torsdag 19 maj 2011

Den nordiska försvarsunionen

Ibland brukar våra svenska politiker avfärda eventuellt NATO-medlemsskap med att Sverige är mer intresserad av ett utökat militärt samarbete inom EU samt med de nordiska grannländerna.

Denna vecka är det nordiskt försvarsministermöte. Sverige är ordförandeland i Nordefco under 2011, så mina kollegor kommer till Sverige denna gång.

På agendan står samtal om insatser som Libyen, där såväl Sverige som Norge och Danmark deltar. Vi kommer också att diskutera samarbete kring förmågor genom ”pooling and sharing”.


Hmm... "pooling and sharing". Gemensamma nordiska upphandlingar är bevisligen svårt nog. Den nordiska upphandlingen av helikopter 14 gick som bekannt åt pipan. Danmark hoppade av, Norge och Finland köpte markant andra versioner än Sverige och Finland ställde sig utanför gemensamt underhållslager.

Att EU har spelat ut sin roll som eventuellt militärt stöd för Sverige har nog de flesta numera förstått, men hur är det med våra nordiska grannar? Har vi en ensad syn på hur våra försvarsmakten skall användas? Kan vi planera med en framtida "nordisk försvarsallians"?

För att belysa likheter/skillnader tänkte jag ta upp hur de nordiska länderna förhåller sig till insatsen i Libyen.

Finland
Finland har genom att dels inte vara NATO-medlem och dels inte på samma sätt som Sverige vara beroende av omvärldens hjälp för att försvara landet haft möjlighet att helt ställa sig vid sidan av insatsen.

Det finska regeringsbeslutet att inte deltaga i Libyen har väckt mycket kritik från oppositionen. Man anser att det var ett slöseri med pengar att uppgradera sina F-18 för att ha möjlighet till internationella insatser om det i praktiken saknas politisk vilja.

Skulle det bli en insats med en Battlegroup så kan det kanske bli ett finskt deltagande i Libyen trots allt. Men insatsperioden för NBG11 börjar närma sig sitt slut, så chansen/risken är nog inte så stor.

Norge
Det norska NATO-medlemsskapet innebär att man har svårt att säga nej när NATO frågar om hjälp. Man har visat stor vilja genom att snabbt vara på plats och delta mycket aktivt med insatser mot markmål. Initialt var det en smula frågetecken om den norska insatsen, då när de landade så var det ännu inte bestämt att NATO skulle formellt ta över insatsen. Att man nu drar hem sina F-16 och ersätter dem med P-3 Orion beror på att man dels har uppfyllt sina NATO-åtaganden och dels beroende på att insatsen kostar för mycket. Norge lär komma att behöva spara undan en del för att ha råd med sina F-35 som hela tiden ser ut att bli dyrare och dyrare.

Den 21 mars skickades det norska förbandet ner till Kreta. Den 25 mars genomfördes de första uppdragen. Fram till den 13 maj hade Norge med sina sex F-16 genomfört 145 uppdrag och fällt 297 bomber. D.v.s. i snitt 2,9 uppdrag per dygn och 5,9 fällda bomber per dygn.

Följ den norska insatsen på deras försvarsmakts hemsida.

Danmark
Danmark går precis som i Afghanistan "all in". Man är den nation som fällt mest bomber i relation till antal insatta flygplan. Man har även gjort insatser mot mål som av många nationer bedöms som politiskt tveksamma, bl.a. den insats som bedöms ha dödat Khadaffis son Saif al-Arab. Danmark har agerat på samma sätt som i Afghanistan där man är den nation som förlorat flest soldater i förhållande till folkmängd. Den danska viljan att ställa upp för NATO är en av anledningarna att Fogh Rasmussen är NATO:s generalsekreterare. Detta är dock ett dubbeleggat svärd, då Danmark måste visa sitt stöd för "sin" generalsekreterare och fortsätta ställa upp för insatsen i Libyen. Danmark har därför inte lika lätt som Norge att själv avgöra när man uppfyllt sina politiska åtaganden och insatsen kan avslutas.

Den 19 mars landade de danska flygplanen på Sicilien. Den 20 mars genomfördes det första uppdraget! Den 19 maj har Danmark genomfört 200 uppdrag och fällt 400 bomber med sina sex F-16. D.v.s. i snitt 3,3 uppdrag per dygn och 6,6 bomber fällda per dygn.

