Grattis på 60-årsdagen!

Jag är ibland en smula slarvig med att gratulera vänner och bekanta. Det händer t.o.m. att jag glömmer bort min familj. Därför så missade jag även en gammal trotjänare som i dagarna fyllde 60 år.

Som ett flygande arv efter kalla kriget så flyger Boeing B-52 fortfarande omkring. Första flygningen skedde den 15 april 1952 och det finns planer på att ha henne kvar i aktiv tjänst fram till 2040. Med andra ord så kommer hon att pensioneras som en mycket aktiv och rätt så elak 88-åring.

With a 185-foot wingspan, a length of more than 160 feet and a gross weight of more than 480,000 pounds, the B-52 earned the nickname BUFF, short for Big Ugly Fat Fellow. Originally designed as a long-range, high-altitude nuclear bomber, the B-52 has upgraded its operational capabilities to meet changing needs.

Employees built a total of 744 B-52s, in eight different production versions, at Boeing facilities in Seattle and Wichita, Kansas. Of these, only the H model remains in service today. The last B-52H - tail number 61-040 -- rolled off the Wichita assembly line on June 22, 1962.

Under åren så har B-52:s roll förändrats kraftigt. Från att ha varit ett strategiskt bombflygplan med möjlighet att bära kärnvapen i det tredje världskriget så transformerades hon till en taktisk bombare under Vietnamkriget som precis som hennes föregångare B-17 m.fl. ytbombande skogarna i norra Vietnam. Under operation Linebacker och Linebacker II så förlorades en mängd B-52 till det nordvietnamesiska luftvärnet, men det fick som resultat att USA och Nordvietnam kunde förhandla fram villkoren för en amerikanskt urdragning ur kriget.

The first day of Linebacker II was December 18, 1972, five days after the Paris peace talks broke down. At 2:41 p.m., 129 B-52s took off in three waves from Anderson Air Force Base in Guam. The waves were made up of cells--groups of three B-52s that flew together for electronic countermeasure (ECM) integrity and targeting purposes. They had a large escort: the 7th Air Force and U.S. Navy: KC-135 refueling planes, F-4 fighter escorts, F-105 Wild Weasels (to attack surface-to-air missile, or SAM, sites), Navy EA-6 and EB-66 radar-jamming planes, search and rescue teams, and F-4 chaff planes.(Chaff planes are planes that release "chaff," strips of metal that are dropped to confuse radar.)

On the first night, three B-52s were shot down. But 94 percent of the bombs were released over their targets. Because of the operation’s size and the lengthy flights, the last planes from Day One were landing back at Guam as the first planes for Day Two were taking off. Crew debriefings were analyzed as quickly as possible but not quickly enough to incorporate changes for the second day’s plans. So Day Two proceeded along the same lines as Day One. Targets included railyards, power plants, and storage areas. And because of the low number of casualties on Day Two, operations for Day Three continued in the same way. This was to prove a fatal mistake.

The American crews were learning the pattern, and were becoming complacent. Unfortunately, the North Vietnamese were also learning the pattern. On the third day, the waves of B-52s approaching Hanoi saw North Vietnam’s MiGs in the distance. But rather than attack, the MiGs reported the Americans’ heading, altitude, and air speed to ground forces. Heavy SAM activity and anti-aircraft artillery firing directly into the planes’ paths resulted in the deadliest day of the operation: six B-52s were shot down. With the loss of the $8-million bombers leading to congressional and public anger and calls to end the bombings, it began to look as though Hanoi might be able to hold off peace negotiations until Congress returned in January. Nixon, however, still extended the three-day action to an operation of "indefinite" length. Military planners had to find a way to succeed.

"Pensionerade" B-52:or

Ny teknik har inneburit andra roller för B-52. Kärnvapenförmågan är i praktiken sedan länge skrotad. Interkontinentala robotar gör det bättre. START-avtalet innebar att stora mängder B-52 skrotades och resterna lades upp på en avtalad plats i öknen så att Sovjetiska spionsatelliter kunde bekräfta nedrustningen. I stället har lasten bytts till kryssningsrobotar och precisionsbomber.

