Träning pågår inför beach 2012

Jag satt och strölyssnade på radio i bilen på väg till jobbet för någon dag sedan så jag råkade i mitt kanalsökande hamna på ett reportage om Vladimir Putins koppling till rysk kampsport. Putin har sedan ung tränat den ryska kampsporten SAMBO. Men det är inte bara det personliga intresset utan det är också en del av hans image som karlakarl som han använder för att fiska röster till valet den 4 mars som han med stor sannolikhet kommer att vinna. På så sätt så bygger Putin upp en stark image av sig själv hos det ryska folket. Det kanske kan behövas efter den rad av mer eller mindre halvalkoholister som styrt landet efter Murens fall.

Men förutom sin egen image så försöker Putin även att bygga upp Rysslands image. Som gammal KGB-medlem så måste han lida när han ser i vilket skick hans försvarsmakt befinner sig. Fortfarande är spjutspetsteknologin på framkant, men den stora numerären i den ryska försvarsmakten är numera av andra rangens sortiment. Det är också denna bild av rostande fartyg i Murmansk hamn som inneburit att det svenska invasionsförsvaret har kunnat rustas ner. Men nu så är det slut på neddekandet. Nu skall den gamla "kroppen" bli "fit for fight" igen. Som led i sin valkampanj lovar Putin 5 biljoner kronor till satsningar på den ryska försvarsmakten under de närmaste 10 åren.

I Sverige så kanske vi bara ser stabilitet i vårt närområde. Putin och Ryssland har en annan åsikt.

Inför våra ögon, blinka alla nya regionala och lokala krig. Det finns områden i instabilitet och artificiellt uppvärmda, kontrollerad kaos. Och spåras avsiktliga försök att provocera sådana konflikter i omedelbar närhet av Rysslands gränser och våra allierade. Vi ser hur devalveras och förstörde de grundläggande principerna i internationell rätt. Särskilt i fråga om internationell säkerhet.

Ryssland under dessa förhållanden kan inte bara förlita sig på diplomatiska och ekonomiska metoder för att avlägsna motsägelser och konfliktlösning. Vårt land är en uppgift för utvecklingen av militära resurser i inneslutningen strategin och nivån på försvaret tillräcklighet. Och de väpnade styrkorna, underrättelsetjänster och andra brottsbekämpande organ måste vara beredda att reagera snabbt och effektivt på nya utmaningar. Detta är en nödvändig förutsättning för Ryssland att känna sig trygga, och argumenten för vårt lands uppfattas partner i olika internationella format.

Tillsammans med våra allierade, måste vi också stärka kapaciteten hos det kollektiva säkerhetssystemet fördraget. Inklusive Collective snabbinsatsstyrkan. CSTO är redo att fullgöra sitt uppdrag garant för stabilitet i Eurasien rymden.
...
I Air Force etablerat sju stora flygbaser med en stark infrastruktur. Uppgraderas flygfält nätverket. Under de senaste fyra åren - första gången på 20 år - reparerad 28 flygfält. I år det planerade arbetet för ytterligare 12 militära flygfält.

Vi byggde upp möjligheten av en allvarlig varning för missil attack. Redan uppdrag spåra stationen i Leningrad och Kaliningrad regioner i Armavir, började testa en liknande anläggning i Irkutsk. Alla lag i flyg-försvaret komplex utrustade med moderna medel för automation "Universal-1C." Utplacerade på heltid rum gruppering system "GLONASS".

Förutsatt tillförlitliga stabilitet och tillräcklighet av mark-, sjö och luft strategiska kärnvapen i Ryssland. Andelen moderna markbaserade missilsystem under de senaste fyra åren har ökat från 13 till 25 procent. Det kommer att fortsätta under ytterligare 10 re-missil regementen strategiska komplex "Topol-M" och "Yars." I den långväga flygplan är helt underhålls flotta av strategiska bombplan Tu-160 Blackjack och Tu-95MS, gå att arbeta för att modernisera dem. För våra "strateger" på antagandet av en ny väpnad kryssningsrobot luft-lanserade lång räckvidd. Sedan 2007, på en fortlöpande återupptas flygningar på strategisk luftfarten i områdena bekämpa patruller. Det börjar med utvecklingen av lovande flygets komplex för långväga flyget.

Inkräktar i tjänst strategiska missilen ubåt av det nya projektet "Northwind". Båtar av denna klass - "Yuri Dolgoruky" och "Alexander Nevskij" - genomgår statliga tester.
...
Vår flotta återupptog sin närvaro på strategiska områden i haven, bland annat i Medelhavet. En sådan demonstration "av den ryska flaggan" kommer nu att permanent.
...
Under nästa årtionde kommer att gå till trupperna mer än 400 moderna interkontinentala ballistiska missiler, mark-och sjöbaserade missiler åtta strategiska kryssare ubåt, en del 20 ubåtar attack, 50 krigsfartyg yta och cirka 100 militära satelliter, mer än 600 moderna flygplan, inklusive stridsflygplan femte generationen, över tusentals helikoptrar, 28 uppsättningar av regementets luftvärnsrobotsystemet system S-400, 38 uppsättningar av divisionschef luftvärnssystem "Hero", 10 brigad uppsättningar av missil komplex "Iskander-M", över 2 tusen 300 moderna stridsvagnar, ca 2 tusen mobil artillerisystem och verktyg, samt mer än 17.000 bitar av militärfordon.

(Översättning från ryska via Google translate.)

Fortfarande en bit efter USA:s försvarsbudget, men ljusår mer än under de senaste 20 åren i Ryssland. Frågan är om den nya försvarsmakten skall användas till mer än parader på Röda Torget? För att ett svärd skall vara användbart i internationell säkerhetspolitik så måste du med jämna mellanrum svinga det. Se bara på USA.

Jag vill inte kalla Putin för Hitler, men det finns trots allt vissa paralleller mellan Ryssland idag och Tyskland strax efter VK1. Visst är Ryssland en ekonomisk stormakt, men pengarna är ojämnt fördelade och det finns allt för många ryssar som minns den gamla Sovjettiden med ett visst mått av vemod. Alla hade det dåligt, men alla hade det i varje fall lika dåligt. Informationsteknologin gör de flesta människor runt om i världen medvetna om att det går att få det bättre. Hade den arabiska våren kunnat starta utan denna längtan? Som rysk statsledare så fruktar nog även Putin att den ryska befolkningen skulle komma på liknande tankar, tappa tron på den ryska ledningen och genomföra en Glasnost & Perestrojka 2.0.

Vad blir då nästa steg i uppbyggnaden av den ryska självkänslan? För att skapa en inre sammanhållning så brukar det bästa sättet vara att bygga upp en yttre fiende. Vore jag Georgien och kanske t.o.m. Baltikum så skulle jag frukta ett nytt "Anschluß". Kanske inte rent fysiskt som i fallet Österrike innan VK2, men ekonomiskt i form av ensidigt fördelaktiga avtal om leveranser av energi eller utplacering av trupp för att "skydda ryska intressen".

Den ryska björnen må kanske inte vara intresserad av Sverige som sådant, men hans intressesfär kolliderar helt klart med vår egen. Georgien 2008 var bevisligen inte ett tillräckligt bra lackmustest för att överge Långtbortistandoktrinen. Kanske är den ryska militära upptrappningen 2012 tillräckligt?

I dessa dagar av "fred i vår tid" så är det lätt att bli anklagad för att vara rustningsivrare om man anser att omvärldsläget håller på att ändras och att med det borde också vår säkerhetspolitik. Helt klart är i varje fall att den strategiska timeouten över. Frågan är bara vad den nya situationen kommer att leda till? Kommer det att byggas upp ett nytt Kallt Krig mellan blocken som kommer att blockera FN säkerhetsråds resolutioner? Vi ser tendenser av detta i hanteringen av Syrienfrågan. Detta skulle i så fall omöjliggöra framtida internationella insatser liknande den i forna Jugoslavien och Libyen. Dags att fokusera lite mer på hemmafronten och vår egen Försvarsmakts figur? En upprustning av försvaret på Gotland är kanske ett steg i rätt riktning?

Se även Gyllenhaal, Observationsplatsen och Försvar och Säkerhet.



SvD

KFÖ, FVÖ och FMÖ

Med det nya "insatta insatsförsvaret" så krävs det massor av träning för att alla insatsberedda insatsförband ska hålla skärpan uppe och klara av sina beredskapstider. Det talas om KFÖ - Krigsförbandsövningar för att våra kontraktuerade deltidstjänstgörande GSS ska få träna likt de repövningar för värnpliktiga som ekonomin förr aldrig tillät. Våra soldater deltar i den ena internationella NATO-övningen efter den andra. Flygvapnet har börjat vakna och genomförde förra året den andra FVÖ - Flygvapenövningen efter många års uppehåll. Även samövningen mellan Luftvärnet och Flygvapnet i form av FOCUS har återuppstått (även om 750 personer inblandade 2010 är ljusår från övningens omfattning för 15 år sedan). Beredskapsövningarna Dagny har pekat på stora brister i samarbetet med civilförsvaret och att transportera trupp till Öland och Gotland, men det är ändå ett steg framåt att de genomförs.

Men det jag saknar är en riktig gammaldags hederlig FMÖ - Försvarsmaktsövning. Som dåvarande ÖB sade redan 1980. "FMÖ syftar till att öva förband från flera försvars­grenar i olika planlagda operationer. Övningarna skall främst möjliggöra samverkan mellan deltagande förband."

Under 1950-talet och början av 60-talet genomför­des ett antal stora s k "manöv­rar" i Sverige. Under 60-talets senare del (1966) omorganisera­des ledningsorganisationen till bl a nuvarande regionala modell med militärbefälhavare och militärom­rådesstab med ett totalansvar för freds- och krigsverksamhet inom resp område, t ex Östra militär­området.

Övningarna kom av många skäl att under 70-talet bli mer "regionala" och av mindre om­fattning. I flera fall övade för­svarsgrenarna var för sig och p g a olika utbildningsrytmer vid olika tidpunkter.

Försvarets uttunnade ekonomi under 70-talet medförde krav på en mycket stark prioritering av verksamheten. Att samla förband från olika delar av landet är dyrt. Därför blev det glest mellan rik­tigt stora övningar under 70-talet.

ÖB skrev dock i sin program­plan 83-88 för det militära för­svaret att en försvarsmaktsöv­ning (=FMÖ) skall genomföras årligen enl särskilda direktiv. Den ökade spänningen i vår omvärld motiverade bl a detta.

