Vi tvår våra händer (uppdaterad)

I ett debattinlägg i SvD förespråkar ett antal medlemmar ur diverse kvinnorörelser och fredsförbund att Sverige bör dra sig ur insatsen i Libyen.

För det första, om landets regering, som har ansvaret att skydda befolkningen inte gör det, ska omvärlden med alla till buds stående fredliga medel bistå och förmå den därtill. Först därefter – och bara om situationen utgör hot mot internationell fred – kan säkerhetsrådet besluta om väpnat ingripande.

Hmm...ja vad säger man om denna argumentation? I en sak har debattörerna rätt. Civilbefolkningen i Libyen lider. Men vad man har missat är två andra viktiga faktum. Civilbefolkningen hade lidit även om inte NATO hade anfallit. Civilbefolkningen i Libyen kommer att fortsätta att lida även om NATO drar sig ur.

Tyvärr så ser jag samma naivitet från dessa debattörer som från en del andra debattörer avseende Afghanistan. SAK - Svenska Afghanistankommittén (vars arbete jag i grund och botten respekterar) har ibland en argumentation som jag inte förstår. De vill inte samordna sina insatser med ISAF, då de är rädda för att utsättas för talibanernas våld. "Vi kan inte ta sida utan måste ses som neutrala". Hade det varit Röda Korset hade jag hållit med, då Röda Korset har hela världen som arbetsfält och måste ses som neutrala för att kunna ta sig in i andra konflikter i andra länder. Men SAK har bara en konflikt att fokusera sig på och det är i Afghanistan och där har västvärlden tagit sida och det är för det afghanska folket och mot talibanerna. "Vi har varit i Afghanistan sedan 1979 och vi kommer att vara kvar när ISAF lämnar". Ja, det är sant. Men handen på hjärtat. SAK närvaro förhindrade inte inbördeskrigen efter att Sovjetunionen drog sig ur. De förhindrade inte talibanernas skräckregim. De förhindrade inte förtycket av kvinnor eller att barn inte fick gå i skola. De förhindrade heller inte att Al Qaida tilläts få en fristad i Afghanistan. Om ISAF drar sig ur är Afghanistan tillbaka på ruta ett. SAK har därmed massor av arbete framför sig, men är det verkligen lösningen på problemet?

Vad är då de fredliga metoder som vi enligt debattörerna borde använda?

- Kraftiga svenska fördömanden, demonstrationer utanför den libyska ambassaden i Stockholm och flammande tal på Sergels Torg? Tja, den tysta svenska diplomatin brukar ju ha verkan...

- Ekonomiska och politiska påtryckningar? Det har man försökt ända sedan Lockerbie. Så länge Khadaffi har tillgång till olja så kommer det inte att fungera. Det finns allt för gott om korrupta länder och bolag som vill vara med och tjäna pengar på Khadaffis olja.

- Blockad? Tja, vi försökte det med Irak efter Gulfkriget och resultatet blev bara att civilbefolkningen led ännu mer. Det är mycket svårt att förhindra att en korrupt ledning skor sig på hjälpsändningar. Mat och medicin kommer inte bara att gå till folket, utan stora delar kommer att fastna i mellanhänder. Sjöblockaden utanför Libyen (som vissa svenska politiker förespråkar) spelar heller ingen större roll, då majoriteten av smugglingen kommer att ske över landgränserna. Koalitionen har t.ex. mycket liten förmåga att stoppa flygtrafik över den södra gränsen med tanke på avståndet från baseringaplatserna kring Medelhavet.

