I samband med införandet av utlandsobligatoriet i Försvarsmakten så var det många officerare som tog av sig uniformen och bytte om till civil karriär. Bl.a. så tappade Helikopterflottiljen många välutbildade flygtekniker för HKP 14 och HKP 15. Detta dessutom under ett mycket kritiskt skede med insats med HKP 10 i Afghanistan, HKP 15 i Adenviken och anskaffning av HKP 16. Tyvärr så räckte inte ens detta som motivering för att behandla teknikerna extra varsamt i omställningen av Försvarsmakten.
"Kruxet för Luftvärnsregementet i Halmstad är dock att huvuddelen av personalen på den utvecklingsavdelning som skulle ansvara för hur man ska använda de nya robotarna och utbilda personalen har sagt upp sig.
– Tidigare har det varit en eller två officerare om året som gått från Lv 6 till industrin, men att regementet mister så många på en gång har jag aldrig varit med om. Det enda liknande jag hört talas om var på Helikopterflottiljen i Linköping, säger Per Carlsson"
Precis som för Helikopterflottiljen så kommer avhoppen vid sämsta tänkbara tillfälle. Luftvärnet har äntligen påbörjar modernisering med införande av IRIS-T som markbaserat robotsystem.
"Försvarsminister Karin Enström bekräftar för Svenska Dagbladet att regeringen bemyndigat köp "av ett nytt korträckviddigt luftvärnssystem".
Tanken är att det ska ersätta luftvärnssystemet Robot-70, som används i Sverige sedan 70-talet och i omgångar moderniserats för såväl svenska som utländska försvarsmakters räkning. Robot-70 utvecklades av Bofors och anses nu nå sin tekniska livslängd runt 2016.
IRIS-T finns i dag i Sverige som jaktrobot på Jas 39 Gripen. Nu pågår en vidareutveckling av IRIS-T som en robot som kan avfyras från marken i två versioner, en för kort räckvidd och en för medellånga distanser."
Luftvärnet har under flera år varit styvmoderligt behandlat. I t.ex. Afghanistan behövs inget luftvärn och därmed så har Luftvärnet länge saknat fokus från beslutsfattarna. Nu har vindarna äntligen börjat vända och diskussionerna svallar om robotsystem för Visbykorvetter samt eventuell efterträdare till de gamla Hawkrobotarna då Bamse endast införskaffats i enstaka exemplar. Att då tappa all kompetens är obra. Vad som ligger bakom det hela är oklart, men jag skulle inte bli helt förvånad om det är en sådan enkel sak som lönen. Den civila arbetsmarknaden har mer muskler än Försvarsmakten och om inte arbetsuppgifterna eller den goda stämningen på arbetsplatsen längre är på topp så lockar nog gräset (och lönen) på andra sidan stängslet.
Det har kan bli något av ett dilemma för Försvarsmakten i framtiden. Man vill ha personal som är attraktiv för civila arbeten för att kunna omsätta förbanden och undvika framtida "köttberg" av äldre officerare som kanske inte är lika sugna på internationella insatser som när de var yngre och saknade familj. Samtidigt så har man svårt att hålla konkurrenskraftiga lönenivåer.
Debatten om vad Försvarsmakten kan eller inte kan har gått hög de senaste veckorna. Men än så länge så har våra folkvalda politiker fortsatt med samma retorik som vanligt de senaste åren. Att hålla budgeten är målet snarare än vad man får för pengarna.
Men kanske börjar vi se en förändring? I varje fall så börjar de skruva på fötterna. Men, följer politikerna bara med i debattens ström, eller har de verkligen från djupet börjat ångra sina synder?
- Vi har sänkt vår nationella försvarsförmåga under 20 års tid. Det har varit avsikten med politiken. Både försvarsbesluten 2004 och 2009 har haft totalt fokus på internationella insatser. Jag ska inte skylla på någon annan, jag har precis samma ansvar som alla andra, säger Jan Björklund som slår fast:
– Nu är det dags för självkritik och omtänkande. Vi behöver en starkare nationell försvarsförmåga.
Slopandet av den svenska värnplikten skedde utan större allmän debatt, till skillnad från länder som t.ex. Österrike. Björklund föreslår nu ändring. Inte helt tillbaka till värnplikten, men till ett system som medger större numerär vid behov.
– Vi har byggt upp en organisation som blir väldigt dyr, ändå är enheterna för få, kritiserar Jan Björklund som vill se färre yrkessoldater, men fler och större arméförband.
– Vi ska inte gå tillbaka till värnplikten – men vi ska återgå till ett mobiliseringssystem med en mindre kärna av heltidsanställda soldater och en ganska stor numerär av reservister som kan mobiliseras vid höjd beredskap. Det är mer kostnadseffektivt. Många andra länder har det så, påpekar Jan Björklund.
Bra, men jag är rädd för att det är på tok för sent. En större omsättning av personal kräver att fler soldater utbildas per år och då behövs det fler grundutbildningsplatser. D.v.s. fler officerare, specialister och gruppbefäl som avsätter sin tid mellan insatserna för att utbilda soldater i.s.f. att tränas inför nästa insats. Frågan är om Försvarsmakten klarar av att backa ett steg tillbaka? Det jag i första hand vill se är att Försvarsmakten har en sådan numerär att man kan hjälpa till i fredstid.
I dag står Sverige utan ett effektivt luftvärn som kan skydda storstäder mot flyg- och missilangrepp. Därför vill Björklund ha nytt luftvärn av typ Patriot-missiler – senast insatta vid Turkiets gräns mot Syrien.
– En möjlighet är att köpa in Patriot-systemet från USA. Patriot på Gotland skulle påtagligt öka svårigheterna för andra länder att i en hotfull situation gå in i svenskt luftrum.
Tanken på att öka förmågan hos luftvärnet är bra, även om jag inte direkt tror på Patriot. Det är en robot som börjar få några år på nacken. Luftvärnet ska redan få markversionen av Flygvapnets IRIS-T. Det är en bra medeldistansrobot som dock kräver visuell kontakt med ett mål. Fördelen är att Luftvärnet och Flygvapnet kan dela på logistiken och eventuell kan robotar som flugits slut på flygplanen kunna återuppstå som luftvärnsrobotar. Dock så behövs en allvädersrobot med bra prestanda. Det som ofta missas i debatten är att moderna hotsystem kan avfyras på mycket långa håll. Alltså är det inte bara flygplan på hög höjd som måste kunna bekämpas, utan även kryssningsrobotar med hög fart på låg höjd.