Den sista "riktiga" FMÖ:n som genomfördes var "Orkan" 1993. Det var den tionde i ordningen. FHT - Försvarets Historiska Telesamling har en hel del intressant att läsa på sin hemsida. Bl.a. har man lagt ut hela årgångar av Flygvapennytt. Nr 1 1994 hade en lång artikel om just "Orkan". Någon som har denna film tillgänglig?

Jag missade helt "Orkan", då jag började läsa på högskolan just den hösten. Men året innan var jag med på förträningen i form av Flygvapenövningen "Samverkan 92". Mitt minne var att det blåste kraftiga vindar under större delar av den vecka som övningen pågick, så namnet "Orkan" på FMÖ:n året efter var nog rätt så passande.

Som ung fänrik så fick man nästan alltid nattskiftet, d.v.s. att gå på runt 22.00 och jobba fram till 12.00 dagen efter. Mörker var alltid en stor utmaning. Bara en sådan sak som att hitta ut till flygplanet på en flygbas där man iakttar ljud- och ljusdisciplin är en utmaning. För spaningens del så innebar mörkeruppdrag oftast havsspaning med radar. Det gjorde man enskilt då mörkerförmågan med SF 37 var rudimentär. Man var tvungen att komma mycket nära målet för att värmekameran eller mörkerspaningskapslarna skulle fungera och i ett skarpt läge hade det varit rena självmordsuppdraget.

Först lite om det allmänna upplägget. En fredsdivision spaning delades upp i två krigsdivisioner. Vanligtvis placerade på två olika baser. Den bas jag höll till på mest var Byholma, men i detta fall så gick övningen (om jag inte minns helt fel) från Kostabasen.

Uppdraget fick spaningen från E1 i form av en Företagsorder. (Numera heter det enligt internationell standard ATO - Air Task Order). Där stod det när uppdraget skulle genomföras, vilket mål man hade, vilken spaningsuppgift man hade (vanligtvis LOK - Lokalisera eller IDA - Identifiera), hur det skulle rapporteras (snabbrapport i luften via radio var bra, men röjde flygplanets position), utflygningsrutter genom eget luftvärnsområde, eventuell snabbtankning på bas närmare operationsområdet och beväpning. För en SH 37 var det inte mycket att välja på, standardutrustningen var alltid en KB - remsor/facklor, en KA/U22 - elektronisk störning, en SKA 24D avståndskamera (oanvändbar i mörker), en Rb24 Sidewinder och en XT - Extratank med bränsle.

När vi kom till bascentralen eller var vi nu höll till så fick vi alltid en gemensam lägesgenomgång. Meteorologen drog vädret, klargöringschefen statusen på flygplanen, trafikledaren drog läget på basen och taxivägar. Då en flygbas i krig är fylld med hundratals fordon och 1000-tals personer så är risken för krock stor, särskilt i mörker (då har jag inte räknat in en och annan förvirrad älg).

I vårt planeringsrum hade vi en stor planeringskarta i 500.000 del över hela operationsområdet med viktiga detaljer inritade. Vanligtvis brukade övningsområdet krympa allt eftersom det dök upp bullerklagomål. På natten flög vi inte lågt, men folk sover och buller sprids mycket bättre när det är tyst och kallt. Dagteamet fick desto mer bullerklagomål då de sysslade med "spaningsjakt" som förberedelse för AJS 37 modifieringen som var på gång.

Den som för tillfället var chef gick igenom uppdraget och gav mig de uppgifter som jag behövde för att planera mitt uppdrag mer i detalj. Av UND-personalen så fick jag en genomgång av det aktuella läget i övningen. Var jag hade fientliga styrkor och vilket lufthot jag kunde vänta mig. För mig som spaningspilot så var det framför allt det fartygsburna luftvärnet jag var oroad över. De har bra möjligheter att bekämpa i alla riktningar och det gäller att hålla sig utanför max skjutavstånd.

Jag satte mig ner framför vår helt nya datoriserade planeringsutrustning kallad FASA - Företags Analys Spaning Attack. Där kunde jag få upp detaljerade kartor och foton över målområden. Jag kunde också utvärdera olika flyghöjder och rutter för att se om jag blev upptäckt av radarbevakning eller riskerade att bli bekämpad av fientligt luftvärn. Jag lade in mina brytpunkter och eventuell bränslereserv vid landning. Vid mörker så hade vi alltid en alternativ bas för landning. Därefter så skrev jag ut ett brytpunktsprotokoll med koordinater som jag sedan skulle knappa in manuellt i flygplanets dator. (Det var först med AJS37 modifieringen som den s.k. "datastaven" kom som medgav att piloten fick med sig alla data elektroniskt till flygplanet.)

När den digitala planeringen var klar så gick jag över till den analoga. Som spaningspilot hade man alltid ett par kartor med sig "utifall att". Oftast var det en 500.000 del med uppdraget inritat på. En 1.000.000 del med alternativa baser på. Samt en s.k. radarkarta där jag kunde rita in det område som jag skulle övervaka med radarn på samt eventuella intressanta mål. Allt var bra att ha som reserv utifall något elektroniskt brakade ihop. Annars skulle hela spaningspasset vara misslyckat och någon skulle tvingas göra om det.

När jag hade hela planeringen klar så visade jag den för beslutande chef som gav mig BOF - beslut om Flygnings genomförande.

I luften gällde det att dokumentera allt man sett. Vissa piloter ritade ner information på kartan med de 5-7 S:en, stund, ställe, styrka, slag, sammansättning, sysselsättning och symbol. Jag brukade prata på talbandspelaren som man dels kunde starta manuellt och som dels startade varje gång man aktiverade kamerorna.

När uppdraget var genomfört så möttes jag av klargöringstroppen och kamerabilen där en undassistent plundrade flygplanets kameror. Därefter var det transport till undvagnarna för genomgång av vad jag sett under uppdraget. Så fort film från kameror och radar var framkallad så satte man sig ner med en undassistent och försökte skriva ner det man sett under uppdraget.

Jag kommer ihåg tre uppdrag under övningen.

- Radiotyst. Ett av mina uppdrag skulle genomföras radiotyst. Det innebar att jag fick hela mitt färdtillstånd via slingan, d.v.s. en trådförbindelse som gick från flygplanet in till KC - Kommandocentralen och sedan vidare till stridsledningen. Uppdraget var en tidig morgon, så jag taxade ut och följde en trafikledarassist på motorcykel som visade vägen till banan. Spaningsflygplanen stod vanligtvis långt från själva fältet så det var ett par kilometers taxning. Vid ett tillfälle passerade vi en telefonledning som gick lågt över vägen, men jag fick helt enkelt lita på att någon hade mätt höjden så att en 37:a med dess höga fena kom under utan att riva ner ledningen. Det gick bra, men särskilt många centimeters marginal var det inte.

Sedan var det bara att ställa upp och gå igenom de sista punkterna på checklistan för att sedan tända Zon 3 på efterbrännkammaren och accelerera utmed banan. Att starta i tidigt gryningsljus är en upplevelse. Själva uppdraget var ren rutin, men det dröjde inte mer än 45 minuter innan stridsledarna började bli nervösa och ropade efter mig. Då jag hade planerat att flyga radiotyst så svarade jag inte på en gång. Det krävdes ett par tre anrop från STRIL innan de fick ett buttert svar från mig där jag vänligt men bestämt bad dem hålla radiodisciplinen om det inte var något akut.

- Blåsig landning. Under övningen så blåste det upp. Vindstyrkorna över hav överskred med god marginal 50 kilometer i timmen och därför ställdes stora delar av övningen. Att hoppa i fallskärm i mer än 50 km/h vind är ingen angenäm upplevelse och flygräddningen får problem att hitta dig när du sitter i en liten livbåt på ett stormande hav. De enda som flög den natten var spaningen. Vi kunde ligga över land och med radar spana av över Östersjön. Vi körde ett antal uppdrag och lämnade över koordinaterna på intressanta mål radio till nästa flygplan som skulle bevaka havet. Blåsten ställde dock till vissa problem med inmätningsnogranheten. Vi upptäckte efter ett tag att ett av de tydligaste ekona som vi mätt in med ett par knops fart åt olika håll i själva verket var ön Blå Jungfrun väster om Öland. Men med tanke på att det enligt legenden ska vimla av häxor där så kanske ön rör på sig stormiga nätter.

För min del kom den intressantaste delen av uppdraget när jag skulle in och landa. Banan låg i nord/sydlig riktning. När jag kom in på 500 meters höjd så mätte jag 270 grader och 99 km/h vind med min doppler! Viggen hade en maxgräns på 55 km/h i sida. Flygledaren angav dock att vinden var maximalt 55 km/h i byarna i rak sida. Till råga på allt fungerade inte inflygningsljusen. Första insvängen slutade med en rejäl päronsväng. Jag hade i mörkret totalt missbedömt den upphållning som krävdes i vinden. Andra försöket var mycket svettigt. Då vinden var kraftig så var presentationen i min HUD - Head Up Display fullt utstyrd i sida. Jag fick därför sikta en smula bredvid banan för att få tillräcklig upphållning. Det blev en mycket markant sättning och sedan snabbt ned med nosen för att kunna hålla riktningen. Man inser naturens krafter då inte ens en 16 tons Viggen inte har mycket att säga till om när det blåser.

- Spridning. Övningsledningen hade säkerligen tråkigt, då det dåliga vädret inte gav möjlighet till många övningar. Det är i dessa lägen som det alltid dyker det upp ett s.k. "spelkort" i en övning. I vårt fall så blev det en utrymning av basen då den var nära att intas av lede fi. Lösningen i detta fall är spridning, d.v.s. att skicka iväg alla flygplan och låta de få ledning till första bästa bas som kan ta emot och klargöra. Jag hamnade på Rådabasen i närheten av F7. På marken så fick jag taxa i vad jag tyckte var närmare 30 minuter och sedan kupera motorn någonstans ute på "Schlätta". Jag klev ur och tittade mig omkring och hade inte en aning om var jag befann mig. Jag stod inte på en klargöringsplats, utan mitt på en väg mellan två åkrar. Men inte mycket att göra än att kliva ur och vänta på att en bil skulle komma och hämta upp mig för transport till flygbaracken som var inrymd i något litet klubbhus där jag fick en varm kopp kaffe i näven.

Liten FMÖ-kavalkad, eller kanske en "Best of"! Totalt blev det 10 stycken FMÖ genomförda. Övningarna sträckte sig oftast över två veckor. I de fall som datumen nedan är kortare än så så rör det sig enbart om den del av övningen när det fanns flyg i luften. Då det krävs tid för arméförbanden att mobiliseras så är det inte effektivt att flyga under hela övningen.

