Ibland brukar våra svenska politiker avfärda eventuellt NATO-medlemsskap med att Sverige är mer intresserad av ett utökat militärt samarbete inom EU samt med de nordiska grannländerna. Denna vecka är det nordiskt försvarsministermöte. Sverige är ordförandeland i Nordefco under 2011, så mina kollegor kommer till Sverige denna gång.
På agendan står samtal om insatser som Libyen, där såväl Sverige som Norge och Danmark deltar. Vi kommer också att diskutera samarbete kring förmågor genom ”pooling and sharing”.
Hmm... "pooling and sharing". Gemensamma nordiska upphandlingar är bevisligen svårt nog. Den nordiska upphandlingen av helikopter 14 gick som bekannt åt pipan. Danmark hoppade av, Norge och Finland köpte markant andra versioner än Sverige och Finland ställde sig utanför gemensamt underhållslager.
Att EU har spelat ut sin roll som eventuellt militärt stöd för Sverige har nog de flesta numera förstått, men hur är det med våra nordiska grannar? Har vi en ensad syn på hur våra försvarsmakten skall användas? Kan vi planera med en framtida "nordisk försvarsallians"?
För att belysa likheter/skillnader tänkte jag ta upp hur de nordiska länderna förhåller sig till insatsen i Libyen.
Finland
Finland har genom att dels inte vara NATO-medlem och dels inte på samma sätt som Sverige vara beroende av omvärldens hjälp för att försvara landet haft möjlighet att helt ställa sig vid sidan av insatsen.
Det finska regeringsbeslutet att inte deltaga i Libyen har väckt mycket kritik från oppositionen. Man anser att det var ett slöseri med pengar att uppgradera sina F-18 för att ha möjlighet till internationella insatser om det i praktiken saknas politisk vilja.
Skulle det bli en insats med en Battlegroup så kan det kanske bli ett finskt deltagande i Libyen trots allt. Men insatsperioden för NBG11 börjar närma sig sitt slut, så chansen/risken är nog inte så stor.
Norge
Det norska NATO-medlemsskapet innebär att man har svårt att säga nej när NATO frågar om hjälp. Man har visat stor vilja genom att snabbt vara på plats och delta mycket aktivt med insatser mot markmål. Initialt var det en smula frågetecken om den norska insatsen, då när de landade så var det ännu inte bestämt att NATO skulle formellt ta över insatsen. Att man nu drar hem sina F-16 och ersätter dem med P-3 Orion beror på att man dels har uppfyllt sina NATO-åtaganden och dels beroende på att insatsen kostar för mycket. Norge lär komma att behöva spara undan en del för att ha råd med sina F-35 som hela tiden ser ut att bli dyrare och dyrare.
Den 21 mars skickades det norska förbandet ner till Kreta. Den 25 mars genomfördes de första uppdragen. Fram till den 13 maj hade Norge med sina sex F-16 genomfört 145 uppdrag och fällt 297 bomber. D.v.s. i snitt 2,9 uppdrag per dygn och 5,9 fällda bomber per dygn.
Följ den norska insatsen på deras försvarsmakts hemsida.
Danmark
Danmark går precis som i Afghanistan "all in". Man är den nation som fällt mest bomber i relation till antal insatta flygplan. Man har även gjort insatser mot mål som av många nationer bedöms som politiskt tveksamma, bl.a. den insats som bedöms ha dödat Khadaffis son Saif al-Arab. Danmark har agerat på samma sätt som i Afghanistan där man är den nation som förlorat flest soldater i förhållande till folkmängd. Den danska viljan att ställa upp för NATO är en av anledningarna att Fogh Rasmussen är NATO:s generalsekreterare. Detta är dock ett dubbeleggat svärd, då Danmark måste visa sitt stöd för "sin" generalsekreterare och fortsätta ställa upp för insatsen i Libyen. Danmark har därför inte lika lätt som Norge att själv avgöra när man uppfyllt sina politiska åtaganden och insatsen kan avslutas.
Den 19 mars landade de danska flygplanen på Sicilien. Den 20 mars genomfördes det första uppdraget! Den 19 maj har Danmark genomfört 200 uppdrag och fällt 400 bomber med sina sex F-16. D.v.s. i snitt 3,3 uppdrag per dygn och 6,6 bomber fällda per dygn.
Följ den danska insatsen på deras försvarsmaktes hemsida.
Sverige
Med de neddragningar på det nationella försvaret som Sverige gjort för att i stället fokusera på internationella insatser så har vi blivit mycket beroende av omvärldens stöd. Därmed så har vi inte lika lätt som Finland att välja våra insatser. Det är inte bara behovet att stötta FN och EU som driver viljan till insatser, utan även behovet av att stötta NATO, då det i praktiken är NATO som är EU:s möjlighet att vid behov stötta Sverige. Genom att deltaga i NATO-ledda insatser så köper vi oss "vita kulor" som vi vid behov i framtiden kan växla in i politiskt, ekonomiskt och militärt stöd.
