Det kvarvarande hotet

I många inlägg så pratas det om det "antika" luftförsvaret i Libyen. Visst, det är en hel del system som levererades på 70-/80-talet och som säkert har underhållits på en låg nivå som innebär att systemen kan ha en tveksam funktion. Men man får inte glömma att det finns massor av enheter och några av dem borde fortfarande fungera.

Det här blogginlägget på IMINT & Analysis har en bra genomgång av hur luftförsvaret i Libyen var uppbyggt innan "Odyssey Dawn" startade. En uppdaterad artikel finns från 19 mars 2011. Uppbyggnaden följer slaviskt Sovjetisk 70-/80-tals doktrin och liknar i mycket det som användes med framgång av Egypten under Oktoberkriget 1973 (vissa tror att detta var en israelisk seger, men glömmer då att Israel med stor sannolikhet hade förlorat utan de materiella förstärkningar man fick från USA samt modet hos framför allt piloter och stridsvagnsbesättningar som stoppade de egyptiska och syriska anfallen med stora egna förluster) och med mindre framgång av Saddam Hussein under Gulfkriget 1991. Enligt artikel "Operation Desert Storm: 20 years on" i Air Forces Monthly April 2011, så deltog ca 1000 flygplan på koalitionssidan och 42 stycken blev nedskjutna och ett okänt antal skadades av irakisk luftvärnseld. Så trots massiv överlägsenhet i luften så fick man 5% förluster.





Danger Room har påpekat att USA besegrade det libyska luftförsvaret redan 1986 med enbart en F-111 som förlust. Man måste då ta i beaktande att skillnaden mellan att över tiden hålla en NFZ och göra ett enstaka anfall är att överaskningseffekten försvinner. Störning blir heller inte lika effektivt då många system går att skjuta visuellt. Detta kan bl.a. ha legat bakom nedskjutningen av en F-117 under Kosovokriget 1999.

“Libya possesses one of the most robust air-defense networks on the African continent, falling second only to Egypt in terms of coverage and operational systems,” Sean O’Connor, an air-defense analyst, wrote in a May 2010 assessment. “Libyan strategic SAM assets are primarily arrayed along the coastline, ostensibly defending the bulk of the Libyan population and preventing foreign incursion into Libyan airspace.”

With rebels holding several cities, it’s unclear how many SAMs are still operational. Last May, O’Connor counted 31 long-range SAM sites and 17 radars belonging to the Libyan air force. The bulk of this “strategic” missile force comprises Soviet-designed SA-2, SA-3 and SA-5 systems dating from the 1970s and 1980s. In addition, the Libyan army possesses a large number of short-range SA-6, SA-8, SA-9, SA-13 and Crotale missiles.
...
Later in 1986, the Libyan strategic SAM network was abused during Operation ELDORADO CANYON, the US military response to Libyan support of terrorism. Lieutenant General Vladimir Yaroshenko, a former officer in the Soviet PVO SAM Troops, was assigned to analyze the poor performance of the Soviet supplied SAM systems in that operation. LTG Yaroshenko has reported his discovery that poor command and control, poor radar coverage, and a lack of appreciation for American anti-radar weapons and tactics precluded effective target engagement. One interesting fact which he mentions is that the S-75 batteries had a minimum engagement altitude of 100 meters, corresponding to the S-75M Volkhov system as mentioned previously. He also confirms that only one US aircraft, an F-111 shot down by AAA fire, was lost, despite Venikian levels of propaganda claiming otherwise at the time.

Efter de initiala anfallen med Tomahawk kryssningsrobotar, precisionsbombning med B-2 och långräckviddiga attackrobotar från Tornado så är med stor sannolikhet stora delar av de fasta luftvärns-, radar- och ledningsinstallationerna utslagna. D.v.s. hotet från SA-2 "GUIDELINE" (S-75 "Dvina", S-75M "Volkhov"), SA-3 "GOA" (S-125M "Neva-M") och SA-5 "GAMMON" (S-200VE "Vega-E") är borta. Enligt Globalsecurity hade Libyen innan kriget 48 x SA-5, 36 x SA-3 och 108 x SA-2. Kvarstår gör då de mobila enheterna som t.ex. SA-6/8 (totalt 72 system) samt eldrörsluftvärn som t.ex. ZSU-23/4 och handburna IR-robotar som t.ex. SA-7. Dessa är med stor sannolikhet numera utplacerade i närheten av civil infrastruktur, vilket gör de mycket svåra att slå ut med luftstridskrafter utan att samtidigt riskera att skada tredje man. ROE- Rules Of Engagement är med stor sannolikhet mycket snäva. Med tanke på att koalitionen måste fortsätta att få stöd från arabvärlden så har man därmed få möjligheter att bekämpa dessa pjäser.