1993 - "Orkan". September 93. Totalt deltog i övningen ca 20.000 man varav ca 3.000 man ur Flygvap­net. Samtliga Flygvapnets staber, flottiljer och skolor bidrog med personal till FMÖ 93. Personalen deltog antingen i krigsförbanden eller övningsledningen. Repetitionsutbildning genomfördes av basförbanden vid Hässlö, Sträng­näs och Tullinge samt av vissa led­nings- och sambandsförband. Fem jaktflygdivisioner (varav en Draken-division), en attackflygdivision, två attackflyggrupper, en lätt attack­flygdivision, två spaningsflygdivisio­ner, två flygräddningsgrupper och fyra transportflygdivisioner deltog. Dessut­om deltog civila Boeing 737 och SAAB 340. Totalt genomförde A- och B-sidan 2828 flygplansföretag. Dessa genere­rade minst samma antal klargöringar och ett antal service-åtgärder. Uppgif­ter som löstes av klargörings- och ser­viceförbanden. Flygtrafikledningen hade att hante­ra de 2828 flygplansföretagen i sam­band med start- och landning. Strilorganisationen genom ett stort antal ledningsuppdrag, ofta under svåra förhållanden med störning och många samtidigt inblandade flygplan. Huvuddelen av jaktstarterna resul­terade i kontakt med angriparens flyg. Attackflygförbandens skarpskjut­ningar genomfördes med gott resultat. 99,5 procent av beordrade spa­nings- och transportflygföretag löstes.

1991 - "Nordanvind". 8-18 mars 91. Totalt deltog i övningen ca 20 000 man, varav ca 3 000 ur flygvapnet. P g a att jaktviggen var belagd med tillfälligt flygstopp omplanerades öv­ningen i ett relativt sent läge. JA 37 utgick ur övningen. F 10:s Drakenförband kom att utgöra huvudkompo­nenten i jaktförsvaret. F 13:s spanings­division övergick från anfallssidan till försvarssidan och med huvuduppgift jaktförsvar! Omplaneringen av övningen ge­nomfördes på "rekordtid" - mindre än fyra veckor före övningsstart. Ett tyd­ligt bevis på flygvapnets flexibilitet. Detta visar också på vikten av att ha olika system i drift. Om något system drabbas av fel så kan man använda det andra. Se t.ex. Storbritanniens Eurofighter och F-35, men framför allt USA:s många olika typer av flygplan. De är inte specialiserade på en uppgift, utan kan användas som komplement till varandra. T.ex. så tar F-16 över jaktförsvaret när F-22 drabbas av syrgasproblem. Dock så kostar denna förmåga oerhörda summor och är knappas möjligt för någon av de mindre aktörerna.

1990 ? Någon som har koll på vad den 8:e FMÖ:n kallades och när den hölls?

1989 - "Sydfront". 5-17 september 89. "Sydfront 89" var resursmässigt en av de största av genomförda FMÖ. För FV:s del var dock "Väst 86" större såväl avseende resurser som tillämpat övningsområde. Ca 30 000 personer deltog i övningen med drygt 3 000 hjulfordon, 225 bandfordon, ett 60-tal båtar och fartyg samt omkring 125 flygplan och helikoptrar. Ur FV deltog C El, C Se S och C Se M med staber, C Se M i begränsad omfatt­ning. Deltog gjorde också två strilbataljo­ner, ett flertal basbataljoner (varav två i huvudsak krigsorganiserade) samt alla flygförbandstyper. Totalt involverades cirka 4000 personer ur FV.

1987 NN - "Mitt Sverige". Detta år infördes parallellt begreppet TFÖ - Totalförsvarsövning. TFÖ 87 var resurs­mässigt inte någon av de större övningar­na i FMÖ-serien. Cirka 15.000 personer deltog med 3.000 fordon, ett 30-tal fartyg och båtar samt 100 flygplan och helikopt­rar. Till detta kommer 2.000-3.000 civila samt personal ur frivilligorganisationerna. Ur FV deltog bl a C El, C SeNN, C Se­ ÖN med staber, en strilbataljon, ett flertal basbataljoner varav två i huvudsak krigs­organiserade. Deltog gjorde också alla flygförbandstyper samt civila transport­ flygplan - DC-9 och F28 - för sjuktrans­porter. 1987, för bara 14 år sedan så sade vi att fler än 18.000 inblandade i en övning inte var "någon av de större"...

1986 V - "Väst". 27 september - 1 oktober 86.Bl a deltog C El, C SeS, C SeM med sta­ber, fem strilbataljoner, 14 luftbevakningskompanier, ett flertal basbataljoner var­av två i huvudsak fullt krigsorganiserade samt huvuddelen av FV:s flygförband med ca 150 flygplan. Mer än 4 000 kvinnor och män, varav 25 proc frivilligpersonal, har bidragit till att strilfunktionen på ett förtjänstfullt sätt löst sina uppgifter. Numera är optiska luftbevakningen nedlagd, men denna FMÖ visar med all tydlighet på vikten av frivilligorganisationerna i invasionsförsvaret. Då Försvarsmakten idag fokuserar på internationella insatser så blir vikten av liknande övningar för att samölva med bl.a. Hemvärnet allt större.

1985 B - "Västgräns". 19-27 februari 85. För att representera angriparen både för arme- och flygvapenförband verkade en di­vision J 32E och en grupp AJ 37 från F7/Såtenås. Uppgifterna bestod bl a av bakgrunds- och medstörning under attack- och bombuppdrag. Störning är en uppgift som försvunnit från Flygvapnet. Numera hyr man in den förmågan. Dock så är det en resurs som är mycket efterfrågad internationellt. I t.ex. Libyen hade störning varit en förmåga som vi hade kunnat erbjuda till den initiala bekämpningsfasen.

1983 Ö - "Ostkust". 26 september - 5 oktober 83. Cirka 20 000 man deltog i öv­ningen, varav ca 2 000 från FV. Detta utgjorde givetvis endast en mindre del av MB O:s totala re­surser. C E1 genomförde en eskader­övning under samma tid som OSTKUST pågick. Övningarna var till större delen integrerade. Närmare 2000 personer bevittnade bomb- och skjutdemonstrationen på Tofta skjutfält/Gotland. Därav var 35 utländska journalister. Under övningen provades bildfax med mycket gott resultat Tekniken har med andra ord gått framåt! Även etermedierna och riks­press hade en viss uppföljning. Men det tycks som om avståndet till händelsernas centrum avse­värt minskade förståelsen för vad Ostkust-övningen egentligen var uttryck för. Eller vad skall man t ex tro när en morgontidnings ledning låter rubriksättarens "Låtsaskrig" få komma i tryck? Detta värdenedsättande uttryck är en skymf mot alla de som un­der mer än ett år planlagt övning­en med insats av mycken övertid och de som dag och natt tränade sig att på bästa sätt försvara Sveriges territorium. Det handlar inte bara om trovärdighet utåt sett, utan lika mycket om trovärdighet inåt inför uppdragsgivarna regering och riksdag.

1982 S - "Sydfront". 25-29 september 82. På en annan bas har utbygg­nad till Bas 90 påbörjats. I områ­det kring den typ av start- och landningbana som vi har i da­gens bassystem byggs ett flertal s k vägbas 90. Dessa byggs så långt möjligt på befintliga vägar. Detta är tillräckligt för flygplan 37 Viggen och för 90-talets kom­mande flygplan JAS 39. Till­gång till många rullbanor, ett va­rierat utnyttjande av dessa och det stora antalet klargöringsplat­ser, ökar avsevärt vår uthållighet. 1982 var BAS-90 helt nytt. Idag är det mer eller mindre borta.

1982 ÖN - "Norrsken". 6-9 mars 82. Totalt deltog av flygande förband 21 divisioner, två helikoptergrupper och en sambandsflyggrupp. För första gången i en större övning genomfördes trupptransporter också med Tp 84. "Hercules" transporterade ca 7.400 man. Total flygsträcka = 4 varv runt vårt jordklot!

ÖB hade lagt fram tankar om en liknande övningsserie redan 1980, men de startade först 1982. Vad var det egentligen som hände där emellan som fick politikerna att öppna på plånboken så att Försvarsmakten till slut fick öva? Kan det vara en viss rysk ubåts felnavigering 1981? Det krävs med andra ord en rejäl tankeställare för svenska politiker innan man börjar hosta fram pengar för övning. Efter ett par år så infinner sig tryggheten igen. Där har vi varit ett tag. Undrar vilket utfall på lackmustestet det ska krävas nästa gång?

Jag säger inte att det var bättre förr, men det fanns i varje fall en viss konsekvens i det man gjorde. Hotbilden låg som grund för övningar. När det saknades pengar så anmälde man att det uppstod förmågebrister. Man omfördelade inte så att det uppstod "balans i budgeten"!

Läs mer om "Orkan" hos Hans J.

Några intressanta diskussioner att fördjupa sig i: SoldF om FMÖ "Nordanvind" 1991 och Skalman om storövningar 70-90-tal.

Infrastrukturens betydelse

Nu har Söderhamns kommun beslutat om att lägga ner Helsinge Airport. Därmed så försvinner de sista resterna av det som en gång i tiden var F 15 Hälsinge Flygflottilj.

Ur nostalgisk synpunkt är det givetvis trist, men frågan är om det inte har större betydelse än så?

Problemet med att driva en flygplats är att det måste finansiera sig själv. Swedavia som tog över driften av landets flygplatser efter Luftfartsverket är inte intresserad av att driva olönsamma verksamheter. Därför har i vissa fall kommunerna gått in och stöttat verksamheten. Ett exempel var gamla F 15 och ett annat Örebro (som används av Försvarsmakten för Utlandstransporter).

Söderhamn har tappat de flesta större arbetsplatser de senaste 20 åren. Sjukhus, flottilj, Kockums skogsmaskiner, massafabriker m.m. Nu försöker man satsa på utbyggnad av vindkraftverk längs med kusten. Men dessa vindkraftverk kräver transport av utrustning. Nu går i och för sig tunga saker som master m.m. ofta på fartyg eller lastbil, men dyrare reservdelar som kräver snabba transporter för att inte verksamheten ska stå stilla är det fortfarande fördelaktigt att transportera med flyg. Att lägga ner flygverksamheten i regionen kan innebära att vindkraftverksföretagen satsar i andra områden eller t.o.m. i andra länder. Med andra ord så sparar kommunen in pengar på flygplatsen, men förlorar mångdubbla summor i uteblivna arbetstillfällen med tillhörande skatteintäkter.

