt på ett stormande hav. De enda som flög den natten var spaningen. Vi kunde ligga över land och med radar spana av över Östersjön. Vi körde ett antal uppdrag och lämnade över koordinaterna på intressanta mål radio till nästa flygplan som skulle bevaka havet. Blåsten ställde dock till vissa problem med inmätningsnogranheten. Vi upptäckte efter ett tag att ett av de tydligaste ekona som vi mätt in med ett par knops fart åt olika håll i själva verket var ön Blå Jungfrun väster om Öland. Men med tanke på att det enligt legenden ska vimla av häxor där så kanske ön rör på sig stormiga nätter.

För min del kom den intressantaste delen av uppdraget när jag skulle in och landa. Banan låg i nord/sydlig riktning. När jag kom in på 500 meters höjd så mätte jag 270 grader och 99 km/h vind med min doppler! Viggen hade en maxgräns på 55 km/h i sida. Flygledaren angav dock att vinden var maximalt 55 km/h i byarna i rak sida. Till råga på allt fungerade inte inflygningsljusen. Första insvängen slutade med en rejäl päronsväng. Jag hade i mörkret totalt missbedömt den upphållning som krävdes i vinden. Andra försöket var mycket svettigt. Då vinden var kraftig så var presentationen i min HUD - Head Up Display fullt utstyrd i sida. Jag fick därför sikta en smula bredvid banan för att få tillräcklig upphållning. Det blev en mycket markant sättning och sedan snabbt ned med nosen för att kunna hålla riktningen. Man inser naturens krafter då inte ens en 16 tons Viggen inte har mycket att säga till om när det blåser.

- Spridning. Övningsledningen hade säkerligen tråkigt, då det dåliga vädret inte gav möjlighet till många övningar. Det är i dessa lägen som det alltid dyker det upp ett s.k. "spelkort" i en övning. I vårt fall så blev det en utrymning av basen då den var nära att intas av lede fi. Lösningen i detta fall är spridning, d.v.s. att skicka iväg alla flygplan och låta de få ledning till första bästa bas som kan ta emot och klargöra. Jag hamnade på Rådabasen i närheten av F7. På marken så fick jag taxa i vad jag tyckte var närmare 30 minuter och sedan kupera motorn någonstans ute på "Schlätta". Jag klev ur och tittade mig omkring och hade inte en aning om var jag befann mig. Jag stod inte på en klargöringsplats, utan mitt på en väg mellan två åkrar. Men inte mycket att göra än att kliva ur och vänta på att en bil skulle komma och hämta upp mig för transport till flygbaracken som var inrymd i något litet klubbhus där jag fick en varm kopp kaffe i näven.

Liten FMÖ-kavalkad, eller kanske en "Best of"! Totalt blev det 10 stycken FMÖ genomförda. Övningarna sträckte sig oftast över två veckor. I de fall som datumen nedan är kortare än så så rör det sig enbart om den del av övningen när det fanns flyg i luften. Då det krävs tid för arméförbanden att mobiliseras så är det inte effektivt att flyga under hela övningen.

1993 - "Orkan". September 93. Totalt deltog i övningen ca 20.000 man varav ca 3.000 man ur Flygvap­net. Samtliga Flygvapnets staber, flottiljer och skolor bidrog med personal till FMÖ 93. Personalen deltog antingen i krigsförbanden eller övningsledningen. Repetitionsutbildning genomfördes av basförbanden vid Hässlö, Sträng­näs och Tullinge samt av vissa led­nings- och sambandsförband. Fem jaktflygdivisioner (varav en Draken-division), en attackflygdivision, två attackflyggrupper, en lätt attack­flygdivision, två spaningsflygdivisio­ner, två flygräddningsgrupper och fyra transportflygdivisioner deltog. Dessut­om deltog civila Boeing 737 och SAAB 340. Totalt genomförde A- och B-sidan 2828 flygplansföretag. Dessa genere­rade minst samma antal klargöringar och ett antal service-åtgärder. Uppgif­ter som löstes av klargörings- och ser­viceförbanden. Flygtrafikledningen hade att hante­ra de 2828 flygplansföretagen i sam­band med start- och landning. Strilorganisationen genom ett stort antal ledningsuppdrag, ofta under svåra förhållanden med störning och många samtidigt inblandade flygplan. Huvuddelen av jaktstarterna resul­terade i kontakt med angriparens flyg. Attackflygförbandens skarpskjut­ningar genomfördes med gott resultat. 99,5 procent av beordrade spa­nings- och transportflygföretag löstes.