Sedan får man inte glömma att luftvärn och jaktförsvar står sig slätt utan en bra radarledning som kan upptäcka, identifiera och leda insatser. Här måste mobila lösningar tas fram då fasta radaranläggningar i dagsläget är mycket enkla mål.
Det är därför svårt att peka ut enskilda punktinsatser där förbättringar ska ske. Ett försvar är en helhet där enstaka klossar inte fungerar utan stöd av de övriga.
Men bara det att våra politiker börjar erkänna sina misstag och är beredda på bot är en bra bit på vägen. Får jag föreslå 10 Ave Maria och 10 Fader vår?
"Lyktorna kan sugas in i flygplansmotorer och störa piloter vid start och landning. Den som befinner sig inom en mil från en flygplats måste därför ha tillstånd av Transportstyrelsen för att skicka upp lyktorna. Tillstånd krävs också om lyktorna kan nå högre än 400 meter.
Få tycks emellertid veta att reglerna existerar, och Transportstyrelsen har under december bara fått in ett tiotal ansökningar från hela landet inför nyår."
Hur vet man om en lykta går högre än 400 meter? Lyftkraften för en ballong beror på volymen och temperaturskillnaden på luften innanför resp utanför ballongen. Jag kan tänka mig att en kall natt så kan ballongerna gå högt. Särskilt över en stad där det dessutom finns en viss mängd varmluft från bebyggelser som kan hjälpa till att knuffa ballongen uppåt. Till skillnad från en raket så håller sig dessutom ballongerna på öjd under en mycket lång stund.
Men, hur allvarligt är då problemet? Det diskuteras en hel del på olika flygforum om hur farligt det i praktiken är med fyrverkerier. Se t.ex. här och här.
Lägsta flyghöjd för civilt flyg är 500 fot över marken. I mörker så använder man 500 ft över högsta hinder inom 8 km. Över tätbebyggda områden är det 1000 ft till högsta hinder (i Linköping är det domkyrkan som har en högsta höjd av 538 ft, vilket i praktiken avrundat innebär att man flyger på 2000 ft över havet, d.v.s. ca 1800 ft över marken). De flesta fyrverkerier når max 1000 fot höjd. Detta av praktiska skäl då man vill kunna se fyrverkerierna även om det finns låga moln i området. Så risken är inte så stor. Dock kring flygplatserna och särskilt i förlängningen på banorna så är risken större då dels flygplanen befinner sig på lägre höjd och dels så befinner de sig i ett mer kritiskt skede där en undanmanöver från en bländad pilot eller en motor som skadas kan vara katastrofalt.
Vilken skada gör en raket eller en lykta på ett flygplan? Förutom bländningsrisken av piloten så är det givetvis motorerna som löper störst risk. En propellerkärra tuggar nog i sig det mesta utan större skador. Ett jetflygplan är känsligare. Även små metalldelar kan skada inloppsdelen i motorns kompressor eller turbin. Det kan i värsta fall ge upphov till en pumpning/kompressorstall där motorn under en kort stund förlorar stor del av dragkraften. Sker detta vid start/landning så är det besvärligt. Dock så ska alla civila passagerarflygplan klara av att flyga med en motor som är helt utslagen. Men fyrverkerier kommer liksom fåglarna i flock. Behöver jag påminna om "Miraklet vid Hudsonfloden"? Bägge motorerna på en A320 slogs i det fallet ut av en flock Kanadagäss. En gås är i och för sig betydligt tyngre än en raket, men innehåller å andra sidan inga metalldelar.
Av de 10-tal ansökningar som har kommit in så har inte en enda resulterat i en aktiv NOTAM. Så antingen så ligger de utanför de aktuella 10 km från en flygplats, eller så bedömer Luftfartsverket att de inte är någon risk man behöver särskilt uppmärksamma. Många mindre flygplatser slår av banljusen vid 22.00, det finns ingen bemanning i tornet på helgerna (förutom vid planerade landningar av linjetrafik) och på själva nyårsafton så är det troligtvis bara de större flygplatserna som har trafik.
Men om man tittar på t.ex. Linköping eller Bromma flygplats så kan jag ge mig sjutton på att det kommer att förekomma både fyrverkerier och thaiballonger inom 10 km från banan. Som pilot får man helt enkelt inse att kring nyårsslaget så förekommer frekvent "luftvärnseld" kombinerat med "spärrballonger" på låg höjd. Därför är rådet till piloter som tänker flyga i natt: Splitterväst på och ladda med spårljusammunition för ballongjakt! Till er övriga: Gott nytt år!
– Det luftvärn vi ser idag är modernt, väl utrustat, och en vital och efterfrågad del i luftförsvaret och därmed i det insatsförsvar som vi håller på att bygga upp, sade ÖB Sverker Göranson i sitt tal under ceremonin. Luftförsvarsförmågan kommer alltid vara avgörande och helt nödvändig för ett svenskt försvar.
Men är detta verkligen med sanningen överensstämmande?
Luftvärnet ska komplettera jaktflyget med att försvara Sverige. Till skillnad mot jaktflyg så kan luftvärn hålla en kontinuerlig högsta beredskap och skydda viktiga centrum. Men viken förmåga har Sverige nu för tiden?
Tyvärr så har luftvärnsförmågan genom åren utholkats allt mer och mer. Bristande budget tillsammans med ett för stort fokus på "Långtbortistandoktrinen" (talibanerna har inget flygvapen) har medfört att Försvarsmakten idag har ett (1) Luftvärnsregemente! I Agendas granskning av tillståndet i det svenska försvaret pekas bl.a. på bristen på förmåga att ens försvara våra militära anläggningar och med andra ord ännu mindre förmåga att försvara civil infrastruktur och svenska medborgare.
Listan kan göras lång. En av de allvarligaste bristerna är bland annat att det saknas luftvärn vid de millitära baserna.
Inte ens marinens prestigeprojekt, de nya kustkorvetterna i mångmiljardklassen, har ett tillräckligt luftskydd, menar Karlis Neretnieks.