Sedan så är det frågan om vad Försvarsmakten behöver. Som jag har skrivit många gånger tidigare så är flygverksamheten beroende av flygbaser som infrastruktur. De gamla militära krigsbaserna är i stort sett försvunna. Nu har man i stället byggt upp ett rörligt bassystem som kan använda civila flygfält för att basera krigsflygplan på. T.ex. användes gamla F 12 i Kalmar på förra årets Flygvapenövning. Men vem säkerställer att det finns civila flygfält att nytja? Borde inte en del av Försvarsbudgeten öronmärkas till detta? Eller litar man på att någon annan ställer upp med detta?

Utan flygfält som täcker Sveriges yta så kommer vi att vara beroende av lufttankning för att kunna hålla oss i luften. Det är en resurs som Sverige saknar. Räknar vi med att NATO eller USA ställer upp med denna resurs eller ska vi köpa egna? Den Tp-84 som vi har idag är enbart ett övningsobjekt. Lufttankningsflygplan kräver också en infrastruktur och kräver att man lägger stora resurser på att bevaka dem i luften då de är utsatta för alla typer av hot. Det innebär mindre resurser att använda i luftförsvaret. Alternativet är att basera dem längre bak, men det innebär mindre bränsle för strid då man förbrukar det till och från tankflygplanet.

I samband med diskussionerna om att lägga ner gamla F 16 - Ärnabasen så ritade jag en stridslinjal som tydlig visar på effekten av färre baser.

Gripen E/F, som politikerna tvekar inför, kommer att vara enda möjligheten i framtiden, då den bl.a. har möjlighet att bära mer bränsle internt. Därmed så minskas behovet av baser. Men frågan är om politikerna verkligen tänker så långt?

Vissa typer av verksamheter som har ett nationellt intresse går inte att låta drivas av enskilda bolag eller kommuner. De har helt enkelt inte råd. Det gäller all typ av infrastruktur som vägar, järnväg, elledningar och telenät. Om det drivs privat så kommer man bara att satsa på de områden där man tjänar pengar och lägga ner täckningen av glesområden eller redundans i form av nödkraft m.m. Det skulle innebära att vid ett eventuellt krisläge så finns ingen infrastruktur för att stötta räddningsverksamhet.

För övrigt så finns det ett mycket bra förbandsmuseum på F 15 som jag kan rekommendera. I takt med att all militär verksamhet försvinner från Sveriges gamla regements- eller flottiljorter så är det museerna och frivilligverksamheten som får stå för folkförankringen. Frågan är om Söderhamns kommun är villig att satsa ens på detta museum, då man tidigare utannonserat att man vill ta bort det gamla Viggenplan som finns uppställt längs med E4?

Taket höjs?

Peter Neppelberg har i ett antal inlägg på bl.a. Wiseman (del1, del2, del3) kommenterat förmågeglappet i det svenska ledningsystemet. Fokuset på internationella insatser och interoperabilitet med framför allt NATO har lett till att man glömt bort att det behövs en infrastruktur även i Sverige. Neppelberg har även haft inlägg på SvD och Allan Widmans blogg.

I en ideal värld så skulle detta agerande hyllas. En officer som slåss för att han ska kunna göra sitt jobb på bästa möjliga sätt. Men världen är långtifrån ideal. Att sticka ut huvudet är allt annat än bra för karriären.

Reaktionen från Försvarsmakten har inledningsvis varit mycket defensiv. Man valde att granska om inläggen brutit mot några sekretessbestämmelser. Neppelberg hade dock valt att i förhand skicka inläggen till Försvarsmakten som sedan bl.a. delat ut dem till intresserade svenska tidningar, då det är att anse som offentliga handlingar. Då informationen tidigare spridits via bl.a. Försvarsmaktens egna öppna forum och då man dessutom kan lämna ut den till dagstidningarna så är den knappast att anse som hemlig.

Så helt plötsligt så väljer informationschefen Erik Lagersten att göra helt om och i stället för att försöka stoppa informationen så sprids den på Försvarsmaktens egen blogg innan den hinner komma ut på andra forum! Mycket intressant!!

Många tycker att de försvarsinriktade bloggarna bara gnäller och inte bidrar till något. Men faktum är att det senaste året har Försvarsmakten tvingats till stora ändringar. Från att inget fick sägas, via en policy för hur anställda får använda sociala medier till att man har egna bloggar där informationen åtminstonde delvis sprids helt utan spärrar. Vem vet, snart kanske också bloggarna vågar framträda med egna namn utan att riskera att karriären stoppas? Peter Neppelberg är modigare än de flesta.

Lite synd bara att vår Försvarsminister i sammanhanget visar mycket dåligt föredöme och försöker sätta stopp på debatten kring Solidaritetsförklartingen.

Bull uttalar sig!

Vår förre försvarsminister Thage G har det senaste året uttalat sig mindre klokt avseende insatsen i Afghanistan. Nu ansluter har sig till Juholts och Ahlins svammlande genom att inte bara ifrågasätta Gripens närvaro i Libyen, utan hela möjligheten för Gripen att verka utomlands.

Det är Nyheterna på TV4 som talat med den tidigare socialdemokratiske försvarsministern. Som försvarsminister mellan 1994 och 1997 var Thage G Peterson ansvarig för inköpen vid den tredje beställningen av Gripen, den så kallade Delserie 3.

– Jag hade en tanke att vi skulle nöja oss med tio plan, och det blev en våldsam reaktion, berättar Peterson som gått igenom sina gamla dagboksanteckningar från tiden.

Gripenbeställningar
Först lite fakta för att kunna analysera Thages argumantation. Flygvapnet har köpt 204 stycken Gripen uppdelat i tre delseriebeställningar.

- DS1. Den 30 juni 1982 beställdes fem provflygplan 39-1 till 39-5 samt 30 stycken 39A. En option fanns att beställa ytterligare 110 flygplan. En s.k. "JAS-ram" definierades för dessa 140+5 flygplan. 14 stycken av dessa har sedan byggts om till 39C/D och leasats ut till Ungern. Efter nedläggningarna 1980 av F11 och F12 bestod Flygvapnet 1982 av 22,5 divisioner.

- DS2. Den 3 juni 1992 beställdes 14 stycken 39B och 96 stycken 39A. Denna serie innehåller ett antal serieskarvar med uppdateringar i form av ny elektronik för att flygplanen skall hänga med i teknikutvecklingen. Från flygplan 39.193 så levererades bl.a. ny systemdator och de övriga 39A/B byggdes om med den s.k. Modd B.

- DS3. Den 19 juni 1997 beställdes 50 stycken 39C och 14 stycken 39D. I samband med denna beställning så omförhandlades leveransen av de sista 20 flygplanen ur DS2 så att de levererades i stort sett i samma status som 39C, d.v.s. med lufttankningsbom och färgskärmar i kabinen. Det politiska beslutet var att Sverige skulle ha 12 stycken divisioner med Gripen. Av dessa 64 flygplan så leasar Tjeckien för närvarande 12 stycken 39C och 2 stycken 39D.

Dessutom har Försvarsmakten 2007 beställt en uppgradering av 31 stycken 39A/B ur delserie 1-2 för att få samma status som 39C/D ur delserie 3, den s.k. "handlingsplan Gripen". I samband med denna uppgradering så kommer övriga 39A/B att avvecklas så att Flygvapnet i framtiden består av 100 stycken 39C/D Gripen med förmåga till att operera både nationellt och internationellt. I och med detta beslut så avvecklas alla flygplan anskaffade i DS1 och stora delar av de som anskaffats i DS2. Det som Flygvapnet kommer att använda fram tills eventuellt beslut om uppgradeing till E/F är flygplan med samma funktion som i DS3.

Till dessa anskaffningsbeslut så har det beställts en hel del funktionslyft. När DS3 först levererades till Flygvapnet så var det i MS17 status. MS18 innebar utökad förmåga att anfalla markmål med laserbomber (precis det som inte får användas i Libyen). MS19 av mjukvaran och hårdvaran i flygplanen är det som används idag nere i Libyen med bl.a. Länk 16 och möjlighet att fälla GPS-styrda bomber. MS20 är redan beställt och kommer snart att levereras.

Konsekvenser av minskad DS3
Hade Thage G. fått sin vilja igenom med DS3 så hade Flygvapnet i värsta fall haft enbart 10 stycken 39C/D, i bästa fall 30 stycken 39C/D om FMV samtidigt lyckats omförhandla DS2.

Vilka konsekvenser hade ett sådant beslut fått?

- Kraftigt minskad chans för att affären med Sydafrika hade lyckats, då Sverige hade fokuserat sitt utvecklingsarbete på den stora mängden 39A/B i flottan. Kostnaderna för Sydafrika att utveckla och anskaffa 39C/D hade ökat och intresset hade minskat.

- Affären med Tjeckien hade definitivt misslyckats, då vi inte hade haft några 39C/D att leasa ut. Affärerna med Ungern och Thailand hade försvårats, då vi bl.a. hade haft svårt att utbilda deras elever i 39C/D flygplan.

- Ombyggnationen 2007 hade fått utökas med ytterligare 40 stycken flygplan (60 stycken om DS2 inte hade omförhandlats) om Regeringen fortfarande hade haft som mål att ha 100 stycken 39C/D. Frågan är om detta hade blivit billigare än att köpa i rätt status redan från början? Om vi inte hade byggt om alla A/B flygplan till C/D nivå så hade Flygvapnet haft dubbla kostnader för att vidmakthålla parallell mjukvara och A/B hade ändå tvingats genomföra vissa hårdvarumodifieringar i den s.k. Modd C för att den ursprungliga elektroniken helt enkelt är för gammal och inte längre tillverkas.

- Den internationalisering som Flygvapnet har genomfört och som innebär att man idag kan närvara i Libyen hade aldrig startats, då 10 flygplan är på tok för få för att driva runt på ett effektivt sätt. Möjligtvis hade vi kunnat nå en nivå snäppet lägre än Tjeckien.

- Hade vi ens kunnat införa vår Solidaritetsförklaring? Vårt Flygvapen hade i varje fall haft stor svårighet att samarbeta med övriga Europas i de fall vi skulle stödja utomlands eller få hjälp på hemmaplan. Om vi inte har möjlighet att ge hjälp, så har vi mycket mindre möjlighet att räkna med att få hjälp.

Argumentet att Tjeckien, Ungern och Thailand klarar sig med färre flygplan än Sverige är också ganska så svagt. Dessa länder lutar sig mot Sverige vad gäller utveckling av flygplanen, reservdelar och underhåll. Hade inte Sverige haft ett stort Flygvapen hade dessa länder tvingats köpa fler flygplan och då hade alternativet med att köpa amerikanskt, franskt eller brittiskt varit frestande.

Behovet idag
Flygvapnet består idag av 2 stycken insatsflottiljer (F17 och F21) med två divisioner 39C/D (det finns några 39A/B kvar, men dessa är under avveckling) samt en utbildningsflottilj (F7) med två divisioner 39A-D.