Följ den danska insatsen på deras försvarsmaktes hemsida.

Sverige
Med de neddragningar på det nationella försvaret som Sverige gjort för att i stället fokusera på internationella insatser så har vi blivit mycket beroende av omvärldens stöd. Därmed så har vi inte lika lätt som Finland att välja våra insatser. Det är inte bara behovet att stötta FN och EU som driver viljan till insatser, utan även behovet av att stötta NATO, då det i praktiken är NATO som är EU:s möjlighet att vid behov stötta Sverige. Genom att deltaga i NATO-ledda insatser så köper vi oss "vita kulor" som vi vid behov i framtiden kan växla in i politiskt, ekonomiskt och militärt stöd.

I Sverige satt det trots detta mycket långt inne att använda sig av Gripen i Libyen, trots att EAW - Expeditionary Air Wing stod i beredskap som en del av NBG11. Till sist lyckades man nå en "bred" politisk lösning som resulterade i ett ganska så tandlöst mandat för förbandet. Sverige valde att skicka Gripen enbart i jakt- och spaningsrollen, trots att NATO mest saknar attackflygplan. Men FL01 visade att Flygvapnet var beredda och från beslutet så var förbandet mycket snabbt på plats.

Den 2 april lämnar 3 stycken Gripen Sverige och den 3 april ytterligare fem. Den 8 april genomfördes de första uppdragen. Den 11 maj hade 100 uppdrag genomförts över Libyen. D.v.s. i snitt 2,9 uppdrag per dygn.(Oklart dock vad Flygvapnet egentligen menar med uppdrag. Är det flygplansrörelser eller är det förband? Är det flygplansrörelser så skall antal uppdrag per dygn delas med två, då ett normalt uppdrag sker i minst rote, d.v.s. två flygplan).

Just nu pågår en hetsig debatt i pressen där (s) med Håkan Juholt i spetsen inte vill förlänga insatsen, utan i stället titta på andra alternativa bidrag som t.ex. en marin styrka för att bevaka farvattnen utanför Libyen. Visst kan en marin insats göra nytta med att underlätta för flyktingar och hjälpleveranser, men varför avbryta en pågående insats? Att nu (mp) börjar framstå som ett möjligt stöd för fortsatt insats visar bara hur svårförståelig som (s) syn på fortsatt insats med Gripen är.

Att det libyska flygvapnet i princip är utslaget, vilket debattörerna skriver, håller Sten Tolgfors inte med om.

– Libyen har fortfarande både stridsflygplan och helikoptrar. Stridsflyget hålls för närvarande på marken av den internationella närvaron. Men det har fortsatt att förekomma helikopterflygningar i strid med flygförbudszonen.

– Om det internationella samfundet slutar upprätthålla flygförbudszonen riskerar vi att Libyen kan få upp stridsflyg i luften igen. Då man vill hindra inflöde av vapen bör man notera att Libyen inte enbart, eller ens främst vetter mot havet.
...
Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman är starkt kritisk till Socialdemokraternas hållning i Libyenfrågan och konstaterar att partiet "under mindre är två månader har lyckats inta varenda upptänklig position i den här frågan".


Slutsats
En nordisk försvarsunion kräver en samsyn på hur våra stridskrafter skall användas. Just nu så finns det stora skillnader mellan vad de olika ländernas politiker vill och vågar göra. Danmark och Norge stöttar NATO:s linje (danskarna dock mer helhjärtat än norrmännen), Finland väljer att avstå helt och hållet och Sverige velar någonstans i mitten. Inom de olika länderna finns många olika politiska falanger. Spridningen är därmed total. Med andra ord så är det nog långt kvar innan det nordiska försvarsalternativet är något alternativ över huvud taget.

Gör Sverige, Norge och Danmark någon nytta i Libyen? Tja, i Libyen så har rebellerna just nu vissa framgångar och har bl.a. lyckats ta kontroll över flygfältet i Misrata. Att Misrata nu snart är i rebellernas händer innebär att EU:s eventuella användning av en Battlegroup närmar sig.

The EU has drawn up a "concept of operations" for the deployment of military forces in Libya, but needs UN approval for what would be the riskiest and most controversial mission undertaken by Brussels.

The armed forces, numbering no more than 1,000, would be deployed to secure the delivery of aid supplies, would not be engaged in a combat role but would be authorised to fight if they or their humanitarian wards were threatened. "It would be to secure sea and land corridors inside the country," said an EU official.