1991 - "Nordanvind". 8-18 mars 91. Totalt deltog i övningen ca 20 000 man, varav ca 3 000 ur flygvapnet. P g a att jaktviggen var belagd med tillfälligt flygstopp omplanerades öv­ningen i ett relativt sent läge. JA 37 utgick ur övningen. F 10:s Drakenförband kom att utgöra huvudkompo­nenten i jaktförsvaret. F 13:s spanings­division övergick från anfallssidan till försvarssidan och med huvuduppgift jaktförsvar! Omplaneringen av övningen ge­nomfördes på "rekordtid" - mindre än fyra veckor före övningsstart. Ett tyd­ligt bevis på flygvapnets flexibilitet. Detta visar också på vikten av att ha olika system i drift. Om något system drabbas av fel så kan man använda det andra. Se t.ex. Storbritanniens Eurofighter och F-35, men framför allt USA:s många olika typer av flygplan. De är inte specialiserade på en uppgift, utan kan användas som komplement till varandra. T.ex. så tar F-16 över jaktförsvaret när F-22 drabbas av syrgasproblem. Dock så kostar denna förmåga oerhörda summor och är knappas möjligt för någon av de mindre aktörerna.

1990 ? Någon som har koll på vad den 8:e FMÖ:n kallades och när den hölls?

1989 - "Sydfront". 5-17 september 89. "Sydfront 89" var resursmässigt en av de största av genomförda FMÖ. För FV:s del var dock "Väst 86" större såväl avseende resurser som tillämpat övningsområde. Ca 30 000 personer deltog i övningen med drygt 3 000 hjulfordon, 225 bandfordon, ett 60-tal båtar och fartyg samt omkring 125 flygplan och helikoptrar. Ur FV deltog C El, C Se S och C Se M med staber, C Se M i begränsad omfatt­ning. Deltog gjorde också två strilbataljo­ner, ett flertal basbataljoner (varav två i huvudsak krigsorganiserade) samt alla flygförbandstyper. Totalt involverades cirka 4000 personer ur FV.

1987 NN - "Mitt Sverige". Detta år infördes parallellt begreppet TFÖ - Totalförsvarsövning. TFÖ 87 var resurs­mässigt inte någon av de större övningar­na i FMÖ-serien. Cirka 15.000 personer deltog med 3.000 fordon, ett 30-tal fartyg och båtar samt 100 flygplan och helikopt­rar. Till detta kommer 2.000-3.000 civila samt personal ur frivilligorganisationerna. Ur FV deltog bl a C El, C SeNN, C Se­ ÖN med staber, en strilbataljon, ett flertal basbataljoner varav två i huvudsak krigs­organiserade. Deltog gjorde också alla flygförbandstyper samt civila transport­ flygplan - DC-9 och F28 - för sjuktrans­porter. 1987, för bara 14 år sedan så sade vi att fler än 18.000 inblandade i en övning inte var "någon av de större"...

1986 V - "Väst". 27 september - 1 oktober 86.Bl a deltog C El, C SeS, C SeM med sta­ber, fem strilbataljoner, 14 luftbevakningskompanier, ett flertal basbataljoner var­av två i huvudsak fullt krigsorganiserade samt huvuddelen av FV:s flygförband med ca 150 flygplan. Mer än 4 000 kvinnor och män, varav 25 proc frivilligpersonal, har bidragit till att strilfunktionen på ett förtjänstfullt sätt löst sina uppgifter. Numera är optiska luftbevakningen nedlagd, men denna FMÖ visar med all tydlighet på vikten av frivilligorganisationerna i invasionsförsvaret. Då Försvarsmakten idag fokuserar på internationella insatser så blir vikten av liknande övningar för att samölva med bl.a. Hemvärnet allt större.