204 stycken flygplan är helt klart för många för endast 6 divisioner, men av dessa 204 har 14 stycken leasats ut till Tjeckien och 14 till Ungern. Ett antal används på Saab och FMV och Flygvapnets taktiska utvecklingsenhet som provflygplan. Ett antal används som utbildningsobjekt på FMTS i Halmstad. Några har havererat. I praktiken hade Flygvapnet haft ca 160 flygplan, om inte handlingsplanen genomförts 2007, varav ca 140 funnits tillgängliga på Flygvapnets divisioner.

100 stycken Gripen är vad som krävs för att kunna fortsätta operera med fyra insatsdivisioner samt den verksamhet som krävs för utbildning och utveckling av Gripen för både Sverige och övriga Gripenoperatörer. Sverige har i samband med exportförsäljningarna ett mycket stort politiskt ansvar att vidmakthålla en viss storlek på "moderflygvapnet". Det går därför inte att rakt av jämföra med Norge, Danmark och Finland som bara har flygplan för eget behov och kan luta sig tillbaka på en stor operatör i den amerikanska försvarsmakten.

Slutsats
Det man skulle kunna kritisera är varför vi från början beställde 204 stycken Gripen och varför så många beställdes i A/B-status?

Tja, svaret är att vi visste helt enkelt inte bättre.

1982 så pågick Kalla Kriget för fullt och U137 stod på grund i Karlskrona skärgård året innan. 1992 så hade Sovjetunionen precis fallit, men det var stor osäkerhet kring hur situationen i Baltikum skulle utvecklas. Behovet av ett Gripen byggt för invasionsförsvaret var stort och numerär behövdes för att kunna operera över hela Sveriges yta. 1997 så hade Sverige börjat närma sig NATO. Vi hade gått med i PfP och deltog i internationella övningar. Behovet av ett flygplan för internationella insatser hade därmed uppstått.

Det går alltid att vara efterklok och ifrågasätta beslut. Men man måste ta hänsyn till den situation som rådde då besluten togs.

39A/B var helt rätt 1982 och även 1992. Den är designad för att försvara Sverige med unika radiosystem, datalänkar m.m. Det fanns inget behov av lufttankning då vi hade gott om flygbaser spridda runt omkring i Sverige att landa på efter avklarat uppdrag. Vi hade heller inte särskilt stort behov av att samarbeta med NATO, då vi åtminstonde på papperet var alliansfria.

39C/D var lika rätt 1997. Samarbete med NATO var helt plötsligt politiskt möjligt. Därmed uppstod behovet av en ändring i flygplanets förmågor. Med de ökade kopplingarna till EU, NATO så har Sverige ett helt annat säkerhetspolitiskt läge där vi förhoppningsvis kan få hjälp av omvärlden om vi skulle behöva det och därmed kan vi skära ner på Försvarsmakten och Flygvapnets storlek (sedan anser jag att vi utan fullständigt NATO-medlemsskap har svårt att få garantier på att hjälpen verkligen dyker upp). Den innebar dessutom möjlighet till export till Ungern och Tjeckien som blivit NATO-medlemmar.

Thage G är alltså, som vanligt de senaste åren, ute och yrar i nattmössan. Det är lite för lätt att vara efterklok när man ser hur de politiska skeendena utvecklat sig. Han var dessutom som försvarsminister 1994-97 djupt delaktig i beslutet om DS3. Att hävda att försvarsindustrin tryckte på är ett dåligt försvar, då (s) i alla år värnat en inhemsk försvarsindustri vilket bl.a. Göran Persons agerande i anskaffningen av SEP tydligt bevisar. Nuvarande regering går snarare ofta för långt åt andra hållet, med krav på anskaffning av COTS och internationell upphandling vilket kan resultera i att vi inte längre har kvar en inhemsk försvarsindustri om vi i framtiden skulle upptäcka att det finns ett behov.

Juholts "Bill" i form av Urban Ahlin har därmed fått en "Bull" i form av Thage G. Peterson. Det är nog dags att, som Lew föreslog, börja lyssna på "Lugna Favoriter" på radio när jag är ute och kör bil. "Så sant som det är sagt", sade Bill. "När det är sagt så blir det sant", sade Bull.

Se mer i bl.a. "Gripen. The first fourth generation fighter", ISBN 91-972803-8-0 (där för övrigt eder egen CI finns med på bild på sid 162-163, samt "JAS39 Gripen - en granskning av JAS-projektet. Betänkande av JAS-kommissionen", SOU 1993:119.

SvD

Ytterligheter (uppdaterad)

I morgon den 29 maj så är det bra tillfälle att ta del av försvarsmaktens nuvarande och historiska verksamheter. Ungefär samtidigt så genomförs två ceremonier som spänner mellan allvar och nöje, mellan dåtid och nutid, mellan invasionsförsvar och insatsförsvar.

På gamla F1 Hässlöbasen så genomför Västerås flygmuseum sin årliga "roll-out" med start 10.00 (flygningarna börjar 12.30). Jag hade nästan missat detta evengemang, men väljer nu att svika en god kamrat och lämnar honom ensam på golfbanan för chansen att få se en tregrupp J 28 Vampire i luften! Buller och lukt av flygbränsle får mig att dröma tillbaka till den tid som var.

I Stockholm genomförs årets veterandag 14.30 vid FN-monumentet som ligger nedanför Sjöhistoriska museet. Där kommer Försvarsmakten för första gången att dela ut medalj till de soldater som skadats i strid under internationell tjänstgöring. Hade jag varit i Stockholm så hade jag givetvis varit närvarande för att hedra se som skadats för att genomföra sitt arbete i vårt nuvarande insatsförsvar. Jag hoppas att vår Försvarsminister Tolgfors tänker närvara. Det kan vara bra att se verkligheten när han i framtiden tar beslut om anskaffning av materiel och vilka insatser som ska genomföras.

Nöje och allvar. Två sidor av samma mynt. Verkligheten har alltid funnits närvarande i Försvarsmakten.

AB

Uppdaterad 11-05-29, 19:51
Veterandagen genomfördes me bl.a. närvaro av Försvarsminister Tolgfors och ÖB. Tre soldater fick Försvarsmaktens medalj för sårade i strid i silver.

– Det är riskfyllda och utsatta uppdrag att arbeta i länder med svåra konflikter för en bättre framtid. Uppoffringar vi aldrig får glömma och som förtjänar allas vår respekt, sa ÖB Sverker Göranson.

Mycket bra. Sverige har därmed kommit en bit på vägen i att hantera veteraner efter internationella insatser.

Flygdagen i Västerås bjöd på mycket bra väder och ca 6.000 besökare. Tyvärr så blev det en hel del inställda uppvisningar. 35:an kom inte i luften p.g.a. dåligt väder på startflygplatsen. En Vampire deltog inte, så tregruppen blev bara en rote. Roten Tiger Moth (enligt speakern, SK 16 enligt programmet) kom heller inte i luften. Dessutom fick Pembroken avbryta i starten (troligtvis flygplanfel). Detta är dock charmen med gamla flygplan. Det är inte alltid som de vill starta...

FV, Tolgfors

Mer nostalgi

Jag hittade den här gamla filmen på Youtube på mina gamla kollegor på bl.a. QB F 17. Om jag inte hör helt fel så är piloten som intervjuas inledningsvis numera utlokaliserad till svenska representationen nere i Bryssel. Så kan det gå...

Recension: Midvintermörker

Jag har tillbringat kvällarna i förra veckan med att läsa Lars Widerängs (a.k.a Cornucopia) bok "Midvintermörker". Jag måste säga att det var en trevlig bekantskap, som jag hade mycket svårt att släppa ifrån mig innan jag släckte sänglampan. Känslan finns hela tiden av att vilja "bara läsa ett kapitel till".

Boken handlar om ett ryskt s.k. strategiskt överfall på Sverige under julhelgen 2012.

Lars beskriver i sitt efterord att han fick idén till boken efter att skrivit ett inlägg på sin blogg kallad just "strategiskt överfall på Sverige".

Berättelsen byggs upp genom att följa ett antal karaktärer i strid, dels på Gotland mot reguljära ryska enheter och dels på fastlandet mot ryska sabotageförband som försöker slå ut svensk infrastruktur och ledning.

Konflikten har klara paralleller till kriget i Georgien 2008. Den ryska gasledningen genom Östersjön utsätts för sabotage, vilket resulterar i att ryssarna anklagar Sverige för att man inte tillåtits patrullera längs med ledningen med sina fartyg. Ryssarna bygger sedan inför anfallet upp en militär närvaro i Östersjön maskerad som övning.

Är scenariot realistiskt? Ja, jag måste säga att Lars har följt med i den den svenska försvarsdebatten de senaste åren. De svenska förband som används har tyvärr realistisk utgångsgruppering och förmåga. Framryckningen på Gotland är mycket detaljerad. Kommandospråken som används och den taktiska användningen är mycket övertygande. Det är heller ingen överdrift av den ryska förmågan. De ryska marinförbanden har t.ex. ännu inte fått de Mistralkryssare som är under anskaffning. De ryska flygstridskrafterna har heller inte genomgått den modernisering som är planerad.

En hel del elaka pikar ges åt Försvarsmaktens oförmåga att prioritera det nationella försvaret. Flygvapnet får ta mycket stryk då man saknar skyddade hangarer och då lätt slås ut på backen redan i inledningen av anfallet. Avsaknaden av skyddade ledningscentraler får stora konsekvenser.

"Svar ja, det ser ut som vi är i krig. Svar nej, du skall inte till Vargkulan utanför Nora. Den anläggningen lades ner för ungefär tio år sedan och fylldes igen med sand och cement, liksom de flesta av det hundratal bergrum totalförsvaret hade förr i tiden..Undantagsvis har några bergsrum sålts till privata aktörer och numera huserar datorhallar eller fabriker där. Den operativa insatsstaben INS sitter, eller skall jag säga satt, i en kontorsbyggnad i Stockholm. Det är bara flygstridsledningen som fortfarande sitter i bergrummet Grizzly i Bålsta, Cobra i Hästveda lades i praktiken ner tidigare i höst. INS tappade vi kontakten med tillsammans med resten av Stockholm och Bålsta försvann strax därefter...Antagligen är deras master bortsprängda och med det är kommunikationen bruten tills man får upp reservmaster, men det finns ingen personal i beredskap för sådant."

Arménförbanden på Gotland märker också att man saknar en massa viktiga resurser förutom det i Afghanistan i dagsläget eftersökta "boots on the ground".