The decision to prepare the mission, dubbed Eufor Libya, was taken by the 27 governments at the beginning of April. In recent days, diplomats from the member states have signed a 61-page document on the concept of operations, which rehearses various scenarios for the mission in and around Libya, such as securing port areas, aid delivery corridors, loading and unloading ships, providing naval escorts, and discussing the military assets that would be required.


Hade Khadaffis flygvapen fått fortsätta att operera fritt så hade rebellernas kamp varit över för länge sedan. Vår närvaro kanske inte innebär att rebellerna kommer att segra, men det ger dem i varje fall en möjlighet.

SvD, DN1, DN2, DN3

23 kommentarer:

  1. CI, du skrev en sammanställning av de flygvapenförband som var anmälda. Sett i backspegeln, vad tycker du om detta inlägg? Vad berodde skillnaderna på tiden mellan ankomst och första uppdrag?

    Fundersam

    SvaraRadera
  2. @Anonym: Sammanställningen är OK, även om jag inte uppdaterat den väl under själva insatsen.

    http://chefsingenjoren.blogspot.com/2011/03/order-of-battle.html

    http://chefsingenjoren.blogspot.com/2011/03/det-kvarvarande-hotet.html

    Tiden mellan ankomst och första uppdrag beror på politik och delvis ovana. Norge och Danmark har ett försprång då de tillhör NATO och har tränat som en del av NATO QRF - Quick Reaction Forces. Man vet vad som behövs. För Sverige är det första gången även om vi genomfört övningar (Red Flag m.m.). Ett fåtal veckors övning är dock inte samma sak. En längre insats är ett stort beslut, då den även riskerar att påverka verksamheten på hemmaplan på grund av att tekniker, piloter och reservdelar används på annat håll.

    Både Italien och Grekland har F-16, vilket innebär att Norge och Danmark har troligtvis tillgång till gemensam infrastruktur och initialt kunde nyttja utrustning på lån av sina "värdar". Ta den uppmärksammade bränslefrågan som exempel. Gripen använder ett av världens mest vanliga bränslen, men det är inte alltid säkert att det finns på en militär NATO-bas.

    http://chefsingenjoren.blogspot.com/2011/04/bomber-till-libyen.html

    http://www.exxonmobil.com/AviationGlobal/Files/WorldJetFuelSpecifications2005.pdf
    Se tabell 18 för Sverige.

    Den politiska cirkusen här hemma i Sverige både före, under och nu inför eventuell förlängning av insatsen visar också med tydlighet hur svårt det är att stå någonstans mellan en militär allians i form av NATO, en civil allians i form av EU och ett gammalt minne i form av vår "alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i händelse av krig i vår omvärld".

    SvaraRadera
  3. ....huuummm ... Tror inte "Nato" vill att 39Gripen och dess spaningsförmåga,,, "tas hem" då trots "att vi på hemmaplan" har ...ska vi säga mindre/ jasså erfarenhet......
    Så är tillgängligheten och snabba resultat ... av de bilder "vi" levererar extremt uppskattat av "De som be höver intel."...och är inte det vad som "räknas"...= Bäst när det gäller... = utan spaning ingen aning......"Krig är inte bara att släppa Bomber...man måste veta vart man ska släpa bomben......
    Vi ska göra vad vi förväntas göra ...förväntas vi spana så spanar vi... å det är en tradition som vi förvaltat sedan -60-talet...Fan Det är vi bra på!!!...å vi är Bäst i klassen!! Kasta Bomber kan alla
    ....//BK

    SvaraRadera
  4. Magnus Redin20 maj 2011 10:12

    Jag tror att nordiska samarbeten kommer att öka beroende på ekonomiska faktorer. Länderna är så lika varandra att det är lättare att genomföra gemensamma rationella projekt än samarbeten på långa avstånd med affärskulturella risker osv.

    Då jag tror att vi kommer att få någon form av depression som beror på brist på billiga fossila bränslen kommer mycket av den pågående globaliseringen att få högre kostnader och störas av lokala politiska förändringar när t.ex. olika befolkningsgrupper inte längre har råd att köpa den mat de är vana vid eller ännu värre.

    Samtidigt finns rationaliseringsmöjligheter både regionalt och globalt och dessutom kommer inte hela världen att paja och det kostar inte så mycket i kWh/ton att sjöfrakta med stora fartyg över långa avstånd.