Over the years, Boeing has made major modifications to the B-52 fleet and expects to perform additional improvements to assure the Stratofortress will be a viable part of the U.S. bomber fleet well into the century. B-52s have been modified for extended-range flights, low-level flight, the launching of cruise missiles and delivery of precision-guided conventional bombs. Most of the modifications have been made -- and will continue to be made -- at the Wichita Development and Modification Center, part of the Boeing Military Aerospace Support business. For the first 10 years of its operational service, the B-52's principal role was as a nuclear deterrent in the Cold War against Soviet communism.

It first entered combat in the skies over Southeast Asia during the Vietnam War, when it was used to strike targets with conventional weapons. B-52s again saw action in 1991 during Operation Desert Storm, striking troop concentrations, staging areas and fixed installations. The aircraft demonstrated its flexibility during Operation Allied Force in the Balkans, where it first launched conventional cruise missiles, then transitioned to deliver general-purpose bombs. Today, in Operation Enduring Freedom, B-52s fly in support of U.S. and coalition forces, hitting ground targets with precision-guided munitions.

Under inledningen av kriget i Afghanistan användes B-52 som ett slags flygande artilleri. Små amerikanska styrkor ledde insatser med B-52 för att stödja Norra Alliansens krig mot Talibanerna. I min värld så är detta ett tecken på hur framtiden kommer att se ut för de amerikanska stridskrafterna. Erfarenheterna från Afghanistan och Irak innebär att USA kommer att passa sig mycket noggrant att dras in i ytterligare ett utdraget markkrig. "Boots on the ground" kommer att ersättas med "Light footprint" och "presense in the air". I Afrika märks redan denna tendens. Med hjälp av UAV:er och spaningsflygplan så stöttar USA sina allierade i deras kamp mot Al Qiada frenchising.

Inom flygindustrin är tendensen numera att gångtidsförlänga de flygplan man har snarare än att köpa helt nya. Gångtidsförlängningen innebär i och för sig ibland stora modifieringar av skrov och vingar, men det är inte längre som på det glada 50-talet då det pumpades ut nya flygplanstyper från massor av flygplanstillverkare världen över. Nu är det oftast ny teknik på gamla plattformar som gäller. Smarta vapen börjar helt enkelt att få överläget över flygplan med hög prestanda. För jaktflygplan är fortfarande hastighet och svängprestanda viktigt, men för attackflygplan är konsten att anfalla på långa avstånd och bära stor last minst lika viktig. Där finns det få utmanare som kan slå B-52 på fingrarna.

B-52 har överlevt många olika typer av doktriner och kommer därmed att leva ett bra tag framöver. En Predator kan släppa ett par enstaka bomber, men när det behövs muskler så är det fortfarande B-52 som gäller. Med hjälp av GPS och Laserpekare så kan man dessutom göra det med samma precision som en F-15E eller en F-35.

About 10 years ago, after the Gulf War, stories began circulating about grown-up children of B-52 pilots who were flying B-52s. More recently the stories say that current Air Force B-52 pilots are the grandchildren of early B-52 pilots. No matter that the Cold War the B-52 was designed to fight ended long ago. The role of the Stratofortess as a heavy bomber continues, as do the stories of BUFF's amazing adventures and the direct and proud lineage of those B-52 pilots.

För de som funderar på hur en B-52 skulle kunna utvecklas i framtiden så rekommenderar jag boken "Flight of he old dog" av Dale Brown.

Ett fyrfaldigt leve för "BUFF" på 60-årsdagen, må hon leva i hundrade år!

P.S: Det sista F:et i BUFF står inte för Fellow! I de historier jag hört är det mer åt ett ord som i många amerikanska TV-program ersätts med (*beep*).