"Luftvärn? Flygunderstöd? Artilleri? Allt det där som amerikanarna fixade åt oss i Afghanistan... Håller de här killarna? Det är ju inte som den frivilligt utvalda gräddan när vi åkte till Tchad eller Afghanistan."

Jag skrattade gott åt ett antal kommentarer som visar på att tips kommit från personer med god insyn i Försvarsmaktens aktuella problem.

"Romeo från Alpha, vi har genomfört en värdegrundsövning med fången och efter att ha tvingat honom att läsa introduktionen till försvarets värdegrundsbok, så har han öppnat upp att han är korpral, ryss och spetnaz."

Finns det några svagheter i Lars upplägg? Nja, smådetaljer finns det givetvis. Men dessa skillnader från verkligheten är, som Lars skriver i sitt efterord, till stor del beroende på att han helt enkelt ville ge de svenska styrkorna en chans att besvara anfallet. Hade boken haft en realistisk beredskap och skyddsnivå på de svenska förbanden, så hade den fått ett betyldigt svartare slut. Möjligtvis så borde de svenska styrkorna ha större problem med logistik. Tillförsel av bränsle och ammunition till stridsfordon under rörelse och flygförband spridda på baser är något som vi knappast kan hantera längre och som skulle få stora konsekvenser om ett strategiskt anfall skulle bli verklighet.

Det viktigaste budskapet i boken är dock det aktuella faktumet att Sverige trots EU-medlemsskap, Lissabonfördrag och Solidaritetsförklaring saknar de internationella bundsförvanter som krävs för att man ska våga dra ner på sin försvarsmakt. Om anfallet kommer så tar det likt i fallet Libyen mycket lång tid för omvärlden att reagera och stötta. Jag rekommenderar därför alla med försvarsintresse att läsa denna bok.

Tack Lars för en trevlig läsning och ditt budskap är "j*vligt uppfattat!"

Ett par smakbitar ur boken finns att läsa här och här.

Se Cornucopias recension på min recension... :-)

Den inre och den yttre fienden

Ett klassiskt knep för att ena en grupp är att skapa en yttre fiende. Knepet har använts i liten skala med den elake instruktören som kör hårt med sina soldater och oavsett vad som skiljer soldaterna åt (religion, hudfärg m.m.) så finns den gemensamme "motståndaren" i form av instruktören. Det används även på högskolor i form av s.k. "nollning" med samma teori. Bygg upp gruppen genom att skapa en yttre "fiende" att rikta uppmärksamheten mot. Eller varför inte den vanlige fotbollsanhängaren som i stället för att heja på sitt eget lag börjar hata motståndaren.

På större skala har folkgrupper som armenier, indianer, judar, romer, tutsier m.m utpekats som staters inre fiende. Se t.ex. romernas behandling i de forna östeuropeiska staterna. Att de föraktas har inte bara att göra med att folk i allmänhet anser att de begår brott, utan även för att nationella grupperingar använder dessa folkgrupper som ett enande mål för sin retorik (Jobbik i Ungern är bara ett exempel). Den inre fienden behöver ofta inte ens utgöra ett reellt hot, men kan man bara blåsa upp en folkopinion så räcker det för att ena en befolkningsgrupp mot en annan.

Den yttre fienden för en stat är oftast ett annat land, men har på senare tider i många fall ersatts av statslösa grupperingar. Exempel är Nordkorea där ledarna bibehåller greppet om landet genom att indoktrinera befolkningen om hotet från Syd. Även om jag tycker kraftigt illa om Bush Jr så måste jag erkänna att använde han den yttre fienden på ett effektivt sätt för att ena USA efter 9-11.

I Sverige har den klassiske yttre fienden genom alla år varit Ryssland. Under den s.k. strategiska timeouten efter Kalla Kriget så har det dock varit svårt att övertyga skattebetalarna och politikerna om att det yttre hotet i form av den ryska björnen fanns kvar. Vad göra? Hur ska Försvarsmakten motivera sin existens?

Lösningen blev att Invasionsförsvaret nedrustades. Kanske lite väl snabbt då mycket materiel såldes ut innan man hade tänkt igenom om den t.ex. behövdes av kommunerna eller brandkåren. Den nationella beredskapen för snöoväder, stormar eller ett nytt Estonia är numera betydligt lägre än under invasionsförsvarets tid. Staten har missat att man måste ersätta de militära resurserna med motsvarande civila. I stället håller nu ett insatsförsvar på att byggas upp. Sverige skall med andra ord försvaras på bortaplan. Vi definierade dock aldrig någon ny yttre firnde. I stället så gör vi gemensam sak med våra allierade i FN, EU och NATO och låter dem definiera vilken vår fiende är för tillfället.

Så kommer som en blixt från klar himmel lördagens självmordssprängning i Stockholm. Den yttre fienden som alla troddde skulle hålla sig kvar i Afghanistan har helt plötsligt blivit en inre fiende. Politikernas mantra om att Sveriges säkerhet ökar genom insatserna i Afghanistan har genomskådats. Självklart drar vi åt oss en del hot genom att engagera oss tillsammans med USA och NATO och dessa hot måste vi därför vara beredda att möta även här hemma i Sverige. Denna fiende är dock inte till för Försvarsmakten att hantera. I första hand är det Tullverket, Kustbevakningen, Polisen och SÄPO som sköter jakten på terrorister. FRA får inte stötta SÄPO i dagsläget, men det kommer nog efter helgens händelser att ändras med "ljusets hastighet" och bli tillåtet framemot sisådär 2012. Försvarsmakten i övrigt sitter mest på åskådarbänk.

Här ser man ett behov av nya resurser. Försvarsmakten har inte längre närvaro över hela Sverige med massor av personal som kan stötta Polisen. Det som finns är de nationella skyddstyrkorna ur Hemvärnet samt små beredskapsgrupper på varje regemente/flottilj (i den mån att det finns personalrader för dessa i IO11). Ett visst utbyte av underrättelser sker inom ramen för NCT - Nationellt Centrum för Terrorbedömningar. Men hur mobiliserar vi samhället för ett inre hot? Vi har i dagsläget en skala för bedömning av terrorhot, men kommer Försvarsmakten någonsin att kallas in oavsett vilket läge vi befinner oss på skalan? Nja, jag tror inte det. Möjligtvis med enstaka specialresurser som t.ex. transportflyg eller helikoptrar samt specialkompetens som analys och desarmering av IED. HKP16 kan, när den levereras för sent för att användas i Afghanistan, bli en bra transport- och spaningshelikopter för polisens insatsgrupper. Försvarsmakten bör i övrigt fokusera på den yttre militära fienden.

Hur ser det då ut med det yttre hotet idag? I bl.a. denna blogg så har det redovisats det ändrade strategiska läget i närområdet där framför allt naturresurser i form av olja, gas och transportvägar innebär att intresset från både öst och väst ökat igen. Ryssland har dessutom planer på att bygga upp sin militära kapacitet. Övningarna Ladoga och Zapad under 2009 var tydliga bevis på denna ambition. I den strategiska timeouten talade man om det krävdes ett lackmustest för att ändra tillbaka på Försvarsmaktens inriktning mot det nationella försvaret. Georgienkriget 2008 var ett sådant positivt testutfall, men ingenting hände. De ryska militära upptrappningara har pågått ett tag, men även där så blir det ingen reaktion. Politikerna pratar om att öka det nationella försvaret, men så länge ekonomin ligger kvar på samma nivåer och de internationella insatserna fortsätter så är detta bara tomma löften.

Trots ändrat strategiskt läge och trots upprustningar i Ryssland så står det nationella försvaret kvar i startgroparna. Dagny-övningarna har visat på hur lågt vi sjunkit i vår nationella beredskap och det kommer att ta lång tid (och pengar) att bygga upp förmågan igen.

Nu börjar ytterligare ett lackmusprov att visa positivt utslag.

Utav alla svenska tidningar har "Världen idag" noterat min bloggarkollega Lars Gyllenhaals analys av det som händer i Ryssland idag.

Medier i västvärlden har inte uppfattat vilken enorm styrka den nationalistiska rörelsen i Ryssland har. Inte heller vilken kraft det finns i den folkligt förankrade önskan om revansch från den ”förödmjukelse” som Sovjetimperiets fall innebar för Moskvas världsinflytande. Författaren Lars Gyllenhaal har i bland annat Världen idag beskrivit hur ultranationalistiska profiler och rörelser på senare år tagits in i den politiska och militära värmen.

Det är mot bakgrund av denna våg av nationalistisk och revanschistisk yra som den senaste tidens upprepade uttalanden om militär upprustning från ryska ledare ska ses. Dessa tal har nämligen avlöst varandra de senaste månaderna.

För att anse att det finns ett reellt hot måste det finnas ett mål med hotet, medel att genomföra hotet med samt vilja att genomföra det.

- Mål. Vi har nu alltså ett strategiskt läge som gör bl.a. Östersjön och Norra Ishavet mycket intressant för Ryssland. Kanske inte i första hand ur militärstragegisk synvinkel, men i varje fall ur ekonomisk. Då Ryssland, i och med kommunismens fall och då i stället Oligarkernas tid inföll, numera är minst lika kapitalistisk som USA så skall vi inte underskatta pengarnas drivkraft och ännu mindre lobbygrupperna i Kremls påverkan.

- Medel. Vi har ett Ryssland som bygger upp sin militära förmåga. Marinen får nya helikopterkryssare som innebär att Ryssland bygger upp en expeditionär förmåga av en typ som de aldrig haft tidigare. Dessa styrkor är inte längre designade för ett tredje världskrig, utan för dagens "koloniala" krig som t.ex. det i Georgien eller varför inte i Baltikum. Sverige är inte direkt hotat, men vad tänker vi göra med vår Solidaritetsförklaring om Baltikum berörs? Ryssarna kan med de nya resurserna snabbt inta mindre länder med svagt försvar och sedan tillföra jaktflyg och luftvärn för att försvara brohuvudet mot omvärldens reaktion. Fallet Georgien pekar tydligt på detta.

- Vilja. Vi har en ultranationalistisk rörelse i Ryssland som inget hellre vill än att återfå det forna Sovjetunionens storhet. Hur mycket dessa kan pressa politikerna i Ryssland är oklart, men det finns en hel del forna militärer i dessa kretsar som säkerligen har kvar en hel del av sina gamla vänner i ryska ledningen. Det som är farligt med nationalistiska rörelser är att de inte är helt förutsägbara på samma sätt som stater. Jämför t.ex. med "Svarta Handen" rörelsen i Serbien som med sitt mord av kronprins Franz-Ferdinand av Österrike-Ungern bidrog till att starta VK1. Vem kommer dessa grupperingar att definiera som sin "yttre fiende"? Baltikum ligger bra till då det dels är "förlorade" sovjetiska territorium och det även finns en rysk minoritet som inte alltid behandlas väl av regeringarna i de baltiska staterna. Hur samlar man folkets vilja i Ryssland? I fallet Rwanda så sändes meddelanden till befolkningen där man uppmanade till mord av den "inre fienden" genom radiosänd propaganda på kanalen RTLM. Ett repetitivt budskap ger ofta resultat. Glöm inte det klassiska "För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras"!