- Krigsförbrytartribunalen i Haag? Knappast. Khadaffi vet att han är dömd redan på förhand. Det bästa han kan hoppas på är något trevligt fängelse i t.ex. Sverige där andra krigsförbrytare redan funnit "fristad". Varför skulle han ge upp om inte någon tvingar honom? Ger vi inte honom någon utväg så är vår enda chans att någon i hans omgivning gör slut på honom. Fallet Mladic borde vara avskräckande. Han kommer troligtvis att bli fälld (om han överlever till rättegången), men vi lyckades inte stoppa massakern i Srebrenica för det. Enda anledningen till att Serbien nu till slut lämnar ut Mladic är att man är sugen på medlemsskap i EU och det har gått så pass många år sedan kriget att Mladic inte längre är en stark frontfigur för de nationalistiska krafterna i Serbien. Sedan är han tydligen halvdöende och i behov av läkarvård. Det var inte krigsförbrytartribunalen som stoppade krigen i Bosnien och Kosovo. Det var piskan i form av anfallen mot Belgrad stoppade krigen och först sedan moroten i form av EU-medlemsskap fick Serbien att lämna ut Mladic. Men den här utvecklingen hade knappast varit möjlig utan att NATO först slog till (med stöd av bl.a. vår dåvarande utrikesminister Anna Lindh).

- Möjligtvis så skulle vi kunna köpa ett förräderi från någon av Khadaffis generaler. Det lär dock kosta mer än 30 silvermynt denna gång.

Det vi därför bör erbjuda Khadaffi är både piska och morot. Ge honom en chans att dra sig undan i landsflykt i något lämpligt afrikanskt land som del av en AU-ledd insats för att stabilisera Libyen. Ge hans generaler chans att fly ur landet eller att ställa upp som kandidater i det första fria valet. När tillräckligt många av Khadaffis supportrar har lämnat honom så finns det chans att någon annan tar över makten och erbjuder ett eld-upphör. Men dessa morötter fungerar tyvärr mycket dåligt om vi samtidigt inte att vi är beredda att ta till piskan.

Visst bör Sverige ställa upp med "morötter" i form av humanitär hjälp m.m., men vi kan inte alltid lita på att någon annan ställer upp med piskan. FN har ett ansvar att ingripa när stater fallerar att skydda sin befolkning. Frågan är bara hur? Ska vi som i Rwanda och Bosnien stå och titta på tills dammet har lagt sig? Ska vi sätta in symboliska trupper som inte får ingripa? De klassiska fredsbevarande trupperna har fugerat bra i konflikter mellan stater för att separera styrkorna längs en demilitariserad gräns, men hur gör vi när det inte finns en fysisk gräns mellan olika befolkningsgrupper? Problemet är svårt att lösa, men att göra ingenting alls är definitivt inte en lösning. Allt för många svenskar är världsmästare i konsten att kritisera andras misstag, men för fega för att själva våga riskera begå dessa.

Samma svenska tveksamhet ligger också bakom besluten att inte använda markvapen i Libyen. De svenska förbanden får gärna ta foton som någon annan kan använda som beslutsunderlag för en väpnad insats. Men är vi verkligen utan skuld om något går fel? I en vanlig civil rättegång så skulle vi nog dömas som minst medhjälpare.

Det ska bli mycket intressant att följa debatten om förlängning eller inte av den svenska insatsen i Libyen. Tyvärr är det svårt att peka på vilka framsteg som insatsen leder till. Men det är inte svårt att peka på vad som hade hänt om insatsen aldrig hade startat. Ett nytt Srebrenica, Halabja eller Babij Jar allt medan omvärlden tvår sina händer.

Skådespelet i Riksdagen närmar sig. Vilka svenska polititiker är det som kommer att slåss för att ta rollen som Pontius Pilatus?

Uppdaterad 11-06-02, 12:16
NATO förlänger insatsen i Libyen och ber Sverige om fortsatt stöd.

Natorådet slog på onsdagen fast att insatsen bör förlängas med 90 dagar och generalsekreterare Anders Fogh Rasmussen sade, enligt Reuters, att slutet för Gaddafi nalkas.

Statsminister Fredrik Reinfeldt bekräftar att Rasmussen i brev och direkta samtal bett Sverige om fortsatt hjälp. Det gäller fortfarande luftspaning och lufttankning - men nu också soldater som kan borda fartyg, enligt SVT:s Rapport.