    Detta bör leda till att handelsberoende länder får ett ökande behov av att skydda sjöfart och i vårt närområde är det tex Norge, Finland, Danmark, Tyskland, Storbrittannien. Egentligen alla industrialiserade länder inklusive Ryssland. Här tror jag på ett militärt samarbete som när världen blir mera ansträngd inriktas på att hjälpa demokratier, främst de vi handlar med, var de än finns i världen. Därför är jag extremt förtjust i förändringarna som är på gång för vapenexporten.

    Om ekonomin bli riktigt dålig är samarbeten med grannarna ett alternativ till att lägga ner statliga funktioner inklusive olika försvarsförmågor. Sådana samarbeten är lättare om man är kulturellt och geografiskt nära varandra.

    En av de viktigaste faktorerna för vart ett sådant skeende tar vägen är EU:s utveckling. Kommer skillnaderna mellan nordeuropa och medelhavsländerna att dra isär euron? Kommer EU att bli så ansträngt att de fyra rörelsefriheterna för människor, kapital, varor och tjänster bryts sönder? Sker det senare blir EU tämligen meningslöst och stödet för EU medlemskapet bör försvinna på några år om nettokostnaden för medlemskapet är stor samtidigt som ekonomin är svag.

    Jag tror väldigt mycket på nordiska militära samarbeten men inte som spjutspets för en förändring utan som en följd av ekonomiska och politiska förändringar. Det är även en trend som skulle få mig att känna mig trygg om vi får politiska katastrofer som en amerikansk ekonomisk kollaps med kaosartad nedrustning av pax americana eller ett sönderfall av EU.

    SvaraRadera
  5. Det politiska landskapet i Sverige är alltid lika spännande när det kommer till försvaret, i sitt senaste blogginlägg kritiserar t ex Vänsterpartisten Jonas Sjöstedt Sverigedemokraterna för att förespråka en noninterventionspolitik visavi Ryssland i baltikum! En korrekt kritik, men från ett ganska oväntat håll. http://jonassjostedt.se/?p=3485

    SvaraRadera
  6. Att en vänsterpartist varnar för att Finland riskerar att säljas ut till Moskva, var inte någonting jag förväntat mig höra under denna livstid.

    SvaraRadera
  7. Magnus Redin20 maj 2011 17:17

    Ingenjören, du kan räkna med fler överraskningar Vänsterpartiet borde inom några år bli de ivrigaste förespråkarna för EU om EU:s planekonomiska sida vinner över den liberala kanten som önskar att EU skall koncentrera sig på de fyra friheterna och inte utjämna EU-medborgarna till centralstyrda medelmedborgare. Hoppas vi snart får en mera sofistikerad EU debatt om vart EU bör vara på väg.

    F.ö. håller jag på att vi borde gå med i Nato och helst göra det samtidigt som Finland. Detta då det är det bästa samarbetet som finns här och nu och vad som än händer lär det bli nära besläktat med dagens Nato. Deppig som jag är om framtiden ser jag det som vårt bidrag till att stödja Nato, EU+grannar och Norden och inget som vi kan luta oss emot för att skära rejält i försvarsbudgeten.

    Sedan går det att anmäla militära förmågor till EU men jag tvivlar på att de blir använda när Nato är mera välfungerande och det känns relevantare att ha en faktisk förmåga att skydda sig själv och hjälpa grannländerna än fina löften och en liten nästan symbolisk militär förmåga. Men det skadar knappast att ställa upp symboliskt.

    SvaraRadera
  8. @Magnus Redin:
    Om sanningen ska fram är jag inte övertygad att EU kommer överleva länge nog i sin nuvarande form för att den omsvängningen ska hinna ske. Att göra en gemensam valuta grundat på en union som i praktiken är en intresseförening för jordbruket kommer nog i retrospekt visa sig vara ett märkligt val. Men retrospektoskopet är som sagt ett väldigt kraftfullt redskap.

    SvaraRadera
  9. Betrf "Det finska regeringsbeslutet att inte deltaga i Libyen har väckt mycket kritik från oppositionen. Man anser att det var ett slöseri med pengar att uppgradera sina F-18 för att ha möjlighet till internationella insatser om det i praktiken saknas politisk vilja."

    Finnarnas horisont sträcker sig nog mycket längre och vidare än vad den finska (vänster)oppositionen förstår/vill medge.

