Lätta attacken återuppstår

Under utprovningen av GCAS så myntade provförarna (gemesamt svensk/amerikanskt projekt) devisen "You can´t fly lower!". Jo då, det går. En gång för länge sedan när jag flög på Lätta Attacken så bedrev vi legitim busflygning med SK60 beväpnade med automatkanoner och raketer. De gamla Turbomeca motorerna sjöng dock på sista versen och att starta en varm dag med 12 stycken 13,5 cm raketer eller två stycken 30 mm Adenautomatkanoner var en intressant upplevelse i fysikens lagar. Det var inte alltid självklart att T>D och L>a*m när banan tog slut. Vid start på F 16 var det vanligt att vi beordrade tornet att sänka nätet när vi roterade då stighastigheten inte var så imponerande. Alternativet var att gå ut på var sin sida av nätet.

SK60 hade ingen bepansring, inget varningsystem och inga motmedel. Enda sättet att undvika att bli nedskjuten var att flyga lågt. Skyddet var detsamma oavsett om hotet var luftvärn eller jaktflygplan. Flyger du tillräckligt lågt så löser en jaktrobots zonrör ut mot marken. Manövrerar du samtidigt så är det svårt för ett jaktflygplan att anfalla med automatkanon. Till vår hjälp hade vi navigatörer i högersits som fungerade i stort sett lika bra som GPS och till skillnad från GPS alltid fanns tillgängliga även om det skulle bli krig.

Lätta Attacken när det begav sig.

Lätta Attacken utövade även CAS - Close Air Support. På den tiden var det endast SK60 som sysslade med den uppgiften, då det medeltunga attackflyget i form av AJ37 var upptagen med mer viktiga strategiska mål som fartyg på väg över Östersjön eller fordonskolonner på andra sidan gränsen. För att kunna samordna våra anfall med Armén så hade vi s.k. flygsamverkansgrupper. Det var en jeep med en stor mast där det satt ett par armé och flygofficerare med radio så att de kunde samtala med flygplanen i luften och arméförbanden på marken. De gav sedan koordinater till våra navigatorer som ritade in målpunkten på sin karta samtidigt som förbandet låg i väntläge i närheten av samverkansfordonet. Det var i det närmaste vi då hade i Sverige av dagens FAC - Forward Air Controller.

Under VK2 så användes liknande taktiker av alla sidor. Tyskarna var nog de som utvecklade taktiken med att samverka med markförbanden längst, men i slutet av kriget så var de allierade ikapp och förbi med flygplan som t.ex. Hawker Typhoon och Hawker Tempest.

Under Vietnamkriget så utvecklade USA tekniken med luftburna FAC eller "Raven". Med små propellerflygplan som t.ex. L-19/O-1 "Bird Dog" kunde man med precision leda insatser med tunga attackflygplan som F-4 Phantom.

En intressant parallell är att det idag är A 9 som utbildar svenska FAC och det var för just artillerispaning som Arméflyg använde Fpl 51 "Super Cub" på samma sätt som USA använde flygande FAC under Vietnamkriget. Eldledning för artilleri och flygplan har stora likheter.

Sedan så eskalerade teknikutvecklingen med den ultimata "CAS-kärran" A-10 som enlig legenden bygger på bl.a. intervjuer med den tyska Stuka experten Hans-Ulrich Rudel. Ett tungt bepansrat flygplan som skulle överleva striderna över tredje världskrigets Europa. Nu kommer A-10 att ersättas av F-35 Joint Strike Fighter och taktiken kommer att se mer ut som de anfall som idag genomförs från medelhög höjd med F-15 och F-16 i Afghanistan. En FAC/JTAC i en infanterienhet leder insatser med laserpekare och Roverdatalänk som kan skicka målkoordinater för insats med GPS-styrda bomber.

Tekniken utvecklas, men taktiken har en viss förmåga att återvända i cykler allteftersom den blir omodern då nya typer av motstånd dyker upp och modern igen då de ersätts av andra.

Cirkeln är nu åter snart sluten. I USA genomförs just nu en upphandling av s.k. COIN-flygplan. D.v.s. små lätt beväpnade/bepansrade propellerflygplan.

For the first time since the Vietnam War, the U.S. military is set to make a decision to acquire between 55-100 CAS/COIN aircrafts from two finalists: Hawker Beachcraft, teaming up with Lockheed Martin to provide the AT-6B and Brazilian aircraft manufacture Embraer, teaming up with U.S. based company Sierra Nevada to provide the A-29B Super Tucano.

LAAR’s winner will be capable of flying at altitudes up to 30,000 ft. above sea level, with a range up to 900 nautical miles, competently able to perform 6 hours missions. The aircraft will be fitted with fuel tanks, multi-function display (MFD) and fully compatible head up display (HUD) with night vision goggle (NVG). It will also be able to perform a numerous of missions such as streaming video, forwarding air control, escort missions, CAS, intelligence surveillance and reconnaissance (ISR). At the same time using a wide-range of equipped such as electro-optical, infrared and laser sensors. LAAR will be armed with .50 caliber machine guns pods, 2.75 inch rocket pods, air-to-ground missiles like the Hellfire or Maverick, AIM-9 air-to-air missiles, laser guided bombs including Paveway II and Paveway IV, joint attack munitions (JDAM) and small diameter bombs. The future CAS/COIN aircraft will roar like a cat, but most definitely will bite like a lion.

Var finns då framtidens stridsfält? Afghanistan är givetvis en kandidat. Lätt beväpnad gerilla är precis den typ av mål som COIN-flyg är designade för. Dessutom så är det robusta flygplan som kan landa på ett temporärt grusfält nära insatsområdet. Det är också betydligt billigare att utbilda piloter på, så jag skulle inte bli helt förvånad om både det afghanska och irakiska flygvapnet i framtiden till stor del kommer att bestå av liknande flygplan kompletterat med ett fåtal upprustade F-16. Andra potentiella stridsområden är mellanamerika. USA kommer att ta kriget mot bl.a. knarksmugglare i Mexiko och runt Venezuela (där man redan med amerikansk hjälp har byggt ett antal baser). Detta kan helt klart ligga Brasilien till fördel, då en affär kan underlätta ett amerikanskt-brasilianskt samarbete inom denna förmåga.

Jag gillar detta koncept. En kombination av snabba jetflygplan, lätta COIN-flygplan och UAV är helt klart ett alternativ för framtiden. Framför allt för mindre flygvapen så kan det vara ett sätt att få upp den kritiska numerären för att kunna utbilda och bibehålla sin personal på ett kostnadseffektivt sätt. Lätta Attacken hade just den fördelen att man kunde ha en utbildningsorganisation som hade en krigsuppgift och där man kunde "återanvända" äldre piloter som flugit tungt stridsflyg och låta deras erfarenheter tas tillvara för att utbilda nästa generation. Det ska bli intressant att se vad som kommer att ersätta SK60 i framtiden. Kanske är det dags för Lätta Attacken att återuppstå?