Svavel, Salpeter och Kol är var och en ganska så stabila grundämnen, men tillsammans så bildar de explosivt krut. Det enda som krävs för explosionen är att någon tillför lite eld...

Jag anser att vår Försvarsmakt i första hand ska vara ämnad för att försvara landet. Att lita på sina grannar eller allierade är oklokt. Georgien litade för mycket på sitt PfP medlemsskap och till vilken nytta? Kan vi verkligen lita på EU? Det finns två ytterlägen som man bör fundera över. I ena ändan det storskaliga kriget då alla länder har fullt upp att klara sig själva och därmed inte har resurser över för att hjäla någon annan. I andra ändan det mycket lokala kriget som ingen vill lägga sig i för att det inte ska eskalera. I bägge fallen står Sverige själv. Man bör också ta med i beräkningarna att Försvarsmakten är en långsiktig satsning inte bara mot dagens hot, utan även mot något okänt som kan inträffa om 20 år. Den enda motiveringen som borde krävas är att titta i historieboken.

P.S: En del läsare kanske anser att jag precis som de gamla svenska generalerna bara tittar österut. USA har ju också en stor offensiv krigsmakt. Ja, men dessa är upptagna på annat håll och hotar inte Sverige eller vårt närområde. Vore jag iranier eller nordkorean kanske jag skulle oroa mig en smula mer. Kina bygger också upp sin militära kapacitet, men jag tror att kinerserna läst sin Sun-Tzu och i stället satsar på de indirekta metoderna genom att t.ex. köpa upp halva Manhattan och göra stora investeringar i Afrika. Varför invadera, när man i stället kan köpa till sig lydnad? Glöm inte att när USA:s stridskrafter misslyckades i Vietnam så vann Coca-Cola det ekonomiska kriget 20 år senare.

Bokslut

Enligt våra politiker och höga militärer så är Kalla Kriget slut. Försvaret av Sverige är nedprioriterat och allt satsas på Internationella Insatser. Jag vet att det finns politiska signaler om att ta tillbaka förmågan att försvara Sverige, men med brist på krigsbaser och stridsledning så är det i stort sett bara incidentberedskap som vi klarar av.

Man har börjag från Försvarsmaktens håll städa upp i historiken.

- Kongoveteraner har belönats för tapperhet i strid med Försvarsmaktens belöningsmedalj i guld för internationella insatser.

- Familjen till besättningen på den DC-3 som blev nedskjuten av ryskt jaktflyg har erhållit Försvarsmaktens förtjänstmedalj i guld.

Tittar jag runt i fikarummet på en division så ser jag en massa hjältar. Tyvärr så när dom har uniformen på sig och möter sina utländska kollegor under de internationella insatserna så finns det inget som visar på detta. Amerikanarna får medalj för allt från att dom lärde sig knyta på skorna på West Point till den fina uppsatsen dom skrev på chefskursen. I Sverige har vi maximalt en värnpliktsmedalj och ett antal minnesmedaljer för nedlagda flottiljer.

Skärpning!

Om nu Kalla Kriget verkligen är slut så är det dags att straffa de skyldiga och belöna de som förtjänar det för ett gott utfört arbete.

Allan Widman har i sin Veteranutredning pekat på behovet av bl.a. medalj för sårade/dödade soldater under insatser, samt en medalj till hemmavarande familjer för att dom stöttar sina soldater på insats.

Jag skulle vilja gå ett par steg längre:

- Kalla Kriget minnesmedalj. Ges till samtliga Flygvapen och Marinofficerar som deltagit i skarpa incidentinsatser mellan 1945-2010. Ges dessutom till FRA, FOA/FOI och FFA personal som deltagit i signalspaningen.

- Medalj för tapperhet under krigsliknande förhållanden. Ges i guld till familjen till alla de som stupat i tjänst. I första hand till alla de som är upptagna med namn på Flygvapnets minnesvägg på Tre Vapen. Ges i silver till alla de som skadats vid t.ex. haverier.

- Medalj för Internationellt samarbete och stöd till svensk Export. Ges i silver till alla de som tjänstgjort i diverse utlandsmissioner under fredsförhållanden under minst 6 månaders tid. T.ex. supportgrupperna i Tjeckien, Ungern, Thailand samt ubåtsutbytet med USA. Ges i guld till de som av de utländska myndigheterna särskilt uppmärksammats för gott arbete.

- Jag har tidigar skickat in ett förslag till före detta Flygvapeninspektören att återupprätta medaljen för berömlig Flygargärning. Jag har för mig att det var Stockholmstidningen som en gång i tiden delade ut denna medalj. Men det var länge sedan sist det inträffade. Mitt förslag var den pilot som för ett par år sedan lyckades landa en Gripen på F21 som i stort sett inte hade ett fungerande system ombord efter en mycket allvarlig kollission med en Sångsvan i 1000 km/h. Inget hände dock med detta förslag! Tanken har tidigare varit uppe på motion i Riksdagen, men slagit ned.

Riksdagen uttryckte sig på detta vis förra gången:

Utskottet vill erinra om att 1975 års reformering av det svenska belöningssystemet föregicks av ett grundligt beredningsarbete. Konstitutionsutskottet framhöll att det belöningssystem som då tillämpades återspeglade en gången tids samhällssyn genom att ge uttryck för värderingar av samhällsinsatser enbart med hänsyn till tjänsteställning. Vidare framhölls att ordnarna inte kunde anses fylla sin uppgift när det gällde att belöna viktiga samhällsinsatser. Reformen stöddes också av de personalorganisationer som företrädde det övervägande antalet statsanställda. Enligt utskottets mening har de argument som låg till grund för reformen fortfarande viss tyngd. En översyn av det offentliga belöningssystemet bör mot denna bakgrund avvaktas intill dess det tydligare visats att ett mer utvecklat belöningssystem skulle kunna fylla sin uppgift.

Har inte läget ändrats tillräckligt nu när Regering och Riksdag så tydligt anser att Försvarsmakten ska anpassa sig till de internationella sätten att arbeta? Att Försvarsmakten skulle vara ett klassystem är för mig mycket förvånande. Värnplikten var ett instrument som verkligen såg till att detta inte var fallet. (Vilket man kan fundera på med det reformerade personalsystemet).

Sedan så är det dags att börja lyfta fram en del av t.ex. SSG operationer. Varför inte skriva en bok om operationen i Kongo? Givetvis är en hel del fortfarande hemligstämplat, men personalen förtjänar en viss uppmärksamhet.

Jag skulle vilja gå tillbaka en del i historien och belysa vilka som fått t.ex. Svärdssorden och tapperhet i fält/till sjöss. Hur många vet att en svensk har fått Victoriakorset och säkerligen en och annan amerikan med svenskt ursprung fått Medal of Honor?

Varför då göra detta som i mångas ögon anses som mycket "osvenskt"?

1 - Vi lyfter fram goda exempel, vilket kommer att vara en moralhöjning för organisationen och kan inspirera fler till att göra ett bra jobb.

2 - Försvarsmakten får ett tillfälle till lite positiva skriverier. Detta kan behövas, särskilt med tanke på all negativ press som dom utstår just nu.

3 - Vi anpassar oss till internationella standarder. Utan medaljer på bröstet så kan det i vissa fall t.o.m. vara så illa att utländska officerare tror att vi svenskar är inkompotenta.

"Ära de som äras bör"

Negativ träning

I ett antal inlägg den senaste tiden så har det diskuterats om vilka vinster som svenska Försvarsmakten får ut av våra insatser i bl.a. Afghanistan. Nu menar jag inte de politiska vinsterna då dom tas hem av vår utrikes- och försvarsminister, utan praktisk kunskap som vi kan ta med oss hem till Sverige. Trots allt så har vi det senaste året sagt att fokuset för Försvarsmakten ska tas tillbaka till närområdet och försvaret av vårt eget territorium. Stämmer detta i verkligheten?

Men först lite begreppsförklaring.

Begreppet Negativ Träning används i Flygvapnet för utbildningsaktiviteter som inte bara är bortkastad träning, utan t.o.m. kan lura eleven till felaktigt agerande och i strid därför vara direkt farligt. I vissa fall går det inte att undvika, t.ex. hantering av vapen där vi i fredsövningar använder simulerade vapen vilket medför något annurlunda handgrepp för piloten samt ett flygplan som är några ton lättare. Man är dock medveten om bristerna i träningen och kompletterar den med instruktioner där man noggrant förklarar skillnaden mellan träning och verklighet för eleven. Valet står mellan nyttoeffekt, risk och kostnad. Risken med skarpa vapen är helt enkel för stor och kostnaderna för höga för att man ska kunna använde det ofta i fredstid.

Ett klassiskt exempel på negativ träning som jag tagit upp tidigare var ett haveri i USA för många år sedan. Det hade startat som ett enkelt hydraulfel där piloten inte kunde fälla ut landningsstället på normalt sätt. Han försökte då använda nödreglaget, men det satt "fast", så resultatet blev att han buklandade sitt flygplan med stora reparationskostnader som följd. Haveriutredningen kunde dock inte hitta något fel på nödreglaget. Det visade sig att piloten hade genomfört all träning i en simulator där nödreglaget använts 1000-tals gånger. Friktionen i handtaget hade helt enkelt nötts bort och i sumulatorn krävdes det ingen kraft alls för att påverka handtaget, medan det i verkligheten per design krävdes stor kraft för att det inte skulle kunna påverkas av misstag. All nödträning i simulatorn hade med andra ord varit negativ.

Åter till Afghanistan. Vad är det för "vinster" det pratas om?

