"Bekämpa eld med eld", brukar det heta. Nu så här 10 år efter 9/11 så börjar det dyka upp nya fakta. USA:s flygvapen togs helt oförberedda och två piloter fick uppdraget att ramma det fjärde kapade flygplanet, United Airlines flight 93. Man hann helt enkelt inte ladda deras F-16 med vapen innan de blev tvungen att starta.
As remarkable as it seems now, there were no armed aircraft standing by and no system in place to scramble them over Washington. Before that morning, all eyes were looking outward, still scanning the old Cold War threat paths for planes and missiles coming over the polar ice cap.
“There was no perceived threat at the time, especially one coming from the homeland like that,” says Col. George Degnon, vice commander of the 113th Wing at Andrews. “It was a little bit of a helpless feeling, but we did everything humanly possible to get the aircraft armed and in the air. It was amazing to see people react.”
Things are different today, Degnon says. At least two “hot-cocked” planes are ready at all times, their pilots never more than yards from the cockpit.
...
They were gearing up in the pre-flight life-support area when Sasseville, struggling into his flight suit, met her eye.
“I’m going to go for the cockpit,” Sasseville said.
She replied without hesitating.
“I’ll take the tail.”
It was a plan. And a pact.
Nu behövde de aldrig uppfylla sin pakt. Passagerarna ombord på flight 93 kämpade mot kaparna och flygplanet kraschade innan det nådde Washington och något av de troliga målen Vita huset eller Senaten.
Frågan är vad som hade hänt om passagerarna ombord på flight 93 hade lyckats övermanna kaparna och få kontroll på flygplanet? Hade F-16 piloterna kunnat få koll på att flygplanet inte längre var ett hot? Deras order var att till alla pris stoppa flygplanet från att komma in över Washington. Det tragiska var därför att passagerarna ombord på flight 93 var dödsdömda oavsett vad som hade hänt.
Ibland frågar vi oss vad det är som får människor att utföra självmordsbombningar. Svaret är oftast inte fanatism, utan desperation. Som denna händelse tydligt visar så kan desperation även få oss i västvärlden att medvetet offra våra liv för att nå det mål vi är ute efter. Kaparna använde kamikaze-attacker för att anfalla USA. USA höll på att få använda kamikaze-attacker för att försvara sig mot kaparna.
lördag 17 september 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Mycket intressant information CI.
SvaraRaderaDin avslutande fundering är tänkvärd. Det finns en del litteratur (bland annat på SMB) som beskriver de japanska kamikaze-piloterna. Dessa var alltjämt inte fanatiska på något sätt utan agerade utifrån sin plikt (Giri) gentemot sin subgrupp, familj och slutligen nationen. De hade normala tankar och funderingar inför uppdragen så som tveksamhet, sorg osv.
Dock har dessa kamikaze-piloter betraktats som odjur i den förhärskande historierapporteringen. Sanningen är nog att dessa tendenser kan uppstå i flera olika grupper, oavsett kultur och ras, där man inte ser någon utväg och där gemenskapen och lojaliteten är tillräckligt stark.
Detta fenomen var vitt utbrett bland tyska soldater och förband (främst ss-förband) på den tyska hemmajorden i tyskland under krigets sista månader.
SvaraRaderaDen här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRaderaRSom sagt, grogrund för sjalvmordsuppdrag behöver inte vara kollektiv galenskap. Men det kan mycket väl vara individuell sådan vilket förekommer mer och oftare än vad man kan kan tro.
SvaraRaderaUnder det så baktalade s.k.invasionsförsvarets tid var det nog en hel del av oss som hade uppgifter som inte låg självmordsuppdragen mycket efter, där överlevnadssannolikheten inte räknades i dagar utan kanske ibland i timmar.
SvaraRaderaSkulle det värsta inträffa kan nog personalen i kända ledningsplatser på ytan snarare räkna överlevnaden i minuter, om nu man överhuvud taget hinner få reda på att något är på gång. Det är själva skälet till att förutseende nationer förlägger operativ och taktisk ledning på fortifikatoriskt skyddade platser. Det är bara i länder som Sverige, som saknar lämplig berggrund, som kommer på att förlägga ledningen av de väpnade styrkorna samlat på lätt inmätt och välkänd plats på ytan. Hade det funnits lämpliga platser under jord, så hade vi säkert gjutit igen dem vid det här laget. Vidare så vill vi inte skaffa oss orättvisa fördelar genom att gömma materielen i fortifikatoriskt skydd. Bad sportmanship, nämligen.
@ Sumatra
SvaraRaderaVid ett tillfälle då jag rotade i gamla handlingar och pärmar hittade jag ett förband som nog passar in i din beskrivning. Mobpärmen innehöll rikliga, målande och utförliga beskrivningar på hur tilltransport av personal och materiel skulle gå till. Allt verkade vara planerat in i minsta detalj.
Den lilla orten där förbandet skulle verka bestod av en station, en by och en oändlig mängd värn av olika slag.
När jag kom till sista sidan i pärmen stod det en rubrik!
Urdragning och återsamling.
Och sedan en tom sida, förutom att någon med väldigt liten handstil hade skrivit.
3 cl Cointreau
3 cl Vodka
2 cl Rose`s Lime Juice
Skaka vodka, cointreau och limejuice med is och sila över i ett whiskyglas med is.
Kamikaze dricks med fördel som dubbel!
Teaterdirektören.
Urdragning skall ske medan tid är. Detta räddar liv, framför allt ungkarlsliv i förekommande fall.
SvaraRaderaMisslyckas urdragningen sker återsamling, vilket brukar bli en dyr historia.
Själv är jag lite förvånad över att det skall ta minst en timme att hänga på en robot eller ladda en automatkanon (delvis).
SvaraRadera@Anonym 14.49: Hänga på och ladda tar inte så lång tid. Plocka fram robotar och AKAN-ammunition ur lagret. Sätta ihop dem. Kontrollera före hängning m.m. tar desto längre.
SvaraRaderaI Kalla Krigets Flygvapen fanns därför på Attacken en särskild Ammunitionsgrupp som hanterade vapnen.