I Sverige satt det trots detta mycket långt inne att använda sig av Gripen i Libyen, trots att EAW - Expeditionary Air Wing stod i beredskap som en del av NBG11. Till sist lyckades man nå en "bred" politisk lösning som resulterade i ett ganska så tandlöst mandat för förbandet. Sverige valde att skicka Gripen enbart i jakt- och spaningsrollen, trots att NATO mest saknar attackflygplan. Men FL01 visade att Flygvapnet var beredda och från beslutet så var förbandet mycket snabbt på plats.
Den 2 april lämnar 3 stycken Gripen Sverige och den 3 april ytterligare fem. Den 8 april genomfördes de första uppdragen. Den 11 maj hade 100 uppdrag genomförts över Libyen. D.v.s. i snitt 2,9 uppdrag per dygn.(Oklart dock vad Flygvapnet egentligen menar med uppdrag. Är det flygplansrörelser eller är det förband? Är det flygplansrörelser så skall antal uppdrag per dygn delas med två, då ett normalt uppdrag sker i minst rote, d.v.s. två flygplan).
Just nu pågår en hetsig debatt i pressen där (s) med Håkan Juholt i spetsen inte vill förlänga insatsen, utan i stället titta på andra alternativa bidrag som t.ex. en marin styrka för att bevaka farvattnen utanför Libyen. Visst kan en marin insats göra nytta med att underlätta för flyktingar och hjälpleveranser, men varför avbryta en pågående insats? Att nu (mp) börjar framstå som ett möjligt stöd för fortsatt insats visar bara hur svårförståelig som (s) syn på fortsatt insats med Gripen är.
Att det libyska flygvapnet i princip är utslaget, vilket debattörerna skriver, håller Sten Tolgfors inte med om.
– Libyen har fortfarande både stridsflygplan och helikoptrar. Stridsflyget hålls för närvarande på marken av den internationella närvaron. Men det har fortsatt att förekomma helikopterflygningar i strid med flygförbudszonen.
– Om det internationella samfundet slutar upprätthålla flygförbudszonen riskerar vi att Libyen kan få upp stridsflyg i luften igen. Då man vill hindra inflöde av vapen bör man notera att Libyen inte enbart, eller ens främst vetter mot havet.
...
Folkpartiets försvarspolitiske talesman Allan Widman är starkt kritisk till Socialdemokraternas hållning i Libyenfrågan och konstaterar att partiet "under mindre är två månader har lyckats inta varenda upptänklig position i den här frågan".
Slutsats
En nordisk försvarsunion kräver en samsyn på hur våra stridskrafter skall användas. Just nu så finns det stora skillnader mellan vad de olika ländernas politiker vill och vågar göra. Danmark och Norge stöttar NATO:s linje (danskarna dock mer helhjärtat än norrmännen), Finland väljer att avstå helt och hållet och Sverige velar någonstans i mitten. Inom de olika länderna finns många olika politiska falanger. Spridningen är därmed total. Med andra ord så är det nog långt kvar innan det nordiska försvarsalternativet är något alternativ över huvud taget.
Gör Sverige, Norge och Danmark någon nytta i Libyen? Tja, i Libyen så har rebellerna just nu vissa framgångar och har bl.a. lyckats ta kontroll över flygfältet i Misrata. Att Misrata nu snart är i rebellernas händer innebär att EU:s eventuella användning av en Battlegroup närmar sig.
The EU has drawn up a "concept of operations" for the deployment of military forces in Libya, but needs UN approval for what would be the riskiest and most controversial mission undertaken by Brussels.
The armed forces, numbering no more than 1,000, would be deployed to secure the delivery of aid supplies, would not be engaged in a combat role but would be authorised to fight if they or their humanitarian wards were threatened. "It would be to secure sea and land corridors inside the country," said an EU official.
The decision to prepare the mission, dubbed Eufor Libya, was taken by the 27 governments at the beginning of April. In recent days, diplomats from the member states have signed a 61-page document on the concept of operations, which rehearses various scenarios for the mission in and around Libya, such as securing port areas, aid delivery corridors, loading and unloading ships, providing naval escorts, and discussing the military assets that would be required.
Hade Khadaffis flygvapen fått fortsätta att operera fritt så hade rebellernas kamp varit över för länge sedan. Vår närvaro kanske inte innebär att rebellerna kommer att segra, men det ger dem i varje fall en möjlighet.
SvD, DN1, DN2, DN3
Inlägg