1985 B - "Västgräns". 19-27 februari 85. För att representera angriparen både för arme- och flygvapenförband verkade en di­vision J 32E och en grupp AJ 37 från F7/Såtenås. Uppgifterna bestod bl a av bakgrunds- och medstörning under attack- och bombuppdrag. Störning är en uppgift som försvunnit från Flygvapnet. Numera hyr man in den förmågan. Dock så är det en resurs som är mycket efterfrågad internationellt. I t.ex. Libyen hade störning varit en förmåga som vi hade kunnat erbjuda till den initiala bekämpningsfasen.

1983 Ö - "Ostkust". 26 september - 5 oktober 83. Cirka 20 000 man deltog i öv­ningen, varav ca 2 000 från FV. Detta utgjorde givetvis endast en mindre del av MB O:s totala re­surser. C E1 genomförde en eskader­övning under samma tid som OSTKUST pågick. Övningarna var till större delen integrerade. Närmare 2000 personer bevittnade bomb- och skjutdemonstrationen på Tofta skjutfält/Gotland. Därav var 35 utländska journalister. Under övningen provades bildfax med mycket gott resultat Tekniken har med andra ord gått framåt! Även etermedierna och riks­press hade en viss uppföljning. Men det tycks som om avståndet till händelsernas centrum avse­värt minskade förståelsen för vad Ostkust-övningen egentligen var uttryck för. Eller vad skall man t ex tro när en morgontidnings ledning låter rubriksättarens "Låtsaskrig" få komma i tryck? Detta värdenedsättande uttryck är en skymf mot alla de som un­der mer än ett år planlagt övning­en med insats av mycken övertid och de som dag och natt tränade sig att på bästa sätt försvara Sveriges territorium. Det handlar inte bara om trovärdighet utåt sett, utan lika mycket om trovärdighet inåt inför uppdragsgivarna regering och riksdag.

1982 S - "Sydfront". 25-29 september 82. På en annan bas har utbygg­nad till Bas 90 påbörjats. I områ­det kring den typ av start- och landningbana som vi har i da­gens bassystem byggs ett flertal s k vägbas 90. Dessa byggs så långt möjligt på befintliga vägar. Detta är tillräckligt för flygplan 37 Viggen och för 90-talets kom­mande flygplan JAS 39. Till­gång till många rullbanor, ett va­rierat utnyttjande av dessa och det stora antalet klargöringsplat­ser, ökar avsevärt vår uthållighet. 1982 var BAS-90 helt nytt. Idag är det mer eller mindre borta.

1982 ÖN - "Norrsken". 6-9 mars 82. Totalt deltog av flygande förband 21 divisioner, två helikoptergrupper och en sambandsflyggrupp. För första gången i en större övning genomfördes trupptransporter också med Tp 84. "Hercules" transporterade ca 7.400 man. Total flygsträcka = 4 varv runt vårt jordklot!

ÖB hade lagt fram tankar om en liknande övningsserie redan 1980, men de startade först 1982. Vad var det egentligen som hände där emellan som fick politikerna att öppna på plånboken så att Försvarsmakten till slut fick öva? Kan det vara en viss rysk ubåts felnavigering 1981? Det krävs med andra ord en rejäl tankeställare för svenska politiker innan man börjar hosta fram pengar för övning. Efter ett par år så infinner sig tryggheten igen. Där har vi varit ett tag. Undrar vilket utfall på lackmustestet det ska krävas nästa gång?

Jag säger inte att det var bättre förr, men det fanns i varje fall en viss konsekvens i det man gjorde. Hotbilden låg som grund för övningar. När det saknades pengar så anmälde man att det uppstod förmågebrister. Man omfördelade inte så att det uppstod "balans i budgeten"!

Läs mer om "Orkan" hos Hans J.

Några intressanta diskussioner att fördjupa sig i: SoldF om FMÖ "Nordanvind" 1991 och Skalman om storövningar 70-90-tal.