- Ett demonstratorsystem med den moderna Rb 23 Bamse. Ett mycket bra system med framför allt en bra omvärldsuppfattning i form av radarsystemet UndE 23. Tanken var att Bamse skulle koma in på bredden i Försvarsmakten och bl.a. användas på VIsbykorvetterna. Men budgeten tillät inte detta. I stället finns det på prov för att det ska finnas några officerare som får träna på moderna system i avvaktan på framtida utveckling.
- Ett antal Rb 97 "Improved Hawk". Detta är den gamla Rb 66/77 som moderniserats i ett antal omgångar. I grund och botten ett 60-talssystem. Även om vissa komponenter är utbytta och moderniserade så är den generationer äldre än moderna system som ryska S-400 och amerikanska Patriot. Glöm inte att en Volvo Amazon från 1960-talet fortfarande är en Volvo Amazon även om man utrustat den med fina navkapslar och en Wunderbaum i backspegeln.
- Ett antal Rb70. I stället för att bibehålla den mer avancerade Rb90 med mörkerförmåga valde Försvarsmakten att i stället bibehålla det äldre Rb70 systemet.
Knappast tillräckligt för att säga att Sverige har en förmåga. Möjligtvis så övervintrar en kaderförmåga till en framtid då försvarsbudgeten ger utrymme att skaffa mer moderna system.
Mitt förslag vore att man tittade på synergieffekter med flygvapnet. Gripen har en korthållsrobot i form av Rb98 IRIS-T som också finns i en markbaserad luftvärnsversion. Man skulle också kunna ta fram en markbaserad version av den kommande radarjaktroboten METEOR på samma sätt som föregångaren Rb71 Skyflash fanns i amerikanska marinen i form av Sparrow.
Tyvärr så finns det fler i den högsta militära/politiska ledningen som tänjer på sanningen. Faktakollen i SvD har granskat försvarsminister Karin Enströms uttalande om att "länderna i Sveriges närhet rustar ner". Hon fick gult kort för det uttalandet.
Enström verkar ha stöd för påståendet i det att en övergripande trend för staterna i Västeuropa för år 2011 – och, såvitt SvD kunnat utröna, även för 2012 - är minskade militära utgifter. Ser man till Sveriges direkta geografiska närhet har exempelvis Danmark, Tyskland, och Finland flaggat för nedskärningar.
Samtidigt är inte bilden entydig. När det gäller de baltiska länderna, med förhållandevis små försvarsbudgetar, har pendeln svängt fram och tillbaka under 2000-talet. Som i Estlands fall har flera års kraftiga nedskärningar nu följts av en ökning av anslagen.
Men även stater med klart större försvarsanslag, som Ryssland och Polen, ökar eller väntas öka sina militärutgifter, enligt Sipri. Norge är ett annat land som ligger stabilt med nivån på försvarsbudgeten enligt både Sipri och försvarsdepartementets uppgifter.
Sammantaget får Karin Enström gult ljus – hon har delvis rätt men ger samtidigt intrycket att bilden är mer entydig än det finns stöd för att påstå. Flera stater i Sveriges närhet – med Ryssland som utropstecken – skär inte ner på sina försvarsbudgetar.
Det vår försvarsminister missar i sin analys är orsaken till att länder som USA, Tyskland och Storbritannien drar ner på sin försvarsbudget. Framför allt så har det med ekonomi att göra. Krigen i Irak och Afghanistan har slitit hårt på plånböckerna och den globala ekonomiska krisen ger inte längre utrymme för en försvarsbudget som rättar sig efter behoven. Konsekvensen blir också att vi drar oss ur Afghanistan innan jobbet är helt avklarat.
Jag tycker att det är helt riktigt att försvarsmakter världen över anpassar sig till rådande hotbild. Frågan är bara om man anpassar sig till tänkt nyttjande. Eller är det bara så att nyttjandet får anpassa sig till den rådande ekonomin och att hotbilden anpassas till vad man har råd att möta? Hur omvärlden ser ut om tio år är det ingen som kan säga något om. Om man skulle våga uttrycka en viss skepsis baserad på historiska utvecklingar så kallas man bara för krigshetsare och därmed så är debatten avslutad.
Vår nya försvarsminister får akta sig för att inte hamna i samma fack som sin föregångare, som mest uttalade sig positivt för att ge ett sken av att det är Försvarsdepartementet och inte Finansdepartementet som driver den militära utvecklingen i Sverige. Tyvärr så kan man nog tolka hennes analyserade uttalande som att Försvarsmakten kan se sig i månen efter större budget i framtiden. Man ska nog vara nöjd med bibehållen budget då det är ett faktum att "länderna i Sveriges närhet rustar ned". Luftvärnet får därmed troligtvis nöja sig med dagens "förmåga" ett bra tag framöver. Avslutningsvis, grattis Luftvärnet på 70-årsdagen! Beklagar sorgen, för framtiden ser inte särskilt ljus ut.
I många inlägg så pratas det om det "antika" luftförsvaret i Libyen. Visst, det är en hel del system som levererades på 70-/80-talet och som säkert har underhållits på en låg nivå som innebär att systemen kan ha en tveksam funktion. Men man får inte glömma att det finns massor av enheter och några av dem borde fortfarande fungera.
Det här blogginlägget på IMINT & Analysis har en bra genomgång av hur luftförsvaret i Libyen var uppbyggt innan "Odyssey Dawn" startade. En uppdaterad artikel finns från 19 mars 2011. Uppbyggnaden följer slaviskt Sovjetisk 70-/80-tals doktrin och liknar i mycket det som användes med framgång av Egypten under Oktoberkriget 1973 (vissa tror att detta var en israelisk seger, men glömmer då att Israel med stor sannolikhet hade förlorat utan de materiella förstärkningar man fick från USA samt modet hos framför allt piloter och stridsvagnsbesättningar som stoppade de egyptiska och syriska anfallen med stora egna förluster) och med mindre framgång av Saddam Hussein under Gulfkriget 1991. Enligt artikel "Operation Desert Storm: 20 years on" i Air Forces Monthly April 2011, så deltog ca 1000 flygplan på koalitionssidan och 42 stycken blev nedskjutna och ett okänt antal skadades av irakisk luftvärnseld. Så trots massiv överlägsenhet i luften så fick man 5% förluster.