    I och med uppdateringsprogramet blir Ilmavoimats F-18 mer kompatibla med amerikanska marinkårens plan och det betyder att Ilmavoimat kan operera utan problem från samma baser som amerikanerna och planen kan servas utav både finsk samt amerikansk personal osv. Detta är något att tänka på ifall den dag skulle komma då ryssen börjar härja västerut. Undrar om Ilmavoimat utbildar extra piloter på samma vis som under Draken epoken .....

    För övrigt, största hindret för ett djupare nordiskt försvarssamarbete är Sverige. Dels för att Sverige i dag är ett militärt tomrum och åker snålskjuts på sina grannar, dels för att både norrmän och finnar vet av erfarenhet att man inte kan lita på Stockholm då det verkligen gäller ....

    SvaraRadera
  10. Vad NATO gäller, Visegradländerna verkar att ha vissa dubier ....

    SvaraRadera
  11. CI, bra förklarat som vanligt. Jag tänkte mest på det inlägg där du gick igenom alla svenska flygförband som fanns i beredskap. Du hade en del att säga om den faktiska beredskapen, både vad gäller Gripen och S102, vad jag minns. Hur stämmer det med utfallet? Jag hittade inte det nu.

    Du har en klar poäng: samsyn i de stora linjerna är viktigt för ett närmare samarbete.

    Fundersam

    SvaraRadera
  12. @Fundersam: Ah, du menar det här inlägget!

    http://chefsingenjoren.blogspot.com/2011/03/sanningen-om-parp.html

    Tp-84 kom iväg precis som vanligt i den humanitära delen av insatsen. Lufttankningskärran kom också iväg, vilket var oerhört förvånande med tanke på att den inte stod i beredskap och den enbart var tänkt som en utbildningsresurs här hemma i Sverige.

    Gripendivisionen fick man ta från EAW-delen av NBG11. Det var mycket gny från de som ansåg att det var omöjligt, men med politiskt tryck så går det mesta att genomföra. Att det sedan fick plockas ihop en del resurser från olika håll för att anpassa enheten för insatsen visar bara på viljan i Flygvapnet att åka iväg.

    Vad som hände med S-102 har det varit mycket tyst om. Det stod i de initiala beskeden från politiskt håll att Sverige skulle ställa upp med 8 Gripen, en Tp-84 och en spaningsresurs. Blev det SPK som räknades som spaningsresurs i.s.f. S-102?

    Förhoppningsvis så har man med denna insats lärt sig en hel del om vad som krävs för att ha ett förband stående i beredskap.

    SvaraRadera
  13. Den 23 juni 1829 räknas som skandinavismens födelsestund, då Esaias Tegnér i Lunds domkyrka formulerade de ofta citerade orden ”Söndringens tid är förbi, och hon borde ej funnits i Andans fria, oändliga värld…”.

    Samma skandinavism dog vid Dybbøls skanser 1864, sedan Sverige inte stöttat Danmark i kriget mot Preussen. Danmark fick avstå hela hela Sönderjylland till Preussen. Inte sista gången svenskarna lämnar Danmark i sticket, dock.

    Däremot strömmade frivilliga till: ca 100 norrmän, ca 500 svenskar, 7 finnnar och 4 islänningar deltog i krigen. En del av dessa stupade vid Dybbøls skanser.

    Haanden I rakte
    Blodet der rendt
    Ofret I bragte
    Sammen os bandt

    Något mer skandinaviskt samarbete har vi inte sett till sedan dess, utöver bildandet av SAS.

    Något mer skandinaviskt samarbete lär vi inte få se i framtiden, hur munviga svenska politiker än må vara.

    SvaraRadera
  14. I den norska tidningen Aftenposten har man en lite nyanserad och ganska lakonisk bild av det nutida samarbetet.
    ”Svenskarna fotograferar medan norrmännen och danskarna bombar”, konstaterar tidningen.

    Teaterdirektören.

    SvaraRadera
  15. CI, det var det inlägget jag menade. Där skrev du om att baskompaniet av EAW inte fanns som sådat och att det behövdes en stab. Hur gick det med denna del? Var det den ihopplockning som behövdes?

    Tp-84 fungerade som du hade förutsett. Bra att lufttankningen kom till användning.

    Stod det inte att det skulle vara ett spaningsplan?

