Ansvar och praktisk erfarenhet skapar ledare!

I mitt förra inlägg om konflikten mellan personal och ledning på Sigonella under FL01 så uppstod det ett antal kommentarer om hur Försvarsmaktens ledarskapsutbildning ser ut.

Överstelöjtnant är han, så det är klart det var väl ett tag sen han fick grundläggande ledarskapsutbildning. Kanske dags för lite repetition, eller är FM ledarutbildning så kass?
...
Nu får faktiskt FHS trots hårda budgetåtstramningar sluta med att anlita gästföreläsare i ledarskap från forna DDR!
...
I media har vi kunnat läsa om den starka kritik som riktats mot ledarskapsinstitutionen på FHS (bl.a. i samma officerstidning som CI länkar till i inlägget samt i gårdagens DN). Kritik som bidragit till att rektorn nu beslutat sig för att lägga ner institutionen.

Var och av vilka har FM:s högre chefer utbildats i ledarskap de senaste decennierna ???

FHS - Försvarshögskolan har de senaste åren utsatts för omfattande kritik. En fuskande lärare får jobba kvar trots att han fällts i akademiska nämnder. När han väl får sluta så sker det med en massiv fallskärm.

Ledarskapsinstutionen, ILM, har genomgått en revision som pekade på allvarliga problem. Det har nu resulterat i att ILM lagts ner.

Men viktigare än dessa "småproblem" är kanske vad utbildningen egentligen ska leda till. Ska en officer verkligen vara en akademiker? I grund och botten är det ju trots allt ett praktiskt yrke? Kanske är det så att det i framtiden är tänkt att specialistofficerarna skall vara praktikerna och de svenska officerarna skall komma från officersfabriker likt West Point eller Sandhurst. Eller ska det bli ren akademisk utbildning med en militärutbildning som påbyggnad? Det innebär att det direkta ledarskapet över soldaterna fortsättningsvis kommer att utövas av gruppchefer och specialistofficerare medan officerarna siktar mot högre staber eller en civil karriär om några år. Förr så hade alla officeraren förståelse för sina soldaters situation, då de alla genomgått samma grundutbildning. I framtiden kommer nog gapet mellan soldaterna och officerarna att bli större. När börjar de skilda mässarna för underbefäl, regements- och kompanibefäl infinna sig igen?

I den civila världen så hade förr en militär ledarskapsutbildning hög status och många företagschefer hade en parallell karriär som reservofficer. Med det nya utbildningsystemet så är det mycket tveksamt om det kommer att bli så. För den civila karriären så erbjuder många högskolor och universitet på ledarskapsutbildningar som är väl så bra som de militära och mer anpassade mot det civila ledarskapet i form av management och projektledning. Men, kanske är det också denna typ av utbildning som mer passar en officer i en NATO-stab där främsta vapnet är Powerpoint?

Den klassiska militära ledarskapsutbildningen fokuserade på direkt ledarskap över en grupp eller pluton under grundutbildningen och sedan på indirekt ledarskap via stabsarbete under fortsättningsutbildningen på FHS. I Sverige så vurmas det för s.k. uppdragstaktik i krig. D.v.s. ge enheten en uppgift och resurser så kommer den att lösa uppdraget bättre och med större möjligheter till flexibilitet när stridens friktioner bryter ner planen. Tyvärr är detta en metod som allt för sällan utnyttjas i fred. Där är det kommandostyrning som gäller oavsett storlek på uppdraget. Kanske är det tur att våra officerare skickas ut på internationella insatser för att få pröva sina vingar som ledare? Hemma i Sverige tvingas de flesta de flesta att "bara" vara chefer och administratörer med allt för många timar bakom tangentbordet på system som PRIO.

Personligen tror jag att chef är något du utnämns till, ledare är något du utvecklas till (ingen föds som ledare oavsett vad myterna säger). Teoretisk ledarskapsutbildning är också en smula överskattat. Likt Psykologi så lär Ledarskap ut ett antal modeller för hur människor fungerar (skillnaden är egentligen att Psykologi fokuserar på den enskilda människan och Ledarskap på gruppen). Sedan är det upp till var och en att lära sig nyttja dessa modeller i sitt praktiska ledarskap. Att under en utbildning få ta del av goda och dåliga exempel är i och för sig mycket bra. En ledare lär sig av sina misstag, en god ledare även av andras. Ledarskapsutbildning kan alltså ge ett antal tips och goda råd, men det är endast erfarenhet som skapar goda ledare. Hur får då Försvarsmaktens chefer denna erfarenhet? Det finns idag inte tillräckligt många divisioner och bataljoner i Sverige för att en överstelöjtnant skall få rätt antal år som chef för en verksamhet innan han hamnar på stab där han skall bygga sina beslut på den praktiska erfarenhet han har fått på förband.

Här finns ett stort systemfel med den svenska Försvarsmakten. Allt för mycket av ledarskapet hamnar i Stockholm och gapet mellan de som leder och de som ska bli ledda blir allt för ofta alldeles för stort. Jag skulle vilja se en modell där mer och mer av verksamheten läggs ut på förband. Varför ska t.ex. utredningar skötas av någon som sitter centralt? Sitter man kvar för länge på stab i Stockholm så appar man förr eller senare verklighetsförankringen. Det borde ingå i varje officers karriär att tjänstgöra på förband ett par gånger per år. Förr skedde detta med automatik för de flygande officerarna då de utförde sin flygtjänst, men med minskande budget så ges inte äldre officerare möjlighet till detta längre.

Problemet är ofta att familjesituationen inte medger ständiga byten av tjänstgöringsort, så officerare som brutit upp från sina hemmaförband och hamnat i Stockholm vill inte flytta hem igen. Det måste tas fram lösningar för att stötta familjerna. Vissa civila bolag fixar fram jobb för medföljande make/maka för att underlätta flytt. Bostad, dagis m.m. skulle staten kunna ta fram med förtur till de som tvingas att flytta ofta. Visst kommer det att bli en del knorr från det civila samhället som då kommer att prata om orättvisor. Men kan staten förhandla fram avsteg från LAS så borde man kunna fixa även detta. Om de civila dessutom får förståelse för flyttar, utlandstjänst m.m. och vilken påfrestning det har på familjelivet så tror jag att gnället minskar.

Jag vet många potentiellt mycket bra chefer som stannat på kaptens- och majorsnivå för att de satsat på sina familjer. Genom att delegera uppgifter ner på förband så ges även dessa möjlighet att påverka de centrala besluten.

Även lönesystemet borde ses över. Idag är det allt för mycket av löneutvecklingen som är kopplat till grad. Detta leder till att många gör karriär mer för att tjäna pengar än för att de verkligen vill bli chefer. Säkerställ att en bra löneutveckling sker även för de som breddutvecklar sig inom sitt eget kompetensområde. Detta är särskilt viktigt för den nya specialistofficerskåren.

Detta tror jag är lösningen. Fokusera inte bara på den teoretiska utbildningen, utan se också på det praktiska tillämpandet av ledarskap och ge möjlighet till alternativa karriärer inom Försvarsmakten. På så sätt så kommer kommer de bra ledarna att stanna kvar inom systemet och ges möjlighet att agera.

Försvarsmakten har många goda chefer och ledare. Problemen ligger idag oftast i organisationen snarare än i individen. Frågan är om vi skall anpassa ledarskapet till organisationen eller organisationen till ledarskapet? Låt chefer på alla nivåer bli ledare och leda! Inte styras uppifrån. Den praktiska ledarskapsutbildningen får inte stoppas av central övervakning. A som i Ansvar i ÖRA borde börja tas på allvar.

SR, DN