Danger Room har påpekat att USA besegrade det libyska luftförsvaret redan 1986 med enbart en F-111 som förlust. Man måste då ta i beaktande att skillnaden mellan att över tiden hålla en NFZ och göra ett enstaka anfall är att överaskningseffekten försvinner. Störning blir heller inte lika effektivt då många system går att skjuta visuellt. Detta kan bl.a. ha legat bakom nedskjutningen av en F-117 under Kosovokriget 1999.
“Libya possesses one of the most robust air-defense networks on the African continent, falling second only to Egypt in terms of coverage and operational systems,” Sean O’Connor, an air-defense analyst, wrote in a May 2010 assessment. “Libyan strategic SAM assets are primarily arrayed along the coastline, ostensibly defending the bulk of the Libyan population and preventing foreign incursion into Libyan airspace.”
With rebels holding several cities, it’s unclear how many SAMs are still operational. Last May, O’Connor counted 31 long-range SAM sites and 17 radars belonging to the Libyan air force. The bulk of this “strategic” missile force comprises Soviet-designed SA-2, SA-3 and SA-5 systems dating from the 1970s and 1980s. In addition, the Libyan army possesses a large number of short-range SA-6, SA-8, SA-9, SA-13 and Crotale missiles. ... Later in 1986, the Libyan strategic SAM network was abused during Operation ELDORADO CANYON, the US military response to Libyan support of terrorism. Lieutenant General Vladimir Yaroshenko, a former officer in the Soviet PVO SAM Troops, was assigned to analyze the poor performance of the Soviet supplied SAM systems in that operation. LTG Yaroshenko has reported his discovery that poor command and control, poor radar coverage, and a lack of appreciation for American anti-radar weapons and tactics precluded effective target engagement. One interesting fact which he mentions is that the S-75 batteries had a minimum engagement altitude of 100 meters, corresponding to the S-75M Volkhov system as mentioned previously. He also confirms that only one US aircraft, an F-111 shot down by AAA fire, was lost, despite Venikian levels of propaganda claiming otherwise at the time.
Efter de initiala anfallen med Tomahawk kryssningsrobotar, precisionsbombning med B-2 och långräckviddiga attackrobotar från Tornado så är med stor sannolikhet stora delar av de fasta luftvärns-, radar- och ledningsinstallationerna utslagna. D.v.s. hotet från SA-2 "GUIDELINE" (S-75 "Dvina", S-75M "Volkhov"), SA-3 "GOA" (S-125M "Neva-M") och SA-5 "GAMMON" (S-200VE "Vega-E") är borta. Enligt Globalsecurity hade Libyen innan kriget 48 x SA-5, 36 x SA-3 och 108 x SA-2. Kvarstår gör då de mobila enheterna som t.ex. SA-6/8 (totalt 72 system) samt eldrörsluftvärn som t.ex. ZSU-23/4 och handburna IR-robotar som t.ex. SA-7. Dessa är med stor sannolikhet numera utplacerade i närheten av civil infrastruktur, vilket gör de mycket svåra att slå ut med luftstridskrafter utan att samtidigt riskera att skada tredje man. ROE- Rules Of Engagement är med stor sannolikhet mycket snäva. Med tanke på att koalitionen måste fortsätta att få stöd från arabvärlden så har man därmed få möjligheter att bekämpa dessa pjäser.
- SA-6 "GAINFUL" (2K12 "Kvadrat"). Semi-aktiv radarrobot med 24 km räckvidd och når 12-14 km höjd. Samgrupperar med bandburna "Long Track" spaningsradar och "Straight Flush" eldledningsradar. Detta systems stora nackdel är den semiaktiva målsökaren. Antagligen är besättningen på detta system mycket nervösa för SEAD-flyg och stänger de av sin radar så missar luftvärnsroboten. Vissa system har dock en TV-kamera dår en skytt manuellt kan styra roboten på samma sätt som våra Rb-70 om eldledningsradarn stängs av. Mobilt system som dock måste grupperas innan det kan avfyra en robot. Det tar ca 15 minuter att omgruppera och 3 minuter om radarsystemet är igång. Libyen hade innan kriget ca 50 stycken SA-6 system.
- SA-8 "GEKHO" (9K33 "Osa"). Mobilt system med radar i samma fordon som robotar. Räckvidd 12 km upp till 5 km höjd (SA-8a) respektive 15 km upp till 12 km höjd (SA-8b). Fordonet måste stanna för att avfyra robot och det tar ca 4 minuter att komma till skott. Roboten är kommandostyrd och har ingen egen målsökare. Har även TV-styrning om radarn skulle bli utstörd. Fler bilder på SA-8.
- SA-9 "GASKIN" (9K31 "Strela-1"). Mobilt system med infraröd robot. Räckvidd 6,5 km upp till 5200 meters höjd. Har en spaningsradar för att hitta mål som skytten sedan kan låsa på. Äldre IR-system med dåliga prestanda mot flygplan som flyger mot systemet (låser på motorns värme). Lätt att störa med facklor.
- SA-13 "GOPHER" (9K35 "Strela-10"). Mobilt system med infraröd robot. Räckvidd 5 km upp till 3500 meters höjd. Har en spaningsradar för att underlätta upptäckt av mål. Modernt tvåfärgssystem som kan låsa på flygplan både framifrån och bakifrån. Kan även bära samma robot som SA-9, men då med sämre prestanda. Kräver modernare s.k. tvåfärgsfacklor för att störas ut. Oplatsen har haft ett inlägg om SA-13.
- Crotale. Kommandostyrd robot som köptes 1973 från Frankrike. Mobilt system med egen eldledningsradar. Räckvidd ca 8 km och effektiv upp till ca 5000 m höjd. Eftersom detta är ett västsystem så ger det vår insatsdivision en intressant utmaning. Å ena sidan så tillhör det inte den normala hotbilden, å andra sidan är det system som vi säket har stött på under internationella insatser. Om det skulle visa sig att vi inte har så mycket detaljerad information om hur man stör detta system, så kan vi säkert få tips från Frankrike på samma sätt som Storbritannien fick det om Rapierluftvärn inför kriget på Falklandsöarna.