- SA-6 "GAINFUL" (2K12 "Kvadrat"). Semi-aktiv radarrobot med 24 km räckvidd och når 12-14 km höjd. Samgrupperar med bandburna "Long Track" spaningsradar och "Straight Flush" eldledningsradar. Detta systems stora nackdel är den semiaktiva målsökaren. Antagligen är besättningen på detta system mycket nervösa för SEAD-flyg och stänger de av sin radar så missar luftvärnsroboten. Vissa system har dock en TV-kamera dår en skytt manuellt kan styra roboten på samma sätt som våra Rb-70 om eldledningsradarn stängs av. Mobilt system som dock måste grupperas innan det kan avfyra en robot. Det tar ca 15 minuter att omgruppera och 3 minuter om radarsystemet är igång. Libyen hade innan kriget ca 50 stycken SA-6 system.


- SA-8 "GEKHO" (9K33 "Osa"). Mobilt system med radar i samma fordon som robotar. Räckvidd 12 km upp till 5 km höjd (SA-8a) respektive 15 km upp till 12 km höjd (SA-8b). Fordonet måste stanna för att avfyra robot och det tar ca 4 minuter att komma till skott. Roboten är kommandostyrd och har ingen egen målsökare. Har även TV-styrning om radarn skulle bli utstörd. Fler bilder på SA-8.


- SA-9 "GASKIN" (9K31 "Strela-1"). Mobilt system med infraröd robot. Räckvidd 6,5 km upp till 5200 meters höjd. Har en spaningsradar för att hitta mål som skytten sedan kan låsa på. Äldre IR-system med dåliga prestanda mot flygplan som flyger mot systemet (låser på motorns värme). Lätt att störa med facklor.


- SA-13 "GOPHER" (9K35 "Strela-10"). Mobilt system med infraröd robot. Räckvidd 5 km upp till 3500 meters höjd. Har en spaningsradar för att underlätta upptäckt av mål. Modernt tvåfärgssystem som kan låsa på flygplan både framifrån och bakifrån. Kan även bära samma robot som SA-9, men då med sämre prestanda. Kräver modernare s.k. tvåfärgsfacklor för att störas ut. Oplatsen har haft ett inlägg om SA-13.


- Crotale. Kommandostyrd robot som köptes 1973 från Frankrike. Mobilt system med egen eldledningsradar. Räckvidd ca 8 km och effektiv upp till ca 5000 m höjd. Eftersom detta är ett västsystem så ger det vår insatsdivision en intressant utmaning. Å ena sidan så tillhör det inte den normala hotbilden, å andra sidan är det system som vi säket har stött på under internationella insatser. Om det skulle visa sig att vi inte har så mycket detaljerad information om hur man stör detta system, så kan vi säkert få tips från Frankrike på samma sätt som Storbritannien fick det om Rapierluftvärn inför kriget på Falklandsöarna.


- ZSU-23/4 "Shilka". Mobilt eldrörsluftvärn som kan avfyras under rörelse. Räckvidd 2500 meter. Radarstyrd avfyrning, men har också TV med laseravståndsmätare om radarn blir utstörd. Mycket farligt system för lågflygande helikoptrar.




- SA-7 "Grail" (9K32M "Strela-2"). Handburet system med IR-robot. Räckvidd 5,5 km upp till 4500 meters höjd. Endast för skott bakifrån mot motorn på jetflyg och känslig för störning av facklor. Finns dock i stora mängder och även rebellerna har tagit över dessa robotar, vilket innebär att koalitionen riskerar att bli nedskjutna av "vänliga" styrkor! Lite oroväckande är att bl.a. Venezuela har köpt in den senaste generationen MANPADS från Ryssland i form av SA-24 "Grinch" (9K338 "IGLA-S"). Då Hugo Chavez har uttryckt sitt stöd för Khadaffi kan det innebära att det smugglats SA-24 till Libyen. Dessa robotar är betydligt mer svårstörda än tidigare generationer.

Om nu Gripen skulle skickas ner till Libyen, vilka hot behöver man räkna med och hur skyddar man sig mot dessa?

Tyvärr så är det så att ett elektroniskt störsystem är inte bättre än de underrättelsedata som man fyller det med. Det gäller dels att upptäcka, positionera, identifiera och välja ut en lämplig störåtgärd. I ensitsiga flygplan som 39C så måste detta ske automatiskt, medan i tvåsitsiga flygplan som 39D så skulle man kunna ha med en baksitsoperatör som vid behov finjusterar störningen.