Enligt vad TT erfar vill Nato också att Sverige hjälper till med informationsoperationer där Gaddafi-trogna soldater på olika sätt ska få reda på motsidans bild av läget i konflikten.

Jag hörde Urban Ahlin uttala sig på radio om att (s) hellre ville se en marin närvaro och var nöjda med att även denna resurs även var något som NATO önskar. Frågan är bara vad NATO önskar mest? Det som alla andra ställer upp med, eller en resurs som Sverige just nu är ganska så ensamma om?

Varför ska vi dessutom hatta fram och tillbaka med vilka resurser vi skall skicka till Libyen? Det kostar att sätta upp ett förband och få det klart inför en insats. När det är väl på plats så är det bara drifts och lönekostnader. Om nu (s) anser att inte Gripenförbandet gör någon nytta där nere, så måste de samtidigt tala om hur ett marint förband kan göra större nytta? Vad är de faktiska argumenten för eller emot de olika alternativen? Kostnader, nytta, risk för att skada civila eller att förankra stödet inom de mer vänstervridna delarna av (s) samt samarbetet med (v) och (mp)?

DN1, DN2, DN3

Uppdaterad 11-06-03, 18:03
Urban Ahlin går på med att skicka flottan till Medelhavet för att ersätta Gripen i insatsen mot Libyen.

Jag har tidigare kritiserat våra internationella styrkeregister, då de lovar för mycket. Det är alltid ett politiskt beslut samt ekonomi som avgör om förbanden i realiteten kommer att skickas iväg eller inte.

Vad har vi då för marina resurser beredda att skicka iväg?

För insatsen 2006-2007 utanför Libanon så modifierades MHS Sundsvall och HMS Gävle för att kunna operera i tropiska vatten (kylning m.m.). För insatsen utanför Somalia 2009-2010 så modifierades HMS Carlskrona. HMS Gävle och HMS Sundsvall var i stort sett färdigmodifierade för denna nya insats. Vi har även anpassat våra ubåter för operationer i varmt vatten, vilket bevisades av bl.a. HMS Gotlands utbyte med amerikanska flottan och HMS Hallands övningar i Medelhavet. Hur anpassade våra minröjningsfartyg är för operation i Medelhavet är jag inte insatt i.

Enligt BU12 har vi en korvettdivision, en minröjningsdivision, en ubåt och en amfibiebataljon i 90 dagars beredskap. Det är samma beredskap som vår Gripendivision har i styrkeregistret. Men då glömmer politikerna bort att det Gripenförband som används i Libyen togs från EAW som är del av NBG11 med 10 dagars beredskap. Så frågan är hur bemannad korvettdivisionen är och vilken status man har på sin utrustning.

Senast den 22 juni krävs det beslut om vi skall fortsätta med Gripen i Unified Protector eller inte. Skulle beslutet bli att byta Gripen mot t.ex. en korvett så kan det innebära att det dröjer ända till slutet på september innan de är klara för avfärd.

Om jag inte minns helt fel så var det en hel del politiskt bråk om den förra insatsen i Medelhavet. Den ansågs vara onödig och inte bidra till något. FN frågade efter soldater och Sverige skickade fartyg. När sedan insatsen skulle förlängas så var det stor tveksamhet hos politikerna.

Insatsen utanför Libyen lär inte bidra till mer än den utanför Libanon, förutom ytterligare ett fartyg som skulle kunna hjälpa till om ett flyktingfartyg får problem i närheten. Frågan är dock om vi i så fall inte hellre borde skicka Kustbevakningen? De har både fartyg och flygplan samt personal som är mer lämpade för denna typ av uppgift. Jag misstänker dessutom att beredskapen hos dessa enheter är högre än hos våra militära beredskapsförband...

Mina bloggkollegor på Försvar och Säkerhet kanske får rätt till slut avseende svenska flottans återkomst till Barbareskkusten.