- ZSU-23/4 "Shilka". Mobilt eldrörsluftvärn som kan avfyras under rörelse. Räckvidd 2500 meter. Radarstyrd avfyrning, men har också TV med laseravståndsmätare om radarn blir utstörd. Mycket farligt system för lågflygande helikoptrar.
- SA-7 "Grail" (9K32M "Strela-2"). Handburet system med IR-robot. Räckvidd 5,5 km upp till 4500 meters höjd. Endast för skott bakifrån mot motorn på jetflyg och känslig för störning av facklor. Finns dock i stora mängder och även rebellerna har tagit över dessa robotar, vilket innebär att koalitionen riskerar att bli nedskjutna av "vänliga" styrkor! Lite oroväckande är att bl.a. Venezuela har köpt in den senaste generationen MANPADS från Ryssland i form av SA-24 "Grinch" (9K338 "IGLA-S"). Då Hugo Chavez har uttryckt sitt stöd för Khadaffi kan det innebära att det smugglats SA-24 till Libyen. Dessa robotar är betydligt mer svårstörda än tidigare generationer.
Om nu Gripen skulle skickas ner till Libyen, vilka hot behöver man räkna med och hur skyddar man sig mot dessa?
Tyvärr så är det så att ett elektroniskt störsystem är inte bättre än de underrättelsedata som man fyller det med. Det gäller dels att upptäcka, positionera, identifiera och välja ut en lämplig störåtgärd. I ensitsiga flygplan som 39C så måste detta ske automatiskt, medan i tvåsitsiga flygplan som 39D så skulle man kunna ha med en baksitsoperatör som vid behov finjusterar störningen.
Även om SA-2/3/5 med stor sannolikhet är utslagna så finns det risk att något system kan reperareras i smyg. Här gäller det att ha tillgång till SEAD-flygplan som Tornado ECR eller F-16CJ och bakgrundsstörare som EA-6B Prowler eller EA-18G Growler. Gripen bör ha motmedelsbibliotek för att kunna störa eldledningssystem och målsökaren på dessa robotar, men låta bakgrundsstörarna ta hand om sökradar. Som sista lösning är remsor i kombination med taktiska undanmanövrar effektiva.
De mobila systemen är hett villebråd för framför allt SEAD-stridsflyg. Men det gäller dock att kontrollera var de skjuter ifrån innan man kan bekämpa dem. Frågan är vilka ROE som koalitionen har. Får man skjuta signalsökande robotar som ALAARM då man blir belyst av radar? Eller måste man vänta på att vara pålåst av eldledningsradar eller robotmålsökare? För Gripen handlar det i första hand att undvika de områden som man misstänker att dessa system är placerade inom, då det rör sig om ganska så korträckviddiga system. I andra hand operera ovanför de höjder som robotarna är effektiva. I tredje hand lita på elektronisk störning. Dock så hjälper inte alltid störning mot dessa typer av system. SA-6/8 har TV-styrnings som backup där en duktig skytt kan träffa ett mål trots kraftig störning. Att störa ut kommando-länken är mer eller mindre omöjligt. För IR-system som SA-9/13 eller optiskt styrda robotar som SA-6/8 så får piloten ingen varning från radarvarnaren!
För de manuellt riktade eldrörsluftvärnen och de handburna IR-robotarna finns det bara en lösning. Det är att aldrig åka i rakbana! Precis som fartygen under VK2 undvek ubåtarnas torpeder så undviker flygplan eldrörsluftvärn genom att aldrig åka på rakbana längre än 4-5 sekunder. Finns det många system i ett område kan de "mätta" luften med skott. IR-robotar undviks genom att fälla facklor över kritiska områden även om inte man vare sig visuellt ser några robotar, eller en robotskottsvarnare detekterar en avfyrning i närheten. "Better safe than sorry". SA-7 störs lätt ut av facklor, men finns det SA-24 i området så är låghöjdsuppträdande mycket farligt.
Som sista utväg fungerar remsfällning inte bara för att störa eldledningsradar, utan kan också få en robots zon-rör att lösa ut innan roboten träffar flygplanet.
I Sverige har vi tidigare haft målflygdivisionen med 32 Lansen och SK 37E som bra motståndare under Flygvapenövningar (SK 37E fortsatte flyga i F4 och F21 regi fram till 2005 och FMV T&E regi fram till 2007). Numera så fins inte denna möjlighet, utan vi får nöja oss med att flyga mot de störsystem som fins inbyggda i Gripen, samt inom ramen för CBT - Cross Border Training mot norska F-16 och finska F-18. Därför är det numera oerhört viktigt att deltaga i internationella övningar som, Spadeadam i Storbritannien, Elite i Tyskland och Red Flag i USA. Där får man träna med riktiga motmedelssystem och även fälla facklor och remsor för att störa målsökare. Det finns tillgång till s.k. "Smokey SAM:s" som är en pappersraket som sjuts upp från marken för att simulera robotavfyrning så att piloterna får lära sig att visuellt detektera robotar och utföra rätt typ av undanmanövrar.
Det vi sparar in i form av att ha en svensk resurs får vi lägga ut i att åka utomlands för att träna. Det har funnits diskussioner att bygga upp en hotmiljö på Vidsel liknande den som finns på t.ex. Elite, men jag misstänker att i dessa neddragningstider så lär denna utveckling stå still. Alternativet är att träna i simulerad miljö i Flygvapnets Gripensimulatorer eller på FOI FLSC träningsanläggning. Problemet är att det är svårt och dyrt att utveckla bra modeller av robotar och störsystem. Någon måste dessutom vara ansvarig för att dessa modeller valideras och certifieras, så att man vet att träningen blir så riktig som möjligt.
Slutsats: Även om de inledande anfallen slagit ut de fasta libyska luftvärnssystemen i form av SA-2/3/5 så finns det fortfarande kvar en hel del system som beroende på teknisk status kan innebära att operera över land i Libyen med stridsflyg fortfarande inte är helt riskfritt. Störning är heller inte effektivt mot visuellt avfyrade robotar. Hårt satta ROE kommer att minska möjligheten att slå ut mobila system med signalsökande robotar.