- Stridserfarenheter. Ja, till viss del så är detta helt korrekt. Precis som läkaren får erfarenhet av att ta hand om skadade patienter på en akutmottagning fast han kanske senare i livet ska arbeta med ansiktslyftningar så innebär det ett träningsvärde att utsätta våra soldater för en farlig miljö för att härda dom. Att avfyra sitt vapen mot andra människor är något helt annat än att göra det på skyttebanan. Som elddop funkar detta bra. Förr i tiden så skickade vi ut adelsmän att tjänstgöra i andra länders krig för att dom skulle återvända med stridserfarenheter. I många fall även med ny taktik och idéer som vi kunde använda i det svenska försvaret. Ett stort minus i detta sammanhang är att det kan vara helt fel taktik som man "tränas" på i Afghanistan. För Flygvapnets del så är Afghanistan något av en avart där det mer eller mindre helt saknas ett kvalificerat hot mot flyg. Amerikanska och engelska erfarenheter visar tvärt om att när divisionerna återkommer till hemlandet så måste dom träna oerhört mycket för att återta de kunskaper dom tappat under sin tid i Afghanistan. Detta har svenska politiker helt och hållet missat. För Arméns del så är hotet i Afghanistan IED, självmordsbombare, krypskyttar och RPG. Men det saknas helt och hållet hot i form av t.ex. stridsvagnar och hot från luften. Alla som gjort lumpen kan det klassiska "flygare skydd". Hur agerar man med en kolonn fordon när man utsätts av besjutning från flygplan? Vilket behov av luftvärn har Armén? Vad händer med kunskaper om strid i subarktisk miljö som tidigare var vårt varumärke? Vad händer med strid i kustnära miljö? I USA har försvarsminister Gates kritiserat US Marines för att dom omvandlats till ytterligare ett infanteri för strid i Irak och Afghanistan. Nu skall dom börja återgå till sitt ursprung, det vill säga snabba mindre insatser från havet. Svenska Amfibiekåren har haft tendenser att gå åt samma felaktiga håll som US Marines.

- Test av utrustning. Här hävdar många förspråkare att i Afghanistan så får dom äntligen testa sin utrustning för att hitta fel och åtgärda dom. Delvis rätt! Det vi testar är att utrustningen fungerar i miljöer liknande Afghanistan, vilket kan vara bra inför t.ex. insatser i Afrika. Men det är inte alls säkert att den nya utrustningen passar i Sverige. Lika lite som våra soldater vill använda den varma M90 med vinterkängor i Afghanistan, lite lite vill dom nog använda tropikuniformen med lätta kängor i Kiruna i Januari. Vi modifierar våra helikoptrar med partikelseparatorer för att fungera i miljöer med mycket sand. Bra för Afghanistan, en smula onödigt för strid i Norden (dyrt och väger en del). Vi funderar på att skaffa stora fartyg till Marinen för operationer liknande den i Adenviken, trots att i svensk skärgårdsmiljö är kanske en ny robotbåt mer lämpad? Då har vi dessutom råd till fler och kan lättare täcka Sveriges långa kust. Flygvapnet integrerar precisionsbomber och Small Diameter Bomb. Bra när det inte finns något luftvärn, men i en kvalificerad hotmiljö krävs vapen med stor stand-off som t.ex. Taurus eller Rb15 Mk3.

- Internationell anpassning. Då vi idag har ett för litet försvar för att på egen hand kunna försvara Sverige så hänger allt på vår Solidaritetsförklaring och Lissabonfördraget. Vi måste få hjälp av andra och vid behov kunna hjälpa andra. Här finns det en stor vinst i att integrera internationella kommunikationssystem som Länk-16, have Quick och IFF. Att vi utbildar våra officerar att agera i staber av NATO-struktur samt att vi använder NATO taktik och rutiner är givetvis en förutsättning för detta. Men faktum är att det vi en gång i tiden hade i Sverige var optimerat för svensk miljö. Det hade stor yttäckning och robusthet. Att det dessutom var unikt svenskt innebar att motståndaren var tvungen att anpassa sig till en unik svensk taktik och inte bara en standardiserad NATO-taktik. Den här effekten får vi nog leva med. En tillräckligt stor budget för att återuppbygga Försvarsmakten till att på egen hand klara av försvaret av Sverige är nog bara att glömma. Dock så måste vi ha i åtanke att vissa system som vi tagit i drift kan kräva resurser som inte finns i Sverige. Ta t.ex. C/D-versionen av Gripen som är anpassad till internationella operationer med bl.a. lufttankning. Funkar bra i Afghanistan, men vi har inga lufttankningsflygplan i Sverige! Då vi dessutom mer eller mindre har skrotat det svenska bassystemet som var vår typ av "lufttankning" så har vi ett förmågeglapp när det gäller förmågan att försvara Sverige.

Med andra ord så kan man inte på rak hand säga att våra erfarenheter i Afghanistan direkt går att utnyttja i Sverige. Tvärt om finns det stor risk för negativ träning i och med att vi tar bort förmågor i Försvarsmakten som inte behövs i Afghanistan (t.ex. luftvärn), men som är kritiska för ett fösvar av Sverige.

Gästinlägg: Lite reflektioner över debatten kring ”Minskad förmåga till sjömålsbekämpning från land”.

Alla pratar om här RBS-15KA, som i sig är ett mycket bra och kompetent system som självklart borde funnits kvar, men som lades ned av fullständigt oförklarliga anledningar. Det levde kvar under namnet ArtDemo och därefter BekDemo under ett antal år, och finns kanske fortfarande i något förråd.

Personligen tycker jag debattörerna har fel fokus i den här frågan. Det är ju trots allt så att roboten, oavsett om den avfyras från land är en sjömålsrobot och inget annat. Sjömålsrobotar gör mest nytta om de opereras från havet eller luften där man har en helt annan rörlighet.

Om vi istället lyfter blicken och försöker förstå vad som är en sådär 200% värre än att just RBS-15KA försvunnit, så är det att i stort sett samtliga flottans RB-15 vapenbärare har försvunnit! Detta är mycket mer allvarligt och bör definitivt debatteras.

2005 förfogade flottan över sex robotbåtar och sex korvetter som sammantaget kunde bära (12x8) 96st RBS-15 runt vårt Svenska territorialhav, och kunde skjutas från dolda lägen nära vår skärgård. Tilläggas skall också göras att varje enskild vapenbärare (fartyg) hade omfattande ledningssystem, passiva och aktiva sensoser för antingen automomt uppträdande eller förbandsuppträdande runt våra Svenska kuster.

Utöver detta så hade flottan samtidigt också åtta stycken operativa patrullbåtar, som vardera kunde bära sex stycken potentiella RB-12. Totalt 48 robotar.

Backar vi bandet ytterligare några år, men inte längre tillbaka än till år 2000 så kan man addera till ytterligare sex robotbåtar och fyra patrullbåtar OCH även RBS-15KA. Då kunde Svenska marinen själva ställa upp med ca 160st RB-15 och 72 RB-12 bara i ett första läge. Sedan fanns det ytterligare robotlaster att plocka fram ur bergen. Utöver detta kunde flygvapnet självklart leverera ett stort antal RB-15F.

Hur ser det ut idag? Inte särskilt bra skulle jag vilja påstå.

Hur många vet idag om att det istället för ovanstående siffror är tre(3) korvetter som finns disponibla för nationella OCH internationella behov? När korvetterna HMS Stockholm och HMS Malmö befann sig i Adenviken under förra året så fanns där endast två potentiella vapenbärare (HMS Gävle och HMS Sundsvall) att tillgå i hela Sverige!

Vad de flesta säkert heller inte är medvetna om, är att ingen av våra nya Visbykorvetter inte ens är nära en operativ installation av RBS-15 systemet. Detta skall införas i nästa version av fartyget, för att sedan försöka få roboten operativ. Man ska då också försöka med det konststycket, att avfyra roboten inifrån fartyget, vilket inte kommer att bli helt lätt med hänsyn till heta avgaser och extrem värmeutveckling. Dessutom vill jag nog inte ens veta vilka konsultkostnader som utvecklingen av denna installation medfört.

Vi pratar här om ett förmågeglapp som är så stort, att det redan vid blotta anblicken blir pinsamt. Är våra politiker ens medvetna om detta, eller är det så enkelt att Afghanistan och Helikopterfrågan sätter skygglappar för andra viktiga frågor?

Slutligen, vad anser Marinens främste företrädare om detta extrema förmågeglapp?

/ Haddock

Gästinlägg: Minskad förmåga i bekämpningen av sjömål från land

Vid försvarsbeslutet 2000 ombildades kustartilleriet till amfibiekåren. En av kustartilleriets viktigast uppgifter var att bekämpa sjömål från land. Det skedde med sjöfrontsartilleri och robotar, som man kunde dela in i lätta och tunga i bägge fallen. Robotarna var rörliga medan kanonerna var både fasta och rörliga. Den senaste generationen tungt sjöfrontssartilleri hade kalibern 12 cm och modellbeteckning m/70 för fast och m/80 för rörligt. Den senare var en självgående variant av haubits 77B och kunde skjuta 30 kilometer.

Den senaste tunga roboten var RBS15KA som hade en skottvidd på minst 100 km. Den var en variant på den som finns kvar inom flottan och flygvapnet. Den lätta roboten RBS 17 är kvar i amfibiebataljonerna. Den har ett lasersikte, så den är för närområden.

Precisionsvapnen har ändrat situationen för det fasta artilleriet. Då försvinner skyddet. Det fanns tankar på att skydda pjäserna på olika sätt, till exempel med dimma. Kvar är eld (kustartilleriets luftvärn var oftast 40 mm-pjäser m/46 med optroniskt sikte) och rörelse. Om fast ersätts med rörligt (vilket verkar vara det enda om man inte skulle satsa på luftvärn för varje bataljon) så behålls förmågan. Så gjorde man i Spanien, där man la ner de fasta pjäserna väster om Gibraltar, men behöll de rörliga. Skillnaden mellan fältartilleri och sjöfrontsartilleri är att det senare kräver högre precision och skjuter flackare. Tidligare har använt en hel del pjäser från örlogsfartyg.

Jag har läst i FMV:s tidskrift att Archer/haubits 77BD ska få en förmåga mot sjömål. När blir den klar? Då har det gått minst 15 år sedan sjöfrontsartilleriet lades ner. Hur många kan då skjuta mot sjömål? Det är ett av flera förmågeglapp. Vilken eldledning ska Archer använda vid bekämpning av sjömål? Sjöfrontsartilleriet använde sig mest av radar för att mäta in målen. Även fanns det mätstationer med optronik. Utöver eldledning hade kustartilleriet en stridsledning för att följa och klassificera sjömål (som att skilja egna fartyg från fientliga), där man använde egna och andras radarstationer. Den förmågan användes för att öka beredskapen i de olika bataljonerna och för att beslut om gruppering av de rörliga förbanden. Hur är dagens stridsledning inom marinen?

Med omvandlingen av kustartilleriet till amfibiekåren förlorades förmågan att bekämpa sjömål med landbaserat artilleri. Få se om den förmågan återfås med Archer. Det finns en lätt landbaserat sjömålsrobot kvar, medan den tunga RBS 15KA lades. Samma sjömålsrobot används fortfarande på örlogsfartyg och stridsflygplan.

/Fundersam