Även om SA-2/3/5 med stor sannolikhet är utslagna så finns det risk att något system kan reperareras i smyg. Här gäller det att ha tillgång till SEAD-flygplan som Tornado ECR eller F-16CJ och bakgrundsstörare som EA-6B Prowler eller EA-18G Growler. Gripen bör ha motmedelsbibliotek för att kunna störa eldledningssystem och målsökaren på dessa robotar, men låta bakgrundsstörarna ta hand om sökradar. Som sista lösning är remsor i kombination med taktiska undanmanövrar effektiva.

De mobila systemen är hett villebråd för framför allt SEAD-stridsflyg. Men det gäller dock att kontrollera var de skjuter ifrån innan man kan bekämpa dem. Frågan är vilka ROE som koalitionen har. Får man skjuta signalsökande robotar som ALAARM då man blir belyst av radar? Eller måste man vänta på att vara pålåst av eldledningsradar eller robotmålsökare? För Gripen handlar det i första hand att undvika de områden som man misstänker att dessa system är placerade inom, då det rör sig om ganska så korträckviddiga system. I andra hand operera ovanför de höjder som robotarna är effektiva. I tredje hand lita på elektronisk störning. Dock så hjälper inte alltid störning mot dessa typer av system. SA-6/8 har TV-styrnings som backup där en duktig skytt kan träffa ett mål trots kraftig störning. Att störa ut kommando-länken är mer eller mindre omöjligt. För IR-system som SA-9/13 eller optiskt styrda robotar som SA-6/8 så får piloten ingen varning från radarvarnaren!

För de manuellt riktade eldrörsluftvärnen och de handburna IR-robotarna finns det bara en lösning. Det är att aldrig åka i rakbana! Precis som fartygen under VK2 undvek ubåtarnas torpeder så undviker flygplan eldrörsluftvärn genom att aldrig åka på rakbana längre än 4-5 sekunder. Finns det många system i ett område kan de "mätta" luften med skott. IR-robotar undviks genom att fälla facklor över kritiska områden även om inte man vare sig visuellt ser några robotar, eller en robotskottsvarnare detekterar en avfyrning i närheten. "Better safe than sorry". SA-7 störs lätt ut av facklor, men finns det SA-24 i området så är låghöjdsuppträdande mycket farligt.

Som sista utväg fungerar remsfällning inte bara för att störa eldledningsradar, utan kan också få en robots zon-rör att lösa ut innan roboten träffar flygplanet.

I Sverige har vi tidigare haft målflygdivisionen med 32 Lansen och SK 37E som bra motståndare under Flygvapenövningar (SK 37E fortsatte flyga i F4 och F21 regi fram till 2005 och FMV T&E regi fram till 2007). Numera så fins inte denna möjlighet, utan vi får nöja oss med att flyga mot de störsystem som fins inbyggda i Gripen, samt inom ramen för CBT - Cross Border Training mot norska F-16 och finska F-18. Därför är det numera oerhört viktigt att deltaga i internationella övningar som, Spadeadam i Storbritannien, Elite i Tyskland och Red Flag i USA. Där får man träna med riktiga motmedelssystem och även fälla facklor och remsor för att störa målsökare. Det finns tillgång till s.k. "Smokey SAM:s" som är en pappersraket som sjuts upp från marken för att simulera robotavfyrning så att piloterna får lära sig att visuellt detektera robotar och utföra rätt typ av undanmanövrar.

Det vi sparar in i form av att ha en svensk resurs får vi lägga ut i att åka utomlands för att träna. Det har funnits diskussioner att bygga upp en hotmiljö på Vidsel liknande den som finns på t.ex. Elite, men jag misstänker att i dessa neddragningstider så lär denna utveckling stå still. Alternativet är att träna i simulerad miljö i Flygvapnets Gripensimulatorer eller på FOI FLSC träningsanläggning. Problemet är att det är svårt och dyrt att utveckla bra modeller av robotar och störsystem. Någon måste dessutom vara ansvarig för att dessa modeller valideras och certifieras, så att man vet att träningen blir så riktig som möjligt.

Slutsats: Även om de inledande anfallen slagit ut de fasta libyska luftvärnssystemen i form av SA-2/3/5 så finns det fortfarande kvar en hel del system som beroende på teknisk status kan innebära att operera över land i Libyen med stridsflyg fortfarande inte är helt riskfritt. Störning är heller inte effektivt mot visuellt avfyrade robotar. Hårt satta ROE kommer att minska möjligheten att slå ut mobila system med signalsökande robotar.