Bildt pressed Ambassadors Crocker and Ries for information on two alleged man-portable air defense systems (MANPAD) attacks on Swedish and Austrian airliners.
Ambassador Crocker replied that the USAF had not found the incidents adequate reason to change its designation of KRG airspace, but he declined to rule out an attack because he said there were no Coalition surveillance or warning(JSTAR/AWACS) assets in the area at the time. However, after listing other factors, including MANPAD range limits and the high quality of Kurdish security, the ambassador told Bildt it was unlikely the aircraft had been attacked. Ambassador Ries added that press reports indicated the Swedish carrier had regulatory problems with the KRG Civil Aviation authority, and wondered if it was a coincidence that the flight allegedly attacked was the final one scheduled to fly the route. Ambassador Trouve confirmed the carrier,s difficulties but thought it was unlikely they would stage the incident. In an aside echoing the immigration issue, Lyrvall pointed out that the Erbil route had become among the most profitable for both companies.
Händelsen inträffade 2007 och det bolag som blev utsatt för beskjutning var Nordic Airways. Själva beskjutningen inträffade 8 augusti 2007 och Wikileaksdokumentet är från 12 september 2007, så USA var mycket snabba med att lägga på locket på denna händelse. All kritik mot den kurdiska myndigheten är nog mycket känsligt för USA, då det 2007 trots allt var en del av Irak som fungerade hyffsat. Dessutom vill man nog inte att Turkiet ska få mer vatten på sin kvarn.
Det var piloterna på ett plan, tillhörande Nordic Airways, som i förra veckan upplevde att de blev beskjutna strax efter starten, vilket ledde till flygstoppet. ... -Vi är så säkra det går att vara. De tre piloterna i cockpit såg beskjutningen och det är svårt att missta sig på den höjden, säger Anders Lundblad.
9 aug 2007 Svenskt plan beskjutet i norra Irak. Det var vid 23.30-tiden svensk tid natten till torsdagen som Nordic Airways flygplan en MD 80 med 130 passagerare plus besättning precis hade startat från flygplatsen i Sulaymaniyah i norra Irak. Kort efter start såg en av piloterna ett kraftigt ljussken. Det kom snett ovanifrån, bakifrån och som korsade flygplanets väg. Ungefär 500 meter framför flygplanet sjönk ljuset mot marken, säger Mikael Wångdahl, vd på Nordic Airways. Lokala uppgifter säger att det kan ha varit någon form av spårljus som fågeljägare använder. Luftfartsstyrelsen utreder vad som hänt och Nordic Airways har ställt in alla flygningar i området.
När man tittar på hur "roboten" har rört sig så låter det inte som en MANPAD(se nedanstående video). En IR-robot från en MANPAD upptäcks oftast när den kommer nerifrån och detta tack vare röken från robotens motor. Då den låser på en värmekälla så skulle den teoretiskt sett ha gått mot motorn bakifrån och missat, men det låter som en ganska så stor miss i så fall. Nej, då tror jag mer på teorin att någon var ute efter att skrämma det svenska bolaget genom att skjuta en robot som hade en olåst målsökare och därmed missade med grov marginal, alternativt att flygplanet blivit beskjutet med någon typ av spårljus eller fackla.
Denna händelse visar på hur s.k. tyst UD-diplomati går till i praktiken. Bildt använder en form av utpressning när han kopplar ihop Sveriges vilja med att öppna en svensk ambassad i Bagdad med att Irak är beredda att ta tillbaka de irakier som utvisas från Sverige. Kurdiska provinsregeringen använder skrämskott för att få svenska flygbolag att lyda deras vilja. Vem är mest cynisk?
Som vanligt finns det vinnare och förlorare även i denna historia.
För Nordic Airways så slutade irakflygningarna med att bolaget gick omkull 2009. Numera är namnet NordicAirways bara en fasad för reklam på Internet. Men eftersom flyktingarna i Sverige är en betydande marknad för resebolagen så kommer nya bolag att fortsätta att flyga till heta zoner som Irak och Afghanistan. För militära piloter kan kanske detta vara en jobbmöjlighet? Erfarenhet av motmedelssystem och kunskap om luftvärn kan bli en merit när man söker civila jobb i framtiden. Det ironiska är att eftersom svenska politiker visar ljumt intresse att skicka ut Gripen internationellt så kan det bli så att svenska stridspiloter får praktisk erfarenhet av att undvika luftvärn först efter sin militära karriär! Jag undrar hur de civila bolagen skriver sina anställningskontrakt? Är det ett obligatorium för "internationella insatser", eller är det frivilligt? Hur mycket får man i extra risktillägg på lönen?
För svensk försvarsindustri så är denna typ av händelser en möjlighet. Saab EDS levererar motmedelsutrustning till civila flygplan. För civila flygplan heter produkten CAMPS. Än så länge har hotbilden varit ganska så låg då de robotar som cirkulerar på den svarta marknaden är gamla och med stor sannolikhet inte längre tillförlitliga. Försäljningen till civila bolag har därför inte tagit fart som man trodde efter 9-11. Försäljningen till militära kunder är därför fortfarande huvudnäringen. Men vem vet, med tanke på att det går rykten om att Iran tänker försörja motståndsgrupper i Afghanistan med bärbara robotsystem så kanske denna typ av incidenter kommer att öka och därmed innebära en ökning för den civila marknaden?
En av anledningarna till att våra försvarsmaterielkostnader skenar iväg är att vi hela tiden tittar på storebror i väster. Vi glömmer bort att hans veckopeng är så mycket större än våran. NBF var en kopia på RMA (som USA själva heller inte nått fram till). Fokuset på Internationella Insatser kommer från USA:s intresse i bl.a. Afghanistan (som håller på att driva även deras krigsmakt bankrupt).
Det är därför dags att skaffa lite andra (billigare) förebilder.
En lagom nivå att lägga sig på är Serbien (innan Kosovokriget). Idag är deras flygvapen kört i botten, men under Kosovokriget så gjorde dom trots den allierade luftöverlägsenheten ganska så bra ifrån sig.