    Fundersam

    SvaraRadera
  16. Det är en S102B. Maskinen ingår inte i NATO-operationen utan är en nationell underrättelseresurs.

    SvaraRadera
  17. @Fundersam: I EAW finns baskompaniet, men inte bara för Gripen. Det är i den stridsflygdivision som utlovats enligt PARP som det är tveksamt om vad som egentligen ingår. Bl.a. så saknas en stabsenhet som krävs för en fristående insats.

    I Libyen så fanns det mesta klart eftersom man nyttjade EAW, men givetvis så fick det plockas ihop stabsdelar då man inte kunde ta hur som hellst från NBG11. Det har också varit ute annonser för att återanställa viss kompetens till NBG11.

    SvaraRadera
  18. Det man kan lära av insatsen i bl.a. Libyen är att det inte finns något som heter beredskapsförband. De kommer alltid behöva anpassas efter insatsområdet.

    SvaraRadera
  19. @Sumatra: I kriget 1848-50 så stod Sverige inte helt utanför. Svenska staten bidrog med en skyddstyrka på 15.000 man och fyra fregatter i beredskap i Skåne som skulle försvara Danmark om striderna kom in på danskt territorium (alltså inte Schleswig-Holstein). 4000 man fördes senare över till Fyn, vilket sedan ökades till 6000 man. Tyskarna avstod därför att stanna kvar på Jylland och drog sig tillbaka. I detta krig bidrog skandivanismen helt klart till att den svenska regeringen tvingades hjälpa till.

    1864 hade tyskarna lärt sig att gå försiktigt fram så att inte Sverige tvingades ställa upp för Danmark. Karl XV uttalade sitt stöd för Danmark, men den svenska regeringen insåg i vilket uselt skick den svenska armén var. Armén kunde mobilisera 40.000 man, de flesta indelta soldater med omodern utrustning och den stora värnpliktsarmén hade ännu inte vuxit fram. 75 frivilliga svenska officerare och underbefäl fick dock tillstånd att tjänstgöra i den danska hären för att få krigserfarenhet, bl.a. den senare generalstabschefen Hugo Raab. Totalt deltog 434 svenskar i kriget. Hugo Raab som bl.a. var med vid Dybbøls skanser blev senare en stor förespråkare för den svenska värnpliktsarmén. Inget ont som inte har något gott med sig med andra ord.

    Allt ur "Svenska frivilliga" av Lars Ericsson, sid 37-44.

    SvaraRadera
  20. @Fundersam: Här ses bl.a. konsekvenserna av att nyttja EAW för FL01.

    http://www.forsvarsmakten.se/sv/Forband-och-formagor/Nordic-Battlegroup/Nyheter/EAW-byggs-upp-igen/

    SvaraRadera
  21. 21:45

    Tack för länken! Är det den första gången NBG kommer till användning i någon form?

    Fundersam

    SvaraRadera
  22. Nej, delar av NBG08 bemannade missioner efter att de gått av beredskapen.

    SvaraRadera
  23. Anledningen till den prekära sits som omfamnar oss i dagsläget. Beror nog till stor del av den dissonans mellan de styrande och oss vanliga dödliga. De har sett till att banta försvaret och gjort oss "halv-NATO" trots att det inte funnits något större stöd till detta. Det har myglats till något annat men får guds skull inte se så ut. Till slut har det gått så långt att NATO blir det ändå möjliga alternativet. Det verkar som Österrike håller på att larva sig på samma sätt, som Sverige. Där deras försvarsminister vill få bort värnplikten. Antagligen för att ansluta till NATO.

    Jag tror en "tredje väg" är ytterst möjlig, utan både EU och NATO. Att vi samarbetar med våra Nordiska grannländer. Visst kan vi nog inte enas om allt, endast i en utopi är detta möjligt. Dock behöver inte enas om allt. I samarbeten och grupper är själva poängen att man väger upp varandras styrkor och svagheter. Dock bör man vara överrens om grundvärderingar exempelvis att samtliga länder har ett standigt försvar à la Finland. Så att garantier går att ta på allvar istället för EU:s dito som bara är ett dåligt skämt.

    Att EU skulle var planekonomiskt.. Styrfulla i tankeverksamheten. Så långt ifrån man kan komma. USA slår EU på fingrarna i ronden planekonomi. Men visst det råder handelskrig mellan Europa och Amerika inom jordbruket. Bara söka på "Chicken tax"

    //Limpan

    SvaraRadera