Air Forces Monthly (September 2010) har en intressant artikel om det serbiska luftförsvaret kallad "Desperate Defence". Här finns det en hel del att lära om hur luftvärnet agerade. Man hade inte tillgång till den senaste tekniken, utan fick nöja sig med äldre S-75 Dvina (SA-2), S-125M Neva-M (SA-3) och portabla 9K32M Strela-2M (SA-7) och 9K39 Igla (SA-16/18) system.
1998 när serberna insåg att det snart skulle bli ett krig så var luftvärnet i dåligt skick. Man hade tränat på tok för lite. Ett intensivt träningsprogram drog därför igång.
SA-2 systemen hade egentligen skrotats, men när den första SA-3 enheten slogs ut av allierat flyg så plockade man fram två pjäser ur förråd och lyckades hitta personal i arméns reserv som kunde hantera dessa robotar. SA-2 var modern under Vietnamkriget, men har en mycket bra förmåga mot snabba mål på hög höjd. Man valde därför att fokusera dessa mot franska Mirage IVP som genomförda spaningsuppdrag på hög höjd.
Serberna var mycket duktiga på att maskera sina enheter. Man använde även egentillverkade MD-04 radarsändare som simulerade luftvärnsradar och gjorde det mycket svårt för NATO att lokalisera de riktiga luftvärnsställningarna. I kombination med ständiga omgrupperingar så lyckades t.ex. en enhet undvika 23 anfall med HARM och 2 anfall med vanliga bomber.
Trots gammal teknik och dålig beredskap blev resultatet bl.a. en F-117 nedskjuten (visar att Stealth inte klarar allt!). Serberna hävdar att man sköt ner 14 flygplan och 10 kryssningsrobotar, men kan efter kriget bara visa upp rester av en F-117 och en F-16. Men det är inte de nedskjutna NATO-flygplanen i sig som är det intressanta, utan hur stora insatser som NATO fick sätta in för att bekämpa luftvärn och skydda sitt eget flyg. Under kriget skreks det efter gamla EA-6B Prowler flygplan för att störa ut luftvärn (våra SK 37E var nog en eftersökt resurs av NATO på den tiden). Detta ledde senare till utvecklingen av EA-18G Growler. Men med det aktuella Afghanistanfokuset är dessa resurser inte längre nödvändiga, då talibanerna saknar i stort sett all form av luftvärn...
Sammanfattning: Även ett minimalt luftförsvar försvårar kraftigt för motståndarens operationer. Teknik är inte heller den enda lösningen på alla taktiska problem, vilket SA-3 vs F-117 tydligt indikerar. I krig gäller det dessutom att kunna improvisera vilket RML och våra BOA-process nog lär försvåra i Sverige...
Konspirationsteorierna har börjat flöda. Som jag tidigare berättat florerar ryktet om att ytterligare en flottilj ligger på stupstocken. Kommunledningarna i Luleå och Ronneby har blivit informerade. Jag läste precis en kort notis i Norrbottens Kuriren om att tre JAS 39C flytas från F21 till F17. För några veckor sedan hade det varit en icke-nyhet, men nu börjar tidningsmurvlarna spela ut flottiljerna mot varandra.
Givetvis är syftet på en sådan här artikel att bygga upp en teori om att F21 gradvis håller på att läggas ner och resurserna föras över till F17. Det här är helt fel och beviset har jag på bilden ovanför. Den föreställer ett av flygplanen som deltog i övningen Red Flag. Vad ser man på bilden, eller snarare inte ser? Jo det finns ingen flottiljbeteckning. Förr stod alltid flottiljens nummer bredvid kronmärket och ofta fanns ett divisionsmärke på fenan. Numera finns inte dessa beteckningar. Anledningen är att flygplan flyttas mellan flottiljerna för att sprida på slitaget. Därför så tillhör inte längre flygplanen en flottilj och kan inte förses med vare sig flottilj- eller divisionsmärken (lite synd enligt oss nostalgiker som gillar divisionsmärken). Dom tillhör MSK (Materiel System Kontor) Flyg som sedan vid behov fördelar ut flygplanen på de olika flottiljerna.
Om t.ex. en flottilj flyger mycket med LDP (den svarta kapseln under skrovet) så kommer dom att slita mycket på den balken på flottiljens flygplan. Om en annan flottilj flyger mycket med fälltankar eller bomber (GBU-12) hängande på vingarna kommer deras flygplan att slitas mycket i dessa balkar. För att få ett jämt slitage i den totala flygplansparken så flyttas flygplan ofta mellan flottiljer.
En sista anledning, men då är det oftast ett flygplan i taget, är att det kan vara fullt i hangarerna för större underhåll på en flottilj. Då flyttas det aktuella flygplanet till en annan flottilj för att utnyttja lediga resurser. Att planera flygtidsuttaget så att underhållsresurserna hålls jämt belastade är en stor uppgift för MSK.
Därför låt inte journalisterna dra igång en debatt mellan flottiljerna som ingen tjänar på. Fokusera i stället på en allmän debatt på hur vi bibehåller ett fungerande Flygvapen.
- Ska vi deltaga i beredskap för internationella insatser när politikerna hela tiden tvekar? Beredskap och träning förbrukar stora summor pengar som skulle kunna gå till bättre verksamhet. Jag är ganska så elak mot CAS konceptet, men varför träna på något som vi aldrig kommer att använda? Vid försvar av Sverige är det i första hand luftherravälde och att stoppa försörjningslinjer som flygvapnet kommer att syssla med. Det kommer inte att finnas lediga resurser för CAS. Flyg kommer alltid att vara en begränsad resurs och med de nedskärningar som varit kommer det i framtiden att vara ännu viktigare att varje resurs används på rätt sätt.
- Ska vi bibehålla en grundflygutbildning i Sverige, eller ska vi försöka göra något gemensamt inom Norden eller t.ex. tillsammans med andra Gripen användare?
- Ska vi bibehålla STRIL och bas-systemen? Hotbilden för invasion av Sverige kanske inte är så hög, men vad krävs för en effektiv incidentberedskap i ett ansträngt läge kring Östersjön, Baltikum eller Nordkalotten? Georgien, gasledningar i Östersjön och nya transportleder runt Ryssland borde leda till ett nytt strategiskt läge. Utan Bassystem kommer det att krävas lufttankning även för operationer inom Sverige.
- Ska vi ta fram en gemensam Gripen utbildning, både för piloter och tekniker där inte allt sker i Sverige? Vi låser idag stora resurser för att till stor del utbilda utländska elever från de länder som köpt Gripen. Detta är givetvis bra för våra skolor, men kanske sämre för Flygvapnet?
- Hur ska våra framtida transportresurser se ut? Tp-84 börjar falla för åldersstrecket. Vi har köpt i oss på C-17 i HAW för strategisk transport, men behöver ett taktiskt transportflygplan för t.ex. basering i Afghanistan.
- Ska vi ha ett luftvärn som är integrerat med övriga luftstridskrafter? Flygstridskrafter har sina fördelar med snabba ombaseringar och stor räckvidd. Luftvärn har dock en betydligt större uthållighet. Att t.ex. bevaka Stockholm under Nobelfestligheterna skulle få Flygvapnet att gå på knäna om det skulle uppstå ett behov av att hålla flygplan konstant i luften. Det skulle räcka med ett par batterier Rbs-23 eller Hawk för att få uthållighet 24/7.
Jag har givetvis en hel del åsikter, men inga direkta svar. Snarare blir det bara fler konspirationsteorier. Vad vill egentligen våra politiker? Spelar vi bara för galleriet när det gäller internationella insatser? Blundar man för bristerna i försvaret av Sverige för att inom några år tvinga fram en NATO eller EU lösning på ett gemensamt försvar?
Jag har tidigare skrivit ett inlägg om artilleriet som i många år har behandlats styvmoderligt och nu med anskaffning av Archer har en chans att hitta en ny roll. En annan del av Försvarsmakten som också har väntat länge på nya system är Luftvärnet.
I Försvarspropositionen 2009 så skriver försvarsberedningen att robotsystem 97 bör avvecklas då "luftförsvar på hög höjd bedöms kunna lösas av stridsflyg". Som tur väl är bedömer både Försvarsmakten och regeringen att "tillgången till avancerad markbaserad luftförsvarsförmåga med medellång räckvidd bedöms långsiktigt vara av strategisk nationell betydelse och därför bör inte robotsystem 97 avvecklas". Att tro att stridsflyg kan ersätta luftvärn tyder på en dålig förståelse av förmågor/brister hos de olika systemen. Fördelen med stridsflyg är yttäckningen och att snabbt kunna möta hot i olika riktningar. Men, stridsflyg har en stor begränsning och det är uthållighet. Förr eller senare måste flygplanet tankas och piloten sova.
För att få samma uthållighet som luftvärnet så kan man stationera flygplan i luften i s.k. CAP - Combat Air Patrol där det hela tiden kommer nya flygplan och byter av. Detta tar stora resurser från Flygvapnet. Att hålla en CAP med två flygplan konstant i luften kräver ca 12 flygplan. Två i luften, två på väg hem, två som förbereder uppdrag och två i reserv. Sedan tillkommer ca fyra som står på underhåll.
Ett annat stort problem med ett "flygande luftvärn" är att inte bara flygplanen slits, utan även vapnen som hänger på vingarna. Dessa har inte särskilt lång livslängd jämfört med flygplanen. I en insats som t.ex. Irak så förbrukas mer vapen av att livslängden tar slut och dom kasseras än vad som skjuts iväg.
Hur bör då luftvärnet användas/utvecklas i framtiden?
- Skilj på bataljonsluftvärn (Rb70) och strategiskt luftvärn (Rb23/97). Det strategiska luftvärnet borde organiseras under Flygvapnet precis som tidigare Rb68 - Bloodhound systemet. På så sätt så kommer det att finnas en förståelse för samverkan och växling mellan jaktflyg och luftvärn. Idag består samarbetet tyvärr mest av att jaktflyget undviker det egna luftvärnet. Min känsla är också att det finns mer förståelse hos Flygvapnet för det strategiska luftvärnet än hos Armén som mer är intresserad av bataljonsluftvärn för att skydda egna förband. Alla de lätta manöverbataljoner som nu ska utvecklas måste ha tillgång till eget luftvärn. Om detta är ett system motsvarande Rb-70 eller ett handburet system får klokare människor än jag fundera över. Om Flygvapnet hade haft kvar sina krigsbaser så hade bataljonsluftvärn varit en given komponent i försvaret av baserna då det egna flyget befann sig på marken för att tanka och ladda om.
- Samordna utvecklingen av luftvärnsrobotar och jaktrobotar. De nya jaktrobotar som är under införande i Flygvapnet lämpar sig alldeles utmärkt för att användas som luftvärnsrobotar. Rb98/IRIS-T är en IR robot som kan skjutas på mycket långa håll. Den har redan testats med gott resultat som markplacerad LV robot. Detta system borde kunna ersätta Rb 70. Meteor som är under utveckling har ett kraftigt boostersteg för att få effekt av sin ramjetmotor och borde därför även lämpa sig för marktillämpningar. Fördelen med detta är att vi kan gemensamt köpa in fler robotar och på så sätt få lägre pris. Vi kan ha gemensamt underhåll och det skulle även kunna vara så att en robot som flugit på flygplan och nått sin livstidsgräns skulle kunna återanvändas som luftvärnsrobot. Givetvis ska bägge dessa luftvärnsrobotsystem integreras på en framtida ersättare till Visby korvetten.
- Överväg anskaffning av handburen LV robot. Detta är en förmåga som saknats i Sverige sedan avvecklingen av Rb69 - Redeye. Fördelen med ett handburet system är att en eventuell fiende hela tiden måste räkna med ett LV hot och då får taktikanpassa, vilket ger honom sämre möjligheter att bekämpa våra förband. Alternativet är givetvis att utbilda våra soldater att bekämpa flygande mål med KSP 58/90.
- Anskaffa fler UndE 23 för att få ett yttäckande radarsystem kring baser m.m. även om det inte finns lokals LV-enheter placerade där. Detta skulle även kunna vara en internationell resurs att koppla ihop med den mobila flygplatsenheten.
- Anskaffa IFF snarast! Eftersläpningen här visar verkligen på bristen av samarbete mellan Armén och Flygvapnet. Skulle det idag bli ett skarpt läge så skulle vårt eget luftvärn skjuta ner svenska flygplan lika glatt och villigt som eventuella fiender...
Inlägg
